A intensificação das especializações profissionais tem marcado as relações sociais na contemporaneidade. Ao mesmo tempo que os indivíduos se detêm em atividades cada vez mais específicas, há um aumento da interdependência entre os grupos especializados. Tal situação evidencia a necessidade de espaços de diálogo e de mecanismos eficientes de comunicação. Nesse sentido, coloca-se em debate o papel do jornalismo e do próprio jornalista como agente de mediação social. Discute-se como as diversidades podem ser mantidas em diálogo neste cenário contemporâneo e de que forma a comunicação jornalística interfere nesse processo. A hipótese aqui trabalhada indica ter o jornalismo uma relação com aspectos que vão ao encontro do que o sociólogo francês Émile Durkheim chamava de solidariedade orgânica. De acordo com o autor, a sociedade ocidental capitalista é marcada por processos de divisão social que têm ligação com sua forma de produção, sendo a base deste processo a divisão do trabalho. Mas, de alguma forma, os grupos e indivíduos permanecem em convivência, apesar de suas diferenças cada vez mais acentuadas. Assim, observa-se que as especializações profissionais se intensificam e, na mesma proporção, a interdependência entre os coletivos se amplia. Permeando esse debate, tem-se a expectativa de compreender o que manteria os grupos correlacionados (em diálogo), em uma sociedade que parece impor uma crescente necessidade de especialização profissional, o que torna as diferenças ainda mais marcantes. Durkheim sugere que isto seja possibilitado pela solidariedade orgânica, forma pela qual os indivíduos se identificam com seus grupos sociais e passam a se reconhecer por aquilo que os assemelha entre si e, ao mesmo tempo, os diferencia dos demais indivíduos da sociedade. Essa base de reconhecimento \'acontece\' no âmbito do grupo social, mas também entre os diferentes grupos. A solidariedade orgânica só se estabelece, então, em sua plenitude quando o indivíduo além de se sentir vinculado a seu grupo social, também se reconhece como partícipe de algo ainda maior, a própria sociedade. A hipótese é a de que a comunicação jornalística poderia ser considerada um espaço de diálogo social onde a solidariedade orgânica é evidenciada e, em alguma medida, é ampliada pelo jornalista, autor dessa mediação. Para testar tal hipótese, uma pesquisa empírica, nos moldes da etnografia urbana, foi realizada tendo como cenário de observação as relações sociais mediadas pelo jornalismo no espaço do trânsito da Região Metropolitana de São Paulo. A ênfase foi dada à cobertura do trânsito, elaborada pela equipe de repórteres de rua da Rádio SulAmérica Trânsito (FM 92.1), e seus impactos nas relações entre os ouvintes da emissora e um ator social identificado como representante de um grupo profissional específico, o caminhoneiro / Professional specialization has been intensified and it interferes in contemporary social relations. On one side the individuals become experts in some particular activities while on the other the interdependence of those skilled groups expends. This fact demonstrates the necessity of dialogue spaces and effective communication mechanisms. That is the reason to discuss the journalism and the journalists role as a space and as an agent of social mediation. In this research, we argue about how the dialogue can be preserved besides the typical diversity of society and how journalistic communication interferes in this process. Our hypothesis indicates an approach of journalism to the durkheimian concept of organic solidarity. According to Durkheim the occidental capitalism society is characterized for the process of social division of labor but somehow groups and individuals remain in relation. We try to comprehend how social dialogue can be preserved in this scenario. Durkheim suggests that the key is the organic solidarity - in this social phenomenon people recognize themselves by the similitudes they share with their own groups in addition those characteristics work as remarkable differences observed in comparison of other groups. The organic solidarity reaches its completeness when individuals feel part of their particular groups but also recognize themselves as part of the society. Our hypothesis considers journalistic communication as a dialogue social space where organic solidarity is showed and somehow is amplified by journalistic mediation. To test this hypothesis an empirical research based on urban ethnography method was developed. The focus of observation is the interactions mediated by journalism in the traffic space of Região Metropolitana de São Paulo (Center of São Paulo\'s State). We emphasize the journalistic narratives about traffic, produced by Rádio SulAmérica Trânsito reporters and their impacts in public interaction with the truck driver who besides being a professional group are also a specific social agent

Den här studien undersöker argument som tas upp i debatten om narkotikabruket. Studiens fokus ligger på argumenten som upprätthåller kriminaliseringen av narkotikabruk. Det finns inga substantiella evidens för att den här kriminaliseringen har haft den effekt som var tänkt, men regeringen har uttryckt att de inte vill utreda frågan. Enligt sociologerna Èmile Durkheim och Randall Collins finns det en social nödvändighet av brott; brottsligheten är en naturlig funktion av ett regelstyrt samhälle. Brottslighet aktualiseras genom kriminaliseringar och fungerar som moralbildande genom att det stärker de normativa övertygelserna hos de individer i samhället som inte begår brott. På så sätt handlar lagar, brott och straff mer om att stärka sammanhållningen i samhället än om att straffa brottslingar. Den här studien använder en kritisk diskursanalytisk metod - Norman Faircloughs argumentationsanalys och dialektala utvärdering - för att analysera argument från tre nutida samhällsdebatter, hämtade från SVT och Youtube, och förklara deras moraliska funktioner. Resultatet visar att argumenten som legitimerar kriminaliseringen av narkotikabruk inte är logiska. Dessa argument avfärdar det som motstrider dem samtidigt som de rättfärdigar sig själva på godtyckliga grunder. Argumenten verkar heller inte anta ett opersonligt förhållningssätt till eventuella problematiseringar med kriminaliseringen och dess effekter, utan verkar i första hand syfta till att upprätthålla de moraliska och politiska övertygelserna bakom kriminaliseringen. / This study explores the arguments stated about drug use in public debates, in particular arguments that perpetuate the criminalization of drug use. Even though there aren't any substantial evidence that the criminalization of drug use has had the effect it was intended to have, the Swedish government has stated that they don't intend to evaluate this matter. According to sociologists Èmile Durkheim och Randall Collins there's a social necessity of crime; delinquency is a natural phenomenon in a policy regulated society. Crime reinforces the moral standards within noncriminal individuals by operating as a moral producing idea. Laws, crime and punishment aren't as much about punishing the perpetrator per se, but more about emphasizing and reinforcing social sentiments and solidarity. By using critical discourse analysis - Norman Fairclough's argumentation analysis och dialectical evaluation - this study analyzes arguments from three contemporary public debates, from SVT and Youtube, and tries to explain their moral functions. The result shows that the arguments upholding the criminalization of drug use aren't logical. These arguments reject counterclaims whilst justifying themselves on arbitrary grounds. Moreover, the arguments aren't seemingly based on objectivity regarding the problematizations surrounding the criminalization of drug use and its effects, but seem to primarily enforce the moral and political ideology behind the criminalization itself.

每個人在任何時刻，都可以清楚地感受到「自己是誰」。每個人的腦海中總具有、也必須具有一套對於這個世界的認知圖式，人們才能對這個世界做出認識；藉此，人們不僅將自己在社會中進行分類（classify），也將所看到的整個世界之內容進行分類。透過這套分類圖式，人們可以輕易地將與自身相關連的人事物歸類並進行認識。何以這樣的分類圖式重要？從涂爾幹那裡出發，分類圖式正是集體意識的結果之一，也就是說，藉由這樣一種來自於集體意識的社會安排，社會秩序才得以可能，並反過來強化了社會本身。對涂爾幹而言，分類造就了社會整合，藉由分類，社會才得以可能。 由這樣的一個命題出發，我們便得以開展出許多可以繼續追問下去的問題。例如：分類從何而來？是什麼造就了如此分化卻又如此統一的社會實在，進而使得秩序能夠獲得某種程度上的保證？再者，這個命題在高度分化的當代社會中，是如何運作的？以及，社會分類如何被與破壞，這樣的破壞起著什麼樣的社會效果？

Äldres ensamhet ses som ett vanligt förekommande problem i samhället idag och får utrymme i både media, forskning och i det allmänna talet. Hur utbredd är ensamheten och vad förklarar den subjektiva ensamheten hos äldre personer? Här undersöks äldres ensamhet ur ett makroperspektiv med syftet att studera vad som påverkar upplevelser av ensamhet hos äldre personer. Ett strukturfunktionalistiskt konsensusperspektiv ligger som teoretisk bakgrund. Det rör sig om en registerstudie då materialet som används är insamlat inom ramen för GERDA, en gränsöverskridande gerontologisk regional databas som samlar in empiriskt material om äldre och äldres levnadsvillkor. Svaren ges via enkäter som skickats ut till 65-70-75-80- och 85-åringar bosatta i Västerbotten. Metoden har en primärts kvantitativ ansats och de analyser som utförs är bivariata och multivariata sambandsanalyser. Även MCA-analys förekommer, en regressionsliknande analys, i förhoppning om att åstadkomma kausal inferens. Resultaten visar att ensamboende har störst effekt på den subjektiva ensamheten. De respondenter som uppger att de bor ensam löper högre risk för att uppleva ensamhet än de som bor med någon. Även utsatthet för ålderism ökar risken för upplevd ensamhet på äldre dagar. Ålder och kön har ingen nämnvärd effekt på den upplevda ensamheten hos äldre. Viktiga slutsatser är att kronologisk ålder inte påverkar ensamheten. Det samband som visas mellan ålder och ensamhet, uppdagas vara ett skensamband efter kontroll för andra variabler. Ett ensamboende som karaktäriseras av ofrivillighet har störst effekt på den upplevda ensamheten. I analys dras slutsatsen att det kollektiva medvetande som existerar i samhället kan påverka ensamhet hos en individ, genom att problematisera ensamboende och vidmakthålla diskurser vari ett det råder ett eländesperspektiv på äldre och åldrande.

The purpose of this essay is to illustrate whether certain phenomena are connected to religion or to culture. This investigation is backed up by literature and four interviews with people with different religious backgrounds, thus coming to a conclusion about how the differences between religion and culture are viewed based on the participants background. The participants are Christian, Muslim, Jehovah's witnesses and an atheist. Among the answers from these people, we have discovered that almost all of the participants mentioned how ethnic Swedes (in the Swedish society) are most often the ones who do not understand the difference between religion and culture. The result we received from the interviews was that, unfortunately, ignorance is present among many people who do not understand the difference between religion and culture. The result from the literature gave us a clear answer on how the misunderstanding between religion and culture happened. According to Isak Svensson the misunderstanding many times is about ignorance and confusion.

Edward Westermarck, finlandssvensk sociolog och filosof, studeras med Lorraine Dastons och Peter Galisons (D&G) metod för att analysera vetenskapshistoriska förändringar. Syftet är att testa ändamålsenligheten i D&G:s analysmodell för att studera metodologiska och innehållsliga förändringar. Användningen av epistemic virtues prövas som ett sätt att identifiera interaktionen mellan dynamiska fält och övergångar mellan olika doktriner under decennierna kring sekelskiftet 1800/1900. Metoden tillämpas på Westermarck och hans samtida i sociologins grundargeneration. Westermarck och Durkheim betraktas som arketypiska företrädare för en sociologisk respektive en biologisk – evolutionistisk – funktionalism. Malinowski är en brygga mellan de två. Undersökningen analyserar kunskapsteoretiska och ideologiska skillnader och likheter mellan forskarna. Deras förhållande till vetenskaplighet som epistemic virtue analyseras. Dynamiska fält och förändringslaviner beskrivs för att belysa kontinuitet och diskontinuitet i doktrinutvecklingen. Studien visar att metoden kan tillämpas även på humaniora och beteendevetenskaperna. Westermarcks kritik av Freud och Oidipuskomplexet exemplifierar hur doktrinförändringar fångas upp i andra vetenskapsområden – sociobiologin. Undersökningen visar att interaktionen sker också mellan olika vetenskapsområden och hur förändringarna mellan dessa sker diakront.

Det har blivit allt vanligare att tala om miljöfrågor som en av vår tids stora ödesfrågor. Kopplingar mellan religiositet och miljöengagemang är många och i vårt aktuella samhällsklimat kan det vara lämpligt att undersöka ifall det föreligger signifikanta samband dem emellan. Hittills har den empirin som undersökt frågan gett mycket delade och omdebatterade meningar. Den här uppsatsen använder Durkheims definition av religion som en universell företeelse för att bidra med ytterligare ett intressant perspektiv. Sociologisk teori om hur individen beter sig på ett visst sätt enskilt och på ett annat i stunder av intensiv kollektiv gemenskap leder även till antagandet att religiositet kan påverka individuellt och kollektivt miljöengagemang på olika sätt.  Av den anledningen testas hypoteserna att religiositet har en positiv effekt på en individs nivå av miljövänligt beteende medan det har en negativ effekt på en individs benägenhet att delta i en kollektiv miljöaktion. Resultatet visar att det föreligger ett positivt samband mellan religiositet, mätt i frekvens av gudstjänstdeltagande, och miljövänligt beteende i vardagen, men inget signifikant samband med benägenhet att delta i en kollektiv miljöaktion. Studiens resultat tyder även på att kontrollvariablerna utbildningsnivå, kontinent och kön har ett bättre prediktionsvärde för miljöengagemang än religiositet har. Slutsatsen är emellertid att religiositet kan ha olika effekter på individuellt och kollektivt miljöengagemang.

Ce mémoire comprend trois parties. Dans la première je propose une synthèse de constats établis à partir de mes propres travaux et étayés par les acquis des principaux auteurs sur lesquels j'estime pertinent d'appuyer une démarche sociologique rigoureuse sur mon terrain d'investigation actuellement privilégié : au premier rang Emile Durkheim, mais aussi Erving Goffman, Howard Becker, Alvaro Pirès, Mary Douglas, Hannah Arendt, Claude Faugeron, Antoinette Chauvenet, et quelques autres, dont le nom apparaîtra dans ces pages. Je propose une synthèse des constats établis à partir de mes propres travaux, étayés par les œuvres de ces maîtres. Cette première partie se développe en cinq chapitres : 1/ le crime est une construction sociale, 2/ les prisons stigmatisent leur environnement (la notion de périmètre sensible), 3/ les relations entre les agents de la prison dépendent de l'environnement, 4/ ce que produit la prison comme ce qui s'y déroule est surdéterminé par ce qui se passe en amont, 5/ on n'enferme pas « sociologiquement correct ». La deuxième partie de ce mémoire est constituée d'une analyse originale présentée sous forme de deux hypothèses qui s'inscrivent dans le prolongement de mes travaux précédents et de ceux des auteurs dont les analyses servent de point d'appui aux miennes. Ces deux hypothèses devraient contribuer à un renouvellement de l'analyse sociologique de la prison, et, plus largement, à un enrichissement de la sociologie de la déviance. La première interroge l'influence de l'enfermement carcéral sur la construction sociale de l'image du criminel : alors que, selon la logique judiciaire, c'est la condamnation qui différencie criminels et innocents, je postule que la prison joue un rôle déterminant, à la fois en tant que telle et comme stigmate le plus puissant des dispositifs de coercition de la justice pénale. La seconde propose une analyse macrosociologique des fonctions sociales de l'enfermement pénitentiaire, dont la principale, masquée, est analysée comme fonction latente de la prison : étayée par une nouvelle lecture de la thèse de Paul Fauconnet sur la responsabilité pénale, cette fonction latente permet de comprendre la survivance du dispositif carcéral malgré son inadéquation au plus légitime des objectifs qui lui sont assignés : l'amendement des repris de justice. Dans la troisième partie de ce mémoire, je présente un éventail de projets de recherches visant à permettre de répondre aux questions soulevées par les hypothèses précédemment développées. J'ai regroupé ces projets selon trois axes de recherche : 1/ les étapes du processus pénal : recherches quantitatives et qualitatives sur les « tris » opérés selon des logiques pénales et sociales parmi les justiciables lors de ces différentes étapes (compléments de recherches existantes ou en cours), 2/ les réactions des justiciables mis en cause dans une affaire pénale : recherches sur les inégales stratégies mises en œuvre face aux risques d'enfermement, 3/ les représentations sociales de la prison et des dispositifs de coercition légaux : recherches sur les représentations des divers groupes sociaux (réactualisations de recherches anciennes et compléments de recherches partielles) et sur les représentations des « sociologues de la prison » eux-mêmes, dont il convient d'analyser parallèlement les positions dans le champ social, les problématiques principales et les déroulements de carrière (aucune recherche en ce sens n'a été effectuée à ce jour).

The thesis presented here explores the relevance of the classical works of Emile Durkheim and George Herbert Mead to contemporary postmodern cultural critiques. Postmodern social theory specifically that of Richard Rorty and Jean Baudrillard have come to offer a type of social theory that challenges the notion of the social. This referential problem of the social becomes a striking attack on the epistemology of sociology, which purports to offer scientific knowledge about the human condition as a social process. The theoretical works of Durkheim and Mead especially their respective concepts of the "collective consciousness" and the "generalized other" are offered here as closely related articulations of the core sociological concept of "the social." It is argued that postmodernism, by postulating an excessively precarious social theory, falls short as a theory of society when juxtaposed to the classic sociologies of Durkheim and Mead. However, it is also noted that the transformation of the field of sociology from a primarily textual discourse to a quantitative enterprise increasingly exposes the field of sociology to uniquely postmodern critiques.

Thesis (Ph. D.)--University of Chicago, Committee on the Conceptual and Historical Studies of Science, June 2001. / Includes bibliographical references. Also available on the Internet.