Det har synliggjorts i tidigare forskning att vissa idrottslärare i dagens skola anser dansundervisningen och dess innehåll som utmanande. Idrottslärare kan tycka att det är svårt att undervisa i dans och veta vad undervisningen ska innehålla, på grund av att lärarna bland annat inte alltid har tillräckliga danskunskaper. Syftet med studien är att undersöka vilka arbetssätt och didaktiska val idrottslärare använder i en lärandemiljö för dans i skolan. En kvalitativ ansats valdes med semistrukturerade intervjuer samt en fältstudie i form av observationer. Intervjuer med fyra idrottslärare som arbetar på både grund- ochgymnasieskola genomfördes. Fältstudien genomfördes med en av de intervjuade idrottslärarna där lärarens arbetssätt observerades under sammanlagt fyra danslektioner i en årskurs 4. Studien resulterade i att idrottslärarna använder olika typer av pedagogiska verktyg och hjälpmedel i sin dansundervisning i form av bland annat dansspel, där dansspel exempelvis kan hjälpa eleverna att utveckla dansfärdigheter. Det uppmärksammades från både observationer och idrottslärarnas uttalanden att vissa elever tycker att det är jobbigt med beröring när de ska dansa tillsammans med en klasskamrat. Där har band eller rep fungerat som ett pedagogiskt verktyg för att underlätta beröring i dansen. Idrottslärarna uppfattade även att det är fler pojkar än flickor som upplever dans som en känslig rörelseaktivitet. Lärarna försöker då arbeta på ett sätt där samtliga elever ska känna att dans fungerar för alla. Idrottslärarna uttrycker att dans kan vara bundet till olika normer om manligt respektive kvinnligt och hanterar dessa normer i undervisningen på olika sätt, bland annat genom att säga förare och följare när eleverna ska dansa pardans för att försöka bryta dessa genuskodadeföreställningar. Slutsatsen är att idrottslärarna till viss del uppfattar dans som ett utmanande moment i idrottsundervisningen. Dock har didaktiska val och olika typer av undervisningsmetoder idrottslärarna använder sig av en betydande roll i dansundervisningen. Resultatet tyder på att det finns hjälpmedel och didaktiska verktyg som kan underlätta för idrottslärares arbetssätt i dansundervisningen samt för elevernas progression i idrottsämnet med dans som berört område.

Att arbeta som danslärare innebär att kunna förmedla yrkeskunskap på hög nivå på ett pedagogiskt sätt så att även erfarenhetsbaserad, ”tyst kunskap”, blir tillgänglig för eleverna. Syftet med studien är att undersöka hur tre danslärare på gymnasiet tolkar och förhåller sig till begreppet rörelsekvaliteter i sin undervisning. Studien har en fenomenologisk utgångspunkt och insamling av data har skett genom semi-strukturerad intervju.  I resultatet beskrivs aspekter av hur danslärarna tolkar begreppet rörelsekvaliteter och hur de arbetar utifrån begreppet i sin undervisning. Resultatet visar på att samtliga danslärare upplever sig ha en förståelse för begreppet rörelsekvaliteter och att de förhåller sig till begreppet i sin undervisning, men att begreppet upplevs komplext och att tolkningen är subjektiv. I studiens diskussion lyfts framgångsfaktorer för att tolka och undervisa rörelsekvaliteter såsom att skapa ett gemensamt språk både på arbetsplatsen och i klassrummet.

Studiens syfte är att öka kunskapen om hur danslärare i gymnasieskolan kommunicerar med elever under lektioner och hur de designar undervisningen för att skapa förutsättningar för lärande. I studien deltog tre danslärare från olika gymnasieskolor och datainsamlingen utfördes genom de kvalitativa metoderna videoobservationer och intervjuer. Materialet analyserades utifrån tematisk analys (Braun and Clarke, 2006) med ett multimodalt designteoretiskt ramverk. Studien synliggör den rika repertoar av teckensystem som danslärarna använder i interaktionen med eleverna. De kommunicerar genom olika kombinationer av semiotiska resurser, som rörelser, gester, beröring, blickar, hållning, ansiktsuttryck, tal och ljud. Genom en komplex väv av visuella, auditiva och taktila meningserbjudanden skapar danslärarna förutsättning för lärande. Ingen resurs framstår som hierarkiskt överordnad. Även förhållandet till rummet och musiken tycks ha en viktig orienterande betydelse i dansundervisningen. Resultatet visar på att lärarnas kommunikation och undervisningsdesign sker i relation till elevernas teckenskapande, gymnasieskolans inramning, danstraditioner, utbildning, erfarenheter, kroppslig kunskap samt personliga uppfattningar. Struktur och disciplin tycks prägla undervisningen och samtidigt som lärarnas kunnande och ledning lägger grunden för lektionens utformande har lärarna en tydligt elevorienterad intention och anpassar sin didaktiska design utifrån samspelet med eleverna. Genom erfarenhet tycks danslärarna utveckla ett seende för var eleverna befinner sig i sin lärprocess, vilket har betydelse för vilken typ av vägledning lärarna erbjuder dem. / The aim of this study is to increase knowledge about how dance teachers in Swedish upper secondary school communicate with students during lessons and how they design their teaching in order to create conditions for learning. Three dance teachers from different schools participated in the study and the data collection was carried out through the qualitative methods of video observations and interviews. The material was analyzed with the use of thematic analysis (Braun and Clarke, 2006) based on the multimodal theoretical framework designs for learning. The study makes visible the rich repertoire of semiotic modes that the dance teachers use in their interaction with the students. They communicate through various combinations of semiotic resources such as movements, gestures, touch, gaze, posture, facial expressions, speech and sound. Through a complex weave of visual, auditory and tactile meaning offerings the dance teachers create conditions for learning. No mode appears as hierarchically superior. The relationship to space and music also seems to be of importance regarding orientation in the dance class. The results show that the teachers' communication and teaching design relates to the sign making of the students, the school setting, dance traditions, education, experiences, bodily knowledge and personal attitude. Structure and discipline seem to characterize the teaching and at the same time as the teachers' knowledge and leadership lay the foundation for the design of the lesson, the teachers have a clear student-oriented intention and adapt their didactic design based on their interaction with the students. Through experience the dance teachers seem to develop a sense of where the students are in their learning process, which affects the type of guidance the teachers offer them.

Mot bakgrund av både tidigare forskning och egna upplevelser framkommer det att dans inte är ett vanligt förekommande ämne i förskolan. Därför väcktes intresset av att undersöka dansens plats i förskolan. Således är syftet med föreliggande studie att bidra med kunskap om hur förskollärare arbetar med dans och vilken roll förskollärarna har i dansundervisningen utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Metoden som användes för att samla in emperi var semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare från olika förskolor i södra Sverige. Därefter genomfördes en tematisk analys för att kategorisera förskollärarnas utsagor. Resultatet synliggör dansens komplexitet i förskolan och att det inte är ett prioriterat ämne. Dansen som barnen erbjuds är främst den spontana dansen och den används i första hand som en metod med andra syften än dans. Det framkommer även att förskollärarna har olika uppfattningar om vad som räknas som dansinnehåll och inte, vilket därmed påverkar barnens möjligheter till lärande om dans. Dessutom synliggörs att både fysiska artefakter och förskolläraren själv kan ses som ett verktyg i dansundervisningen. Samtliga förskollärare inser sin viktiga roll som förebild i dansen, men det skiljer sig mellan förskollärarna om de är bekväma i att leda dans eller inte. Utifrån resultatanalys och diskussion kan slutsatsen dras att dans bör få en tydligare plats i förskolans verksamhet, där kompetensutveckling ses som det mest väsentliga för att utveckla dansen som ämne i förskolan.

This is a study that looks at the teaching process of making a dance show within the Community School of Arts from a posthumanist perspective. How does the matter the students meet and the dance teacher uses make a difference? My interest in this question came to grow from my dance related work in a pre-school context where matter is given importance in relation to how children gets possibilities to experience and learn. The research material for this study, however, was generated from the Community School of Arts in Stockholm. The study identifies the matter that is making a difference for the dance teaching and learning in a process towards making a dance show at the Community School of Arts of Stockholm. The matter of importance identified was connected to the subject areas Body, Music/Sound, Clothes, Light and Space. The study investigates and articulates performative force between human and non-human matter, and further how the students and the dance teacher perceive this performative force. The study discusses how dance teaching and learning can benefit from a more reflective use of matter. In connection to the posthumanist approach the study takes a stand for, I argue that knowledge-making in the Community School of Arts can be seen from a rhizomatic perspective. That implies that learning the arts at the Community School of Arts can give students the opportunity to experience art from their different points of interest. To actively acknowledge the performative force of the different material matter involved in the process of creating a dance show, give students a way to develop dance joy. I argue that a more reflective and conscious use of matter can positively transform the dance teaching and learning of today. In a wider perspective the matter of matter in dance teaching and learning is a question that fosters environmental consciousness building on the sense that we share and are part of the same world, where matter matters.

Fokus för studien är danslärares förståelse och bruk av mentala träningsprocesser i dans­undervisningen. Syftet med studien är att beskriva hur danslärare, vid gymnasieprogram och yrkesprogram för dans i dag, arbetar med metoder som indikerar mental träning. Vidare är avsikten att skapa förutsättningar för kunskap om mental träning i danslärares undervisnings­praktik. I studien har jag valt att arbeta med blandade metoder. Detta möjliggör en kom­binerad kvantitativ och kvalitativ studie. Jag har genomfört en enkätundersökning, samt en kombinerad observation och intervjustudie med danslärare på gymnasieskolans estetiska program och på yrkesprogram för dans. I resultatet framkommer att danslärarna helt eller delvis saknar utbildning i mentala tränings­metoder och därmed de teoretiska verktyg som en holistisk undervisning kräver. Detta indikerar att danslärarna saknar teoretiska verktyg för att medvetandegöra vikten av mental träning, men att de aktivt arbetar didaktiskt med danselevens mentalt utmanande tränings­processer. När danslärarna har teoretiska verktyg kan de benämna de mentala träningsmetoder de tillämpar och begreppsliggöra de mentala träningsprocessernas betydelse. På så sätt med­vetandegörs danseleverna om de mentala träningsmetodernas betydelse vilket skapar förut­sätt­­ningar för en hälsosammare dansprofession. / Dance teachers’ practice and understanding of mental training processes in dance teaching is the focus of this study. The aim is to describe how dance teachers, in high school programs and on vocational programs for dance today, work with mental training processes. Dance teachers need theoretical and practical knowledge of mental training, to enable dance students’ awareness of how they can handle stressful situations as dancers. The purpose of this study is to increased knowledge about mental training in dance teachers’ teaching practice. I have conducted a mixed method study, with a survey, and a combined observation and interview study. This enables a combined quantitative and qualitative study. The dance teachers in this study relates to how dance students express mental states. The teachers use didactic working methods that show how mental training methods works. This indicates that dance teachers actively work with mental training processes but lack theoretical tools to raise awareness of the importance and benefits of mental training. Dance teachers that can name the mental training methods they apply and conceptualize the significance of the mental training processes for the dancer. Mental training methods enables a possibility for dancers to reach a healthier dance carrier.

This study examines how dance education can affect a dance student’s self-efficacy and self-concept. The purpose is to shine light on the students perspective on their education. It is also to help educators to get an understanding of and interest in students perspective so that they are included in the work of adjusting the education to help develop dance students self-efficacy and self-concept. The study was done with a Merleau-Ponty phenomenological perspective through four semi structured interviews which were transcribed and analysed from Steinar Kvales methods. The results show four main factors that can affect dance students self-efficacy and self-concept and these are: The relationship to members of the group, Feedback, Comparing to others and The relationship to teachers. Since this study is limited to the perspective of four students, further research needs to be done to verify if these factors are important to the bigger population of dance students.

Dance teaching as embodied multimodal practice A study about communication and interaction in dance teaching. The overall aim of this study is to increase the knowledge about how communication and interaction between students and teachers is manifested in dance teaching and learning, with a special focus on the students’ agency and how that can be assumed to affect their conditions for learning. In a dance class, teachers and students engage in the dance practice by using different semiotic modes of communication; body movements and gestures, touch, hearing, gaze, sound and speech. The teaching and learning situation can be described as a complex multimodal configuration of signs in different time and space based modes. The object of study is to examine students’ and teachers’ interaction and communication in detail, with a focus on how different semiotic resources are being used and how that affects the design of the dance class. The data consist of video recordings of dance classes in dance college education and more specifically the daily dance practice, the dance class. Video recordings were made in jazz dance, contemporary dance and ballet classes. These genres are, in various degrees, bearers of a tradition of dance teaching where students repeat the movement material that the teacher demonstrates. I base my choice on the fact that this is a common way of teaching dance both in dance college education and elsewhere.  By using a multimodal analysis, different modes of communication and their interplay were brought into focus. Employing the perspective of a social semiotic multimodal theory the analyzed data were interpreted and discussed.  The result has shown the importance of the body in communication and interaction between students and teachers in dance teaching and learning. Communication and interaction involve and combine different embodied semiotic resources. Signs are being made, interpreted and remade/redesigned with, through and in the body. The way the teachers use their voices in combination with body movements and gestures in instructions and feedback, makes these resources appear hierarchically more important than the verbal language. The result shows that the students make rhetoric choices in their learning processes. It is shown by the way they choose to attend to what the teacher communicates. The students’ choices in responding are mostly by showing how they understand. Further the results show that the teacher is responsible for the overall design of the dance class. The study material consists mostly of movements that the teacher has created in relation to a genre’s esthetics, the teacher chooses what aspects to focus on and how time is disposed. The students’ agency seems limited in terms of how they can affect and influence the design of the dance class. This means that the knowledge that is produced to a great extent is dependent on the teacher’s choices, her esthetic values and her own knowledge. From a didactic point of view this needs to be addressed in dance education in terms of how dance classes are designed, it concerns questions of esthetics, values and power.

Dansundervisning som förkroppsligad multimodal praktik En studie om kommunikation och interaktion i dansundervisning. ABSTRACT Dance teaching as embodied multimodal practice A study about communication and interaction in dance teaching.   The overall aim of this study is to increase the knowledge about how communication and interaction between students and teachers is manifested in dance teaching and learning, with a special focus on the students’ agency and how that can be assumed to affect their conditions for learning. In a dance class, teachers and students engage in the dance practice by using different semiotic modes of communication; body movements and gestures, touch, hearing, gaze, sound and speech. The teaching and learning situation can be described as a complex multimodal configuration of signs in different time and space based modes. The object of study is to examine students’ and teachers’ interaction and communication in detail, with a focus on how different semiotic resources are being used and how that affects the design of the dance class. The data consist of video recordings of dance classes in dance college education and more specifically the daily dance practice, the dance class. Video recordings were made in jazz dance, contemporary dance and ballet classes. These genres are, in various degrees, bearers of a tradition of dance teaching where students repeat the movement material that the teacher demonstrates. I base my choice on the fact that this is a common way of teaching dance both in dance college education and elsewhere.  By using a multimodal analysis, different modes of communication and their interplay were brought into focus. Employing the perspective of a social semiotic multimodal theory the analyzed data were interpreted and discussed.  The result has shown the importance of the body in communication and interaction between students and teachers in dance teaching and learning. Communication and interaction involve and combine different embodied semiotic resources. Signs are being made, interpreted and remade/redesigned with, through and in the body. The way the teachers use their voices in combination with body movements and gestures in instructions and feedback, makes these resources appear hierarchically more important than the verbal language. The result shows that the students make rhetoric choices in their learning processes. It is shown by the way they choose to attend to what the teacher communicates. The students’ choices in responding are mostly by showing how they understand. Further the results show that the teacher is responsible for the overall design of the dance class. The study material consists mostly of movements that the teacher has created in relation to a genre’s esthetics, the teacher chooses what aspects to focus on and how time is disposed. The students’ agency seems limited in terms of how they can affect and influence the design of the dance class. This means that the knowledge that is produced to a great extent is dependent on the teacher’s choices, her esthetic values and her own knowledge. From a didactic point of view this needs to be addressed in dance education in terms of how dance classes are designed, it concerns questions of esthetics, values and power. Keywords: dance teaching and learning, communication, interaction, multimodality, semiotic resource, design

The aim of this study is to describe how sex eduacation, as an area of expertise, is made visible and constructed in dance teachers education in Swedish higher secondary school. The queer theory describes dance teachers’ work from a perspective of body, sexuality, gender and normativity. Using qualitative methods, leaving space for reflection and subjective experiences, four higher secondary school working dance teachers were interviewed. The findings include that sexual education as an area of expertise exists both consciously and unconsciously in dance education and the subject of dance. Furthermore, the informants do not understand sexuality as something important in teaching dance, in spite of that sexuality as a subject is present in the discussions. The result of the study proved that norms about sexuality, body and gender cooperate with the dance education and the dance teachers daily encounters with their students. The most important conclusion in the study was that dance teachers should have an understanding of how sexual education as an area of expertise can be expressed through dance teaching to be able to encounter students with an including education.