Sammanfattning Syftet med denna kvalitativa studie är att beskriva och förstå om och hur genus konstrueras socialt i elever och lärares förhållningssätt till dans i skolan. Tre övergripande frågeställningar som jag använt som utgångspunkt i denna studie är, hur upplever elever, pojkar och flickor dans i skolan? Har genus några betydelser i elevers och lärares förhållningssätt till dans och har dans någon betydelse för pojkar och flickors identitetsskapande?  Metoden jag använde mig för att undersöka dessa frågeställningar var gruppintervjuer med elever och enskilda intervjuer med lärare. Mitt bakomliggande intresse till detta började med att jag sedan tidigare kunnat ta del av en forskningsrapport som redogör för att idrotten i skolan utgår från att tillgodogöra manliga intressen (Redelius, 2004) samt att dans är en aktivitet som sällan förekommer i ämnet idrott och hälsa (Skolinspektionen, 2010). Resultat som kom fram under intervjuerna visar bland annat både pojkar och flickor upplever att dans är något som intresserar flickor mer än pojkar, detta trots att bara några få av flickorna och ingen av pojkarna från intervjuerna nämnde dans som den roligaste aktiviteten under idrott och hälsa. Resultaten från de genomförda intervjuerna med lärarna visar att det upplever att både pojkar och flickor har samma engagemang under själva dansaktiviteterna, men att pojkarna i större utsträckning protesterar eller visar på ett negativt kroppsspråk under genomgångar när det är dansundervisning i skolan än vad flickorna gör. Det teoretiska perspektiv som jag valt att analysera elever och lärares utsagor med är socialkonstruktivism och genusteori. Slutsatser jag dragit av denna studie är att dansundervisning påverkas av en rad faktorer som jag tror är en bidragande orsak till att dans kan vara svårt att organisera i skolan. Dessa faktorer är identitetsskapande, att dans är en symbol för kvinnlighet och att en del elever med annan religiös bakgrund sätter gränser för vad de kan delta i för danser i skolan. En annan slutsats som jag kommit fram till är att elevers olika inställning och engagemang till dans till stor del, är sammankopplat med vilken typ av stil det är på dansen, som kan kopplas till elevers identitet och symbolskapande. Genom att tydliggöra dessa faktorer i denna studie är min förhoppning att detta ska öka kunskap och förståelse för vad som påverkar dansundervisning i skolan. Detta hoppas jag också ska kunna bidra till att dansundervisningen i skolan utvecklas genom att man som lärare gör hänsynstagande av dessa faktorer när man planerar dansaktiviteter. / Studiegång Idrott, fritidskultur och hälsa skolår 6-9. Ht 2011

<p>SAMMANFATTNING</p><p>Bakgrund</p><p>Efter att ha vistats ute i verksamheten, både som vikarie och lärarstudent inom idrott och hälsa, har vi uppmärksammat att en stor del av eleverna har en negativ attityd gentemot dans i skolan. I vår empiriska studie hoppas vi få svar på varför det förhåller sig så. Det kommer även att framgå hur idrottslärare jobbar med dans i skolan. För att utveckla dansen så kanske det behövs en förändring där elever och lärare samverkar och tillsammans ser möjligheterna.</p><p>Syfte</p><p>Syftet med vår uppsats är att undersöka varför vi har dans i skolan ur ett elev- och lärarperspektiv, där vi tar reda på hur elever och lärare upplever dans i skolan. Vi vill även ta reda på hur idrottslärare arbetar med dans i sin undervisning, finns det möjligheter till en samverkan för att utveckla dansen?</p><p>Metod</p><p>Uppsatsen bygger på en teoretisk och en empirisk undersökning. Den teoretiska undersökningen har vi bearbetat i form av en explorativ metod. I den empiriska undersökningen har vi valt att intervjua tio stycken elever i åldrarna 10-12 år samt tre idrottslärare, samtliga kommer från samma skola. Vi har använt oss utav den hermeneutiska kvalitativa metoden vid bearbetning av våra intervjuer.</p><p>Resultat</p><p>I vårt resultat kom vi fram till att en samverkan behövs i skolan, där lärarna är lyhörda och formar sin undervisning efter målgruppens intresse och önskemål så långt det går. I tidigare studier har det framgått att dansen får en mycket liten del inom ämnet idrott och hälsa, vilket även vår studie har visat.</p>

Denna studie handlar om hur digital teknik används i dansundervisning i förskolan. Syftet är att undersöka pedagogers användning av digital teknik i dansundervisningen i förskolan utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Vi har utfört en etnografiskt inspirerad fallstudie på en förskoleavdelning där pedagogerna arbetar med dansundervisning. Barnen på avdelningen som har deltagit i studien är mellan ett till tre år gamla. De tre pedagoger som arbetar på avdelningen har alla deltagit i studien.  I vårt resultat synliggörs det att pedagogers förhållningssätt till digital teknik är avgörande för hur tekniken används i förskolans verksamhet. Det är tydligt att användningen av den digitala tekniken är av betydande roll för dansundervisningens utformning. Dessutom framkommer det att den digitala tekniken i dansundervisningen ger goda förutsättningar för barns utveckling och lärande.

Syftet med studien var att undersöka danslärares uppfattningar om dansundervisning och lärande i dans. Undersökningen är kvalitativ med datorstödd intervju som vald metod. Studien baseras utifrån sociokulturell teori med betoning på lärande. Data analyserades med utgångspunkt i tematisk analys och hermeneutisk tolkningsmetod. I studien framkom att interaktion och samspel mellan lärare och elev är den framträdande faktorn för kognitivt lärande och kunskapsutveckling. Vidare framkom att dansläraren ska vara tydlig i sin undervisning, uppmärksamma alla elever, ge individuell feedback under lektionstid för att eleverna ska tillgodogöra sig kunskap för att utvecklas på en nyanserad nivå. Läraren ska även planera och anpassa sin undervisning utifrån de elever läraren möter för att tillgodose deras kunskapsnivå. Det framkom även att med danslärarens genuina förmedlande av lust och glädje främjas elevers lärande. Detta har visat sig inspirera och göra elever nyfikna, vilket har medfört nya förutsättningar för att kunna motivera elever att själva vilja utforska dans och utveckla självförtroende att uttrycka sig med sin kropp.

I läroplanen för förskolan står det att barnen ska få möjlighet att kommunicera genom exempelvis dans (Skolverket, 2018, s. 9). Syftet med studien är att bidra till kunskap om pedagogernas uppfattning om dansundervisningen i förskolan. Ett annat syfte är också att uppmärksamma olika sätt att använda dans i undervisning i förskolan. För att besvara syftet användes kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer som är genomförda i tre kommuner med sju pedagoger. I intervjuerna framkom det att dansen inte prioriteras som ett eget ämne utan är på sidan av andra ämnen, eller att dansen användes när barnen själva ville dansa exempelvis disco. I resultatet konstaterades det att dansen användes mer spontant och att undervisningen i dans inte gjordes förutom kanske någon gång. Resultatet visade också att pedagogerna upplever ett behov av ökad kunskap om och utbildning i dans. Slutsatser som dras utifrån studien är att dans behöver finnas mer i undervisningen i förskolan för att utveckla barnens kommunikation, samspel och motorik. Pedagogers förhållningssätt och kunskap är viktigt för att dansen ska främja ett meningsfullt lärande i förskolan.

SammanfattningMitt syfte med uppsatsen är att utforska om eftergymnasiala danselever upplever att Benesh Movement Notation kan var ett hjälpmedel i den praktiska dansundervisningen. Studiens syfte är även att förtydliga vikten av att koppla teori till det praktiska ut-övandet av danskunskap. Min metod i denna undersökning har varit att intervjua 12 eftergymnasiala danselever om deras upplevelser, det vill säga, fördelar och nackdelar med Benesh Movement Notation i praktisk dansträning, möjligheten att skriva egna anteckningar och i repertoararbete. Resultatet visar att genom att kombinera praktik och studier i Benesh Movement Notation utvecklar eleverna sin analysförmåga i rörelse och självständigt tänkande i den praktiska dansträningen. Eleverna utvecklar vidare sin förmåga att uttrycka sig och formulera sig verbalt i dansträningen, och får en djupare kunskap i förmågan att tolka interpretationen.

No description available.

This thesis is a continuation of my licentiate thesis from 2007 “Dansens plats i skolan. Tradition, utveckling och lärande i Skellefteå kommun” [‘The place of dance in schools. Tradition, development and learning and teaching in the Municipality of Skellefteå’]. The overarching aim of the thesis is to interpret and understand dance as a form of expression and phenomenon in schools, which comprises dance teaching, learning in dance, and dance teachers’ attitudes, experiences and ideas. Dance teachers’ experiences and conceptions of dance teaching are at the centre of this thesis. The aim is to interpret and understand dance teachers’ attitude to gender as well as dance as an area of knowledge from dance teachers’ perspective. In the thesis the following will be answered: How do dance teachers describe their experiences and conceptions of gender in the dance teaching of preschools and schools? What is dance teaching in schools from dance teachers’ perspective? The empirical material is principally based on a questionnaire study implemented in the spring of 2008 and answered by 154 dance teachers but also on observations of dance teaching in schools from 2006. The thesis takes a hermeneutic approach. Gender theories and phenomenological theories have been of major importance for the understanding of the result. The thesis deals with central concepts such as ‘gender structures’, ‘masculinities’, ‘relations’, ‘the lived body’, ‘the lifeworld’ and ‘transcendence’. Dance teachers perceive marked differences between girls and boys in three respects. There are fewer boys than girls that are favourably disposed to dance, that clearly try to imitate the dance teacher’s movements and that give full expression to lyrical, peaceful exercises. There is a connection here to dance as a femininely coded subject, homophobic conceptions and the distinction between masculine and feminine movements. As regards wealth of ideas in improvisation exercises, a majority of dance teachers think that there is no difference between boys and girls. Nearly all dance teachers think that they work with the same types of movements for boys and girls, while at the same time they conceive of sex and gender in different ways. This study shows many experiences of dance where gender does not play any role but also that dance in schools may imply a gender-stereotyped attitude. There is also a common view among dance teachers of what dance teaching is. Dance has an existential dimension where the lived body is emphasized. In the thesis the so-called “boy problem” is questioned, since boys’ verbal deprecation is not visible in the dance teaching itself.

Studien syftar till att undersöka möjligheter och utmaningar i undervisning i dansimprovisation med elever som studerar inriktningen dans på estetiska programmet. Undersökningens teoretiska ramverk utgår från sociokulturell teori om lärande. Undersökningen genomförs i form av en fallstudie. Det empiriska materialet består av ljud- och videoupptagningar, fältanteckningar samt observationer av danslektioner i improvisation. Studiens resultat visar hur erfarenhet har en betydande roll för möjligheter och utmaningar i undervisningen i improvisation. Den kinestetiska empatin relaterades i studien till traditionellt bundna förmågor inom dansundervisning som uppmärksamhet, koncentration och initiativtagande. Studiens resultat visar på hur motivation och ansvarskänsla inom kontexten korrelerade med sociokulturell lärandeteoris begrepp proximal utvecklingszon.

The aim of this study was to investigate secondary education students’ experiences of inhabiting and expanding in dance education. The method used was semi-structured interviews and queer phenomenology was the theoretical approach. The results showed that students experience many expectations in dance lessons. The expectations are mainly about being seen (and judged) and about what one's body can do. The results also showed that the dance studio as an arena enables students to physically inhabit and expand in dance education through stable social relationships and a focused and permissive work climate.