Uppsatsens syfte är att undersöka hur kvinnan skildras i två verk i svensk arbetarlitteratur. Romanerna som ligger till grund för undersökningen är Moa Martinsons Mor gifter sig (1936) och Ivar Lo-Johanssons Analfabeten (1951). För att belysa uppsatsens syfte har följande frågeställningar ställts: Hur skildras kvinnliga könsroller i de båda romanerna? På vilket sätt skildras kvinnans underordning i förhållande till mannen? Finns det någon skillnad i hur kvinnan framställs i de båda romanerna utifrån ett samhälleligt perspektiv? De perspektiv som använts som utgångspunkt för uppsatsens teoretiska bakgrund är baserad på feministiska föreställningar om hur genus och kön är kulturellt och samhälleligt konstruerat, samt hur kvinnan ur ett historiskt och samhälleligt perspektiv har ansetts vara underordnad mannen. Tidigare forskning utgår ifrån Ebba Witt-Brattströms (1988) och Magnus Nilssons (2003) avhandlingar om Moa Martinsons respektive Ivar Lo-Johanssons författarskap. Undersökningen är utförd med hjälp av hermeneutik samt närläsning som metod. Uppsatsens resultat visar att Moa Martinsons skildring av kvinnan uppvisar vad feministisk forskning anser vara typiska kvinnliga egenskaper, dock finns avvikelser från vad tidigare forskning hävdat vara utmärkande för Martinsons författarskap. Ivar Lo-Johanssons skildring av kvinnan är tvetydig. Kvinnan skildras mer som en betydelsefull tillgång i det gemensamma hemmet och uppvisar därmed motsägelsefulla drag av vad feministisk forskning hävdar är typisk för den kvinnliga könsrollen.

Målet med uppsatsen är att jämföra likheter och skillnader i gestaltningen av främlingskap i Ivar Lo- Johanssons roman Kungsgatan och i Theodor Kallifatides roman Utlänningar. Uppsatsen jämför förhållandet mellan stad och land i Kungsgatan med förhållandet mellan hemland och nytt land i Utlänningar. Socialpsykologiska perspektiv på främlingskap, identitet och acklimatisering i kombination med litteraturteoretiska begrepp från postkolonial litteraturteori används för att undersöka hur romanerna fiktivt gestaltar uppbrotts- och acklimatiseringsprocesser. Analysen indelas i förhållandet mellan stad/land och hemland/nytt land, kvinnans dubbla främlingskap, språkets inverkan på identiteten samt individens förmåga eller oförmåga att anpassa sig till en ny miljö. Det skildrade främlingskapets anknytning till en ny dubbel identitet analyseras för att tolka karaktärernas hantering av främlingskapet. Uppsatsens jämförelse av främlingskapsskildringar under två skilda perioder i Sveriges historia visar hur romanerna bidrar till en större förståelse för hur distansering från och diskriminering av ”den andre ” oavsett utgångspunkt manifesteras på liknande sätt och kan utlösa liknande identitetskonflikter för individen.

Under 1950-talet skrev Ivar Lo-Johansson flera självbiografiska berättelser som på omslagen också benämns som självbiografiska romaner; Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författaren, Socialisten, Soldaten, Proletärförfattaren, vilka skildrar samtiden, 1910-talets slut till 1950-talets början. Författaren, som jag har intresserat mig mest för i analysen, är indelad i tolv kapitel som i princip skulle kunna läsas fristående från varandra. I boken får vi följa Lo-Johansson genom arbetardiktningens genombrottsår i 1930-talets början. Den unge författaren möter det nya samhället i spåret efter Stockholmutställningen. Diskussionerna bland författarkollegorna, som endast omnämns med initialer, går heta. Några av kollegerna, bland annat Harry Martinsson, Nils Ferlin, Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, presenteras mer ingående. I Författaren beskriver Lo-Johansson också arbetet med sin egna första stora bok, God natt, jord. Syftet med den här uppsatsen har bland annat varit att undersöka vilka faktorer, som vinkar mot fiktion eller ickefiktion, både textinterna och textexterna, som återfinns i den självbiografiska romanen Författaren. Jag har också undersökt vilken funktion de karaktäristiska dragen får i berättelsen. Metoden jag har använt mig av är analys av primärmaterialet utifrån framför allt ett narratologiskt perspektiv. Samt en komparativ analys av primärmaterialet i förhållande till den traditionella självbiografin. Tidigt i min analys kunde jag konstatera att Författaren inte gick att kategorisera som antingen fiktiv eller ickefiktiv. Därför har jag undersökt vad i den självbiografiska romanen som vinkar mot fiktion respektive ickefiktion. Exempel på sådant i de självbiografiska romanerna som vinkar mot fiktion är bland annat att det förekommer en hel del mimetiskt berättande, symbolanvändning och andra berättartekniska och stilistiska grepp som är mer vanligt förekommande i den fiktiva berättelsen. Ivar Lo-Johansson övergår också emellanåt till att bli allvetande som berättare. Att den textexterne författaren Lo-Johansson är den samme som berättaren och bokens huvudperson leder tankarna till den ickefiktiva berättelsen. Vilket också Lo-Johanssons avsikt att avbilda verkligheten gör, trots att han har fått kritik för att allt i böckerna kanske inte är sant. Paratexternas funktion är viktig, för att beskriva boken på ett sådant sätt så att författarens syfte med den framgår. De har också som uppgift att signalera genretillhörighet. Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman måste därför läsas som just en självbiografisk roman. En genre som blandar en berättarmetod som anses mer vanligt förekommande i den fiktiva berättelsen med en författarintention som går ut på att på ett sanningsenligt sätt avbilda verkligheten. Att Ivar Lo-Johansson har en avsikt med det han berättar framgår tydligt. Det handlar om att föra fram en åsikt, ta ställning för eller emot. Ofta är det samhällets orättvisor stora och små, som presenteras. Det sker ofta ur ett klassperspektiv och målet med skrivandet är att, förutom att framställa sitt eget liv, förändra samhället.

Syftet med denna uppsats är att belysa Majgull Axelssons roman ”Slumpvandring” från olika håll för att komma fram till ett förslag till en tolkning av romanen och dess budskap. Uppsatsens resonemang kring romanen är begränsat till tre huvudområden, samt koncentreras kring de tre karaktärer som uppsatsförfattaren uppfattar som huvudkaraktärer; Augusta, Alice och Angelica. Först diskuteras romanens mest betydelsefulla miljö, huset som kallas Augustas hus, utifrån huset som symbol och vad det representerar. Huset är enligt traditionen ofta en symbol för den mänskliga kroppen och framförallt kvinnokroppen och moderskroppen, och denna symbolik diskuteras i förhållande till romanens skildring av Augustas hus samt skildringen av havandeskap, barnafödande och relationer mellan barn och förälder i romanen. I detta avsnitt diskuteras också minnet och det förflutna och vilken roll dessa spelar i romanen. Vidare diskuteras romanens primära intertext, ”Geniet” av Ivar Lo-Johansson, och vilken roll denna intertext spelar i Axelssons roman. Den flitigast använda parollen i ”Geniet”; ”Vi måste släppa till flickorna!” förekommer ofta i Axelssons roman och i uppsatsen diskuteras detta slagord i egenskap av att till synes vara själva anledningen till att Axelsson anspelar på ”Geniet” av Ivar Lo-Johansson. Det diskuteras även hur väl Axelsson har lyckats med sitt företag att skildra kvinnornas plats i sexualiteten i kontrast till det manliga perspektivet i Ivar Lo-Johanssons ”Geniet”. Slutligen diskuteras romanens titel, ”Slumpvandring”, och dess betydelse för romanen, och i denna diskussion används sannolikhetsteori och frågor kring determinism och förutsägbarhet för att förklara den matematiska betydelsen av termen slumpvandring. Sedan diskuteras om kompositionen och karaktärernas liv i romanen ”Slumpvandring” kan liknas vid det matematiska begreppet slumpvandring, samt vad determinism och förutsägbarhet spelar för roll i det mänskliga livet. I uppsatsens avslutande del knyts de tidigare förda resonemangen ihop och slutsatsen blir att något av det ”Slumpvandring” vill förmedla är vikten av att minnas och lära sig av det förflutna, både det större historiska förflutna och de egna mer privata händelser man varit med om, för att kunna välja bättre vägar i livet.

I denna uppsats har jag undersökt hur den svenska arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson (1901–1990) beskriver könssjukdomar i romanen Kungsgatan (1935). Lo-Johansson smittades själv av gonorré i början av 1930-talet och kände därför som författare att han hade ett syfte att göra detta ämne lite mindre tabu. Han skulle dock inte berätta om sin sjukdom för någon under denna tid. En stor del av uppsatsen kommer ägnas åt hur romanen mottogs i den samtida pressen. Jag har försökt bevisa – tvärtemot vad som flera litteraturvetare och även författaren själv gjort tidigare – att romanen inte kan klassas som en skandalroman som fick uteslutande negativ kritik på grund av dess två huvudteman prostitution och könssjukdomar.  Den vanligaste åsikten bland litteraturkritiker var att romanen generellt kraftigt borde kortats ner innan utgivning. / In this paper, I have analyzed how the Swedish proletarian writer Ivar Lo-Johansson (1901–1990) describes venereal diseases in his novel Kungsgatan (1935). Lo-Johansson contracted gonorrhea during the early 1930s, and because of this, he felt he had a social purpose as an author to make this subject a little less taboo. He would not, however, reveal his case for anybody during this period. A significant part of this paper will be dedicated to the initial critical reception of Kungsgatan. I have tried to prove – in contrast to previous scholars, even the author himself – that the novel in the beginning wasn’t regarded as scandalous by most literary critics, nor it wasn't criticized because of its main themes: prostitution and venereal diseases. Rather, the most common opinion by critics was that the novel in general should have been shortened down heavily before publication.

Syftet med uppsatsen ”Plikt och elände” var att sätta 1900-talets statare och deras levnadsförhållande i fokus genom att jämföra det muntliga berättandet av en före detta statarunge med tre skönlitterära verk. Verken skrevs av Ivar Lo-Johansson och ingår i den så kallade ”statarskolan” (kollektivistiska berättelser), i Ivar Los fall ofta baserade på hans egna upplevelser från barndomen. Uppsatsens analys omfattar ämnen som statarnas boende, flyttarna, kvinnornas utsatthet, maten med mera. Resultatet visar att den muntliga källan och romanerna stämmer bra överens i beskrivandet av statarlivet.

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson visar urbaniseringen och moderniteten i mellankrigstidens Sverige. Romanen har framför allt studerats genom protagonisten Adrians bildningsresa, men denna uppsats framhåller statardottern Martas fall som kvintessentiell för Lo-Johanssons gestaltning av moderniteten. Med avstamp i det frihetstema Ola Holmgren identifierat i Lo-Johanssons författarskap tillämpar jag existentialistiska begrepp från Jean-Paul Sartre i syfte att undersöka vad Martas fall orsakas av och hur hennes fall relaterar till moderniteten såsom den beskrivits av Marshall Berman och Georg Simmel. Slutsatsen blir att Martas livsöde bör förklaras i termer av att hon agerar i ond tro och att hon därigenom antar ett omodernt levnadsmönster som inte fungerar i moderniteten. Orsaken till hennes agerande härleds till en obalans mellan transcendens och fakticitet, en orsak som rättfärdigas med hjälp av Lo-Johanssons andra skildringar av statarnas livsvillkor. Slutsatsen blir att moderniteten gestaltas som krävande invånarnas anpassning och att alla inte är kapabla till sådan, vilket förtydligas om man utvecklar Holmgrens forskning genom existentialistiska begrepp och nyttjar dem till att analysera Martas fall.

Dystopian fiction seeks to make conscious the faults of contemporary society through estrangement. Newspeak plays an important role in this estrangement, being a euphemistic and propagandistic language meant to distort the characters' perception of the fictional world. This type of language, however, has two different functions: one fictional and one didactical, where the latter seeks to emphasize the negative aspects of the fictional world to the reader. In this thesis I analyze the use of newspeak and language control as a means for social criticism in five Swedish dystopian novels published from the late 1950s through to the late 1970s. The novels analyzed are: Strålen (1958) by Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, De sista (1962) by Arvid Rundberg, Elektra. Kvinna år 2070 (1967) by Ivar Lo-Johansson, Klotjorden (1970) by Kerstin Strandberg, and Järnblommorna (1979) by Jenny Berthelius. Apart from newspeak and language control I also examine the use of obsolete language and literary onomastics. Additionally, the thesis contains a smaller bibliography of Swedish utopian and dystopian novels published from 1950 to 1979. Language plays a central role in the novels analyzed: they contain different forms of newspeak and whilst these languages only figurate sporadically, their function is clearly didactic and meant for social criticism. Language control on the other hand, is a common theme that is often used to accentuate a totalitarian threat towards society. Most of the novels, however, primarily deal with obsolete language. It is the lost and forgotten that produces anxiety. This type of language emphasizes a loss of normative values that makes the reader question the fictional society as well as their own.

No description available.