Additive manufacturing has increased in popularity in recent years partly due to the possibilities of producing complex geometries in a rapid manner. Selective laser sintering (SLS) is a type of additive manufacturing technique that utilizes polymer powder and a layer-by-layer technique to build up the desired geometry. The main drawbacks with this technique are related to the reproducibility, mechanical performance and the poor surface finish of printed parts. Surface roughness increase the risk of bacterial adhesion and biofilm formation, which is unbeneficial for parts to be used in the healthcare industry. This thesis investigated the possibility in reducing the surface roughness of SLS printed polyamide 12 with the fully automated post-processing technology PostPro3D. The postprocessing relies on chemical post-processing for smoothening of the parts’ surface. PostPro3D utilizes vaporized solvent which condenses on the printed parts causing the surface to reflow. By this roughness, in terms of unmolten particles, is dissolved and surface pores are sealed. The influence of alternating post-processing parameters; pressure, temperature, time and solvent volume was evaluated with a Design of Experiments (DoE). The roughness reduction was quantified with monitoring the arithmetic mean average roughness (Ra), the ten-point height roughness (Rz) and the average waviness (Wa) using a stylus profilometer and confocal laser scanning microscope (CLSM). The effect of post-processing on mechanical properties was evaluated with tensile testing and the effect on microstructure by scanning electron microscopy (SEM). A comparison was made between post-processed samples and a non-postprocessed reference, as well as between samples post-processed with different degree of aggressivity, with regards to the roughness values, mechanical properties and the microstructure. Results indicated that solvent volume and time had the largest effect in reducing the roughness parameters Ra and Rz, while time had the largest influence in increasing the elongation at break, tensile strength at break and toughness. The post-processing’s effect on waviness and Young’s modulus was less evident. SEM established that complete dissolution of powder particles was not achieved for the tested parameter ranges, but a clear improvement of the surface was observed for all different post-processing conditions, as compared to a non-post-processed specimen. The reduction in roughness by increased solvent volume and time was thought to be due to increased condensation of solvent droplets on the SLS-parts. The increase in mechanical properties was likely related to elimination of crack initiation points at the surface. In general, the mechanical properties experienced a wide spread in the results, this was concluded to be related to differences in intrinsic properties of the printed parts, and highlighted the problems with reproducibility related to the SLS. An optimal roughness of Ra less than 1 µm was not obtained for the tested post-processing conditions, and further parameter optimization is required. / Möjligheten att tillverka komplexa geometrier på ett snabbt sätt, har fått additiv tillverkning att öka i popularitet. Selective laser sintering (SLS) är en typ av additiv tillverkning där polymer pulver sintras samman succesivt lager för lager. Dessa lager bygger tillsammans upp den önskade geometrin. De största nackdelarna med SLS är att de tillverkade delarna har bristande mekaniska egenskaper, har brister i reproducerbarheten samt att ytan har en dålig kvalitet, den är ojämn. Ytojämnheten ökar risken för att bakterier fastnar och ett en biofilm bildas. Då produkten ska användas inom sjukvården, är det viktigt att biofilm bildning undviks. Den här uppsatsen har undersökt möjligheterna att reducera ytojämnheten av SLS-printad polyamid 12 med hjälp av kemisk efterbehandling i PostPro3D. Denna maskin är helt automatisk och åstadkommer ytbehandling genom att förånga lösningsmedel som sedan kondenserar på det SLS-printade materialet. Ytan på materialet löses upp vilket minskar ytojämnheter i form av pulver partiklar samt sluter porer på ytan. Genom att ändra på parametrarna för efterbehandlingen kan graden av aggressivitet påverkas, detta gäller tryck, temperatur, tid och lösningsmedels volym. De optimala parametrarna för att åstadkomma en jämn yta utvärderades med en Design of Experiments (DoE). Reducering av ytojämnhet mättes med hjälp av aritmetisk genomsnittlig ojämnhet (Ra), tio-punkts höjd ojämnhet (Rz) och medel-vågighet (Wa), med nålprofilometer och konfokal mikroskop. Efterbehandlingens påverkan på de mekaniska egenskaperna utvärderades i ett dragprov, medan mikrostrukturen undersöktes med svepelektronmikroskop (SEM). Ytjämnheten, de mekaniska egenskaperna och mikrostrukturen jämfördes mellan icke behandlade prover och ytbehandlade prover, med varierad grad av aggressivitet. Resultaten indikerade att tid och volym hade störst effekt på Ra och Rz, medan tid hade störst positiv inverkan på töjning, styrka och seghet. Effekten på styvheten (E-modulen) och vågigheten (Wa) var mindre uppenbar, och någon tydlig påverkan kunde inte observeras. SEM-analys visade att fullständig upplösning av partiklar på ytan inte sker för de testade behandlingarna, men en tydlig förbättring kunde ses vid jämförelse av ett obehandlat prov och ett behandlat prov. Den ökade ytjämnheten för längre tid och högre volym tros bero på en ökad kondensering av lösningsmedel på ytan under efterbehandlingen. Ökningen i mekaniska egenskaperna är troligtvis relaterade till eliminering av kritiska defekter på ytan. Generellt visade de mekaniska egenskaper en stor spridning i resultaten, detta tros bero på inneboende egenskaper i provstavarna. Denna slutsats understryker den bristande reproducerbarheten för SLS-printning. En optimal ytjämnhet antas vara ett Ra värde under 1 µm, denna ytjämnhet har inte uppnåtts med de testade efterbehandlingsparameter värdena, därför krävs ytterligare parameter optimering för att nå optimal efterbehandling.

Den här studien utgår ifrån två svenska koppargruvor varav den ena, Aitik i Gällivare, är idrift och den andra, Falu gruva, stängde 1992. Studiens syfte är att undersöka förutsättningarna för att använda Falu gruva som modell för den framtida avvecklingen av Aitik, med särskilt avseende på efterbehandling, kulturarvsprocesser och återanvändning. Inom ramen för kulturarvsprocesser och återanvändning beaktas särskilt lärande.Metodansatsen är kvalitativ och den teoretiska utgångspunkten är att en gruva kan ses som ett stort sociotekniskt system bestående av artefakter och sociala komponenter. Genom intervjuer med representanter från Falu gruvas ägare och Aitiks ägare samt från Gällivare kommun genererades data. Data från intervjuerna samt från en mindre dokumentstudieut gjorde studiens resultat. Detta analyserades tematiskt och diskuterades utifrån uppsatsens teoriavsnitt. Resultatet visar att Aitik kan utvecklas vid en framtida avveckling och att Falu gruva i vissa avseenden kan användas som modell för denna process. Bland annat kan Falu gruva användas som modell för Aitik avseende utbildning som en del av återanvändning, där Aitikkan lära av Falu gruva genom att inte göra samma misstag som gjorts där. Resultatet visar emellertid också att samhällena Gällivare och Falun skiljer sig mycket åt, både vad gäller samhällsidentitet och samhällets relation till gruvan. Slutsatsen av den här studien är att aspekter såsom att betrakta artefakter som en resurs; gruvans roll i samhället; samt vem som definierar kulturarv är centrala för att kunna använda Falu gruva som modell för Aitikmed hänsyn till lärande. / This study is about two Swedish copper mines, Aitik in Gällivare which is still in use and theFalun mine, which closed in 1992. The aim of this study is to explore the prerequisites for using the Falun mine as a model for the future closure of the Aitik mine, with regards specifically to mine reclamation, heritagisation and reuse. In particular, the aspect of learning within the heritagisation and reuse framework is discussed. A qualitative research method has been used and the theoretical starting point is that a mine can be seen as a large technological system consisting of artifacts and social components. Data has been collected through interviews with representatives from the Falun mine owners, the Aitik mine owners and from the local government of Gällivare. This data, along with data from a limited document study, made up the results of this study. The results were then analyzed thematically and discussed against the theoretical frameworks used in this study. The results show that Aitik can be developed post-closure and that the Falun mine can, ins ome regards, be used as a model for this development process. Among other aspects, theFalun mine can be used as a model for Aitik for education as a part of reusing the mine, where Aitik can learn from the Falun mine by not making the same mistakes that were made there. However, the results show that the Gällivare and Falun societies are different in terms of identity and in their relations towards the mines. The conclusion of this study is that aspects such as regarding artifacts as resources; the mine’s role in society; and who determines what a cultural heritage is, are all important in order to use the Falun mine as a model for Aitik from an educational perspective.

​​Optical character recognition (Optical Character Recognition (OCR)) has many applications, such as digitizing historical documents, automating processes, and helping visually impaired people read. However, extracting text from images into a digital format is not an easy problem to solve, and the outputs from the OCR frameworks often include errors. The complexity comes from the many variations in (digital) fonts, handwriting, lighting, etc. To tackle this problem, this thesis investigates two different methods for correcting the errors in OCR output. The used dataset consists of Swedish addresses. The methods are therefore applied to postal automation to investigate the usage of these methods for further automating postal work by automatically reading addresses on parcels using OCR. The main method, the lexical implementation, uses a dataset of Swedish addresses so that any valid address should be in this dataset (hence there is a known and limited vocabulary), and misspelled addresses are corrected to the address in the lexicon with the smallest Levenshtein distance. The second approach is to use the same dataset, but with artificial errors, or artificial noise, added. The addresses with this artificial noise are then used together with their correct spelling to train a machine learning model based on Neural machine translation (Neural Machine Translation (NMT)) to automatically correct errors in OCR read addresses. The results from this study could contribute by defining in what direction future work connected to OCR and postal addresses should go. The results were that the lexical implementation outperformed the NMT model. However, more experiments including real data would be required to draw definitive conclusions as to how the methods would work in real-life applications. / Optisk teckenigenkänning (Optical Character Recognition (OCR)) har många användningsområden, till exempel att digitalisera historiska dokument, automatisera processer och hjälpa synskadade att läsa. Att extrahera text från bilder till ett digitalt format är dock inte ett lätt problem att lösa, och utdata från OCR-ramverken innehåller ofta fel. Komplexiteten kommer från de många variationerna i (digitala) typsnitt, handstil, belysning, etc. För att lösa problemet undersöker den här avhandling två olika metoder för att rätta fel i OCR-utdata. Det använda datasetet består av svenska adresser. Metoderna tillämpas därför på postautomatisering för att undersöka användningen av dessa metoder för att ytterligare automatisera postarbetet genom att automatiskt läsa adresser på paket med OCR. Den första metoden, den lexikaliska metoden, använder en datauppsättning av svenska adresser så att alla giltiga adresser bör finnas i denna datauppsättning (därav finns det ett känt och begränsat ordförråd). Denna datauppsättning används sedan som en ordbok för att hitta adressen med det minsta Levenshtein-avståndet till någon felstavad adress. Det andra tillvägagångssättet använder samma datauppsättning, men med artificiella fel tillagda. Adresserna med dessa artificiella fel används sedan tillsammans med deras korrekta stavning för att träna en Neural Machine Translation (NMT)-modell för att automatiskt korrigera fel i OCR-lästa adresser. Resultaten från denna studie skulle kunna bidra genom att definiera i vilken riktning framtida arbete kopplat till OCR och postadresser ska gå. Resultaten var att den lexikaliska metoden presterade bättre än NMT-modellen. Fler experiment gjorde med verklig data skulle dock behövas för att dra definitiva slutsatser om hur metoderna skulle fungera i verkliga tillämpningar.

I Sverige pågick under 2013 efterbehandlingsåtgärder på 1789 förorenade områden. Det nationella miljömålet ”giftfri miljö” har av regeringen angetts som det styrande miljö- målet vid efterbehandling. Efterbehandlingen syftar till att minska risken för förore- ningsspridning i mark från avslutade verksamheter som industrier, vägar med mera. Schaktning av massor utförs vid efterbehandling för att avlägsna förorenade massor från platsen men innebär samtidigt utsläpp av växthusgaser. Både vid schaktning och transport av förorenade massor samt framställande och transport av fyllnadsmaterial används fordon och maskiner som genererar växthusgasutsläpp. Efterbehandlingsarbetet riskerar alltså att ge en negativ påverkan på miljömålet ”begränsad klimatpåverkan”. I denna studie söks svar på frågorna: Kan efterbehandling av förorenade områden bedri- vas med simultan hänsyn till de båda miljömålen ”giftfri miljö” och ”begränsad klimat- påverkan”? och Hur ska ett sådant arbete bedrivas? För att besvara dessa frågor använ- des det webbaserade beräkningsverktyget Carbon footprint från efterbehandling och andra markarbeten från Svenska geotekniska föreningen, SGF, samt en enkätstudie riktad till tillsynsmyndigheter. Beräkningar med verktyget visade att det som främst påverkar växthusgasutsläppen vid efterbehandling är typ av fyllnadsmassor, sammanlagd transportsträcka samt lastkapa- citet hos fordon som transporterar massor. Ingen av de tillfrågade tillsynsmyndigheterna tar hänsyn till växthusgasutsläpp vid godkännande av efterbehandlingsåtgärd. Många ställer sig dock positiva till ett verktyg som ger möjlighet att göra en avvägning mellan miljömål och tror att det skulle underlätta deras arbete. Två strategier som tar större hänsyn till växthusgasutsläpp identifierades. Strategi 1 innebär att sanering sker enligt riktvärdena för känslig eller mindre känslig mark- användning (KM/MKM) och växthusgasutsläppen minimeras genom effektiviserings- åtgärder. Som effektiviseringsåtgärd identifierades bland annat användning av lastbilar med större lastkapacitet och användning av återvunna massor som fyllnadsmaterial. Strategi 2 innebär en avvägning mellan miljömålen ”giftfri miljö” och ”begränsad kli- matpåverkan”. Riktvärdena för KM och MKM kan i strategin överskridas för att mini- mera växthusgasutsläpp. Effektiviseringsåtgärderna från strategi 1 implementeras även i strategi 2. / In Sweden, 1789 contaminated sites were remediated during 2013. The government has stated the national environmental objective “A Non-Toxic Environment” as the gov- erning environmental objective in remediation. The aim of remediation is to reduce the risk of dispersion of contamination in soils from discontinued activities such as indus- tries, roads etc. Excavation of soils takes place to remove contaminated soil from the site. However, it leads to emissions of greenhouse gases. Machines that generate emis- sions of greenhouse gases are needed in excavation, transport of contaminated soils and the production and transport of filling materials. Thus, the environmental objective “Reduced Climate Impact” is likely to be adversely affected by soil remediation. This study was conducted to answer the questions: Can soil remediation be conducted with simultaneous regard to the environmental objectives “A Non-Toxic Environment” and “Reduced Climate Impact”? and How should such efforts be conducted? Two methods were used: the web based calculation tool Carbon footprint from remediation and other soil works from the Swedish Geotechnical Society, SGF, and a survey ad- dressed to regulatory authorities. Calculations with the tool showed that the main impacts on greenhouse gas emissions were choice of filling materials, total transportation distance and carrying load of the vehicles transporting soils. None of the respondent regulatory authorities take green- house gas emissions into account when approving remediation operations. However, many of them displayed positive attitude towards a tool that would make it possible to compare impacts on environmental objectives and stated that such a tool would facili- tate their work. Two strategies that give more consideration to greenhouse gas emissions were identi- fied. In strategy 1, remediation is conducted according to the guidelines of sensitive or less sensitive land use (KM/MKM). The greenhouse gas emissions are minimized through efficiency improvement measures. Use of vehicles with a greater carrying load and recovered soils as filling material are examples of identified efficiency improve- ment measures. Strategy 2 consists of achieving a balance between the environmental objectives “A Non-Toxic Environment” and “Reduced Climate Impact”. In this strat- egy, KM and MKM can be exceeded to minimize greenhouse gas emissions. The effi- ciency improvement measures from strategy 1 can be implemented in strategy 2.

Hur kan livscykelanalyser bistå riskvärderingen vid val av åtgärdsmetod? I det här examensarbetet undersöktes hur resultaten från livscykelanalyser kan användas i beslutstödsverktyget SAMLA för förorenade områden för att bistå val av åtgärdsmetod vid Finspångs centraltvätt. Examensarbetet har genomförts i samarbete med Structor Miljö Öst AB. Livscykelanalyser har utförts för två olika typer av åtgärdsmetoder in situ, stimulerad anaerob reduktiv deklorering samt elektrisk konduktiv uppvärmning. Tidigare studier har visat att olika livscykelanalysmetoder ger olika resultat. Även den här studien bekräftar det. Därför bör inte resultat från olika metoder jämföras. Livscykelanalyser kompletterar SAMLA för förorenade områden väl. De procentuella förhållandena beräknades mellan åtgärdsmetodernas miljö- och klimatpåverkan. I värderingssteget i SAMLA bedöms åtgärdsalternativens påverkan i jämförelse med nollalternativet. En bedömning gjordes av respektive åtgärdsalternativ och korrigering av förhållandet mellan metoderna utfördes genom att samma procentuella förhållande som beräknats fram för miljöbelastningen respektive klimatpåverkan beräknades för värderingspoängen. Med stöd av livscykelanalyser samt riskvärdering bör efterbehandlingsmetoden stimulerad anaerob reduktiv deklorering väljas för Finspångs centraltvätt. / How can life cycle analyzes assist the risk assessment when choosing a remediation method? In this thesis, it was investigated how the results from life cycle analyzes can be used in the decision support tool SAMLA for contaminated sites to assist in the choice of remediation method at Finspång's Centraltvätt. The thesis has been carried out in collaboration with Structor Miljö Öst AB. Life cycle analyzes have been performed for two different types of in situ remediation methods, Enhanced Reductive Dechlorination and Electrical Conductive Heating. Previous studies have shown that different life cycle analysis methods lead to different results. This study also confirms this. Therefore, results from different methods should not be compared. Life cycle analyzes complement SAMLA for contaminated sites. The percentage ratios were calculated between the remediation methods' environmental and climate impact. In the valuation step in SAMLA, the impact of the remediation alternatives is assessed in comparison with the no action alternative. An assessment was made of the respectively remediation alternatives and a correction of the relationship between the methods was performed by calculating the same percentage ratio that was calculated for the valuation points of the environmental and climate impact. With the support of the life cycle analysis and the risk assessment the remediation method Enhanced Reductive Dechlorination should be chosen for Finspång's Centraltvätt.

Purpose: In Sweden, there are area that are polluted and in need of remediation. However, soil remediation processes have a negative secondary impact on the climate. There are various soil remediation methods to apply, of which dig and dump are the most frequently used. The method involves although high emissions of carbon dioxide. By increased use of alternative soil remediation methods, such as biological soil remediation methods, can lead to reduced impact on the climate. When choosing a remediation method, sustainability is increasingly integrated, but most decisions are still based on other factors. Psychological, social and institutional barriers are considered to have counteracted the assumption of a sustainable behaviour. Therefore, further research on stakeholder attitudes may promote the implementation of such behaviour. The aim of the work is to present suggestions for improvement on how the climate impact can be reduced in soil remediation projects. Method: The study was performed as a qualitative survey. Empirical data was obtained in verbal form through the methods literature review, document analysis and interview. From an available group, six respondents were selected who represent significant stakeholders in soil remediation projects. Stakeholders were private and public clients, contractors, consultants and regulators. Analysed documents were reports from the Swedish Environmental Protection Agency that is about the post-treatment of contaminated areas in Sweden. Findings: The study indicates that biological soil remediation methods have a lower impact on the climate than dig and dump. Furthermore, it appeared that the main factors in choosing a soil remediation method was type of contamination, time for remediation and when contamination is detected in projects. According to this background, biological methods are less applied than dig and dump. However, the study presents suggestions for improvements of how biological alternatives can be encouraged, for instance are more reference objects needed where biological soil remediation methods have been applied. Implications: One conclusion from the study is that existing regulations should be changed to make landfill more difficult and to facilitate re-use of polluted masses, and the fees for landfill should be increased. In addition, more reference objects need to be generated in Sweden that validate that biological soil remediation methods achieve acceptable levels of pollution. Furthermore, stakeholders in soil remediation projects should cooperate more, even across national borders, and together venture to try biological soil remediation methods. Limitations: The result is only valid for biological soil remediation methods and dig and dump for organic pollutants in soil. The study includes few respondents from av geographic limited available group, which means that the result cannot be generalized with certainty. Therefore, the study should be regarded as exploratory and the results thereafter. / Syfte: I Sverige återfinns områden som är förorenade och i behov av efterbehandling, dock har marksaneringsprocesser en negativ sekundär påverkan på klimatet. Det finns olika markasaneringsmetoder att tillämpa varav schakt och deponering är den mest frekvent använda. Emellertid innebär metoden höga utsläpp av koldioxid. Tillämpning av alternativa åtgärder, såsom biologiska marksaneringsmetoder, kan bidra till lägre koldioxidutsläpp. Vid val av saneringsmetod integreras hållbarhet alltmer, men de flesta besluten baseras ändå på andra faktorer. Psykologiska, sociala och institutionella hinder anses ha motverkat antagandet av ett hållbart beteende. Därför kan fortsatt forskning om intressenters inställning främja implementering av ett sådant beteende. Målet med arbetet är att presentera förbättringsförslag på hur klimatpåverkan kan minskas vid marksaneringsprojekt. Metod: Arbetet utfördes i form av en kvalitativ kartläggning. Insamling av empiri skedde i verbal form genom datainsamlingsmetoderna litteraturstudie, dokumentanalys och intervju. Ur en tillgänglig grupp valdes sex stycken respondenter som representerar betydande intressenter vid marksaneringsprojekt. Intressenterna var privat- och offentlig beställare, entreprenör, konsult samt tillsynsmyndigheter. Dokument som analyserades var rapporter från Naturvårdsverket som behandlar efterbehandling av förorenade områden i Sverige.  Resultat: Studien indikerar att biologiska marksaneringsmetoder har lägre klimat-påverkan än schakt och deponering. Vidare framgick att de främsta faktorerna vid val av marksaneringsmetod var typ av förorening, saneringstid och när föroreningen upptäcks i projekt. Med denna bakgrund tillämpas biologiska åtgärder mer sällan än schakt och deponering. Emellertid presenterar studien förbättringsförslag till hur tillämpning av biologiska alternativ kan främjas, bland annat behövs fler referensobjekt där biologiska marksaneringsmetoder tillämpats.  Konsekvenser: En slutsats från studien är att gällande regelverk bör förändras för att försvåra deponering och underlätta återanvändning av förorenade massor samt bör avgifterna för deponering höjas. Dessutom behöver fler referensobjekt genereras i Sverige som påvisar att biologiska marksaneringsmetoder uppnår godkända föroreningshalter. Vidare bör intressenterna vid marksaneringsprojekt samarbeta mer, även över nationella gränser, för att tillsammans våga tillämpa biologiska mark-saneringsmetoder.  Begränsningar: Resultatet är endast giltigt för biologiska marksaneringsmetoder samt schakt och deponering av organiska föroreningar i mark. Studien inkluderar få respondenter ur en geografiskt begränsad tillgänglig grupp, vilket gör att resultatet inte med säkerhet kan generaliseras. Därmed bör studien betraktas som utforskande och resultatet därefter.

Additive manufacturing (AM) is an attractive way to shorten development time, reduce product weight and allow the manufacturing of more complex products than by conventional manufacturing processes. The problem arises when the previous traditional manufacturing requirements need to be fulfilled by AM as well as the volume production capability. This investigation is done together with Ericsson to evaluate the possibilities of the different AM technologies, post-processing methods and silver coating processes to guarantee the specifications of radiofrequency (RF) filters. Here, minimal RF signal insertion losses are targeted. Since insertion losses are dependent on surface roughness, surface smoothness is sought as well. Ericsson simulation software uses correction factors to account for surface roughness, however there are some inconsistencies between the simulated and actual surface roughness that is allowed in the parts. In AM parts, surface roughness is not easy to control since it depends on parameters related to feedstock, process and machine properties. Commonly, most AM components do not comply with requirements of lower surface roughness values. Therefore, parts need to be smoothened before silver plated; this step is necessary to ensure the electrical conductivity in this specific application. These finishing processes add costs to the final product and increase time to market. Firstly, a comprehensive study was carried out to better understand the landscape of AM technologies, postprocessing and silver coating methods. Secondly, the different processes are assessed with the help of selection matrices, considering the products requirements. The components to print are two RF filters with different shapes and dimensions but similar requirements. The CAD design is modified depending on each AM process and directly affects the results. Afterwards, the design of an experimental plan is carried out; the number of samples of each part comparing AM technologies, feedstock, different suppliers (3D printing and post-processing) is obtained. Due to budget and time restrictions, the parts were printed using Multi Jet Fusion and Selective Laser Melting processes. After printing, tolerances and surface roughness were measured. This thesis results in the selection of suitable AM technologies and post-processing methods for RF filters. For MJF printed cavities at 0˚, 30˚ and 90˚ orientation, the best results for this application are obtained at 30˚ providing a good balance between sharp detail and smooth surfaces. In the case of SLM, waveguides are printed at 0˚ and 30˚. 30˚ waveguides present lower surface roughness values than the 0˚ ones as inner support material is needed at 0˚ orientation. SLM cavities were printed at 30˚ in seek of asymmetry between faces, resulting in higher surface roughness in the downfacing face.

Abandoned mines present considerable environmental risks through the release of toxic metals, particularly into adjacent water bodies. The implementation of reliable geotechnical cut-off walls containing bentonite stands as a crucial strategy in mitigating environmental groundwater contamination. This study evaluates the viability of employing the methylene blue titration method to quantify bentonite content in till samples, with the objective of verifying the assumed bentonite content (3.5%) and exploring the impact of sample preparation on bentonite content determined through titrations. Bentonite, known for its swelling properties and high cation exchange capacity, was introduced into till samples both in laboratory settings and on-site. The methylene blue titration method was utilized to measure bentonite content in these samples. Laboratory results indicated significant variations in bentonite content depending on the sample preparation method, with methods employing soil homogenization proving more effective in quantifying bentonite accurately. The study's findings support the hypothesis that the methylene blue method can reliably quantify bentonite in till soil samples with the correct preparation in a laboratory environment. On-site analysis exhibited larger variations and deviations in bentonite content quantifications compared to laboratory-based incorporations. Additionally, on-site incorporated samples demonstrated a statistically significant difference in bentonite content compared to laboratory-incorporated samples, highlighting the method's sensitivity and need for future research. This research contributes valuable insights into leveraging methylene blue titration for quantifying bentonite in till soils, crucial for establishing geotechnical barriers to control toxic metal output from mines.

Diesel engines produce large amounts of nitrogen oxides (NOX) while running. Nitrogen oxides are highly toxic and also contribute towards the formation of tropospheric ozone. Increasingly stringent legislation regarding the amount of nitrogen oxides that are allowed to be emitted from diesel-powered vehicles has forced manufacturers of diesel-engines to develop after-treatment systems that reduce the amount of nitrogen oxides in the exhaust. One of the main components in such a system is selective catalytic reduction (SCR), where nitrogen oxides are reduced to diatomic nitrogen and water with the help of ammonia. A vital part of this process is the spraying of a urea-water-solution (UWS), which is needed in order to produce the reducing agent ammonia. UWS spraying introduces the risk of solid deposits (such as biuret, ammelide and ammeline) forming in the after-treatment system, should the flow conditions be unfavourable. Risk factors include high temperatures, but also low dynamics and high thickness of the resulting liquid film that forms as the UWS spray hits the surfaces of the after-treatment system. It is thus essential that manufacturers of SCR after-treatment systems have correct data on how much UWS that should be sprayed into the exhaust for any given flow condition. Experimental tests are thoroughly used to assess this but are very expensive and are thus limited to prototype testing during product development. When assessing a wider range of concepts and geometries early on in the product development stage, simulation tools such as computational fluid dynamics (CFD) are used instead. One of the most computationally heavy processes to simulate within a SCR after-treatment system is the UWS spray and its interaction with surfaces inside the after-treatment system, where correct prediction of the formation of solid deposits are of great importance. Most CFD models used for this purpose hold a relatively good level of accuracy and are utilized throughout the whole industry where SCR aftertreatment is applied. Despite this, these models are limited in the fact that they are only able to cover timescales in the scope of seconds to minutes while using a tolerable amount of computational power. However, the time spectrum for solid deposit formation is minutes to hours. Scania is one of Sweden’s biggest developers of SCR after-treatment, with the technology being incorporated directly into its silencers. AVL Fire is the main UWS spray simulation tool for engineers at Scania at the moment. One major drawback of using AVL Fire for UWS spray simulations is that it is deemed too time-consuming to set up new cases and too unstable during simulation, which makes it too costly in terms of expensive engineering hours. This project has investigated the potential of using STAR-CCM+ for UWS spray simulations at Scania instead. A standard method has been evaluated, as well as parameters that will prove useful in further investigations of a potential speedup method. The studied method in STAR-CCM+ is easy to setup and the simulation process is robust and stable. Various other perks come from using STAR-CCM+ as well, such as: a user-friendly interface, easy and powerful mesh-generation and great post-process capabilities. Several different parameters have been investigated for their impact on the studied method, such as mesh refinement of the spray injector area and the number of parcels injected every time-step through the spray injector (simply put the resolution of the spray). A possible speedup by freezing the momentum equations when allowed and lowering the amount of inner iterations has also been investigated. A handful of operating conditions have been studied for two different geometries. The attained simulation results display correlations with physical measurements, but further assessment for identifying the risk of solid deposit needs to be performed on the studied cases to assess the full accuracy of solid deposit prediction of the studied method. Recommendations for future work includes fully implementing and evaluating the speedup method available for spray simulations in STAR-CCM+ as well as directly comparing how the accuracy and performance of the method relates to that of the method used in AVL Fire for spray simulations. / Dieselmotorer producerar under körning stora mängder kväveoxider (NOx). Kväve-oxider är starkt giftiga föreningar som även bidrar till att öka mängden marknära ozon. Allt strängare lagstiftning gällande mängden kväveoxider som får släppas ut från fordon med dieselmotorer har lett till att tillverkare av dieselmotorer blivit tvingade att utveckla efterbehandlingssystem som renar avgasen från motorn. En av huvudkomponenterna i ett sådant system idag är selective catalytic reduction (SCR; på svenska selektiv katalytisk reduktion), där kväveoxider omvandlas till kvävgas och vatten med hjälp av ammoniak. För att producera ammoniak används en lösning av urea och vatten (t.ex. AdBlue®), som introduceras till efterbehandlingssystemet via spray. Denna process har dock en stor nackdel, då det under omvandlingsprocessen kan finnas risk för klumpbildning av ämnen som biuret, ammelid och ammelin ifall flödesförhållandena är ogynnsamma. Riskfaktorer för klumpbildning inkluderar höga temperaturer samt låg dynamik och hög tjocklek för den vätskefilm som bildas när sprayen med urea-lösning kommer i kontakt med ytor i efterbehandlingssystemet. Det är därför av stor vikt för tillverkare av efterbehandlingssystem som använder SCR att känna till hur mycket urealösning som kan sprayas in för varje givet flöde. Experimentella tester används till stor del för att utvärdera detta, men är väldigt dyra och kan endast göras för ett fåtal prototyper under en produkts utveckling. För att kunna utvärdera ett större antal koncept och geometrier tidigare i utvecklingsstadiet av en ny produkt används därför ofta datorkraft med simuleringsverktyg som CFD (Computational Fluid Dynamics). En av de mest beräkningstunga processerna att simulera i ett efterbehandlingssystem med SCR är sprayandet av urea-lösning och dess interaktion med ytor, där korrekta förutbestämmelser av huruvida det finns risk för klumpbildning eller inte är av stor betydelse. De flesta CFD modeller som används i detta syfte har förhållandevis god noggrannhet och används i stor utsträckning i den bransch där efterbehandling med SCR tillämpas. Däremot är dessa modeller begränsade i att de endast kan åstadkomma simuleringar (med en acceptabel mängd datorkraft) som sträcker sig i tidsintervallet sekunder till minuter. Bildningen av klump är dock en process som kan ta upp till flera timmar. Scania är en av Sveriges största tillämpare av SCR, då tekniken används i de efterbehandlingssystem som finns inbyggda i tillverkarens ljuddämpare. Scania använder främst AVL Fire för simulering av spray med urea. AVL Fire anses dock vara för tidskrävande vid skapelsen av nya simuleringsfall och för instabilt under simulering. Detta projekt har därför undersökt möjligheten att använda STAR-CCM+ för simulering av spray med urea hos Scania. Den metod i STAR-CCM+ som utvärderats är enkel att använda då nya simuleringsfall ska skapas, samtidigt som den är robust och stabil under simulering. Relevanta parametrar för en potentiell uppsnabbningsmetod har också undersökts. STAR-CCM+ i sin helhet är användarvänligt, där verktyget för att skapa och generera mesh är enkelt att använda såväl som kraftfullt när mer avancerade operationer krävs. Möjligheterna för postprocessing är väldigt smidiga för transienta förlopp, vilket är ett stort plus för simuleringar med urea-spray, vars injektion och resulterande processer är väldigt transienta skeenden i sig. Flera olika parametrar har undersökts, för att granska hur stor påverkan de har på prestandan och noggrannheten hos den studerade metoden. Två av dessa är tätheten av beräkningsnoder i den region där spray-munstycket är placerat samt antalet paket med urea-vatten lösning som injiceras varje tidssteg via spray-munstycket. En möjlig uppsnabbning av metoden, som går ut på att frysa ekvationerna för bevarelse av rörelsemängd (eng - momentum equations) när det är tillåtet och samtidigt minska antalet inre iterationer för varje tidssteg, har också undersökts. Ett flertal olika flödesförhållanden har också undersökts för två olika geometrier. De erhållna resultaten tyder på korrelation med data från fysiska experiment. Dock bör ytterligare hydrodynamiska utvärderingar tillämpas för att ordentligt kunna redogöra för hur väl STAR-CCM+ kan användas för att förutse risken för klump- bildning i en spray-process med urea-vatten lösning. Framtida arbete borde fokusera på att utvärdera den uppsnabbningsmetod som finns för spray-simuleringar i STAR-CCM+, samt direkt jämföra hur väl metodens noggrannhet och prestanda står sig gentemot den metod som används i AVL Fire för spray-simuleringar.

Syftet med denna uppsats är i första hand att utreda, analysera samt utvärdera den närmare innebörden av verksamhetsutövarbegreppet i 10 kap. 2 § MB och, i andra hand, om begreppet, utifrån de aktuella intressena på området är ändamålsenligt utformat. Den övergripande frågeställningen utgörs av om någon annan än den som formellt sett driver verksamheten kan omfattas av verksamhetsutövarbegreppet och därmed det dit tillhörande avhjälpandeansvaret.  I anslutning till denna mer övergripande problemställning aktualiseras flertalet andra delfrågor, varav de mest centrala kan sammanfattas enligt följande. i) Under vilka förutsättningar kan bakomliggande aktörer svara såsom verksamhetsutövare och därmed omfattas av avhjälpandeansvaret? ii) Kan Sverige, i avsaknad av en mer precis verksamhetsutövardefinition, anses leva upp till sina unionsrättsliga åtaganden? iii) Hur förhåller sig verksamhetsutövarbegreppet till ansvarsgenombrottsinstitutet iv) Föreligger det ett behov för en mer effektiv eller tydligare reglering rörande verksamhetsutövaransvaret och hur kan en sådan i sådant fall kan utformas? I förevarande uppsats aktualiseras därmed, av naturliga skäl, tre olika rättsområden; miljö-, EU- och associationsrätt men utgångspunkten är primärt miljörättslig.