Global ETD Search

1	Ett försäkringsbolags bundenhet av felaktigt besked i samband med skadereglering / The Liability of an Insurance Company in the Event of Incorrect Claim Settlement Carinder, Klara January 2017 (has links) När en försäkringstagare tecknar en försäkring hos ett försäkringsbolag ingås ett försäkringsavtal mellan parterna. Innebörden av detta avtal preciseras av försäkringsvillkoren. Försäkringsbolagets huvudförpliktelse enligt försäkringsavtalet är att utbetala ersättning i det fall en skada, vilken omfattas av villkoren, inträffar. Bedömning huruvida skadan omfattas av villkoren samt vilket belopp som ska utbetalas görs av en skadereglerare, anställd hos försäkringsbolaget. Skaderegleraren agerar på uppdrag av försäkringsbolaget och har således en viss behörighet i samband med hantering av ett skadeärende. Denna behörighet är vanligtvis rätten att fatta beslut om ersättning, i enlighet med villkoren. Trots detta inträffar situationer där skaderegleraren lämnar besked om att kompensation av en skada ska ske, fast än skadan enligt villkoren inte är ersättningsbar. Det kan också inträffa situationer där en skada är ersättningsbar enligt villkoren men att skaderegleraren gör en felaktig bedömning på så vis att en generös tillämpning av villkoren görs. I denna uppsats behandlas frågan om ett besked från en skadereglerare kan binda ett försäkringsbolag att betala ersättning till en försäkringstagare trots att försäkringsbolaget, enligt försäkringsavtalet, inte har ett ansvar att ersätta skadan på så vis som beskedet föreskriver. Vad som, till en början, är avgörande för att en sådan bundenhet ska föreligga är att beskedet i fråga kan bedömas som en rättshandling. Hur en sådan bedömning bör göras diskuteras i denna uppsats. Vidare utreds frågan om skaderegleraren besitter en behörighet att vidta denna rättshandling. I detta hänseende diskuteras dels ställningsfullmakt, dels fullmakt baserad på tredje mans befogade tillit. Olika faktorer och sakförhållanden framställs, vilka är av betydelse för att avgöra problematiken. På så vis kan denna uppsats tjäna som ett redskap då bedömning av ett försäkringsbolags bundenhet ska göras. skadereglering försäkringsavtal Law Juridik
2	Standardavtal inom försäkringsbolag : Införlivande av villkor i försäkringsavtal genom indirekt acceptans Larsen, Kim January 2020 (has links) Idag har de flesta svenskar någon form av försäkring. Trots detta är det många som saknarkunskap om hur det juridiska förfarandet vid avtalsslut med ett försäkringsbolag påverkar deraseventuella framtida krav gällande försäkringsersättning. Det kan medföra problem vid anspråkom försäkringsersättning så-till-vida att kunder själva inte känner till villkoren, trots betalningav försäkringspremien och deras eget ansvar. De stränga krav som åligger ett försäkringsbolagatt informera om gällande villkor tycks ofta vara betydelselöst för konsumenterna vid avtalsslutet.I uppsatsen analyseras olika typer av avtal och avtalsslut i syfte av att utreda försäkringstagaresoch försäkringsbolags rättigheter och skyldigheter vid ingående av avtal. Analysen avgällande lagstiftning och tidigare rättsfall visar att även om försäkringsbolag har en långtgåendeskyldighet att informera konsumenter om gällande villkor, är skyldigheten inte absolut och detåligger ett ansvar hos konsumenten att ta del av villkoren trots att det bara i vissa fall finns enhänvisning i avtalet. Standardavtal försäkringsavtal försäkring Law Juridik
3	Lagval för förrsäkringsavtal : särskilt utrymmet för partsautonomi Törnqvist, Elin, Pettersson, Anna January 2006 (has links) The globalization and the realization of a European common insurance market have increased the importance of cross border insurance contracts. Despite that, a gathered set of rules regulating cross border insurance contracts does not exist. The sets of rules within Private International Law which arises today when determining the applicable law regarding cross border insurance contracts are the law of 1993 on applicable law to certain insurance contracts (the law of 1993) and the law of 1998 on applicable law to contractual obligations (Rome Convention). Since the Rome Convention is the only Community instrument which still is in the form of a treaty, work has been done in order to convert it into a regulation, called the Rome-I-regulation. Therefore, the future Rome I-regulation is of importance for the thesis as well since it most likely will replace the Rome Convention. Swedish law is based on the principle of party autonomy, which means that the contracting parties have the right to freely agree on the content of the contract, including the choice of law. However, the thesis shows that some limitations to the parties’ freedom of choice does exist in the different sets of rules. The thesis also examines how the two sets of rules differ concerning the extent of the freedom of choice of law. Further, the thesis investigates the distinction between the rules regarding the choice of law within the same set of rules. In addition, the objective choice of law in accordance with the sets of rules is discussed. Which of the sets of rules that is applicable on a certain insurance contract is often difficult to foresee, particularly for someone who is not familiar with the legal systems. It is even more complicated to determine which provision in a certain set of rules that is applicable on a contracting party. Article 3 in the Rome Convention permits party autonomy regarding the choice of law in a business to business relation. When the contract involves a consumer, the party autonomy is reduced. Here, article 5 in the Rome Convention allow the parties to choose applicable law, but the choice shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the consumer’s country. A problem that the provision brings is that most of the insurance consumer contracts fall outside its scope since they rarely meet the criteria which the provision sets out. Instead the consumer contracts normally fall under the provisions in article 3, especially developed for businessmen on an equal level. The law of 1993 differ between small and large risks. A free choice of law is basicly only allowed when the insurance contract involves a large risk, which mainly includes risks insured by larger companies. When the insured risk is defined as a small risk, the choice of law is limited. Only under certain circumstances are the parties allowed to choose another law than the law in the country where the policy-holder has his habitual residence or central administration, or the law of the country where the risk is situated. Insurance contracts regarding small risks are usually signed by private persons or, to a certain extent, small- or medium sized companies. / Gränsöverskridande försäkringsavtal har fått en ökad betydelse i takt med globaliseringen och efter genomförandet av en inre europeisk marknad på försäkringsområdet. Trots det saknas ett samlat regelverk som reglerar lagval avseende gränsöverskridande försäkringsavtal. De regelverk i svensk internationell privaträtt som idag aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag på gränsöverskridande skadeförsäkringsavtal är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1993 års lag) och lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Då Romkonventionen är det enda gemenskapsinstrument som är i formen av ett fördrag pågår det ett arbete för att omvandla konventionen till en förordning, med arbetsnamnet Rom I. Även den framtida Rom I-förordningen är av betydelse för uppsatsen eftersom den med stor sannolikhet kommer att ersätta Romkonventionen. Utgångspunkten i svensk rätt är att avtalsfrihet råder, även vad gäller val av tillämplig lag. Det finns emellertid vissa begränsningar av parternas fria lagval i regelverken. Framställningen undersöker främst hur regelverken skiljer sig åt vad gäller omfattningen av parternas fria lagval. Ytterligare tillkommer det att utröna de olikheter som finns avseende partautonomin mellan reglerna i samma regelverk. Diskussion förs även om hur det objektiva lagvalet fastställs enligt regelverken i det fall parterna inte har gjort något lagval. Vilket av regelverken som blir tillämpligt på ett visst försäkringsavtal är svårt att förutse, framför allt för någon som inte är juridiskt insatt. Ännu svårare är det att fastställa vilken regel i ett visst regelverk en försäkringstagare omfattas av. Enligt artikel 3 i Romkonventionen råder i princip obegränsad partsautonomi mellan näringsidkare vad gäller lagvalet. Annorlunda blir det i ett konsumentförhållande där omfattningen av partsautonomin är begränsad. Parterna kan avtala om tillämplig lag även här, men lagvalet får inte medföra att konsumenten berövas det skydd som denne garanteras enligt lagen i sitt hemland enligt artikel 5. Problemet med bestämmelsen är att de flesta konsumentförsäkringsavtal hamnar utanför reglernas tillämpningsområde då de sällan kan uppfylla kriterierna som ställs upp i artikeln. Som en följd därav omfattas de istället av den generella regeln i artikel 3 som är särskilt utvecklad för jämbördiga näringsidkare. Det objektiva lagvalet fastställs i konventionen enligt närhetsprincipen med hjälp av en rad presumptioner. För försäkringsavtal aktualiseras i huvudsak regeln om den karaktäristiska prestationen. I 1993 års lag görs en uppdelning mellan massrisker och stora risker. Lagen tillåter endast partsautonomi i den mån den försäkrade risken faller under definitionen av en stor risk. Hit hör främst försäkringar som tecknats av större företag. Då den försäkrade risken är en massrisk är det fria lagvalet istället starkt begränsat. Ytterst sällan har parterna rätt att välja någon annan lag än lagen i det land där försäkringstagaren har sitt hemvist eller centrala förvaltning, eller, lagen i det land där risken är belägen. Försäkring för massrisker tecknas främst av privatpersoner och i viss mån av mindre företag. Även i Rom I råder obegränsad partsautonomi för de försäkringsavtal som omfattas av huvudregeln i artikel 3. Däremot har partsautonomin helt tagits bort för de konument-försäkringsavtal vilka faller under artikel 5. Istället underkastas ett sådant avtal alltid konsumentens lands lag. Vidare har en fast regel utformats för att fastställa det objektiva lagvalet som innebär att försäkringsgivarens lands lag skall tillämpas på försäkringsavtalet, såtillvida avtalet inte omfattas av artikel 5. Romkonventionen och 1993 års lag skiljer sig åt, både lagtekniskt och i deras bakomliggande syfte. Reglerna i konventionen är av generell natur eftersom de är utformade för tillämpas på ett stort antal olika slags avtal. 1993 års lag är istället specifikt utformad för att reglera lagval för försäkringsavtal. Att lagvalsreglerna är oharmoniserade leder till att EU-medborgare behandlas olika beroende på var försäkringstagaren har sitt försäkrade intresse. Ur konsumentskyddssynpunkt är Romkonventionen inte heller särskilt väl lämpad för försäkringsavtal. Omfattningen av partsautonomin för försäkringsavtal varierar, både mellan regelverken och inom dem. Problemet med de oharmoniserade lagvalsreglerna på försäkringsområdet har uppmärksammats vid arbetet med revideringen av Romkonventionens artiklar med anledning av en framtida omvandling till en förordning. Problemet kvarstår dock även efter revideringen av artiklarna. Omfattningen av partsautonomin har inskränkts i Rom I i förhållande till Romkonventionen. choice of law insurance contract party autonomy lagval försäkringsavtal partsautonomi LAW/JURISPRUDENCE RÄTTSVETENSKAP/JURIDIK
4	Lagval för förrsäkringsavtal : särskilt utrymmet för partsautonomi Törnqvist, Elin, Pettersson, Anna January 2006 (has links) <p>The globalization and the realization of a European common insurance market have increased the importance of cross border insurance contracts. Despite that, a gathered set of rules regulating cross border insurance contracts does not exist. The sets of rules within Private International Law which arises today when determining the applicable law regarding cross border insurance contracts are the law of 1993 on applicable law to certain insurance contracts (the law of 1993) and the law of 1998 on applicable law to contractual obligations (Rome Convention). Since the Rome Convention is the only Community instrument which still is in the form of a treaty, work has been done in order to convert it into a regulation, called the Rome-I-regulation. Therefore, the future Rome I-regulation is of importance for the thesis as well since it most likely will replace the Rome Convention.</p><p>Swedish law is based on the principle of party autonomy, which means that the contracting parties have the right to freely agree on the content of the contract, including the choice of law. However, the thesis shows that some limitations to the parties’ freedom of choice does exist in the different sets of rules. The thesis also examines how the two sets of rules differ concerning the extent of the freedom of choice of law. Further, the thesis investigates the distinction between the rules regarding the choice of law within the same set of rules. In addition, the objective choice of law in accordance with the sets of rules is discussed.</p><p>Which of the sets of rules that is applicable on a certain insurance contract is often difficult to foresee, particularly for someone who is not familiar with the legal systems. It is even more complicated to determine which provision in a certain set of rules that is applicable on a contracting party. Article 3 in the Rome Convention permits party autonomy regarding the choice of law in a business to business relation.</p><p>When the contract involves a consumer, the party autonomy is reduced. Here, article 5 in the Rome Convention allow the parties to choose applicable law, but the choice shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the consumer’s country. A problem that the provision brings is that most of the insurance consumer contracts fall outside its scope since they rarely meet the criteria which the provision sets out. Instead the consumer contracts normally fall under the provisions in article 3, especially developed for businessmen on an equal level.</p><p>The law of 1993 differ between small and large risks. A free choice of law is basicly only allowed when the insurance contract involves a large risk, which mainly includes risks insured by larger companies. When the insured risk is defined as a small risk, the choice of law is limited. Only under certain circumstances are the parties allowed to choose another law than the law in the country where the policy-holder has his habitual residence or central administration, or the law of the country where the risk is situated. Insurance contracts regarding small risks are usually signed by private persons or, to a certain extent, small- or medium sized companies.</p> / <p>Gränsöverskridande försäkringsavtal har fått en ökad betydelse i takt med globaliseringen och efter genomförandet av en inre europeisk marknad på försäkringsområdet. Trots det saknas ett samlat regelverk som reglerar lagval avseende gränsöverskridande försäkringsavtal. De regelverk i svensk internationell privaträtt som idag aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag på gränsöverskridande skadeförsäkringsavtal är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1993 års lag) och lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Då Romkonventionen är det enda gemenskapsinstrument som är i formen av ett fördrag pågår det ett arbete för att omvandla konventionen till en förordning, med arbetsnamnet Rom I. Även den framtida Rom I-förordningen är av betydelse för uppsatsen eftersom den med stor sannolikhet kommer att ersätta Romkonventionen. Utgångspunkten i svensk rätt är att avtalsfrihet råder, även vad gäller val av tillämplig lag. Det finns emellertid vissa begränsningar av parternas fria lagval i regelverken. Framställningen undersöker främst hur regelverken skiljer sig åt vad gäller omfattningen av parternas fria lagval. Ytterligare tillkommer det att utröna de olikheter som finns avseende partautonomin mellan reglerna i samma regelverk. Diskussion förs även om hur det objektiva lagvalet fastställs enligt regelverken i det fall parterna inte har gjort något lagval.</p><p>Vilket av regelverken som blir tillämpligt på ett visst försäkringsavtal är svårt att förutse, framför allt för någon som inte är juridiskt insatt. Ännu svårare är det att fastställa vilken regel i ett visst regelverk en försäkringstagare omfattas av. Enligt artikel 3 i Romkonventionen råder i princip obegränsad partsautonomi mellan näringsidkare vad gäller lagvalet. Annorlunda blir det i ett konsumentförhållande där omfattningen av partsautonomin är begränsad. Parterna kan avtala om tillämplig lag även här, men lagvalet får inte medföra att konsumenten berövas det skydd som denne garanteras enligt lagen i sitt hemland enligt artikel 5. Problemet med bestämmelsen är att de flesta konsumentförsäkringsavtal hamnar utanför reglernas tillämpningsområde då de sällan kan uppfylla kriterierna som ställs upp i artikeln. Som en följd därav omfattas de istället av den generella regeln i artikel 3 som är särskilt utvecklad för jämbördiga näringsidkare. Det objektiva lagvalet fastställs i konventionen enligt närhetsprincipen med hjälp av en rad presumptioner. För försäkringsavtal aktualiseras i huvudsak regeln om den karaktäristiska prestationen.</p><p>I 1993 års lag görs en uppdelning mellan massrisker och stora risker. Lagen tillåter endast partsautonomi i den mån den försäkrade risken faller under definitionen av en stor risk. Hit hör främst försäkringar som tecknats av större företag. Då den försäkrade risken är en massrisk är det fria lagvalet istället starkt begränsat. Ytterst sällan har parterna rätt att välja någon annan lag än lagen i det land där försäkringstagaren har sitt hemvist eller centrala förvaltning, eller, lagen i det land där risken är belägen. Försäkring för massrisker tecknas främst av privatpersoner och i viss mån av mindre företag.</p><p>Även i Rom I råder obegränsad partsautonomi för de försäkringsavtal som omfattas av huvudregeln i artikel 3. Däremot har partsautonomin helt tagits bort för de konument-försäkringsavtal vilka faller under artikel 5. Istället underkastas ett sådant avtal alltid konsumentens lands lag. Vidare har en fast regel utformats för att fastställa det objektiva lagvalet som innebär att försäkringsgivarens lands lag skall tillämpas på försäkringsavtalet, såtillvida avtalet inte omfattas av artikel 5.</p><p>Romkonventionen och 1993 års lag skiljer sig åt, både lagtekniskt och i deras bakomliggande syfte. Reglerna i konventionen är av generell natur eftersom de är utformade för tillämpas på ett stort antal olika slags avtal. 1993 års lag är istället specifikt utformad för att reglera lagval för försäkringsavtal. Att lagvalsreglerna är oharmoniserade leder till att EU-medborgare behandlas olika beroende på var försäkringstagaren har sitt försäkrade intresse. Ur konsumentskyddssynpunkt är Romkonventionen inte heller särskilt väl lämpad för försäkringsavtal. Omfattningen av partsautonomin för försäkringsavtal varierar, både mellan regelverken och inom dem. Problemet med de oharmoniserade lagvalsreglerna på försäkringsområdet har uppmärksammats vid arbetet med revideringen av Romkonventionens artiklar med anledning av en framtida omvandling till en förordning. Problemet kvarstår dock även efter revideringen av artiklarna. Omfattningen av partsautonomin har inskränkts i Rom I i förhållande till Romkonventionen.</p> choice of law insurance contract party autonomy lagval försäkringsavtal partsautonomi LAW/JURISPRUDENCE RÄTTSVETENSKAP/JURIDIK
5	Avtalstolkningsprejudikat : Särskilt om tolkning av försäkringsavtal och entreprenadavtal / Precedents on interpretation of contracts : Particularly on interpretation of insurance contracts and construction contracts Helgöstam, Ninna January 2022 (has links) No description available. Precedents interpretation of contracts avtalstolkningsprejudikat avtalsrätt försäkringsrätt entreprenadrätt avtalstolkning avtalstolkningslära tolkning prejudikat prejudikatlära försäkringsavtal entreprenadavtal Law Juridik
6	Relational Theory of Contract och företagsförsäkringsavtal Bergstedt, Levi January 2013 (has links) No description available. Relational Theory of Contract Relational Contract Theory RCT Ian R. Macneil Ian Macneil Macneil relationell kontraktsrätt avtalsrätt försäkringsrätt försäkringsavtal företagsförsäkringar företagsförsäkringsavtal relationer relation relational
7	Dolda handlingsklausuler i försäkringsavtal : Gränsdragningen mellan omfattningsvillkor och säkerhetsföreskrifter / The distinction between scope-terms and security provisions in the Swedish Insurance Contracts Act (SFS 2005:104) Westin, Anton January 2021 (has links) No description available. scope scope-term scope-term and condition scope terms and conditions scope-terms and conditions security provisions insurance contracts act Swedish Insurance Contracts Act Omfattningsvillkor omfattningsbestämmelser ansvarsbegränsningar säkerhetsföreskrifter biförpliktelse biförpliktelser huvudförpliktelse säkerhetsföreskrift försäkringsavtal försäkringsavtalsrätt försäkringsavtalslagen SFS 2005:104 Law Juridik
8	Försäkringsskydd för skadeståndsansvar vid dataskyddsöverträdelser : En undersökning av försäkringsvillkorens omfattning och eventuella begränsningar i förhållande till art. 82 GDPR och grupptalan / Insurance coverage for liability in case of data protection breaches : An investigation into the extent and potential limitations of insurance terms in relation to art. 82 GDPR and class action lawsuits Nahlbom, Robin January 2024 (has links) I uppsatsen utreds försäkringsskyddet för skadeståndsansvar vid dataskyddsöverträdelser. GDPR är den centrala regleringen för personuppgiftsbehandling och fastställer ett antal principer som måste upprätthållas för att den ansvarige ska få behandla personuppgifter. Bryter den ansvarige mot förordningens principer har den registrerade rätt att kräva skadestånd enligt art. 82.1 GDPR. Förordningen fastställer tre kumulativa krav som måste vara uppfyllda för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Det innefattar att en överträdelse av GDPR har skett, att materiell eller immateriell skada till följd av denna överträdelse har uppstått och att det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och överträdelsen. Förordningen innehåller även en bestämmelse som tar över medlemsstaternas nationella skadeståndsrättsliga bestämmelser, vilket innebär att GDPR ska tillämpas enligt sin ordalydelse och att de kumulativa kraven enligt art. 82.1 GDPR måste följas. Det innebär att nationella skadeståndsrättsliga begrepp inte bör jämställas med begrepp som framgår av art. 82.1 GDPR eftersom begreppen har tillkommit i en helt annan kontext. Exempelvis översätts i vissa fall materiella och immateriella skador till ekonomiska och ideella skador. Begreppen är inte synonyma och bör inte tillställas samma betydelse eftersom terminologin i art. 82.1 GDPR kan misstolkas. Försäkringsvillkoren som reglerar skadeståndsskyldigheten för dataskyddsöverträdelser och som även hänvisar till art. 82.1 GDPR, innehåller i vissa fall nationella skadeståndsrättsliga begrepp och även andra begrepp som inte framgår av förordningen. Det kan leda till att kongruensen mellan villkorens utformning och förordningens ordalydelse medför tolkningsproblematik vid bedömning om skadeståndsskyldighet föreligger. Därför bör försäkringsvillkoren endast innehålla sådan terminologi som framgår av art. 82.1 GDPR. Dataskyddsöverträdelser medför oftast att en stor grupp människor lider skada varför förordningen tillåter registrerade att föra grupptalan med hjälp av en ideell organisation enligt art. 80 GDPR. Teoretiskt sett kan skadeståndsbeloppen bli högre än försäkringsbeloppen varför det i sådana fall saknas ett försäkringsskydd för grupptalan för den personuppgiftsansvarige. Försäkringsvillkoren anger däremot ingenting om att försäkringen inte täcker ett sådant anspråk. Därmed ställs försäkringsbolagen inför utmaningen att hantera sådana anspråk, varför försäkringen bör uppdateras för att möta skadestånd i en grupptalan vid dataskyddsöverträdelser. / The essay investigates insurance coverage for liability for damages in the event of data protection breaches. GDPR is the central regulation for the processing of personal data and establishes a number of principles that must be upheld for the data controller to process personal data. If the data controller breaches the principles of the regulation, the data subject has the right to claim damages under Art. 82.1 GDPR. The regulation sets out three cumulative requirements that must be met for liability for damages to arise. This includes that a breach of the GDPR has occurred, that material or immaterial damage as a result of this breach has arisen, and that there is a causal link between the damage and the breach. The regulation also includes a provision that supersedes the national tort law provisions of Member States, which means that the GDPR shall be applied according to its wording and that the cumulative requirements under Art. 82.1 GDPR must be followed. This means that national tort law concepts should not be equated with concepts as set out in Art. 82.1 GDPR as the concepts have arisen in a completely different context. For example, in some cases, material and immaterial damages are translated into economic and non-economic damages. The concepts are not synonymous and should not be attributed the same meaning as the terminology in Art. 82.1 GDPR can be misinterpreted. The insurance terms and conditions that regulate liability for damages in the event of data protection breaches and also refer to Art. 82.1 GDPR, in some cases contain national tort law concepts and other concepts that are not evident in the regulation. This may lead to a lack of congruence between the wording of the terms and conditions and the wording of the regulation, resulting in interpretation issues when assessing whether liability for damages exists. Therefore, the insurance terms and conditions should only contain terminology as set out in Art. 82.1 GDPR. Data protection breaches usually result in harm to a large group of people, which is why the regulation allows data subjects to bring a collective action with the assistance of a not-for-profit organization under Art. 80 GDPR. Theoretically, damages awarded may exceed insurance coverage, which means there is no insurance coverage for collective actions for the data controller in such cases. However, the insurance terms and conditions do not specify that the insurance does not cover such a claim. Therefore, insurance companies are faced with the challenge of handling such claims, which is why the insurance should be updated to cover damages in a collective action in the event of data protection breaches. GDPR General Data Protection Regulation protection Insurances breach insurance Class action lawsuit terms and conditions Personal data Personal data protection Registered Privacy protection Insurance coverage sum insured Damages compensation Tort law Material damages Immaterial damages Violation Economic loss Insurance company European Union Personal Data Act Data integrity Confidentiality Confidentiality protection Information protection Personal data protection Insurance contract Liability for damages Data controller DPO Data processor Compensation for damages Claim for damages Insurance coverage Principles Data protection principles Compliance Insurance compensation Tort law Regulation Directive Law Swedish Authority for Privacy Protection Data protection officer European Data Protection Board Article 29 workgroup Article Article 82 Data controller responsibility Sanctions Administrative fines Data Protection Directive Artikel 82 GDPR Dataskydd Försäkring Försäkringar Databrottsförsäkring Grupptalan Försäkringsvillkor Personuppgift Personuppgifter Personuppgiftsskydd Registrerad Registrerade Integritetsskydd Försäkringsbelopp Skadestånd Skadeståndslag Materiell Immateriell Kränkning Förmögenhetsskada Försäkringsbolag Dataskyddsförordningen EU Personuppgiftslag Dataintegritet Sekretess Sekretessskydd Informationsskydd Personuppgiftsskydd Försäkringsavtal Skadeståndsskyldighet Skadeståndsansvar Personuppgiftsansvarig Personuppgiftsbiträde Skadeståndsersättning Skadeståndskrav Försäkringsskydd Principer Dataskyddsprinciper Regelefterlevnad Försäkringsersättning Skadeståndslagen Förordning Direktiv Lag Integritetsskyddsmyndigheten IMY Dataskyddsombud Data EDPB Artikel 82 Personuppgiftsansvar Sanktioner Sanktionsavgifter Dataskyddsdirektivet DPO Artikel 82 GDPR Artikel 82 Europeiska unionen Law and Society Juridik och samhälle

Search results