Den här uppsatsen behandlar ett konstnärligt arbete i vilket ett antal analyser redovisas. Jag har analyserat fyra låtar med en nedbrytningsmodell, för att se om det finns ett dramaturgiskt förlopp och om det skiljer sig mellan låtarna. Låtarna jag har tagit del av är: ”Heroin” av Velvet Underground, ”Poison Oak” av Bright Eyes, ”Ingen Sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce” av Joakim Thåström och ”Ett Kvinnofängelse” av Kajsa Grytt. Det dramaturgiska förloppet bör vara förankrat i textens berättelse och låten som helhet. Modellen bidrar till att ge arrangemanget och produktionen en referenspunkt, som jag sedan använt (tillsammans med den litteratur jag tagit del av) på tre av mina egna låtar (”Du och jag”, ”Ensam kvar” och ”Här hör ingen dins skrik”). Syftet var att undersöka min arbetsprocess med att låta sångtextens innehåll och dramaturgi påverka låtens arrangemang och produktion. Metoden, med huvudvikt på den film-dramaturgiska steganalysen (bör inte förknippas med det musikteoretiska begreppet med samma namn), ligger som grund för att skapa och analysera mina konstnärliga poplåtar. Arbetet resulterade i tre färdigproducerade låtar, samt en större kunskap om det dramaturgiska förloppet och hur jag kan använda det för att göra mina låtar mer levande, där textens berättelse förstärks i musiken (arrangemanget och produktionen). Arbetet gjorde även att jag kunde förankra de dramaturgiska tillvägagångssätten (musikens förlopp, dramaturgiska termer, berättarfunktionerna och spatialitet) i mina egna låtar, vilket gjorde att min förståelse av dramaturgin och dess påverkan i musiken blev större och mer greppbart.

Syftet med den här undersökningen är att ta reda på om det går att uppnå en liknande upplevelse i en filmscen med samma filmmusik skapad virtuellt med en dator gentemot live- inspelade musiker. Nyckelfrågorna i den här undersökningen är - kan en scen ur en film upplevas bättre/sämre beroende på samma musik skapad med dator kontra live? Kan handlingen i scenen uppfattas olika? Förändras känslan i scenen mellan versionerna? I undersökningen använder jag mig av en filmscen ur långfilmen Finding Alice (Fernandez, 2019) som jag komponerat musiken till. Med hjälp av scenen ”I’m Gonna Kill Him” undersöker jag i form av ett blindtest hur stor skillnad åskådaren upplever mellan två versioner av scenen – den ena med virtuellt stråk och den andra med live-stråk. Blindtestet genomfördes på en handfull personer, både med tränade och otränade musiköron. Det blev mycket intressanta diskussioner utifrån frågorna jag hade sammanställt till blindtestet. Man kunde märka likheter och skillnader på hur filmscenen upplevdes. Personerna med tränade musiköron tenderade att föredra versionen med live-inspelat stråk. De starkaste argumenten för den versionen var att den kändes mindre ”Hollywood” och allvarligare i tonen än versionen med virtuellt stråk. De tyckte även att timing/frasering och dynamik med live-stråket kändes mer organiskt och gifte sig bättre med dialogen. Personerna med otränade musiköron tenderade att inte uppleva stor skillnad alls. Eftersom jag utifrån förutsättningarna bara fick ihop en handfull personer till blindtestet var det svårt att komma fram till en slutsats. Men det gick att se tendenser. Personerna med tränade och insatta musiköron kunde uppleva skillnad mellan virtuell musik skapad med dator och live-inspelad musik, och gav därmed olika upplevelser för filmscenen. Men för det otränade musikörat blev upplevelsen i princip samma mellan versionerna. Nyckelord: filmmusik, virtuell, orkester, stråkar, musik, film, MIDI

Detta examensarbete undersöker hur olika sorters tonalitet påverkar upplevelsen av filmmusik i en animerad filmscen utifrån begreppen adderat värde, empatisk och icke-empatisk musik. Som teoretisk bakgrund för sambandet mellan det visuella och auditiva ligger de begrepp och definitioner som Chion, Cohen och Davies tagit fram. För att förtydliga skillnaderna mellan olika sorters tonalitet tar undersökningen och skapandet av dess artefakt stöd i definitioner från Persichetti, Simms, Perle, Hauer och Schönberg. Artefakten består av två versioner av en scen ur en animerad film där en version har tonal musik och den andra atonal musik. Tio respondenter gav svar på intervjufrågor vilka sedan analyserades för att producera resultat som besvarar frågeställningen. Undersökningen visar på att tonalitet har en inverkan på hur filmmusik uppfattas och olika sorters tonalitet kan ge upphov till både liknande men också helt skilda känslor. I slutsatsen förs en diskussion om att det vore till undersökningens fördel om fler och längre filmklipp användes med mer genomarbetat musik vilka visades för fler respondenter då svaren från de tio respondenterna i denna undersökning endast ger en liten bild av tonalitetens inflytande och betydelse.

I detta arbete vill jag ta reda på hur jag som filmkompositör påverkas av att skriva filmmusik utifrån olika perspektiv och hur detta i sin tur påverkar filmpublikens tolkning av filmen. Jag valde ut fyra perspektiv som är hämtade ur boken On the Tracks av Fred Karlin. Jag valde ut tre filmklipp från kända produktioner, två långfilmer och en TV-serie. Till varje filmklipp skapades fyra olika musikversioner, ett utifrån varje perspektiv. Det blev således tolv musikstycken totalt. Genom att föra loggbok under arbetets gång och låta en lyssningsgrupp svara på frågan ”Hur tycker du att musiken påverkar filmens berättelse?” kunde jag analysera både mitt eget skapande och hur detta i sin tur påverkade publikens tolkning av de filmscener som jag valt. Mitt egna konstnärliga skapande påverkades mycket av de olika perspektiven. Jag tvingades att anpassa musiken till det som skedde i bild och var även tvungen att använda kompositionstekniker som jag inte använt tidigare. Vissa perspektiv var enkla att förmedla till publiken och andra var betydligt svårare. Ibland stämde min och publikens tolkning överens och ibland tyckte vi olika. Det jag kom fram till var att musik som beskriver känslor eller filmens budskap var relativt enkelt att förmedla. Musik som på ett neutralt sett ska beskriva platsen eller situationen i filmen var däremot svårare att förmedla och gav utrymme för en mängd olika tolkningar. Det visade sig att musik nästan aldrig är neutral utan så gott som alltid bidrar med något mer till berättelsen. I några fall visade det sig dock att musik som är diegetisk kan upplevas som neutral eftersom musiken i sådana fall fungerar som en ljudeffekt.  Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte göra filmerna tillgängliga på Diva, däremot finns min musik upplagd för den som är intresserad.

Denna undersökning utfördes med avsikten att ta reda på hur filmmusiken målar upp karaktären Jack Sparrows personlighet och dolda avsikter, i filmerna Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl och Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge. Undersökningen utgår från Wingstedts analysmodell som använder den multimodalt berättande kontexten som teoretisk ram, för att minska subjektiviteten i analysen. Musikens berättarfunktioner är kategoriserade och framställd av Wingstedt. Filmerna representeras av en scen ur båda filmerna, som väljs ut där karaktären Jack, på något sätt, tar sig ur en knipa. När scenerna har analyserats jämförs likheter och skillnader både för att besvara frågeställningen men också för att ta reda på huruvida den negativa kritiken som skrivs i recensioner om den senare filmen, har någon grund även i den välkända filmmusiken som används i filmerna. Utifrån analyserna så är musiken i den första filmen mer riktad mot Jack Sparrows personlighet, från publikens perspektiv, då den tydligt markerar det som visas på bilden då Jack tar drastiska vändningar i handlingarna. Samt mot slutet av scenen så följer musiken Jacks fysiska karaktär i form av då karaktären har gjort en linbana åt sig själv. I den sista filmen följer musiken tydligare den visuella gestaltningsformen som visas i händelserna snarare än karaktären Jacks personlighet. Vilket gjorde det svårt att avgöra huruvida musiken används för att måla upp karaktären. Det fanns dock möjliga tolkningar av huruvida Jack enkelt lyckats göra det som innan sagts ska vara omöjligt, nämligen att bryta sig in i bankvalvet.

No description available.

Arbetet handlar om hur musik kan påverka människans känslor och fantasier och hur man kan skapa musik för att väcka en specifik känsla hos lyssnaren. Syftet med arbetet är att försöka förstå varför man blir påverkad på ett visst sätt av olika sorters musik och framför allt om det går att förmedla specifika känslor till den generella lyssnaren. Arbetet består dels av själva uppsatsen, men även skapandet av sju olika musikstycken som 128 försökspersoner har fått lyssna på. Styckena är från olika genrer: drama, komedi, kärlek, skräck, action, fantasy samt slutligen äventyr. Personerna har fått lyssna på musiken för att sedan försöka hitta rätt genre. Intervjuer har också skett med nio personer, alla med bakgrund inom filmbranschen. Detta för att få veta hur de ser på skapandet av filmmusik. Efter att ha tagit del av försökspersonernas svar kan man konstatera att det går att förmedla olika känslor med musik, även om det inte lyckades fullt ut. Många gånger gavs svar som var i linje med mina egna tankar. I andra fall fanns det en fascinerande nästan exakt koppling till mina tankar kring musikstyckena. / The work is about how music can affect the feelings and fantasies of people listening to it and how music can awaken a specific emotion for the listener. The purpose of the work is to understand why different kind of music can affect people in a certain way, and above all, if it is possible to convey specific emotions to the general listener. The work is made up of the essay itself but also the creation of seven music pieces that 128 subjects have listened to. The music pieces are from different genres: drama, comedy, romance, horror, action, fantasy and finally adventure. The people first got to listen to the music and then try to figure out the right genre to every song. There have also been interviews with nine people, all with a background within the film industry. The reason for this was to get to know how they look at the creation of movie soundtrack. After having examined the subjects’ answers it can be seen that it is possible to convey a specific emotion to a specific song, although not fully succeeded. A lot of the time answers were given that were in line with my own thoughts. In other cases there were a fascinating, almost precise connection to my own thoughts and feelings around the music pieces.

Denna avhandling tar upp filmmusiken i Fantastic Mr. Fox. Syftet är mer specifikt att ta reda på vad musiken har för funktion i filmen, hur man använder musiken för att hjälpa till att föra fram handlingen och varför använder man sig av både egen komponerad musik och redan befintlig musik. Urvalet av låtar är grundat på hur stor betydelse de har för samspelet mellan musik och bild. Metoden som är använd är ett närstuderande, eller snarare ett närlyssnande, av musiken i filmen med hjälp av teoretisk grund i tidigare forskning och litteratur. Texten behandlar dels de låtar som är specifikt komponerade för filmen och dels de som är tagna utifrån, det vill säga redan befintlig musik, som har använts i filmen. Genom en diskussion utrönas också det olika musikala beståndsdelarnas viktigare element där diskussionen utmynnar i en jämförelse mellan de två musikala huvudgrupperna, det vill säga de sammanställda (de redan befintliga) låtarna och de sammansatta (de speciellt komponerade) låtarna. Avhandlingen slutar med att diskutera olika metoder man kan använda sig av för att studerna musiken i Fantastic Mr. Fox och även att förklara resultaten i analysen mer djupgående.

The research on Ingmar Bergman is comprehensive, however, there is one aspect of his artistry that has been regrettably neglected – his use of music. Music always played a huge part in Bergman’s life, and it was also a great source of inspiration. The music was a structural component in the creating process and he often referred to his films as pieces of music and his actors as musical instruments. Moreover, music frequently played a thematic part in the plot. The purpose of this essay is to examine what function music actually has in a selection of Bergman’s films. To do this I have closely analyzed sequences in which music is performed in four different films from the sixties; Through a Glass Darkly (1961), The Silence (1963), Persona (1966) and Hour of the Wolf (1968). The basis of the discussion lies in the film sound research, mainly that of Claudia Gorbman and Royal S. Brown. The conclusion of this analysis is that Bergman’s use of music is quite extraordinary, particularly in creating a certain feeling of time and space differentiated from the rest of the story. The music has an apparent intrinsic value of its own, and consequently, it is a narrative instrument in itself.

Syftet med detta examensarbete har varit att få en större kunskap om den musikaliska gestaltningen av karaktärer i film, samt att få en utökad kunskap om filmmusik generellt. Uppsatsen inleds med en kort skildring av filmmusikens historia samt en redogörelse för den tidigare forskning som berör ämnet. Därefter har en funktionell analysmetod, baserad i en kategorisering av filmmusikens olika berättarfunktioner, presenterats. Analysen är grundad i två frågeställningar och dess syfte har varit att ta reda på musikens narrativa funktion i film och de eventuella mönster som kunnat urskiljas i det musikaliska berättandet. Fyra olika scener ur fyra filmer har analyserats, alla med den gemensamma nämnaren att de gestaltar ett eller flera mord.Vidare har analysen sammanfattats. De musikala mönster som har lyfts fram för vidare diskussion är: Den ljudande intensiteten, Återkommande musikala element och Den musikala dynamikens utlösningspunkter.I diskussionen fastslås att de mönster som kunnat urskiljas härrör till den övergripande förståelsen av musikens funktion i film. Samt att grunden i det ljudliga berättandet ligger i dess förhållande till bildspråket och den aktuella filmens handling.