Ägarlägenheter är en speciell form av tredimensionella fastigheter, vilken endast är avsedd att innehålla endast en bostadslägenhet. Det har varit möjligt att bilda ägarlägenheter sedan maj 2009. De 24 ägarlägenhetsförrättningar som registrerats i fastighetsregistret under de två första åren har kartlagts och en analys av olika aspekter på hur förhållandet mellan enskilda ägarlägenheter och gemensam egendom reglerats i förrättningarna har genomförts. I ca 20 % av ägarlägenhetsprojekten bildades ägarlägenheterna innan byggnaden blivit upp­förd. Förfarandet är bra för finansiering av byggprojektet, men leder till en osäkerhet om ifall lägenheterna i den färdiga byggnaden överensstämmer med den beslutade fastighets­indelningen. Att ta fastighetsbildningsbeslutet som en preliminärfråga i dessa fall medför att förrättningen inte avslutas förrän byggnaden är klar och därigenom kan lantmäterimyndig­heten säkerställa att fastighetsindelningen överensstämmer med byggnadens slutliga utformning. Byggherren är nästan alltid ensam sakägare i förrättningen. Detta gör handlägg­ningen smidig för förrättningslantmätaren men gör också att ingen rättspraxis kommer att utvecklas inom området. Detta medför ett större behov av väl utformade rekommenda­tioner att följa vid handläggningen. Byggnadsutformningen har i ett flertal ägarlägenhetsprojekt anpassats för att öka den enskildes frihet och minimera behovet av samverkan mellan samfällighetsföreningen och ägarlägenhetens ägare. Lantmäteriets rekommendationer anger att fönster, ytterdörrar och balkongräcken bör ingå i ägarlägenheten, men de kan dessutom helt eller delvis ingå i en gemensamhetsanläggning för att t.ex. yttre underhåll ska skötas gemensamt. Det anges inte hur detta ska formuleras i förrättningshandlingarna och hur det regleras i förrättningarna varierar. I flera förrättningar finns skrivningar om att det yttre underhållet är en del av gemensamhets­anläggning, vilket inte faller inom anläggningslagens tillämpningsområde, då det enligt anläggningslagen krävs att det är ett objekt som upplåts. Det finns ett behov av tydligare rekommendationer från Lantmäteriet om hur sådana anläggningsbeslut ska utformas och i studien föreslås att endast varianten där hela fönstret, ytterdörren eller balkongräcket upplåts för gemensamhetsanläggningen ska rekommenderas av Lantmäteriet. Ägarlägenheternas andelstal i gemensamhetsanläggningar sätts vanligtvis efter de två huvudprinciperna lika andel per lägenhet respektive andelstal efter boarea. Det finns olika varianter på principen andelstal efter boarea, vissa syftar till att ge enklare andelstal för att underlätta för samfällighets­föreningens förvaltning och andra till att boarean inte ska få fullt genomslag på andelstalen. Det är inte möjligt att med de genomförda förrättningarna som grund förklara valet av princip för att sätta andelstal med spridningen mellan lägen­heternas boarea i projektet. Storleken på den lägsta årliga avsättningen till samfällighetsföreningens underhålls- och förnyelsefond varierar mellan projekten. Flera förrättningslantmätare har låtit byggherren sätta summan, andra räknade på 0,3 % av anläggningskostnaden och vissa har satt summan godtyckligt. Det är bra att relatera avsättningen till prisbasbeloppet för att undgå inflations­effekter. / Since May 2009, during the first two years with the new rules which allows formation of condominiums inSweden, 394 condominiums in 24 separate projects have been formed. According to the Swedish law a condominium is a property unit. In approximately 20 % of the projects the property units have been formed before the building was built. This possi­bility is good for financing but can lead to differences between the borders of the property unit and the final building construction. To make a property formation order and not to conclude the cadastral procedure until the building is in place and the final drawings are made is a good way for the cadastral authority to keep control of the final result. Usually there is just one party in the condominium cadastral procedure. This means that it will not be any appeals and no precedents will be formed. Therefore there are requirements for a high standard on the recommendations regarding how to form condominiums. In some condominium projects the building construction has been adapted to give less need for the condominium owners to cooperate with the joint property association. There are recommendations which states that windows, exterior doors and balcony parapets should be a part of the condominium, but they can additionally be a part of the joint facility. Some of the practical solutions in the dossiers regarding joint facilities do not, according to the author, follow the intentions of the legislator. Better recommendations are needed in this area and enhancements are proposed in the thesis. The participatory share for each condominium has been set either with the same share per apartment or by some different models in relation to the apartments floor area. It has not been possible to explain the choice with the spread between the apartments floor area. According to the law the joint property association in these cases must set aside funds in a reserve. The amount of money that initially is noted in the articles of  the association differs between the condominium projects, and is either based on a proposal from the developer, calculated as 0,3 % of the construction costs or just arbitrary decided.

Denna studie utgör ett examensarbete på kandidatnivå vid Lantmätarprogrammet med ekonomisk/juridisk inriktning på Högskolan i Gävle.  Kommuner i Sverige förvaltar och bekostar väghållningen av enskilda vägar frivilligt, trots att det ansvaret egentligen ska vara ålagt fastighetsägarna. En av orsakerna till att det förekommer är de stora kommunsammanslagningarna som ägde rum på 60- och 70-talet, som gjorde att de kvarvarande kommunerna tog över förvaltningen av de enskilda vägarna. Över tid kan kommuner besluta att återlämna dessa frivilligt förvaltade enskilda vägar till fastighetsägarna. Återlämnandet sker genom anläggningsförrättningar för att säkerställa en långsiktigt fungerande förvaltning. Syftet med denna studie är att utreda anläggningsförrättningar som skett avseende övergångar från kommunal till enskild förvaltning av enskilda vägar. Målet är att få fram ett kunskapsunderlag, som svenska kommuner och lantmäterimyndigheter i förrättningsprocesser kan förhålla sig till, gällande enskilda vägar som tidigare haft kommunal förvaltning. För att uppnå syftet och målet har fem sakkunniga och fem samfällighetsföreningar intervjuats. Dessa intervjuer ger värdefull information från såväl experter i ämnet som från fastighetsägare intill vägen. Fem förrättningsakter har granskats för att ge en djupare förståelse för förrättningsprocessen och för att komplettera intervjuerna.  Det framgår av studien att väghållningen, i de granskade och intervjuade fallen, oftast blir bättre när en enskild väg övergår från kommunal till enskild förvaltning. Ibland kvarstår det dock irritationer hos fastighetsägarna efter förrättningsprocessens avslutande, men detta har inte visats kunna påverka väghållningen negativt. För att åstadkomma en smidig förrättningsprocess som möjliggör en ändamålsenlig förvaltning bör kommunerna bistå fastighetsägarna i ansökningsskedet. Som utgångspunkt bör den statliga lantmäterimyndigheten handlägga denna typ av ärenden, även om det finns en kommunal lantmäterimyndighet att tillgå, för att uppnå en bättre objektivitet och neutralitet. Slutligen är det viktigt att förrättningsprocessen präglas av kommunikation, dialog och tydlighet, för att på så sätt få fastighetsägarna införstådda i situationen. / This study is a bachelor thesis at the Study Programme in Land Management with financial/legal orientation at the University of Gävle.  Municipalities in Sweden are voluntarily responsible for road maintenance and financing of private roads, even though the actual responsibility is imposed on the property owners. One of the reasons behind these occurrences is the mergers of the municipalities that took place in the sixties and seventies, which made the remaining municipalities take over the management of the private roads. Over the decades, municipalities may decide to return these voluntarily managed private roads to the property owners. The returning of these private roads to the property owners is done through facility procedures to secure a long-lasting road maintenance.  The aim of this study is to investigate these types of facility procedures that have occurred in reference to transitions from municipal to private management of private roads. The objective is to create a base of knowledge that the Swedish municipalities and cadastral authorities can use when working with these kinds of phenomenon. To reach the aim and objective, interviews have been done with five experts in the field and with five joint property management associations. These interviews provide valuable information from both experts and property owners. Five cadastral dossiers have been analysed to give a deeper understanding of the cadastral process and to supplement the interviews.  The study shows that the road maintenance, in the analysed and the interviewed cases, often gets better when a private road’s management transfers from municipal to private. The property owners sometimes remain frustrated after the ending of the cadastral process, but this frustration has not been shown to affect the road maintenance in a negative way. In order to achieve a smooth cadastral process that leads to an appropriate management, the municipalities should assist the property owners with the application. As a starting point, the State cadastral authority should handle these types of cases to achieve better objectivity and neutrality, even though there is a municipal cadastral authority available. It is at last important that the cadastral process include communication, dialogue and clarity, and by doing so making the property owners aware of the situation.

I Sverige finns många gemensamhetsanläggningar som har inrättats för gemensamma nyttigheter som är nödvändiga för att fastigheterna ska fungera på ett tillfredsställande sätt. En nyttighet som ingår i de flesta gemensamhetsanläggningarna är väg. När en gemensamhetsanläggning bildas enligt anläggningslagen (1973:1149), AL, tilldelas varje deltagande fastighet andelstal. Fastigheterna får två andelstal där det ena ligger till grund för utförandet av anläggningen och det andra ligger till grund för driften av anläggningen. En tid efter det att gemensamhetsanläggningen bildats kan förändringar av stadigvarande betydelse ha inträffat som skapar ett behov av att ändra andelstalen. När andelstal ändras enligt AL ska i majoriteten av fallen en ersättning betalas för att kompensera den värdeökning eller värdeminskning ändringen av andelstalen medför.  Avsikten med denna studie har varit att undersöka hur ersättningen ska hanteras i teorin. Utifrån hur ersättningen egentligen ska hanteras undersöks hur väl bestämmelserna används i praktiken av samfällighetsföreningar som förvaltar gemensamhetsanläggningar avsedda för enskild väghållning. Studien undersöker därutöver om hanteringen av ersättningsbestämmelserna har ändrats över tid. Avslutningsvis utreds anledningar till att samfällighetsföreningarna i vissa fall väljer att inte tillämpa lagen och om reglerna är ändamålsenliga eller kräver förändring. Metoden som används för att besvara frågeställningarna har varit en kombination av en kvalitativ litterär studie där lagtexter, förarbeten, rättspraxis och doktrin studerats, och en kvantitativ enkätundersökning där samfällighetsföreningar har besvarat 18 frågor rörande ändring av andelstal och ersättningsbestämmelser.  Litteraturstudien och enkätundersökningen har tillsammans bidragit till slutsatserna att tillämpningen av ersättningsbestämmelserna varierar beroende på anledningen till andelstalsförändringen. Vid höjning av andelstal har ersättning inte hanterats när det egentligen ska hos 8,3 % av de deltagande föreningarna. Vid inträde är denna siffra 39 %, vid sänkning av andelstal är den 46,3 % och vid utträde är den hela 86,3 %. Studien kan inte på ett tillfredsställande sätt besvara hur hanteringen av ersättningsbestämmelserna förändrats över tid, men den ger en viss indikation på att tillämpningen av ersättningsbestämmelserna blivit striktare efter 2015. Bakomliggande faktorer till varför samfällighetsföreningarna inte väljer att tillämpa lagen är Lantmäteriet och samfällighetsföreningen. Samfällighetsföreningarna anser att Lantmäteriets hantering är dyr och tidskrävande och mer tillfredsställande resultat går att erhålla genom att lösa ändringen av andelstal på egen hand. Samfällighetens låga kunskap kring vad som gäller leder till att föreningen i vissa fall agerar på ett sätt vilket inte är i enlighet med lagen. Utifrån lagrum, förarbeten, rättspraxis, doktrin och enkäten kan konstateras att lagstiftningen är inkonsekvent och otydlig. En och samma situation kan ge olika resultat beroende på vilket lagrum som tillämpas. Förarbetena kan sägas motsäga varandra och tillämpningen fungerar inte på ett tillfredsställande sätt i praktiken. En förändring av lagstiftningen kan anses nödvändig för att den ska anses tillfredsställande. / There are many joint facilities that manage shared utilities that are necessary for properties to work in a satisfied way in Sweden. One utility that is included in most joint facilities is roads. When a joint facility is formed in pursuance with the Joint Facilities Act (SFS 1973:1149), each participating property receives a participatory share. Each property receives two participatory shares – one for execution and one for maintenance. Sometime during the period following the formation, changes of enduring importance can occur, resulting in a need to adjust the participatory shares. In most cases it is required to compensate the increase or decrease in value which the change of a participatory share according to the Joint Facilities Act entails. The purpose of this study is to investigate how such compensation works in theory. Based on the results of such investigation, it is investigated how the theory works in practice by the joint property association handling joint facilities for private roads. In addition, the study investigates how the use of compensation has changed over time. Finally, the study regards reasons as to why joint property associations, in some cases, do not comply with the law and if the law is appropriate. The method used in the study is a combination of (i) a qualitative literature study including laws, preparatory works, case law and doctrine, and (ii) a quantitative survey in which various joint property associations have answered 18 questions about changing participatory shares and compensation provisions.  The results of the literature study and the survey indicate that the usage of the compensation provision differs depending on the reasons as to why the participatory share is amended. In respect of 8,3 % of the joint property associations, compensation has not been a subject when a property’s participatory share is increased. The number is 39 % when a property becomes part of a joint property association, 46,3 % when a participatory share is decreased, 86,3 % when a property exits a joint property association. The study does not, in a satisfactory manner, answer how the usage of compensation has changed over time. It does, however, indicate that the usage of compensation provisions has become stricter since 2015. Underlying factors to why joint property associations choose not to comply with the law appear to be both Lantmäteriet and the relevant association itself. According to the answers provided in the survey, the associations believe that Lantmäteriet is expensive and time consuming, and it is therefore more efficient to handle issues without the involvement of Lantmäteriet. Furthermore, the limited knowledge in the associations leads to decisions that lack legal support. Based on the law, preparatory works, law practice, legal doctrine and the survey, the conclusion can be drawn that the law appears to be both inconsistent and vague. There is more than one way to handle the same problem, but the outcome differs depending on the method used. Preparatory works contradict each other, and the usage does not work in a satisfying way in practice. Based on the conducted study, a change in the law appears to be required in order to make it work in a satisfying way.

La mondialisation a favorisé l’essor de l’innovation collaborative entraînant une augmentation du nombre de partenariats entre différents acteurs. Grâce à leurs avantages multiples, les projets conjoints jouent un rôle fondamental dans le développement économique et industriel des secteurs à forte valeur ajoutée. Dans cette optique, la création ou la quantification de valeur par l’innovation collaborative repose en grande partie sur la capacité à commercialiser des innovations encadrées par une protection intellectuelle adéquate. Ainsi, la tendance mondiale témoigne d’une augmentation accrue des dépôts conjoints de brevets entre diverses entités. Ces co-dépôts soulèvent une variété de questions juridiques puisque les régimes statutaires ne sont pas nécessairement adaptés à la réalité des partenariats. D’abord, les régimes lacunaires proposés par les lois n’anticipent pas les conséquences juridiques de l’interaction entre divers acteurs. La variété de configurations d’intervenants et la typologie des partenariats entraînent une confusion entre les inventeurs et les propriétaires lors du dépôt d’une demande de brevet. Cette situation peut également induire de facto la copropriété d’un brevet pouvant causer des litiges et miner l’énorme valeur des brevets conjoints. Ensuite, les régimes statutaires sont également déficients à l’étape de l’exploitation d’un brevet conjoint. En comparant les régimes juridiques canadiens et américains, il devient possible de mieux cerner les enjeux juridiques associés aux questionnements présents lors de l’élaboration d’un partenariat. Afin d’obtenir des retombées fructueuses des brevets conjoints, une mise en forme contractuelle est proposée pour pallier ces lacunes statutaires. Grâce à des outils contractuels et à une planification pré-contractuelle, les copropriétaires pourront réaliser l’énorme potentiel de cette institution. / Globalization has encouraged the development of collaborative innovation, leading to an increased number of partnerships between various actors. Because of their multiple benefits, joint projects play a key role in the economic and industrial development of high value-added sectors. In this context, the creation or quantification of value by collaborative innovation depends largely on the ability to market innovations having an adequate intellectual property protection. Thus, the global trend shows a significant increase in joint filings of patent applications between various entities. These co-filings raise a variety of legal issues, since the statutory schemes are not necessarily adapted to the reality of partnerships. First, the incomplete schemes provided by laws do not anticipate the legal consequences of the interaction between different actors. The variety of stakeholder configurations and types of partnerships leads to confusion between the inventors and the owners when filing a patent application. This situation can also lead to de facto co-ownership of a patent, which may result in disputes and undermine the tremendous value of joint patents. In addition, the statutory schemes are also deficient at the stage of the exploitation of a joint patent. By comparing the Canadian and American legal schemes, it becomes possible to better identify the legal issues associated with the questions presented during the development of a partnership. To achieve successful outcomes from joint patents, a contractual framework is proposed to overcome these statutory gaps. Through the use of contractual tools and pre-contract planning, joint owners can realize the enormous potential of this institution.

The aim of this thesis is to compare legal regulations of real rights in Czech and French legal order. With respect to current situation, when starting the 1th january of 2014, the new civil code becomes effective, this thesis deals as well with the novelties in real rights' regulation established by the law nř89/2013 of Collection of Laws, civil code. This thesis consists of seven chapters. In the first chapter, I mention the aim of the thesis, its brief content and elaboration process. In the second to sixth chapter, the thesis deals in concrete with the real rights and its institutes. In each of these chapters, the Czech legal regulation according to the current civil code is mentioned first. Then, a discourse about French regulation follows. If both regulations are same, similar or slightly or absolutely different. Finally, a comparison with the new civil code is attached to practically all chapters. If it holds the current regulation or if it establishes new notions, institutes or conception or regime of the current institutes. And provided it brings novelties if it tends by them towards the French regulation or if it choses absolutely new solutions. The second chapter deals with real rights in general terms. With their conception and systematics. The thesis deals with the question how the...

En droit privé, l’occupation s’entend, en principe, d’un mode d’acquisition originaire de la propriété des choses mobilières dépourvues de maître : c’est ainsi qu’elle a fait une entrée discrète dans le Code civil en 1804. Toutefois, depuis cette date, l’occupation a acquis une toute autre signification. Le législateur et le juge recourent aujourd’hui à cette notion pour désigner différents modes de jouissance de l’immeuble d’autrui. Il est question de conventions d’occupation précaire, d’occupation privative d’un bien indivis, d’occupant maintenu dans les lieux en suite d’un bail commercial ou d’habitation, d’occupant bénéficiaire d’une réquisition de logement, ou encore d’occupant sans droit ni titre. La notion d’occupation immobilière semble donc avoir acquis une place remarquable en droit privé. L’objet de cette étude est précisément de déterminer le rôle qu’elle tient en droit positif, dans ce domaine. Dans un premier temps, cette thèse réalise l’étude des diverses hypothèses dans lesquelles le terme « occupation » est utilisé pour désigner un fait d’emprise exercé sur l’immeuble d’autrui, que ce soit avec ou sans titre ; elle révèle également des situations officieuses d’occupation, telles que le mécanisme de la reconduction tacite applicable en matière de bail. Dans un second temps, est proposée une théorie générale de l’occupation immobilière en droit privé. L’occupation immobilière apparaît comme un fait d’emprise jouant un double rôle en droit positif : elle peut être simplement la traduction matérielle de l’exercice d’un droit d’usage préalablement reconnu à celui qui va devenir occupant, mais également l’élément permettant à ce dernier d’acquérir un tel droit ou, au moins, de le faire présumer. Reposant notamment sur diverses conditions d’efficacité, telles que la bonne foi ou l’univocité, elle présente alors un certain nombre de similitudes avec la possession, mais les deux notions ne sauraient pourtant être confondues. Au final, cette étude permet de mettre en lumière un nouveau fait créateur de droit, qui trouve sa place aux côtés de la possession et qui démontre une évolution de la propriété privée vers une « propriété pragmatique », soucieuse de s’adapter à des besoins divers, clairement reconnus par le droit positif. / In Private Law, occupancy (French “occupation”) is, in principle, understood as an original method of acquiring property of ownerless movable things: this is how it made a discreet entrance in the Civil Code in 1804. Since then, however, occupancy has acquired a whole new meaning. Today, both the legislator and the judge turn to this concept to describe different means of enjoying the property of others. It relates to precarious occupancy agreements, private occupancy of jointly owned property, tenant kept in the premises after the end of its commercial or residential lease, occupant beneficing an housing requisition, disseisor, or occupant without right or title. The notion of estate occupancy seems to have acquired a prominent position in Private Law. Hence, the purpose of this study is precisely to determine the role it holds in positive law in this area. First, this work aims at studying the various situations in which the term "occupancy” is used to designate the situation where a factual stranglehold is exercised over others’ property, whether with or without title. It also reveals informal occupancy situations, such as leases’ tacit renewal mechanism. Secondly, a general theory of occupancy in Private Law is proposed. Estate occupancy appears like a factual situation of stranglehold (“fait d’emprise”). It plays a dual role in positive law: it may simply be the substantive translation of the exercise of a right to use, previously recognized to whom will become the occupant, and, in the same time, the element allowing him to acquire such a right, or at least, assuming he does. Notably based on various effectiveness conditions, such as good faith or clarity, occupancy shows similarities with the notion of adverse possession, although in French law the two concepts should not be confused. Finally, this study shed light on a new fact giving rise to a right, which finds its place alongside the adverse possession and demonstrates an evolution from the private property to a "pragmatic property" caring to adapt to the various needs recognized by the Law.