During football games neuromuscular fatigue occuring following eccentric movements such as sprint, jump and run that occur during games. To avoid injury, overtraining and performance decreases, it is important to know when players are recovered. The aim of the pilotstudy was to investigate physiological changes that occur during football matches and if they affect the recovery pattern after several games in professional football players. The method was divided into two sub-studies in which 12 professional footballers, in substudy 1 performed counter movement jump (CMJ) and drop jump (DJ) from 40 cm and fill out a recovery form for muscle soreness 36 hours before, 12-16 and 60-64 hours after 11 different competetive games. Blood samples were taken on the players in connection with one match to examine the activity of muscle enzyme creatine kinase (CK) and lactate dehydrogenase (LDH) of the players. In study 2 received nine professional players carry the same explosive jump that in sub-study 1 but then one hour before, 30 minutes and 50 hours for 3 different friendly games. The results were very varying. The main findings were that the trends in perceived muscle soreness after all matches were raised. Muscle enzymes CK and LDH were both elevated 16 hours after the match and was not back at baseline after 64 hours. The contact time in the jumping mat was higher than baseline in all three matches in the sub-study 2, 30 minutes after the match and it was not back to baseline in two of the matches after 50 hours. Conclusion: The results show trends that the recovery may vary in different matches. The results in the increased trend in muscle soreness and increased enzyme activity in the blood indicate that the players are not recovered 64 hours after the match. The increased contact time in hopes carpet in substudy 2 indicate that the function of the stretch-shortening cycle of the lower extremity are not recovered 50 hours after the match. Further studies are required to draw any major conclusions.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka hur den biologiska åldern varierar i ett basketlag med 13-åriga pojkar samt se om den biologiska åldern är associerat med förmågor som är viktigainom basket såsom hopp, sprint och agility. Frågeställningarna som besvarades i den studievar: Hur mycket varierar den biologiska åldern inom ett basketlag med 13-åriga pojkar? Finns det en skillnad i hopp, agility och snabbhet mellan de som har en låg respektive hög biologisk ålder? Finns det en korrelation mellan biologisk ålder och prestation i de testerna för snabbhet, agility, och hoppförmåga hos 13-åriga basketspelare? Metod: Studie har en kvantitativ ansats och baseras på analys av insamlade data. För att beräkna deltagarnas biologiska ålder gjordes antropometriska mättningar och med hjälp av två ekvationer beräknades deltagarnas Predictive adult height (PAH) och Peak high velocity (PHV). Deltagarna genomförde två hopptester, ett sprinttest och ett agilitytest för att mäta prestationen och undersöka om det fanns någon korrelation med den biologiska åldern. Deltagarna delades in i två grupper; ”hög” respektive ”låg” beroende på deras biologiska ålder. Datan analyserades med fyra oberoende T-tester och åtta regressionsanalyser. Resultat: I snitt hade deltagarna nått 91± 2% av sin beräknade vuxna längd. Gruppen med hög biologisk ålder var 0,5 år äldre kronologiskt men 1,3 år äldre biologiskt enligt PHV. Det skilde 6,2 cm i beräknad längd men vid mättillfället var gruppen med hög biologisk ålder 12,5 cm längre och 14,5 kg tyngre. I hopptesterna och sprinttesterna presterade gruppen med hög biologisk ålder bättre men skillnaderna var inte signifikanta (p = 0,16–0,19). Däremot var korrelationen mellan PHV och SJ samt 10m sprint signifikant och samtliga hopp och sprinttester gav låga p-värden (0,017-.0,070). Det fanns inga skillnader i agility-testet mellan grupperna. Slutsats: Biologiska åldern kan skilja sig upp till tre år och de som är biologisk äldre är mer fysisk utvecklade. Resultaten tyder på att biologisk ålder är en viktig faktor när det gäller prestationsförmågan hos unga basketspelare men studien hade behövt fler deltagare för att ge entydiga svar. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka hur relationen mellan sprintförmåga och olika typer av styrke- och hopptester ser ut. De fyra frågeställningarna var; Hur ser sambandet ut mellan accelerationsfasen i sprint och styrketester? Hur ser sambandet ut mellan accelerationsfasen i sprint och hopptester? Hur ser sambandet ut mellan maxhastighetsfasen i sprint och styrketester? Hur ser sambandet ut mellan maxhastighetsfasen i sprint och hopptester? Metod Totalt rekryterades 24 deltagare, både kvinnor (n=21, ålder 21,5 ±2,5 år, längd 170,3 ±6,3 cm, vikt 68,5 ±6,3 kg) och män (n=3, ålder 18,7 ±0,2 år, längd 177,3 ±4,9 cm, vikt 72 ±9,0 kg) från handboll, truppgymnastik och ishockey med krav om att tillhöra den högsta nationella nivån inom respektive idrott. Studien hade en kvantitativ ansats i form av tvärsnittsstudie för att jämföra accelerationsfasen (0-10 m) samt maxhastighetsfasen (20-30 m) i sprint med fyra stycken styrke- och hopptester (1RM knäböj, squat jump, CMJ och stående längdhopp). Rådatan analyserades i programmet SPSS där beräkningsmodellen Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient användes för att räkna ut sambanden. Resultat Samtliga styrke- och hopptester hade ett moderat statisktiskt signifikant samband till maxhastighetsfasen (20-30 m) under sprint, där det starkaste sambandet fanns mellan stående längdhopp och maxhastighet (r=-0,66, p=0,001). Samtliga tester visade inget eller ett svagt samband med accelerationsfasen (0-10 m) i sprint. Slutsats Resultatet föreslår att ett horisontellt hopp kan indikera förmågan att generera maximal hastighet i sprint. Således kan stående längdhopp ses som ett bra alternativ för att uppskatta explosivitet vid horisontell förflyttning med relevans för maximal hastighet i sprint. Med den heterogena testpopulationen i åtanke kan därför stående längdhopp med fördel inkluderas vid testning av lagidrottare där olika fysiska delkapaciteter representeras. / Aim The purpose of this study was to examine the relationship between sprint ability and different types of strength and jump tests. To meet purpose the following questions were formulated: How does the acceleration sequence in sprint relate to strength tests? How does the acceleration sequence in sprint relate to jump tests? How does the maximum speed sequence in sprint relate to strength tests? How does the maximum speed sequence in sprint relate to jump tests? Method In total, 24 subjects participated in this study consisting of both women (n=21, age 21,5 ±2,5, height 170,3 ±6,3 cm, weight 68,5 ±6,3 kg) and men (n=3, age 18,7 ±0,2, height 177,3 ±4,9 cm, weight 72 ±9,0 kg). The participants represented the highest national level of their respective sports which were handball, team gymnastics and ice hockey. This study applied a quantitative method through a cross sectional analysis to determine the relationship between the acceleration (0-10 m) and maximum speed (20-30 m) phase in sprint with four different strength and jump test (1RM Squat, Squat Jump, CMJ and Standing Long Jump). Raw data was analyzed in the statistical analysis software SPSS where the Pearson’s correlation was applied to determine the relationships. Results All the aforementioned strength and jump tests showed a moderate statistically significant correlation with the maximum speed phase (20-30 m) during sprint, where the strongest correlation existed between Standing Long Jump and the maximum speed phase (r=-0,66, p=0,001). The acceleration phase (0-10 m) showed little to no statistically significant correlation to any of the strength or jump tests. Conclusions The results suggest that horizontal jumping can indicate an ability to generate maximum speed in sprint running. Therefore Standing Long Jump might offer an efficient alternative to gauge horizontal power in terms of sprint running at maximum speed. With the heterogeneous test population in mind, Standing Long Jump may be applied in conditions where testing of multiple athletes is required. Especially in team sports where different positional roles and tasks represent varying physical abilities or demands.

Syfte: Syftet för studien var att undersöka om isometric mid-thigh pull (IMTP) tillsammans med (CMJ) kan anses som lämpliga testmetoder för att mäta prestation i hoppförmåga inom parkour/freerunning (PK/FR). Vi undersökte detta genom att mäta traceurers maximala styrka och explosiva styrka i de nedre extremiteterna, för att sedan jämföra resultaten med fysiskt aktiva idrottsstudenter på högskolenivå. Vi undersökte även om IMTP och CMJ korrelerar med varandra. Urval: 23 personer, 11 traceurer och 12 fysiskt aktiva idrottare rekryterades för denna studie. Metod: vi mätte maximal styrka: Peak force (PF) IMTP (N) på kraftplatta och maximal vertikal hopphöjd: CMJ (cm) på IR-matta. Statistisk analys: Shapiro Wilks användes för normalfördelningar, en oberoende tvåvägs Mann-Whitney U t-test användes för att undersöka skillnader mellan grupperna. Två Spearmans- och ett Pearsons korrelationskoefficienttest användes för att undersöka samband mellan IMTP och CMJ. Resultat: PK gruppen var normalfördelad i alla variabler IMTP (N) och CMJ (cm) men kontroll (KTRL) gruppen var ej normalfördelad i CMJ (cm) och gav utslag för IMTP (N). PK gruppen uppnådde ett IMTP (N) medianvärde på: 2269,9 ± 661.72N och CMJ medianvärde på 36.2 ± 7.48 cm. KTRL gruppen uppnådde ett IMTP (N) medianvärde på: 1626.9 ± 501.95N och ett CMJ medianvärde på: 31.8 ± 5.91cm. Ingen statistiskt signifikant skillnad hittades mellan grupperna, men traceurerna visar en trend för ett högre IMTP (N) värde. Ett statistiskt signifikant samband fanns mellan IMTP och CMJ för hela populationen. R-värde = 0.404. R² värde avrundades till 23%. P-värde = 0.031. Inget statistiskt signifikant samband fanns för PK eller KTRL grupperna individuellt. Slutsats: Traceurerna och de fysiskt aktiva högskolestudenterna visade snarlika resultat i maximal styrka och explosiv styrka i denna studie. Resultaten klassificerades som lågpresterande i förhållande till referensvärden från tidigare studier på traditionella idrotter för IMTP och på traceurer i CMJ. Den maximala styrkan från IMTP tycks förklara 23% av hoppförmågan i CMJ vilket kan vara en indikation av betydelse för traceurers prestation. Framtida forskare uppmuntras använda IMTP och CMJ på större populationer för att kartlägga traceurers force-velocity kurvor och/eller inrätta skadepreventiva program för PK/FR. Begrepp: Traceur (FRE) = tracer (ENG), spårare (SWE). Traceur = manlig Parkour utövare. Traceuse = kvinnlig Parkourutövare. PK/FR = Parkour/Freerunning. PK = Studiens Parkour grupp. KTRL = Studiens kontrollgrupp. Countermovement jump (CMJ), (N) = Newton. 1RM = en 100% maximal ansträngd repetition. / Purpose: The aim of the study was to investigate if IMTP together with CMJ can be considered as suitable methods to measure performance in jumping ability in PK/FR. We investigated this by measuring maximal strength and explosive strength of the lower extremities of traceurs and comparing the results with physically active college student athletes. We investigated also if IMTP and CMJ correlate with each other. Recruitment: 23 people, 11 traceurs and 12 psychical active collegial sport athletes were recruited for this study. Method: We measured maximal strength: PF IMTP (N) on force plate and maximal vertical jump height: CMJ (cm) on IR mat. Statistical analysis: Shapiro Wilks was used for normal distribution; an independent two-way Mann-Whitney U t-test was used to examine differences between groups. Linear regression tests with two Spearman's and one Pearson's correlation coefficient tests were used to examine relationships between IMTP and CMJ. R² values were calculated. Results: The PK group was normally distributed in IMTP (N) and CMJ (cm). The KTRL group was not normally distributed in CMJ (cm) and flagged an indication for IMTP (N). The PK group achieved a IMTP (N) median of 2269.9N SD ± 661.72N. And CMJ median of 36.2cm SD ± 7.48cm. The KTRL group achieved a IMTP (N) median of 1626.9N SD ± 501.95N. And a CMJ median of 31.8cm SD ± 5.91cm. No statistically significant differences were found between the groups. But the traceurs showed a trend for a higher IMTP (N) value. A statistically significant relationship was found between IMTP and CMJ for the entire population. R value = 0.404. R² value was rounded to 23%. P-value = 0.031. No statistically significant relationships were found for the PK- or the KTRL groups individually. Conclusion: The traceurs and the physically active college students were similar in maximal- and explosive strength in this study. The results were classified as low performance in comparison to previous studies of traditional sports on IMTP and on traceurs on CMJ. The maximal strength from the IMTP appears to account for 23% of the jumping ability in CMJ which may be an indication of importance for traceurs performance. Future researchers are encouraged to use IMTP and CMJ on larger populations to map force-velocity curves and/or establish injury prevention programs for PK/FR. Concepts: Traceur (FRE) = tracer (ENG), tracker (SWE). Traceur = male Parkour practitioner. Traceuse = female Parkour practitioner. PK/FR = Parkour/Freerunning. PK = The study's Parkour group. KTRL = Study control group. Countermovement jump (CMJ), Isometric mid-thigh pull (IMTP). 1 RM = a 100% maximum effort repetition. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>