Studiens syfte är att undersöka skillnaderna mellan kursplanerna för ämnet idrott och hälsa i Lpo 94 och Lgr 11 samt lärares upplevelser kring skillnaderna. Studien syftar även till att undersöka vilka ämnesdiskurser som förekommer i kursplanerna och vilka ämnesdiskurser som lärare anser förekommer i deras egen undervisning. Studien utgår från diskursteorin och bygger på de två metoderna textanalys och intervju. Textanalysen inriktar sig mot grundskolans senare år och därför studeras kursplanerna i idrott och hälsa, med fokus på årskurs sju till nio. Intervjuerna äger rum med lärare som undervisar i idrott och hälsa på grundskolans senare år. I studien framkommer det att den nya kursplanen, Lgr 11, har en tydligare struktur och att den innehåller en ny betygsskala. Lärarnas uppfattningar är att kursplanen har blivit tydligare, men att de saknar delar från den tidigare kursplanen. I textanalysen framkommer det att delar har försvunnit, medan andra har tillkommit. I resultatet kan man se att förekomsten av ämnesdiskurser i textanalysen stämmer till viss del med resultatet av intervjuerna.

Denna studie undersöker lärare och elevers förhållningssätt till hälsa inom läroämnet idrott och hälsa. Detta gjordes genom två kvalitativa intervjustudier, i den första delstudien har fyra lärare intervjuats och i den andra fyra elevgrupper. För att analysera förhållningssätten till hälsa användes hälsoperspektiven patogent och salutogent. Detta för att ge en uppfattning om hur lärare och elever uppfattade hälsa. För att undersöka hur undervisningen förhöll sig till hälsa användes Quennerstedts hälsodiskurser. Dessa diskurser användes för att analysera hur lärare och elever uppfattar att hälsoundervisningen behandlas inom idrott och hälsa. Såväl lärare som elever uppfattade att den fysiska aktivitetens dominans även påverkade hälsoundervisningen. Då den fysiska hälsan uppfattades starkt förknippad med fysisk aktivitet. Bland lärarna märktes en önskan om att bredda stoffet inom hälsoundervisningen. Denna bredare hälsobild stämmer bättre in med lärarnas egna uppfattningar om vad hälsa är. Dock påverkade ämnets tradition och elevernas förväntan lärarna att välja fysisk aktivitet som undervisningsform, vilket lämpade sig bäst i samspel med fysisk hälsa. Den psykiska och sociala hälsan fick en mindre framträdande roll enligt lärarna. Uppfattningen eleverna hade var att de önskade mer undervisning om hälsa överlag men att de inte var beredda att lämna bort någon fysisk aktivitet till förmån för detta. Slutsatsen av denna studie är att om hälsa ska få en större roll i undervisningen behöver det ske en förändring som ändrar synen att idrott och hälsa är ett ämne som i huvudsak handlar om fysisk aktivitet. Så länge eleverna förväntar sig i huvudsak fysisk aktivitet kommer det att vara svårt att nå fram och sätta hälsoundervisningen i fokus.

The purpose of this bachelor thesis is to seek knowledge about how children and their parents use the children’s section in a newly built library, and what function it has for its users. We also want to seek knowledge about how the children’s section is seen as a meeting place by the parents.Our research questions are: How is the children’s section at the public library of Lidköping being used as a meeting space, performative space, inspiration space and learning space? What are the functions of the children's section at the public library of Lidköping for families with children? Do the parents see the children’s section as a meeting place, then in which way?The theoretical approach is based on The Four Space Model by Henrik Jochumsen, Casper Hvenegaard Rasmussen and Dorte Skot-Hansen. We used qualitative interviews and non-participant observations to answer our questions. The results show that the library is mostly being used for reading, playing and to consort within the family. The children’s section functions as an entrance to books and reading, and it also has a function as a place where you spend time with your family. We discovered that half of the parents in our study did see the children’s section as a meeting place because they thought it is a good place to meet and consort.

Bakgrund: Sick Building Syndrome, SBS, är fortfarande 2015 ett tillstånd som vållar mycket diskussion. Symtomen kan grupperas i slemhinnesymtom, hudsymtom och allmänna symtom. I definitionen ingår att personen/ personerna som fått symtom har exponerats för dålig inomhusluft i en speciell byggnad. När personen inte är i byggnaden så förbättras eller försvinner symtomen. Många olika faktorer kan orsaka eller medverka till uppkomst eller försämringar av SBS-symtom, som t.ex. luftens innehåll av olika ämnen, luftflöden, temperatur, buller, fukt och mögel. Utbredd enighet finns om att fukt och mögel i byggnaderna påverkar eller ger upphov till symtom hos vissa personer som exponeras där. Psykosociala faktorer som arbetets organisation och krav och individuella faktorer som kön och personlighet påverkar också. Syfte: Hypotesen är att faktorer som tidigare hälsa, åtgärder på arbetet, tid, behandling, personlighet och copingresurser alla kan påverka prognosen för SBS-patienterna. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur symtomen påverkar arbetsförmågan och om patienterna återhämtar sig från SBS-symtomen. Ett annat syfte är att undersöka bemötande och de erfarenheter som SBS-symtomen gett en grupp av informanter med SBS. För att förstå om personlighet mätt med självbild och coping hade någon betydelse för progressionen av SBS-symtom och arbetsförmåga gjordes jämförelser av personlighet mellan en patientgrupp med SBS, en patientgrupp med handeksem, en patientgrupp med elkänslighet och en normalpopulation. Metod:  En uppföljningsenkät skickades till 239 patienter med SBS-symtom som under åren 1986–1998 blivit undersökta och bedömda på Universitets-sjukhuset i Umeå, Sverige. Frågorna innehöll social och medicinsk status, nuvarande symtom, behandlingar, åtgärder på arbetsplatsen, coping och självbild och svarsfrekvensen var 79,1%. Prognos och riskfaktorer för prognos beräknades för SBS-patienterna. Mätningar av personlighetsfaktorer gjordes med instrumentet Structural analysis of Social Behaviour, SASB, och coping mättes med Coping Resources Inventory, CRI. Likadana uppföljningsenkäter skickades till en grupp patienter med handeksem och patienter med upplevd elkänslighet. Svarsfrekvensen var 68% respektive 73% och enkätsvaren har sedan analyserats och jämförts genom beräknngar av prognos med fokus på självbild och coping för SBS-patienterna och handeksempatienterna. Jämförelser gjordes också mellan de tre olika grupperna och en kontrollgrupp vad gäller självbild och coping. För att undersöka erfarenheterna av SBS-symtomen och bemötandet genomfördes kvalitativa intervjuer med 10 informanter som hade eller hade haft SBS-symtom. Fem av dem hade diagnostiserats en längre tid tillbaka medan de andra fem hade haft SBS-symtomen en kortare period. Semi-strukturerade intervjuformulär användes vid intervjuerna och anlyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Graden och svårigheten av SBS-symtomen minskade över tid trots att nästan hälften av SBS-patienterna beskrev att symtomen var mer eller mindre oförändrade efter 7 år eller mer. Risken att ha symtom vid uppföljningen var större för de patienter som remitterats sent efter symtomdebut men även för de som hade kort uppföljningstid. Risken att inte ha någon arbetsförmåga vid uppföljningen var signifikant ökad om det var mer än ett års skillnad mellan symtomdebut och första läkarbesöket p.g.a. SBS-symtomen eller om patienten vid första undersökningen hade fler än 5 SBS-symtom. Dagliga aktiviteter som t.ex. bussåkning förvärrade också symtomen för patienterna. Informanternas upplevelser av SBS-symtomen från början visar en influensaliknande bild med rinnande näsa och ögon, heshet, hosta och huvudvärk. Informanterna agerar för att klara av situationen när symtomen förvärras. Genom hela processen upplever de en brist på bekräftelse och stöd från arbetsgivare, primärvård, företagshälsovård och fastighetsförvaltare. Alla tre patientgrupperna hade högre värden i spontan och positiv självbild i jämförelse med en kontrollgrupp. De hade också alla lägre värden i kontroll medan patienterna med handeksem och de med elkänslighet hade högre värden i sin negativa självbild. När det gäller coping skilde sig inte patientgrupperna från kontrollgruppen utom i CRI kognitiv där SBS-patienterna hade hög poäng i motsats till handeksempatienterna som hade låg poäng i samma domän. De elkänsliga patienterna hade i stället höga poäng i domänen andlig/filosofisk. Självbild eller copingförmåga var inte associerade med SBS-symtom eller symtom av handeksem vid uppföljningen och deras personlighet påverkade inte arbetsförmågan. Tidigare atopisk dermatit var en signifikant risk för kvarvarande symtom men inte för arbetsförmågan hos handeksempatienterna. Slutsats: En grupp av patienter som tidigare diagnostiserats för symtom från inomhusmiljön har kroniska symtom och påverkan på sitt sociala liv. Över tid minskar symtomen. Resultaten pekar på att ett tidigt omhändertagande är av vikt. SBS-symtomen är från början svåra att upptäcka för alla inblandade och kunskap om hur symtomen kan uppstå i dagligt liv kan bidra till bredare förståelse. Erfarenheterna från personer med SBS visar på avsaknad av bekräftelse och stöd från vården, företagshälsan, arbetsgivare och fastighetsförvaltare. Sambandet mellan symtom och inomhusmiljö får inte glömmas bort. Stöd och bekräftelse innebär också kunskap om skyldigheter för arbetsgivare och fastighetsförvaltare. Skillnad i självbild i jämförelse med en kontrollgrupp ses hos patientgrupperna med symtom som är delvis oförklarade men också hos handeksempatienter med ett väletablerat tillstånd. Det kan innebära att patienter med kroniska tillstånd överlag kan avvika från den allmänna populationen. Patienterna visar som grupp en hög positiv och hög spontan självbild som kan leda till svårigheter att sätta gränser. Detta kan leda till en mental stress och i förlängningen också ge en ökad känslighet/sårbarhet för miljöfaktorer. / Background: Sick Building Syndrome (SBS) is still in 2015 a controversial condition. The set of non-specific symptoms occurring in a particular building and not caused by specific illness such as allergy or infection are questioned. The variousSBS symptoms can be grouped as dermal, mucosal and general and there is no universally accepted clinical definition of SBS. Symptoms normally improve or disappear when people are not exposed in a particular building. SBS is a multifactorial disease and described as a syndrome caused or aggravated by many factors related to indoor environment such as dampness and mould, insufficiency of fresh air, but also psychosocial and individual factors like female gender and personality. Objectives: The hypothesis is that personal factors such as previous health, actions taken, time, treatment, personality and coping resources are factors important in influencing the prognosis for SBS patients. The main purpose of this thesis is to explore more about how the symptoms affect work-capability and if SBS patients recover from their symptoms. Another important aim is to explore the experience of the emergence of symptoms and encounters in a group of people with SBS. To find out more about personality and coping resources and their importance for the progress of SBS symptoms comparisons were made with a selection from the general population, a group of patients having hand eczema and a group of patients with perceived sensitivity to electricity. Methods: A follow-up questionnaire focusing on current medical and social status, care, treatment, other measures taken, coping and personality traits was sent to 239 patients with non-specific building-related symptoms, assessed during the period between 1986-1998 at the University Hospital in Umeå, Sweden, response rate 79,1%. Prognosis and risk factors for prognosis were calculated for the SBS patients.  Measurement of personality traits like self-image was done using Structural analysis of Social Behaviour, SASB, and coping ability was measured with Coping Resources Inventory, CRI. Similar follow-up questionnaires for patient groups with hand eczema and perceived electrical sensitivity were used and response rates were 68% respectively 73%. Risk factors for prognosis with focus on self-image and coping were calculated for the SBS patients and the group of patients having hand eczema. Comparisons were made between self-image and coping among SBS patients, patients with electrical hypersensitivity, patients with hand eczema and a selection from the general population. To explore the experience of SBS symptoms and encounters a semi-structured interview was performed with 10 informants with symptoms of SBS. Five of them were previously diagnosed and had participated in the earlier follow-up study. The remaining five had had SBS symptoms for a shorter period. The interviews were analysed using qualitative content analysis.    Results: The degree and severity of SBS symptoms decreased over time, although nearly half of the SBS patients claimed that symptoms were more or less unchanged after 7 years or more. The risk of having no work capabilities was significantly increased at follow-up if the time from debut to first visit at the hospital clinic was more than one year and this risk was also significantly higher if the patient at the first visit had 5 or more symptoms. Common daily activities, like going by bus, also aggravated the SBS symptoms according to answers in the questionnaires. The informants’ experiences of the emerging SBS symptoms are that when they first appear they are often similar to those of flu like runny nose and eyes, hoarseness, cough, and headache. Many of the informants act to change the way they manage the situation as a result of increased symptoms. During this whole process the informants/patients perceived a lack of confirmation and support from e.g. employers, primary health care and occupational health care centres. Regarding self-image, all three patient groups scored higher on spontaneous and positive self-image than a comparison group. They were all less controlled. The patients with hand-eczema together with the patients with perceived electrical sensitivity also had a high score on negative self-image. CRI- domains did not differ between patients and comparison group except on CRI cognitive, were the hand eczema patients had a lower score than the comparison group contrary to SBS patients who had a higher score than the comparison group. The patients with perceived electrical sensitivity had a higher score on CRI spiritual. Self-image or coping ability was not associated with SBS symptoms or persistent hand eczema symptoms at follow-up and their personality did not affect their work capability. Previous atopic dermatitis was the only consistent predictor of hand eczema at follow-up. Conclusion: Within this group of SBS patients there are long lasting symptoms aggravated by environmental factors. The results support that early and comprehensive measures for rehabilitation are essential for these patients. In the beginning the symptoms of SBS are diffuse and difficult to recognise for all involved. Patients with SBS symptoms experience a lack of confirmation and support. It is important that healthcare personnel confirm the patient and are aware of the possible connection between symptoms and the indoor environment. For employers and facility managers knowledge of their obligations in terms of working environment is important. Differences in personality traits were seen in a well-established condition and not only in patients with medically unexplained symptoms. This can imply that patients with general chronic symptoms can deviate from the general population with respect to self-image and coping ability. Certain personality traits may be potential risk factors that increase the probability of encountering and experiencing stressful work situations.

Detta avhandlingsarbete är utfört inom en rättspsykiatrisk vårdkontext och återspeglar patienters[1] och personals[2] erfarenheter och upplevelser av vändpunkter i samband med minskad risk för våld och återhämtning. Med utgångspunkt från ett holistiskt och salutogent hälsovetenskapligt perspektiv har avhandlingen ett tvärvetenskapligt förhållningssätt.   Teoretiska ämnesdiscipliner såsom psykiatrisk omvårdnad, kriminologi och sociologi har influerat arbetet. Avhandlingens övergripande syfte var att utifrån de salutogena aspekterna i det rättspsykiatriska omvårdnadsarbetet undersöka vad som är relaterat till vändpunkter i samband med minskad risk för våld och vad som bidrar till återhämtning. Avhandlingen baseras på fyra olika studier. Syftet med den inledande kvantitativa delstudien (I) var att identifiera och jämföra rättspsykiatriska patienter som sänkt sin bedömda risk för våld med 30 % eller mer enligt riskbedömningsinstrument HCR-20. Resultatet visade att den bedömda risken för våld minskade över tid. En demografisk analys genomfördes för att studera skillnader mellan de patienter som sänkt sin bedömda risk för våld och de som inte sänkt sin risk. Det framgick att rättspsykiatriska patienter som bedömts med hjälp av riskbedömningsinstrumentet HCR-20, minskade den bedömda risken för våld, både på kort och på lång sikt. Den rättspsykiatriska vården fungerade bäst när det gällde att förbättra de kliniska riskfaktorerna (C-skalan). Riskhanteringen (R-skalan) gällande eventuell utskrivning och framtida friförmåner visade inte samma goda progress. Demografiska karaktäristika såsom ålder, alkohol och drogmissbruk och psykiatriska diagnoser var inte relaterade till minskad risk för våld, dock var kvinnliga patienter och patienter utan psykopatidiagnos mer benägna att sänka sin risk för våld. Ett urval av de patienter som minskade sin risk för våld med 30 % eller mer utgjorde basen för delstudie II och III. I delstudie II intervjuades tretton rättspsykiatriska patienter om upplevelser och erfarenheter kring vad som bidrar till minskad respektive ökad risk för våld inne på en rättspsykiatrisk avdelning. Data analyserades med hjälp av en tolkande beskrivning (Interpretive Description). Studien visade att orsakerna till ökad respektive minskad risk för våld var processrelaterad, där interaktioner mellan personal och patienter bidrog till en utveckling som antingen präglades av välbefinnande eller disharmoni. Delstudie II utgjorde en viktig kunskapskälla som präglade ansatsen i delstudie III och IV. Detta med hänvisning till att flertalet patienter i delstudie II lämnade intressanta beskrivningar av vändpunkter i samband med minskad risk för våld och återhämtning. Sålunda intervjuades i delstudie III, tio rättspsykiatriska patienter om deras upplevelser av förändringsprocesser i samband med vändpunkter och återhämtning. Dataanalysen skedde med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Processen beskrevs utifrån tre faser där man i högriskfasen upplevde kaotiska och överväldigande känslor. Vändpunkten upplevdes som ett känsligt skede som präglades av att tvingas hitta en ny, konstruktiv väg i livet. Återhämtningsfasen präglades av ett accepterande och en mognad. Stöd och erkännande från omgivningen ansåg främja dessa processer. Delstudie IV bestod av intervjuer med tretton personal. Syftet var att belysa upplevelser och erfarenheter kring rättspsykiatriska patienters vändpunkter och återhämtning. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Beskrivningar kring hur en vändpunkt kunde bevaras och främjas baserades på vikten av att vara uppmärksam, lyhörd och att inte skynda på processen. En vändpunkt upplevdes genom att patienten uppvisade synbara positiva förändringar. Sammansättningen på personalen och patienterna ansågs påverka atmosfären på avdelningen, och bidrog till huruvida processen mot vändpunkter och återhämtning underlättades eller försvårades. Avhandlingen visar hur ett ständigt växelspel mellan patienter och mellan personal bidrog till huruvida vårdatmosfären upplevdes såsom hälsofrämjande eller ej. Vidare framgår att processer kring vändpunkter i samband med minskad risk för våld och återhämtning präglades av känslor av sårbarhet och utsatthet. Processen beskrevs som ett känsligt förlopp som behövde understödjas av förtroendefulla relationer med andra, samt möjligheter att få vistas i en trygg miljö. [1] Den vetenskapliga litteraturen använder sig av begrepp såsom client, consumer, service user eller forensic patient för att beteckna människor som är inskrivna inom den rättspsykiatriska vården. Inom det psykiatriska svenska fältet kan begreppen brukare, vårdtagare eller patient förekomma. I denna avhandling kommer begreppet patient och vårdtagare omväxlande att användas för att beteckna de människor som är föremål för den rättspsykiatriska vården. De patienter som deltagit i avhandlingens två delstudier kommer omväxlande att benämnas såsom deltagare eller patienter, för att åstadkomma en varierande och läsvänlig text. [2] I denna avhandling anser begreppet personal den personalkategori som arbetar med omvårdnad inom en rättspsykiatrisk kontext. Det är främst sjuksköterskor och skötare som inkluderas i begreppet omvårdnadspersonal inom den vetenskapliga litteraturen. Sjuksköterskor benämns såsom registered mental health nurses eller registered nurses. Övrig omvårdnadspersonal tituleras till exempel som nurse manager eller assistant nurses. När begreppen personal, vårdare eller omvårdnadspersonal används i denna avhandling avses då den personalkategori som arbetar närmast patienten med omvårdnad och ingen åtskillnad kommer att göras mellan de båda yrkesgrupperna. Personalen som deltar i delstudie IV har omväxlande kallats för personal eller vårdare.

Bakgrund: Sedan 1994 har distriktssköterskor fått förskriva läkemedel utifrån en lista som Socialstyrelsen ger ut och som revideras kontinuerligt. I en uppföljning som Socialstyrelsen gjorde 2004 sågs att distriktssköterskor trots att de såg klara fördelar med förskrivningsrätten ändå var väldigt försiktiga med att förskriva läkemedel. I Sverige har det inte genomförts så många studier när det gäller förskrivningsrätten och dess betydelse för distriktssköterskan i omvårdnaden och vilka faktorer som påverkar att förskriva läkemedel. Syfte: Att belysa distriktssköterskans upplevelse av förskrivningsrätten. Metod: I studien deltog 10 distriktssköterskor med förskrivningsrätt utifrån ett ”snöbolls urval” från tre olika vårdcentraler. Datainsamlingen gjordes med kvalitativ metod och bandade intervjuer med halvstrukturerade frågor som sedan analyserades med latent innehållsanalys som resulterade i fem kategorier. Resultat: Kategorierna som framkom under analysarbetet var kräver kunskap, ha kontroll, skapar osäkerhet, kräver kostnadsmedvetenhet och skapar frustration. Resultatet visade att distriktssköterskorna ansåg att förskrivningsrätten gav dem en viss ”status” och att de behöver förskrivningsrätten för att kunna arbeta självständigt och att de ger en specifik omvårdnadskunskap till sina patienter om deras läkemedel och behandling. Resultatet visade också på osäkerhet i förskrivningen, speciellt bland de nyutbildade. Sammanfattning: Distriktssköterskorna känner ett visst behov av kompetensutveckling, både att söka kunskap via Internet och farmakologisk vidareutbildning och att tid måste avsättas för att möjliggöra göra detta. En mer breddad förskrivning ses också som en naturlig utveckling inom sjukvården och då främst inom specifika områden som t.ex. diabetes, högt blodtryck, smärta och onkologi.

Den här undersökningen är en beskrivning av hur erfarna psykologer på mottagningar inom den öppna barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm använder den statistikblankett som ska fyllas i för varje ny patient. För att undersöka hur behandlarna uppfattar statistikblanketten genomfördes semistrukturerade intervjuer med sju psykologer. Som analysmetod användes en induktiv tematisk analys. Resultatet visar att behandlarna upplever att det är svårt att utifrån statistikblanketten ge en rättvis bild av patienterna och av det arbete som bedrivs. Behandlarna anser att dokumentation är viktigt men deras tyngsta kritik mot statistikblanketten är att den brister i validitet och reliabilitet. De saknar tydlig information om vad olika kategorier står för på statistikblanketten, och hur de ska kryssa när kategorier har flera alternativ. Behandlarna tror heller inte att det finns någon samstämmighet om hur man fyller i blanketten. För att undanröja bristen på tydlighet och istället få en tilltro till dokumentationen av patient och behandling, krävs en genomgripande förändring av den nuvarande statistikblanketten.

Den här uppsatsen presenterar resultat från intervjuer med åtta lärare på grundskolan angående begreppet handledning. Syftet med undersökningen var att få svar på hur lärare på grundskolan vill ha handledning, hur handledningen ska ske samt vad som gör att de eventuellt inte har handledning. Rapportens första del tar upp hur lärarrollen har förändrats, synen på begreppet handledning samt hur olika handledningstillfällen kan se ut. I resultatet presenteras respondenternas åsikter om handledning och uppsatsen avslutas med en diskussion kring lärares syn på handledning. Resultatet visar att respondenterna anser att handledning ska ge dem tips och råd på hur de ska komma vidare i jobbiga situationer, särskilt när det gäller elever i svårigheter. Respondenterna vill även att handledningstillfället ska föregås av observation. Detta skiljer sig från vad litteraturen säger. Forskarna menar att handledning är ett redskap för att lärarna själva ska reflektera och komma på lösningar. Observationer inte ska göras eftersom att handledning ska baseras på det som lärarna berättar.

Denna forskningsstudie baserar sig på narrativ forskning genom ostrukturerade intervjuer. Sju vuxna personer diagnostiserade med ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) har intervjuats för att svara på frågan Vad i skolan gjorde att du upplevde lärande?. Vid intervjutillfällena har de fyra män och tre kvinnor som intervjuats fått dra sig till minnes till en viss epok i livet och reflektera kring denna period. Epoken som berördes är deras tid i grund- och gymnasieskolan samt för några av de intervjuade även deras tid av universitetsstudier.   Betydelsen av undervisningsstrategi för lärande, betydelsen av motivation, delaktighet och intresse för lärande, betydelsen av relationen mellan elev och lärare för lärande samt betydelsen av miljön för lärande är de teman som lyfts fram ur empirin och därmed presenteras i resultatet med underkategorier. Den teoretiska ansatsen som utgör analysramen är de allmändidaktiska frågorna Hur?, Var?, Vad?, Varför?, Med vem? och För vem?.   De sju intervjupersonerna ger en samstämmig bild av sina skolupplevelser. Resultaten av studien visar bland annat att en-till-en-undervisning eller undervisning i liten grupp ansågs vara till fördel för lärande. Det fungerade bättre när skolarbeten eller examinationer delades upp i mindre delmål. Samtidigt som de behövde lugn och ro fick det inte gå för långsamt för då upplevde de skolan som tråkig. De var i behov av ett tempo som stimulerade, men inte störde. Filmer, dialoger, grupparbeten, praktiskt arbete och laborationer gav dem det tempo och stimuli som de eftersökte, och dessa nämnda undervisningsstrategier gav dem en förankring till verkligheten som gjorde att de såg syftet och relevansen av att lära sig det som behandlades och därför upplevde lärande. För lärandet kom också relationen mellan lärare och elev att ha stor betydelse. Hos de lärare som visade tålamod och mänsklighet samt visade att de trodde på eleverna upplevde de att de lärde sig. Miljön spelade också stor roll och det i miljön som inverkade positivt var att det rådde lugn och ro, att det var ordning bland sakerna, att de hade egna arbetsplatser och att de var placerade på ett sådant sätt så att de kände att de hade kontroll på vad som pågick i klassrummet. Snäva och tydliga ramar var bra för att de skulle fungera socialt accepterat i skolmiljön och därmed få möjlighet till lärande.   Intervjuerna ger en rik information om vad vuxna upplevde vara positivt för lärande under skoltiden, vilket alla lärare kan dra nytta av i sin undervisning.

No description available.