Vid pågående och långvariga miljö- och hälsorisker är det viktigt att kommunicera med invånare kontinuerligt. Denna enkätstudie undersöker därför informationsbehovet hos invånare vid förorenade områden och hur det överensstämmer med myndigheternas syn på kommunikationen. Vidare undersöks oro och riskuppfattning hos invånarna samt hos kommunikatörerna på kommunerna och länsstyrelserna. Undersökningen görs med glasbruksområden som exempel då studier pekar på förorening vid och i närheten av dessa områden men risken för människors hälsa inte är helt fastställd. Resultatet visar att en stor andel av, både invånare och myndigheternas kommunikatörer, tror att det finns risk för och är oroliga för hälsa, miljö och kommande generationers hälsa i närheten av de förorenade områdena. Oron för att bo i närheten är inte lika stor som oron för hälsa och miljö. Både riskuppfattningen och oron är större för miljö än för hälsa. Av dem som bor närmre än 5 km från närmsta glasbruk vill 68 % ha mer information vilket är fler än bland dem som bor längre ifrån, 31%. Tidigare information har de flesta fått från lokala media. Helst vill invånarna kommunicera med kommunen, länsstyrelsen, Naturvårdsverket och till viss del även med lokala media. De som bor närmre än 5 km från ett glasbruk vill ha information via papperstidning, informationsmöten och brev. Detta överensstämmer inte helt med myndigheternas åsikt där kommunikation främst skett via hemsidan och där hemsida, informationsmöten och sociala media är de kommunikationsvägar myndigheterna vill använda. Kommunen, länsstyrelsen och Naturvårdsverket anses som ansvariga för kommunikationen och det är flest som litar på dessa aktörer. Sammantaget visar studien att kommunikationen hittills kan ses som bristfällig och att det behövs förbättrad kommunikation vid långvariga miljö- och hälsorisker. Det finns, i det specifika fallet, utrymme för att förbättra kommunikationen och förutsättningarna är goda om kommunicerande aktörer ser upp för fallgroparna. / At ongoing and long-term environmental- and health risks is it important to communicate with the inhabitants continuously. This study therefore uses a survey to investigate the need for information among inhabitants and how it aligns with the authorities view on the communication. Further, worry and risk perception is examined among inhabitants and the municipalities and the county administration. The study is done with glasswork areas as an example since earlier research indicate contamination on and near these areas but the risk for human health is not yet established. The result show that a substantial share, of both inhabitants and the authority’s employees, thinks there is risk for and is worried about health, environment, and future generations health at contaminated sites. The worry about living close by is not as big as the worry about health and environment. Both risk perception and worry are greater for the environment than for health. Of the inhabitants living closer than 5 km from nearest glasswork, 68% wants more information which is more than among the inhabitants living further away, 31%. Previous information has most people got from local media. The inhabitants prefer to communicate with the municipality, the county administration, and the Swedish EPA and to some extent even with local media. The ones living closer than 5 km from a glasswork want information through newspapers, briefings and letters. This is not fully consistent with what the authorities think, where communication mainly occurred through the website and the website, briefing and social media are the ways authorities want to use for communication. The municipality, county administration and the Swedish EPA considers as responsible for the communication and these authorities got most trust among the inhabitants. Altogether this study shows that the communication so far can be considered as inadequate and that there is a need for improved communication at long term environmental and health risks. There is, in the specific case, room to improve the communication and the conditions are good, if the communicating actors watch out for pitfalls.

Sedan miljöbalken infördes och den politiska målsättningen om ett ekologiskt hållbart samhälle lagstadgades har kravet om att sanera förorenade områden stärkts. Därigenom ökar också kravet på en tydlig lagstiftning där det går att ställa förorenaren till svars, i enlighet med den internationellt vedertagna principen om att förorenaren betalar. I studien beskrivs hur miljölagstiftningen i Sverige utvecklats när det gäller regleringen av ansvaret för efterbehandling av förorenad mark. Vidare undersöks om den gällande rätten medverkar till uppfyllandet av miljöbalkens mål om en hållbarutveckling. Som teoretisk grund används teorier om hållbar miljörätt. Genom analys av rättskällor såsom miljöbalken, dess förarbeten, domar och doktrin inom området visar studien att många oklarheter kring vem som kan ställas till ansvar fortfarande finns. Kravet på skälighetsbedömning innebär att hänsyn tas till andra faktorer än de rent miljömässiga. De allmänna hänsynsreglerna och däribland principen om att förorenaren betalar är i och med miljöbalken lagstadgade men fortfarande kan inte sägas vilket genomslag de får.

<p>Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.</p>

Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.

As much as 80 000 sites, including landfills from glass production industries, are estimated to be contaminated in Sweden. One of these landfills is located near the glassworks factory of Pukeberg, in the municipality of Nybro, Southeast Sweden. It has been found to be severely contaminated with heavy metals, which have toxic effects to humans and biota. The aim of this study is to investigate hydrologic properties at Pukeberg, including groundwater velocities and their potential (spatial) heterogeneity that would affect the transport of metals. Metal concentrations in soil, pore water and groundwater were measured to investigate such metal transport and retention at the site. Slug tests were conducted at the site to determine local discharges and water velocities. For comparison, total groundwater flows through the landfill were estimated by considering water balances of the upstream catchment. Results showed a much higher groundwater flow through the landfill at Pukeberg when estimated from water balance constraints of the upstream catchment, compared to when up-scaled from local measurements of hydraulic conductivities and gradients within the landfill. This points to the existence of aquifer heterogeneity, including preferential flow paths and low-flow zones. Depending on flow path, transport velocities of heavy metals could therefore differ considerably. With a pH of 7 in pore water, and relatively low DOC (dissolved organic carbon) concentrations, environmental conditions were found likely to favour a strong retention for most of the metals investigated. This conclusion is supported by our estimates of Kd (the soil-water partitioning coefficient), derived from the in-situ ratio between soil concentrations and pore water concentrations at the landfill. These estimates were consistently higher than previously reported laboratory results from leaching tests, as well as guideline values from the Swedish EPA. For instance, Kd for Pb and As was found to be 50600 l/kg and 16400 l/kg, respectively. Thus, for most metals, a limited transport downstream could be expected. Indications of high aquifer heterogeneity within the limited area investigated in this study however give rise to uncertainties, for instance regarding the representativeness of the taken samples. Possible future analyses of extended sampling schemes could decrease these uncertainties.

<p>Polychlorinated dibenzo-p-dioxins (PCDD) and polychlorinated dibenzo-furans (PCDFs) belong to the most toxic compounds known to science and they are defined as Persistent Organic Pollutants (POPs) under the Stock-holm Convention. The general human exposure to PCDD/Fs is primarily through dietary intake. The importance of contaminated sites as secondary PCDD/F sources (i.e. sources that once received its contamination from a primary source) are getting increased attention. To be able to assess the risks for human exposure at PCDD/F contaminated sites, the environmen-tal distribution of PCDD/Fs and the potential mobilization between dif-ferent environmental media (e.g. food chain transfer) must be known. The primary aim of the work presented in this thesis was to investigate human exposure pathways associated with PCDD/F contaminated sites by combining field measurements and modeling. Site specific field measurements were made at a PCDD/F contaminated site in Sweden and multimedia modeling scenarios were evaluated against site specific data and national reference data.</p><p>The results show that the congener distributions in exposure media affected by contaminated soil may differ significantly from the distribu-tions found in media from reference locations. Higher chlorinated PCDD/Fs may be transferred into food chains where they contribute to a large fraction of the toxic equivalent concentration (TEQ). Ingestion of locally produced animal food may be an important exposure pathway al-ready at low or moderate PCDD/F soil concentrations. However, the con-gener composition of the source is critical for the exposure. The signifi-cance of the individual exposure routes varies depending on e.g. the spatial distribution and magnitude of the soil contamination, the pro-perties of the exposure media and the human behavior. Multimedia mo-deling can be used in risk assessments as long as model algorithms and model parameters are representative for the superhydrophobic properties of PCDD/Fs. However, selection of physical-chemical PCDD/F properties is a challenge due to large variation in reported values. For some proper-ties, data is scattered or completely lacking</p>

Polychlorinated dibenzo-p-dioxins (PCDD) and polychlorinated dibenzo-furans (PCDFs) belong to the most toxic compounds known to science and they are defined as Persistent Organic Pollutants (POPs) under the Stock-holm Convention. The general human exposure to PCDD/Fs is primarily through dietary intake. The importance of contaminated sites as secondary PCDD/F sources (i.e. sources that once received its contamination from a primary source) are getting increased attention. To be able to assess the risks for human exposure at PCDD/F contaminated sites, the environmen-tal distribution of PCDD/Fs and the potential mobilization between dif-ferent environmental media (e.g. food chain transfer) must be known. The primary aim of the work presented in this thesis was to investigate human exposure pathways associated with PCDD/F contaminated sites by combining field measurements and modeling. Site specific field measurements were made at a PCDD/F contaminated site in Sweden and multimedia modeling scenarios were evaluated against site specific data and national reference data. The results show that the congener distributions in exposure media affected by contaminated soil may differ significantly from the distribu-tions found in media from reference locations. Higher chlorinated PCDD/Fs may be transferred into food chains where they contribute to a large fraction of the toxic equivalent concentration (TEQ). Ingestion of locally produced animal food may be an important exposure pathway al-ready at low or moderate PCDD/F soil concentrations. However, the con-gener composition of the source is critical for the exposure. The signifi-cance of the individual exposure routes varies depending on e.g. the spatial distribution and magnitude of the soil contamination, the pro-perties of the exposure media and the human behavior. Multimedia mo-deling can be used in risk assessments as long as model algorithms and model parameters are representative for the superhydrophobic properties of PCDD/Fs. However, selection of physical-chemical PCDD/F properties is a challenge due to large variation in reported values. For some proper-ties, data is scattered or completely lacking

I Sverige pågick under 2013 efterbehandlingsåtgärder på 1789 förorenade områden. Det nationella miljömålet ”giftfri miljö” har av regeringen angetts som det styrande miljö- målet vid efterbehandling. Efterbehandlingen syftar till att minska risken för förore- ningsspridning i mark från avslutade verksamheter som industrier, vägar med mera. Schaktning av massor utförs vid efterbehandling för att avlägsna förorenade massor från platsen men innebär samtidigt utsläpp av växthusgaser. Både vid schaktning och transport av förorenade massor samt framställande och transport av fyllnadsmaterial används fordon och maskiner som genererar växthusgasutsläpp. Efterbehandlingsarbetet riskerar alltså att ge en negativ påverkan på miljömålet ”begränsad klimatpåverkan”. I denna studie söks svar på frågorna: Kan efterbehandling av förorenade områden bedri- vas med simultan hänsyn till de båda miljömålen ”giftfri miljö” och ”begränsad klimat- påverkan”? och Hur ska ett sådant arbete bedrivas? För att besvara dessa frågor använ- des det webbaserade beräkningsverktyget Carbon footprint från efterbehandling och andra markarbeten från Svenska geotekniska föreningen, SGF, samt en enkätstudie riktad till tillsynsmyndigheter. Beräkningar med verktyget visade att det som främst påverkar växthusgasutsläppen vid efterbehandling är typ av fyllnadsmassor, sammanlagd transportsträcka samt lastkapa- citet hos fordon som transporterar massor. Ingen av de tillfrågade tillsynsmyndigheterna tar hänsyn till växthusgasutsläpp vid godkännande av efterbehandlingsåtgärd. Många ställer sig dock positiva till ett verktyg som ger möjlighet att göra en avvägning mellan miljömål och tror att det skulle underlätta deras arbete. Två strategier som tar större hänsyn till växthusgasutsläpp identifierades. Strategi 1 innebär att sanering sker enligt riktvärdena för känslig eller mindre känslig mark- användning (KM/MKM) och växthusgasutsläppen minimeras genom effektiviserings- åtgärder. Som effektiviseringsåtgärd identifierades bland annat användning av lastbilar med större lastkapacitet och användning av återvunna massor som fyllnadsmaterial. Strategi 2 innebär en avvägning mellan miljömålen ”giftfri miljö” och ”begränsad kli- matpåverkan”. Riktvärdena för KM och MKM kan i strategin överskridas för att mini- mera växthusgasutsläpp. Effektiviseringsåtgärderna från strategi 1 implementeras även i strategi 2. / In Sweden, 1789 contaminated sites were remediated during 2013. The government has stated the national environmental objective “A Non-Toxic Environment” as the gov- erning environmental objective in remediation. The aim of remediation is to reduce the risk of dispersion of contamination in soils from discontinued activities such as indus- tries, roads etc. Excavation of soils takes place to remove contaminated soil from the site. However, it leads to emissions of greenhouse gases. Machines that generate emis- sions of greenhouse gases are needed in excavation, transport of contaminated soils and the production and transport of filling materials. Thus, the environmental objective “Reduced Climate Impact” is likely to be adversely affected by soil remediation. This study was conducted to answer the questions: Can soil remediation be conducted with simultaneous regard to the environmental objectives “A Non-Toxic Environment” and “Reduced Climate Impact”? and How should such efforts be conducted? Two methods were used: the web based calculation tool Carbon footprint from remediation and other soil works from the Swedish Geotechnical Society, SGF, and a survey ad- dressed to regulatory authorities. Calculations with the tool showed that the main impacts on greenhouse gas emissions were choice of filling materials, total transportation distance and carrying load of the vehicles transporting soils. None of the respondent regulatory authorities take green- house gas emissions into account when approving remediation operations. However, many of them displayed positive attitude towards a tool that would make it possible to compare impacts on environmental objectives and stated that such a tool would facili- tate their work. Two strategies that give more consideration to greenhouse gas emissions were identi- fied. In strategy 1, remediation is conducted according to the guidelines of sensitive or less sensitive land use (KM/MKM). The greenhouse gas emissions are minimized through efficiency improvement measures. Use of vehicles with a greater carrying load and recovered soils as filling material are examples of identified efficiency improve- ment measures. Strategy 2 consists of achieving a balance between the environmental objectives “A Non-Toxic Environment” and “Reduced Climate Impact”. In this strat- egy, KM and MKM can be exceeded to minimize greenhouse gas emissions. The effi- ciency improvement measures from strategy 1 can be implemented in strategy 2.

De svenska miljömålen är framtagna till följd av Agenda 2030 och de globala målen som FN har beslutat om. Miljömålen ska verka som den centrala utgångspunkten i det allmänna arbetet med miljöfrågor i samhället. Giftfri miljö är en av de 16 framtagna miljökvalitetsmål, inom den fysiska planeringen innebär detta främst ett arbete med förorenad mark vid exploatering och stadsomvandling. De senaste årens ökade urbanisering samt viljan att förtäta våra städer, gör att många kommuner omvandlar äldre industriområden och industrihamnar till bostadsområden. Följderna blir att frågor kring föroreningar blir allt vanligare i planeringsprocessen. Arbetet med att farliga ämnen inte ska utgöra något hot mot människors hälsa och miljö kräver ofta ett brett samarbete. Detta sker såväl mellan konsulter, länsstyrelser och statliga förvaltningar, som förvaltningsövergripande inom en kommun. Vägen från politiskt beslut till genomförande i praktiken är lång och det är många parter som ska bidra med sin del under vägens gång. Författaren har i denna uppsats undersökt implementeringsprocessen av miljömålet Giftfri miljö, med ett fokus på förorenad mark. Detta har utförts genom fallstudier av två planeringsprojekt i två olika kommuner, Kilströmskaj i Karlskrona kommun samt kvarteret Kilen i Ronneby kommun. Empirin som har granskats är kommunala antagandehandlingar samt markutredningar utförda av konsultföretag. För att studera empirin har argumentationsanalys använts, för att sedan analysera resultatet och kunskapsöversikten utifrån ett implementeringsteoretiskt perspektiv. Generellt sätt så kan implementeringen av miljömålet Giftfri miljö, utifrån denna fallstudie, anses som en fungerande process men med möjlighet till förbättring. Trots en fungerande implementering så kommer vi, i dagens takt, inte uppnå miljömålet. De huvudsakliga aspekterna som är i behov av bearbetning och förtydligande är prioriteringsordning vid statligt bidrag samt avvägandet mellan sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter. Undersökningen visar också på ett behov kring tydligare vägledning för planerare på kommunal nivå.

Purpose: In Sweden, there are area that are polluted and in need of remediation. However, soil remediation processes have a negative secondary impact on the climate. There are various soil remediation methods to apply, of which dig and dump are the most frequently used. The method involves although high emissions of carbon dioxide. By increased use of alternative soil remediation methods, such as biological soil remediation methods, can lead to reduced impact on the climate. When choosing a remediation method, sustainability is increasingly integrated, but most decisions are still based on other factors. Psychological, social and institutional barriers are considered to have counteracted the assumption of a sustainable behaviour. Therefore, further research on stakeholder attitudes may promote the implementation of such behaviour. The aim of the work is to present suggestions for improvement on how the climate impact can be reduced in soil remediation projects. Method: The study was performed as a qualitative survey. Empirical data was obtained in verbal form through the methods literature review, document analysis and interview. From an available group, six respondents were selected who represent significant stakeholders in soil remediation projects. Stakeholders were private and public clients, contractors, consultants and regulators. Analysed documents were reports from the Swedish Environmental Protection Agency that is about the post-treatment of contaminated areas in Sweden. Findings: The study indicates that biological soil remediation methods have a lower impact on the climate than dig and dump. Furthermore, it appeared that the main factors in choosing a soil remediation method was type of contamination, time for remediation and when contamination is detected in projects. According to this background, biological methods are less applied than dig and dump. However, the study presents suggestions for improvements of how biological alternatives can be encouraged, for instance are more reference objects needed where biological soil remediation methods have been applied. Implications: One conclusion from the study is that existing regulations should be changed to make landfill more difficult and to facilitate re-use of polluted masses, and the fees for landfill should be increased. In addition, more reference objects need to be generated in Sweden that validate that biological soil remediation methods achieve acceptable levels of pollution. Furthermore, stakeholders in soil remediation projects should cooperate more, even across national borders, and together venture to try biological soil remediation methods. Limitations: The result is only valid for biological soil remediation methods and dig and dump for organic pollutants in soil. The study includes few respondents from av geographic limited available group, which means that the result cannot be generalized with certainty. Therefore, the study should be regarded as exploratory and the results thereafter. / Syfte: I Sverige återfinns områden som är förorenade och i behov av efterbehandling, dock har marksaneringsprocesser en negativ sekundär påverkan på klimatet. Det finns olika markasaneringsmetoder att tillämpa varav schakt och deponering är den mest frekvent använda. Emellertid innebär metoden höga utsläpp av koldioxid. Tillämpning av alternativa åtgärder, såsom biologiska marksaneringsmetoder, kan bidra till lägre koldioxidutsläpp. Vid val av saneringsmetod integreras hållbarhet alltmer, men de flesta besluten baseras ändå på andra faktorer. Psykologiska, sociala och institutionella hinder anses ha motverkat antagandet av ett hållbart beteende. Därför kan fortsatt forskning om intressenters inställning främja implementering av ett sådant beteende. Målet med arbetet är att presentera förbättringsförslag på hur klimatpåverkan kan minskas vid marksaneringsprojekt. Metod: Arbetet utfördes i form av en kvalitativ kartläggning. Insamling av empiri skedde i verbal form genom datainsamlingsmetoderna litteraturstudie, dokumentanalys och intervju. Ur en tillgänglig grupp valdes sex stycken respondenter som representerar betydande intressenter vid marksaneringsprojekt. Intressenterna var privat- och offentlig beställare, entreprenör, konsult samt tillsynsmyndigheter. Dokument som analyserades var rapporter från Naturvårdsverket som behandlar efterbehandling av förorenade områden i Sverige.  Resultat: Studien indikerar att biologiska marksaneringsmetoder har lägre klimat-påverkan än schakt och deponering. Vidare framgick att de främsta faktorerna vid val av marksaneringsmetod var typ av förorening, saneringstid och när föroreningen upptäcks i projekt. Med denna bakgrund tillämpas biologiska åtgärder mer sällan än schakt och deponering. Emellertid presenterar studien förbättringsförslag till hur tillämpning av biologiska alternativ kan främjas, bland annat behövs fler referensobjekt där biologiska marksaneringsmetoder tillämpats.  Konsekvenser: En slutsats från studien är att gällande regelverk bör förändras för att försvåra deponering och underlätta återanvändning av förorenade massor samt bör avgifterna för deponering höjas. Dessutom behöver fler referensobjekt genereras i Sverige som påvisar att biologiska marksaneringsmetoder uppnår godkända föroreningshalter. Vidare bör intressenterna vid marksaneringsprojekt samarbeta mer, även över nationella gränser, för att tillsammans våga tillämpa biologiska mark-saneringsmetoder.  Begränsningar: Resultatet är endast giltigt för biologiska marksaneringsmetoder samt schakt och deponering av organiska föroreningar i mark. Studien inkluderar få respondenter ur en geografiskt begränsad tillgänglig grupp, vilket gör att resultatet inte med säkerhet kan generaliseras. Därmed bör studien betraktas som utforskande och resultatet därefter.