<p>Sedan miljöbalken infördes och den politiska målsättningen om ett ekologiskt hållbart samhälle lagstadgades har kravet om att sanera förorenade områden stärkts. Därigenom ökar också kravet på en tydlig lagstiftning där det går att ställa förorenaren till svars, i enlighet med den internationellt vedertagna principen om att förorenaren betalar. I studien beskrivs hur miljölagstiftningen i Sverige utvecklats när det gäller regleringen av ansvaret för efterbehandling av förorenad mark. Vidare undersöks om den gällande rätten medverkar till uppfyllandet av miljöbalkens mål om en hållbarutveckling. Som teoretisk grund används teorier om hållbar miljörätt. Genom analys av rättskällor såsom miljöbalken, dess förarbeten, domar och doktrin inom området visar studien att många oklarheter kring vem som kan ställas till ansvar fortfarande finns. Kravet på skälighetsbedömning innebär att hänsyn tas till andra faktorer än de rent miljömässiga. De allmänna hänsynsreglerna och däribland principen om att förorenaren betalar är i och med miljöbalken lagstadgade men fortfarande kan inte sägas vilket genomslag de får.</p>

<p>Kostnader förenade med återställande av förorenad natur är ofta stora och frågan är vem som skall betala. I princip finns det tre grundmönster för fördelningen av betalningsansvaret: kollektivt ansvar, individuellt ansvar och gruppansvar. Betalningsansvaret för miljöskador flyttas i allt högre grad från staten till enskilda förorenare. Detta synsätt överensstämmer också med den allmänna skadeståndsrättsliga principen att den som orsakar en skada är skyldig att reparera eller ersätta densamma. Finansieringssättet baserat på individuellt ansvar har formulerats i principen att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle eller PPP. Sverige är en av de stater som bekänner sig till principen. Det faktum att principen har svagheter som innebär att den är svår att tillämpa i praktiken gör det intressant att se närmare på hur principen kommer till uttryck i svensk miljörätt. Syftet med uppsatsen är att utreda hur principen att förorenaren betalar kommer till uttryck i den svenska miljöbalken.</p>

Kostnader förenade med återställande av förorenad natur är ofta stora och frågan är vem som skall betala. I princip finns det tre grundmönster för fördelningen av betalningsansvaret: kollektivt ansvar, individuellt ansvar och gruppansvar. Betalningsansvaret för miljöskador flyttas i allt högre grad från staten till enskilda förorenare. Detta synsätt överensstämmer också med den allmänna skadeståndsrättsliga principen att den som orsakar en skada är skyldig att reparera eller ersätta densamma. Finansieringssättet baserat på individuellt ansvar har formulerats i principen att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle eller PPP. Sverige är en av de stater som bekänner sig till principen. Det faktum att principen har svagheter som innebär att den är svår att tillämpa i praktiken gör det intressant att se närmare på hur principen kommer till uttryck i svensk miljörätt. Syftet med uppsatsen är att utreda hur principen att förorenaren betalar kommer till uttryck i den svenska miljöbalken.

Syftet har varit att undersöka om de Svenska miljömålen kan vara ett sätt att göra hållbar ut­veckling synlig för elever på byggprogrammet. Det har också varit att ta reda på vilka mervärden som kan skapas genom att hållbar utveckling synliggörs genom att miljömål integreras i under­visningen. Delmålen är verklighetsnära och direkt kopplade till byggbranschen, vilket kan med­föra ett ökat engagemang och vilja till att medverka till förändring. Resultatet visar att yrkeslärare, elever och platschefer på byggföretag inte hade kännedom om miljömålen. Svenska miljömål behöver integreras i karaktärsämnena på byggprogrammet för att politiskt fattade beslut om vad som krävs för att vi ska kunna nå hållbar utveckling förmedlas till de elever som skall ut i yrkeslivet, så att de kan komma ut med en hand­lingskompetens som kan leda till förändring. Nästan samtliga var överrens om att det skulle kunna ge mervärden att ha kunskap om hur de i sin vardag kan arbeta med hållbar utveckling. De tyckte att det var viktigt att arbeta med de frågorna och beskrev det i termen yrkesstolthet samt att det leder till välmående, vilket också stöds av litteraturen. / The aim has been to examine whether the Swedish environmental objectives may be a way to make sustainable development visible for students on the construction program. It has also been to determine the added value that can be created by making sustainable development visible by integrating environmental objectives into the teaching. Interim objectives are realistic and directly linked to the construction sector, which can lead to an increased commitment and desire to con­tribute to change. The result shows that vocational teachers, students, and site managers in construction compa­nies were not aware of the environmental objectives. Swedish environmental objectives need to be integrated into vocational school subjects of the construction programme so that political decisions in order to achieve sustainable development is communicated to the students, so that they can come out in working life with action skills which can lead to changes. Almost all interviewed felt that it could provide added value to have knowledge of how they in their everyday lives can work with sustainable development. They think it is important to work with the issues and that it results in prosperous in daily life, which also is supported by the literature and described it in terms of professional pride.

År 2009 kom en ändring av strandskyddslagen, där bland annat 7 kap. 14 § miljöbalken(MB) fick en ny formulering. Den nya lydelsen innebar en skärpning av kravet för att få utvidga strandskyddet. I samband med lagändringen gav regeringen i uppgift till Länsstyrelsen att utföra en översyn av de utvidgade strandskydden i Sverige och ta nya beslut i de fall som behövdes. Länsstyrelsen fick fram till 31 december 2014 på sig att genomföra översynsarbetet. Eftersom arbetet nyligen är avslutad, finns ännu ingen sammanställning av resultatet på nationell nivå. Naturvårdsverket rekommenderar i sin handbok "Utvidgat strandskydd – en vägledning till underlag och beslut" att Länsstyrelserna tar hjälp av kommunerna vid översynsarbetet. Handboken är dock frivillig för Länsstyrelserna att följa och de kan ha använt sig av olika arbetssätt under översynsarbetet. Studien syftar till att kartlägga hur det utvidgade strandskyddet i Sverige har förändratsunder tiden för översynen, samt kartlägga vad kommunerna anser om Länsstyrelsernasarbete med översynen av det utvidgade strandskyddet. De frågeställningar som besvaras i studien är: • Hur har det utvidgade strandskyddet i Sverige förändrats efter Länsstyrelsens översyn?- Hur skiljer sig förändringarna åt i olika delar av Sverige? • Hur ser kommunerna på det utförda arbetet och dess resultat? En kvantitativ metod har använts, där arealer för utvidgat strandskydd har bearbetats för kartläggningen samt en enkät skickats ut för att besvaras av kommunerna. Resultatet av studien visar att det utvidgade strandskyddet i Sverige över lag har minskat. För enstaka län har en ökning, eller ingen förändring av strandskyddsarealen skett. För hela strandskyddet, det vill säga strandskyddet på land och i vatten sammanräknat, har totalt sett en minskning av arealen skett i 13 län. För två län gäller en ökning och för ett län ingen förändring. Resterande fem län har inte rapporterat in resultatet av översynen och ingår därför inte i kartläggningen. Trots minskningen av arealerna har omkring hälften av Länsstyrelserna beslutat om nya områden för utvidgat strandskydd. Enkätundersökningen visade på blandat resultat. Av 290 kommuner valde 179 att besvara enkäten. Av de svarande var majoriteten, ungefär två tredjedelar nöjda med Länsstyrelsens samarbete, medan ungefär en tredjedel av kommunerna inte var nöjda. / In 2009, an amendment was added to the Shore Act, which included a new formulation for14 § Environmental Code in chapter 7. This reformulation meant a tightening of the requirements to obtain expanded shore protection. In connection with the amendment, the Swedish government tasked the county governments to conduct a review, which would involve extended shore protection in Sweden and take new decisions regarding the shore protection in the cases that where needed. The county governments were given until December 31 2014 to conduct and implement this review process. Since the review recently has been completed, there is yet no compilation of the results. In their manual, "Utvidgat strandskydd – en vägledning till underlag och beslut", the Environmental Protection Agency recommends that each individual county government collaborates with the town governments for further help during the review process. The manual for this process is optional for the county governments to follow; therefore, the county governments may have conducted the review process in various ways. This study aims to identify how the expanded shore protection in Sweden has changed during the time of the review. Furthermore, it identifies the opinions of the town municipalities regarding the county governments review. The issues addressed in the study include: • Based on the Swedish county governments’ review, how has the expansion of shore protection changed?- How do the changes show in the different parts of Sweden? • What is the town governments’ opinion about the changes and results? Within this study a quantitative method was used. Areas for expanding the shore protection were processed for the survey and a questionnaire was developed and sent to town governments to be answered. In general, the results of the study concluded that the expanded shore protection in Sweden overall has declined. Whereas some counties experienced an increase, others have shown no change at all. The shore protection study,which includes the protection on land and in water, demonstrated a reduction of acreage in 13 counties. Two counties reported an increase in acreage, and one county reported no change. The remaining five counties have not reported the results of their review and therefore were not included in the survey. Despite reduction in area, approximately fifty percent of the participating county governments decided on new areas for extending their shoreline. The survey has showed mixed results. Sweden consists of 290 town governments, and 179 chose to answer the questionnaire. About two-thirds of the respondents were satisfied with the cooperation of the county governments, and about one-third was not satisfied.

Sedan miljöbalken infördes och den politiska målsättningen om ett ekologiskt hållbart samhälle lagstadgades har kravet om att sanera förorenade områden stärkts. Därigenom ökar också kravet på en tydlig lagstiftning där det går att ställa förorenaren till svars, i enlighet med den internationellt vedertagna principen om att förorenaren betalar. I studien beskrivs hur miljölagstiftningen i Sverige utvecklats när det gäller regleringen av ansvaret för efterbehandling av förorenad mark. Vidare undersöks om den gällande rätten medverkar till uppfyllandet av miljöbalkens mål om en hållbarutveckling. Som teoretisk grund används teorier om hållbar miljörätt. Genom analys av rättskällor såsom miljöbalken, dess förarbeten, domar och doktrin inom området visar studien att många oklarheter kring vem som kan ställas till ansvar fortfarande finns. Kravet på skälighetsbedömning innebär att hänsyn tas till andra faktorer än de rent miljömässiga. De allmänna hänsynsreglerna och däribland principen om att förorenaren betalar är i och med miljöbalken lagstadgade men fortfarande kan inte sägas vilket genomslag de får.

För att ett vägbygge ska bli aktuellt måste tillstånd för olika åtgärder sökas och ges i enlighet med väglagen (1971:948) och miljöbalken (1998:808). För tillstånd krävs att lagstiftningens miljökrav uppfylls. Visar det sig däremot att det kan finnas en risk för en betydande miljöpåverkan på särskilda skyddsområden enligt art- och habitatdirektivet eller fågeldirektivet, (nedan kallat Natura 2000-områden) ska enligt 7:28 a MB tillstånd först ges för att ett projekt ska få komma till stånd. Regleringen i 7 kap. MB härstammar från fågeldirektivet och art- samt habitatdirektivet, vilket är till för skyddet av den biologiska mångfalden inom EU. Prövningen föregås av en miljökonsekvensbeskrivning (nedan kallad MKB) där särskilda krav ställs på Natura 2000-bedömningen enligt direktiven samt MKB-direktivet. MKB utgör beslutsunderlag för tillståndsprövningen och länsstyrelsen ska bedöma om projektet utifrån det ändå kan tillåtas om föreskrivna villkor kan se till att en betydande miljöpåverkan inte uppstår. Praxis har belyst regleringen av tillståndsprocesserna och efter Bungefallet har synen förändrats. Innan fallet kunde verksamhetsutövare se regeringens tillåtlighetsbeslut som ett "grönt ljus" för projektet. Nu hänvisade HD till EU-rättens krav om "en fullständig, exakt och slutgiltig bedömning"2 av hela projektets miljöpåverkan som ska ske på Natura 2000-området. De belyste även rättskraften av regeringens tillåtlighetsbeslut och att den inte hindrar att den samlade bedömningen kan komma att göras även i senare led och innebära att ett tillåtlighetsbeslut inte ger ett grönt ljus likt innan till projektet. HFD har vidare efter två domar belyst regleringen i 4:8 MB i samband med att regeringen hade gett projekten tillåtlighet. Regleringen i 4:8 MB säger att användning av mark eller vatten inte får komma tills stånd om tillstånd enligt 7:28 a MB krävs. Tillstånd måste enligt paragrafen först ges för Natura 2000-området innan en vägplan kan antas enligt väglagen. 4 Här menar HFD på att i ett fall inte spelar någon roll när den samlade bedömningen sker i tillståndsprocesserna så länge den sker i något skede. I den andra domen säger HFD att hela projektets påverkan ska göras så tidigt som möjligt genom en samlad bedömning. Uppsatsen tar upp för- samt nackdelar med att tillståndsprövningen av Natura 2000-området kommer först eller senare i den samlade tillståndsprocessen. Eftersom MKB utgör beslutsunderlag besvaras frågan om den kan utgöra en avgörande roll i processen. / <p>Presentation har hållits under 2016.</p>

Denna uppsats syftar till att kunna belysa de möjligheter och svårigheter som miljöinspektörer upplever i utövandet av sin yrkesroll. Dagens miljöproblem är uppmärksammade globalt såväl som på en lokal nivå. På den lokala nivån är det miljö- och hälsoskyddsinspektörer som genom sitt arbete säkerställer att miljöbalken efterföljs. Deras uppdrag är med andra ord av yttersta vikt för att vår miljö vårdas och ska bli bättre. De implementerar politiska beslut och lagstiftning och strävar efter att nå de svenska miljömålen. Genom att lyfta fram inspektörers möjligheter och framförallt belysa de svårigheter de ser i sin yrkesroll, kan vi se vad som krävs för att nå ett effektivare inspektörsarbete, som i sin tur kan generera bättre miljökvalitet. Vi har valt att karaktärisera inspektörerna genom Lipsky´s ”Street-level bureaucrats ” perspektiv, då det är inspektörerna som arbetar med implementeringen av lagstiftningar och andra politiska beslut.  Metodiken bygger på forskningsintervjuer med miljöinspektörer. Intervjuerna har utförts i en större och en mindre kommun i Östergötland, för att belysa just frågor som möjligheter och svårigheter, men också för att se om det finns skillnader i arbetet i kommuner med olika storlek. Resultatet av studien stämmer väl överens med tidigare forskning som visar på att inspektörer idag upplever fler svårigheter än möjligheter att utföra ett effektivt inspektörsarbete. Inspektörer upplever framförallt att resursbrist i form av personal, tid, teknik, kunskap och bemötandet av verksamhetsutövare är svårigheter som de dagligen får tampas med. Likaså upplever de en frustration över att den politiska nämnden många gånger kan vara av en annan åsikt och fatta ett annat beslut än vad inspektören tänkt sig. Resultatet visar också att inspektörer trivs med sitt arbete, att de upplever variation, att de anser att de får vara med och påverka arbetet och att de har bra samarbete och stöttning av andra inspektörer. Studien visar också i likhet med tidigare studier på skillnader i arbetet utifrån kommunstorlek, där skillnaden främst ligger i uppdelningen av arbetsområden, där inspektörer i den mindre kommunen måste kunna lite om mycket och blir då så kallade generalister, medan inspektörer i en större kommun istället kan mycket om lite, då de kan koncentrera sig på ett arbetsområde och blir då specialister.   Materialet visade även att tidigare studier avviker från resultatet vad gäller ärenden som är sällan förekommande. Vår studie visar att ”sällanärenden” är lika ofta förekommande i stor som i liten kommun, medan tidigare forskning skriver att det förekommer främst i små kommuner. / This paper aims to shed light on the enablers and challenges that environmental inspectors experience in the exercise of their professional role. Today's environmental problems are acclaimed globally as well as at a local level. At the local level, the environmental health inspectors whose work ensures that the Environmental Code are followed. Their mission is thus of utmost importance to improved environmental quality. They implement various policies and laws, and strive to achieve the Swedish environmental objectives. By highlighting inspector’s enablers and above all highlight the difficulties they see for fulfilling their professional role, we can see what is required to achieve a more effective inspector's work, which in turn can generate a better environmental quality. We have chosen to characterize the inspectors by using Lipsky's "Street-level bureaucrats' perspective, since it is the inspectors that are in charge of the implementation of legislation and other political decisions. The methodology is based on research interviews with inspectors. The interviews were conducted in a larger and a smaller municipality in Östergötland, to highlight enablers and challenges, but also to see if there are differences in municipalities with different size. The result of the study is consistent with previous research showing that inspectors today have more challenges than enablers to perform efficient inspector work. Inspectors claim above all that a lack of resources in terms of personnel, time, technology, knowledge and treatment of operators are challenges they daily must contend with. Likewise, they experience frustration since the political committee many times can be of a different opinion and make different decisions than the inspector suggested. The results also show that inspectors enjoy their work. They experience variety, they believe that they get to influence the work and that they have good cooperation and jacking by the other inspectors. The study also shows, as in previous studies, differences between municipality sizes, mainly in the division of work, where the difference is primarily in the division of work areas, where inspectors in the smaller municipality need to be able to handle little facts but about a large area, becoming generalists, while in a larger municipality, inspectors may instead handle a lot of facts in one work area and then become specialists. The material showed our results however also differ from previous studies regarding matters that are infrequent. Our study shows that "rare" cases are as frequent in large as in small municipalities, while previous research write that it occurs mainly in small municipalities.

Naturreservat är en form av områdesskydd som kan användas för att ge värdefulla naturområden ett långsiktigt skydd. När ett naturreservat bildas är tanken att det ska finnas kvar mycket länge och att upphäva ett reservat kräver väldigt starka skäl. Naturreservat är den vanligaste formen av naturskydd i Sverige. Antalet reservat och den totala skyddade ytan har stigit mycket under de senaste årtiondena och anledningen till detta är att man inom miljö- och naturvårdspolitiken har satt upp tydliga mål som ska uppfyllas samt att lagstiftningen som finns är praktiskt tillämpbar. Att bilda ett naturreservat är en process med många steg. Syftet med denna uppsats är att utreda denna bildandeprocess, och jämföra tillvägagångssättet hos kommunerna och hos länsstyrelsen. Denna jämförelse begränsar sig till Stockholms län och reservat som vunnit laga kraft under de senaste tre åren. I undersökningen har skillnader i reservatens storlek, utformning, syften samt tidsåtgång noterats. De kommunala reservaten som ingår i undersökningen är större än länsstyrelsens. De kommunala reservaten är också mer spridda i sin utformning och har flikigare gränser. Tidsåtgången för en bildandeprocess varierar, naturreservaten som har bildats under de senaste tre åren i Stockholms län har tagit från drygt 1 år till 18,5 år att bilda. För de reservat som ingår i undersökningen har länsstyrelsens reservat i genomsnitt tagit längre tid att bilda än vad kommunernas reservat har tagit. Naturreservat kan bildas på fastigheter som ägs av andra än staten, då kan värdering och förhandling om marken bli ett tidskrävande moment. Tidsåtgången kan därför påverkas kraftigt av vem som äger marken som man ska bilda naturreservat på. En annan faktor för tiden det tar att bilda ett reservat är resursbrist, detta har framgått tydligast för reservaten bildade av länsstyrelsen där flera av reservatsärendena legat vilande under någon period på grund av personalbrist. / Establishing nature reserves is a long-term way of protecting valuable environments. A nature reserve is meant to last for a very long time and revoking one takes strong and valid reasons. Nature reserves are the most occurring type of nature protection in Sweden. The amount of reserves and the areal of protected estates have been increasing for the latest decades, due to clear goals and programs from the political field and a practically applicable legislature. The creating of a nature reserve is a multistep procedure. The purpose with this thesis is to investigate this procedure and to compare the method used by the municipalities and by the County Administrative Board. This comparison is limited to reserves that have won legal force during the past three years. In the comparison we have seen differences in the reserves size, shape, purposes and timescale. The nature reserves constituted by municipalities are larger than those created by the County Administrative Board. They are also more fragmented and uneven when it comes to shape and boundaries. The time that passes during the process can vary, for example the reserves in our review have taken from just over 1 year to 18.5 years to finish. The average timespan for the making of the nature reserves has been larger in the County Administrative Boards reserves than in the municipalities’. Nature reserves can be constituted on estates owned by others than the Government. When that is the case, valuing the property and negotiating with the owner may take a lot of time. The timescale can thus be largely influenced by who owns the land that is to be protected. Another factor of the timescale is lack of assets. This is most clear with the County Administrative Board, where several matters have been resting some time during the procedure, due to shortage of human resources.

Vi lever i ett samhälle under ständig utveckling där byggnation av fastigheter och infra-struktur är av stor betydelse. Med hjälp av detaljplaner kan exploateringsområden planeras och ligga till grund för utveckling. I samband med genomförande av dessa planer uppstår ofta situationer där de befintliga fastighetsägarna i området inte samtycker. I plan- och bygglagen, vilken reglerar detaljplaneprocessen, finns inte heller någon reglering kring kompensation eller annan ersättning till intilliggande fastigheter som lider skada av detaljplanen.  Syftet med det här arbetet är att utreda om kompensation med stöd i plan- och bygglagen borde utgå till intilliggande fastighetsägare, så kallade grannar, som berörs vid införande av en ny detaljplan. Detta besvaras genom att titta närmare hur grannar hanteras vid genomförande av nya detaljplaner, om de kompenseras då de drabbas negativt samt vilka för- och nackdelar en lagreglering av kompensation till grannar skulle medföra. I studien analyseras detta med hjälp av befintlig lagstiftning, detaljplanefall från verkligheten och intervjuer med verksamma personer inom byggprocessen. Uppsatsen har avgränsats till att endast behandla rättsfall i eller omkring större städer och ger exempel på planers påverkan på grannar, där vissa har resulterat i kompensation.  Sammanfattningsvis visar denna studie på att kommunens tillmötesgående till grannars åsikter kan leda till planförändring, som skulle kunna vara av sådan grad att den skulle anses utgöra en form av kompensation. Samtidigt visar den även på att många drabbas negativt vid plangenomförande utan att ersättas. Ekonomisk kompensation till grannar har visat sig förekomma, trots avsaknat stöd i plan- och bygglagen. Teoretiskt sett hade en lagreglering verkat rättviseutjämnande – inte bara för de fastighetsägare som drabbas utan även sett till de olikheter som finns i rådande lagstiftning. I komplexa och samhällsviktiga detaljplanefall, där vissa betydande olägenheter är svåra att undvika, hade ersättning kunnat utgöra en lösning. I praktiken däremot är det svårare att avgöra om en lagreglering hade lett till en förbättring av det system som redan finns idag. I nödvändiga fall har det, trots uteblivet lagstöd i plan- och bygglagen, visat sig finnas en kompensationshantering i form av överenskommelser, varpå behovet av lagregleringen i praktiken kanske inte är lika stort som i teorin. / We live in a society under constant development where construction of real estate and infrastructure is of great importance. With the help of local plans, exploitation areas can be planned and be the basis for development. In correlation to the implementation of these plans, situations occur where the existing property owners in the area do not agree. The planning and building act, which regulates the local planning process, does not regulate compensation or other remuneration to neighbouring properties that suffer due to the local plan. The purpose of this thesis is to investigate whether compensation with support in the planning and building act should be given to adjacent property owners, so-called neighbours, who are concerned with the introduction of a new local plan. This is answered by looking closely at how neighbours are handled when implementing new local plans, if they are compensated when they are adversely affected, and what the pros and cons of a legislation of compensation to neighbours would entail. In the study, this is analysed by means of existing legislation, local plan cases from reality and interviews with individuals actively working in the construction process. The approach has been limited to only deal with cases in or around major cities and gives examples of plans' impact on neighbours, some of which have resulted in compensation.  In summary, this study shows that the municipality's courtesy to neighbour’s stand points can lead to change of a plan, which could be of such a degree as to be considered a form of compensation. At the same time, it also shows that many people that suffer negatively due to a plan do not get compensated at all. Financial compensation to neighbors has been shown to exist, despite the lack of support in the planning and building act. Theoretically, law enforcement would be a fair solution - not only for the neighbours who suffer but also the differences in existing legislation. In complex important societal plans, where some significant inconveniences are difficult to avoid, compensation could be a solution. In practice, on the other hand, it is more difficult to determine whether law enforcement would lead to an improvement of today. In necessary cases, despite the lack of legal support in planning and building act, compensation is found in agreements, in which case the need for law enforcement may not be as great as in theory.