Background: Previous research shows different experiences of recovery in young adultswith mental illness. Young adults' sense of togetherness matters for mental health recovery, even caregivers’ relations. It also shows that recovery can be experienced in parallel with suffering. Aim: To describe how young adults in psychiatric outpatient care experience recovery. Method: This study has a qualitative design with an inductive approach. Semi-structured interviews were conducted with five persons with mental illness with ages ranging from 18-25 years old, within psychiatric outpatient care in central Sweden. A qualitative content analysis was conducted on the gathered material. Results: Through an overarching theme, involving seven categories and twelve subcategories, experiences of inner and outer factors either hindering or promoting recovery were described. Conclusions: Young adults with mental illness experience a need of individual support from the caregiver, which can strengthen the possibility of finding the right direction in their unique journey towards recovery. Young adults’ experiences show that recovery can be hindered by the loss of direction for oneself and a lack of relations with caregivers. Recovery can be promoted by strengthening the persons’ relation to themselves, identity and the experience of a meaningful context despite mental illness. Keywords: Experiences, nursing, psychiatric, qualitative, recovery, young adults

Bakgrund: Samarbete mellan olika vårdenheter rymmer många olika svårigheter och utmaningar från geografisk distans till skilda arbetssätt, rutiner och journalsystem samt olika individer. Tidigare studier har visat att samarbetet fungerar bättre om personalen känner varandra. Uppföljning i öppenvården efter inläggning är viktig inte minst med tanke på den då kraftigt ökade suicidrisken. Det finns få studier som undersökt hur sjuksköterskor upplever samarbetet och vad som är hämmande och främjande för detta.  Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samarbete mellan vuxenpsykiatrisk öppenvård och heldygnsvård Metod: Datainsamling gjordes genom semistrukturerade intervjuer av tio sjuksköterskor, fem från varje vårdkontext. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom att när man kände varandra i öppen- och heldygnsvården upplevdes samarbetet fungera bra, det var lättare att ha en dialog och komma fram till gemensamma lösningar. Det fanns ett behov av att informera varandra om respektive område, vilka möjligheter, resurser och begränsningar som fanns. Det kunde vara svårt för öppenvården att erbjuda snabb återbesökstid efter utskrivning och man önskade mer framförhållning för att planera in detta. Sjuksköterskorna i öppenvården upplevde det enkelt att få tag på kollegorna i heldygnsvården men omvänt var upplevelsen den motsatta. Att använda digitala system upplevdes smidigt förutsatt att alla inblandade var aktiva i systemet. Slutsats: Att känna varandra är den enskilt största faktorn för ett välfungerande samarbete och därmed något som bör tas i beaktande för samtliga medarbetare i psykiatrin. Det finns en vilja och strävan efter att arbeta för och utveckla samarbetet. / Bakgrund: Samverkan mellan olika vårdenheter innehåller många olika svårigheter och utmaningar från geografiskt avstånd till olika arbetssätt, rutiner och journalsystem samt olika individer. Tidigare studier har visat att samarbete fungerar bättre om personalen känner varandra. Uppföljning i öppenvården efter inläggning är viktigt, inte minst med tanke på den då kraftigt ökade risken för självmord. Det finns få studier som har undersökt hur sjuksköterskor upplever samarbete och vad som hämmar och främjar detta. Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samverkan mellan vuxenpsykiatrisk öppenvård och slutenvård Metod: Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med tio sjuksköterskor, fem från varje vårdkontext. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Resultaten visade att när man kände varandra i öppenvården och slutenvården upplevdes samarbetet fungera bra, det var lättare att ha en dialog och komma fram till gemensamma lösningar. Det fanns ett behov av att informera varandra om varje område, vilka möjligheter, resurser och begränsningar som fanns. Det kunde vara svårt för öppenvården att erbjuda snabba återbesök efter utskrivning, och mer framförhållning önskades för att planera detta. Sjuksköterskorna i öppenvården hade lätt för att få tag på kollegorna i slutenvården, men omvänt var upplevelsen den motsatta. Att använda digitala system upplevdes smidigt förutsatt att alla inblandade var aktiva i systemet. Slutsats: Att känna varandra är den enskilt största faktorn för ett väl fungerande samarbete och därmed något som bör beaktas för alla medarbetare inom psykiatrin. Det finns en vilja och ambition att arbeta för och utveckla samarbetet.

Studiens syfte är att undersöka professionella på socialtjänstens upplevelser av samverkan med psykiatrin kring personer med samsjuklighet. Med frågeställningarna: Vilka hinder upplever professionella när det kommer till samverkan mellan socialtjänst och psykiatri? Vilka möjligheter upplever professionella när det kommer till samverkan mellan socialtjänst och psykiatri? Hur upplever de professionella en god samverkan mellan socialtjänst och psykiatri?  Studien är baserad på kvalitativa semistrukturerade intervjuer och detta för att besvara frågeställningarna och därmed uppfylla studiens syfte. Omfånget på intervjuer är fyra stycken. Intervjupersonerna har olika professioner men alla jobbar på socialtjänsten och har på något vis kontakt med personer med samsjuklighet samt har upplevt samverkan. Intervjupersonerna är uppdelade på så vis att det är två behandlare, en socialsekreterare och en enhetschef. Resultatet har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys med det teoretiska perspektivet; samverkan. Studiens urvalsmetoder är bekvämlighetsurval samt snöbollsurval.  Resultatet innehåller bland annat beskrivningar kring hinder i samverkan såsom dåliga kontaktvägar till psykiatrin, för långa väntetider och resursbrist, det sistnämnda nämns av intervjupersonerna som en möjlig förklaring till varför det uppstår hinder i samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin. Resultatet tar även upp möjligheter i samverkan med psykiatrin. De beskriver goda möjligheter från socialtjänstens sida medans psykiatrins möjligheter anses vara sämre också med tanke på resursbrist samt att regionen och politikerna inte satsar på beroendevård och psykiatri. Den generella upplevelsen av samverkan när det handlar om personer med samsjuklighet är att den är nödvändig för att personerna inte ska antingen bollas mellan psykiatrin och socialtjänsten eller falla mellan stolarna. Upplevelsen präglas mestadels av ett missnöje men även ett hopp där en intervjuperson har upplevt förbättring under hens senaste SIP-möten (SIP= Samordnad Individuell Plan). Missnöjet kopplas mest till ett missnöje mot psykiatrin då det bland annat tas upp att psykiatrin inte kan komma med en konkret tidsplan vid SIP-möten samt att psykiatrin upplevs för byråkratisk.

DOM HAR JU ÄNDÅ HELA TIDEN FÖRSÖKT ATT HJÄLPA MIG- ÄVEN OM DOM INTE HAR HJÄLPT MIG PÅ RÄTT SÄTT EN INTERVJUSTUDIE OM BRUKARES UPPLEVELSER AV PSYKIATRISK VÅRDLINA DAM FORMARECARIN HASSELSKOG Dam Formare, L & Hasselskog, C. Dom har ju ändå hela tiden försökt att hjälpa mig- även om dom inte har hjälpt mig på rätt sätt. En intervjustudie om brukares upplevelser av psykiatrisk vård. Examensarbete i Psykiatrisk omvårdnad, 91-120 högskolepoäng. Malmö Högskola: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, Institutionen för vårdvetenskap, 2014. Bakgrund: Den psykiatriska vården har en lång och omväxlande historia, och psykiatrisk ohälsa betraktas idag som en växande utmaning för samhället. Den psykiatriska vården har över tid genomgått flera stora reformer och förändringar som givetvis påverkat dem som använder sig av den, nämligen brukarna av psykiatrins vårdinsatser. Dock är ur forskningssynpunkt relativt lite känt om upplevelsen av den psykiatriska vården från ett brukarperspektiv. Syfte: Att beskriva vuxna personers upplevelse av psykiatrisk vård. Personer som återhämtat sig från psykiatrisk ohälsa intervjuades angående sina upplevelser av psykiatrisk vård. Metod: Fem respondenter intervjuades och materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys enligt Burnard. Resultat: Analysen genererade tre kategorier: Makt och empati, Vårdens yttre ramar samt Ensam är inte stark/en bärande konstruktion för återhämtning, med tillhörande subkategorier. Resultatet reflekterade att respondenterna inte alltid bemötts med respekt som individer och inte heller givits möjlighet att påverka sin egen vård. Den sammantagna upplevelsen var emellertid att upplevelsen av psykiatrisk vård förbättrats över tid. Slutsats: Trots att resultatet speglar att respondenternas upplevelse av psykiatrisk vård förbättrats, rekommenderas ytterligare forskning, dels då denna studie är för begränsad för att dra generella slutsatser, och dels för att följa utvecklingen över tid. Nyckelord: kvalitativ studie, omvårdnad, patientperspektiv / STILL, THEY´VE ALWAYS TRIED TO HELP ME- ALTHOUGH THEY HAVEN´T HELPED ME IN THE RIGHT WAY AN INTERVIEW STUDY ABOUT USERS´ EXPERIENCES OF PSYCHIATRIC CARELINA DAM FORMARECARIN HASSELSKOG Dam Formare, L & Hasselskog, C. Still, they´ve always tried to help me- although they haven´t helped me in the right way. An interview study about users experiences of psychiatric care. Masters degree in Psychiatric Nursing, 91-120 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Care Science, 2014. Background: The history of psychiatric care is long and varied, and psychiatric illness is today considered a growing societal challenge. Over time, psychiatric care has undergone several great reforms and changes, which of course has affected those who utilize it, namely the users of the psychiatric care efforts. Still, from a scientific point of view, relatively little is known about the experience of psychiatric care from the perspective of users. Aim: To describe adults experience of psychiatric care. Method: Five interviews were conducted and the transcibed text were analysed by using qualitative content analysis inspired by Burnard. Findings: Their experience of psychiatric care was reflected by the three categories: Authority and empathy, The outer bounds of care and No man is an island- a supporting structure for recovery, underpinned with their belonging subcategories. Findings: The findings implied that the subjects had not always been treated with respect as individuals, nor been given the opportunity to influence their own care, although the overall experience was that the experience of psychiatric care had improved over time. Conclusion: Although the results suggests that patients´ experience of psychiatric care has improved, further research is suggested, partly because this study is too small to make any general conclusions and partly to examine the development over time.Key words: nursing, patients´ perspective, qualitative

Syftet med denna uppsats var att undersöka hur avkriminaliserandet av homosexualitet påverkade homosexuella patienter inlagda på sinnessjukhus. Målet var att se hur medikaliserandet påverkade patienternas syn på sig själva, läkarnas syn på dem och slutligen effekten samhället i stort. Studien hade en blandad metod av kvantitativt och kvalitativt arbete; till att börja med undersöktes alla patientjournaler vid Kronobergs regionalarkiv från 1944-1949, vilket uppgick i ca 1070 st journaler. Alla journaler som explicit nämnde patienten som homosexuell begärdes ut, varefter 4 rättspsykiatriska journaler valdes ut för djupare analys: Alla hade dömts för sexuella övergrepp mot barn. Undersökningen visade att tiden omedelbart efter avkriminaliserandet var en ambivalent tid vad gällde synen på homosexualitet. För patienterna innebar detta att de framstod som oförstående för såväl brottens skadlighet för offren, samt varför de lagts in på sinnessjukhus. Majoriteten av patienterna såg sin homosexualitet som resultat av andra åkommor, men hävdade samtidigt att deras läggning var naturligt betingad. Läkarna beskrev patienternas homosexualitet som något med både biologiska och psykologiska faktorer. Trots rädslan, vilken framkommit av tidigare forskning, för av-kriminaliserandets homosexualiserande effekt verkade såväl läkarna som polisen inte ta detta i beräkning vid samtal med patienterna – eller vid frisättning av desamma. Undersökningen visade att trots att homosexualitet blivit klassad som en sinnessjukdom fungerade detta mest som en bidiagnos vid inläggning; vikt lades istället vid de sexuella övergrepp som patienterna gjort. Studien visade slutligen att den identitetsstyrkande effekt som medikaliserandet hade kom med den baksida, då den mildrade synen på homosexuella pedofilers brott.

Bakgrund: Någon gång i livet kommer de flesta i kontakt med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa ger ett lidande för den drabbade men även de i personens omgivning. Vanliga besvär personerna upplever är sömnsvårigheter, oro och nedstämdhet. Det är även vanligt att personer med psykisk ohälsa har samsjuklighet i fysiska sjukdomar som kräver vård på somatiska avdelningar, där den grundutbildade sjuksköterskan möter patienten. Vid vård av dessa personer krävs det att sjuksköterskorna har ett holistiskt synsätt och arbetar med personcentrerad vård, för att tillgodose patientens behov. Tidigare studier visar att patienter med psykisk ohälsa upplever att de blir annorlunda behandlade jämfört med andra patienter då de söker vård. Syfte: Litteraturstudiens syfte var att belysa sjuksköterskors upplevelse av att vårda personer med psykisk ohälsa på somatisk avdelning. Metod: Litteraturstudien utfördes utifrån 10 kvalitativa primärstudier där sjuksköterskornas upplevelse beskrevs. Resultat: Sjuksköterskornas upplevelser visade sig vara varierande och fem kategorier identifierades som beskriver sjuksköterskornas rädsla och osäkerhet, kunskapsbrist, begränsningar i omvårdnadsarbetet, hög arbetsbelastning samt brist på jämlik vård. Konklusion: Sjuksköterskorna upplevde svårigheter att ge vård till personer med psykisk ohälsa på somatiska avdelningar. Begränsningarna i kunskap och avdelningarnas utformning gjorde att säkerheten äventyrades och att risken för vårdskador ökade. Då sjuksköterskorna upplevde rädsla och osäkerhet kunde de inte arbeta med ett holistiskt synsätt och vårda patienterna personcentrerat.

Abstrakt  Samsjuklighet avseende psykiatrisk sjukdom och substansbrukssyndrom är ett utbrett folkhälsoproblem som de senaste åren har varit i fokus nationellt. Det finns en pågående utredning i Sverige som syftar till att kartlägga och förbättra samordnade vård- och behandlingsinsatser för denna patientgrupp. Ur ett sjuksköterskeperspektiv anses denna patientgrupp som vårdkrävande och att det finns komplicerande omständigheter i vården av dessa patienter. Ur ett omvårdnadsperspektiv ses relationen mellan sjuksköterska och patient som avgörande för personcentrerad vård som leder till upplevelsen av vård på lika villkor. Syfte: Att sammanställa kunskap om patienters upplevelser av psykiatrisk vård vid samsjuklighet avseende psykiatrisk sjukdom och substansbrukssyndrom.  Metod: Studien genomfördes som en metasyntes med kvalitativ innehållsanalys som analysmetod. Tolv vetenskapliga artiklar inkluderades och analyserades i litteraturstudien.  Resultat: Resultatet i studien utgörs av fem teman: Att känna behovet av en trygg vårdrelation, att känna sig övergiven men samtidigt vara hjälpsökande, att uppleva hinder till att söka vård, att känna sig sedd som människa och vikten av att känna sig bemött med kunskap och förståelse.  Slutsats: Specialistsjuksköterskor har en viktig roll för att minimera stigmatisering och främja likabehandling för denna patientgrupp. Genom ett holistiskt synsätt, anpassade insatser, ökad kunskap och samverkan mellan enheter kan upplevelsen av den psykiatriska vården förbättras

Bakgrund: Patienter med EIPS är ofta drabbade av kronisk eller akut suicidalitet och kan därför vara i behov av heldygnsvård. Problemet är att patienter med EIPS tenderar att försämras i heldygnsvård. Vården baseras ibland på fördomar om patienter med EIPS vilket kan leda till att de behandlas sämre än andra patientgrupper. Patienterna redogör för hur de ofta känner sig misstrodda i kontakt med vården. Syfte: Att genom ett fenomenografiskt perspektiv studera vad sjuksköterskor uppfattar verksamt i vård av patienter med EIPS inom heldygnsvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med fenomenografisk design. 12 sjuksköterskor med erfarenhet av fenomenet intervjuades. Genom analys av likheter och skillnader i redogörelser identifierades beskrivningskategorier som visar sjuksköterskornas skilda uppfattningar av fenomenet. Resultat: Tre beskrivningskategorier identifierades. Vårdmötet ansåg sjuksköterskorna bör bygga på en sund anknytning där patienten blir validerad och hens förmågor och styrkor får utrymme. Under Omgivande struktur uppfattade sjuksköterskorna att heldygnsvården behöver vara förutsägbar och begriplig för patienten samt utformas med patientens delaktighet. Självkännedom borde enligt sjuksköterskorna inkludera både teoretisk kunskap samt kompetens att analysera och hantera sina egna attityder och reaktioner. Konklusion: Studiens resultat visar att sjuksköterskorna uppfattar att det finns flera åtgärder som är verksamma i vård av patienter med EIPS i heldygnsvård. Sjuksköterskorna ansåg att vården behöver präglas av odömande attityder och individanpassas med patientens delaktighet i fokus. / Background: Patients with EUPS often suffer from chronic or acute suicidality and may therefore be in need of inpatient care. The issue is that patients with EIPS tend to worsen during inpatient care. Care is sometimes based on prejudices about patients with EIPS, which can lead to them being treated worse than other patient groups. Patients report feeling often mistrusted in their interactions with healthcare. Aim: To study, through a phenomenographic perspective, what nurses perceive effective in the care of patients with EIPS in inpatient care. Methods: Qualitative interview study with a phenomenographic design. Twelve nurses with experience in the phenomenon were interviewed. Through analysis of similarities and differences in descriptions, descriptive categories were identified, illustrating the nurses' varied perceptions of the phenomenon. Results: Three descriptive categories were identified. In the Care Encounter category, nurses believed that care should be built on a healthy attachment where the patient is validated and their abilities and strengths are recognized. Under Structure, nurses perceived that inpatient care needs to be predictable and comprehensible for the patient and designed with the patient's involvement. Self-awareness, according to the nurses, should include both theoretical knowledge and the ability to analyze and manage one's own attitudes and reactions. Conclusions: The study’s results show that the nurses perceive that there are several interventions that are effective in care of patients with EUPS in inpatient care. The nurses believed that care needs to be characterized by non-judgmental attitudes and tailored to the individual with the patient's involvement at the center. / <p>Sjuksköterskors uppfattningar om vad som är verksamt i vård av patienter med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) i heldygnsvård © 2024 by Rinaldo, Emma &amp; Karlsson, Frida is licensed under CC BY 4.0   </p>

Tvångsåtgärder är relativt vanligt förekommande inom psykiatrisk vård. Forskning visar att det finns risk att det skapar trauma hos de som utsätts för tvångsåtgärder. Ätstörning är ett sjukdomstillstånd som drabbar många, särskilt unga personer. Tvångsvård är vanligt vid ätstörning och särskilt vid anorexia nervosa. Antalet flickor som tvångsvårdas för livshotande ätstörningar har ökat med 300 procent jämfört med 2017. Anorexia nervosa är nu de vanligaste diagnoserna inom LPT-vård för unga. Syfte: Beskriva patienters erfarenhet av tvångsvård vid behandling av anorexia nervosa. Metod: Litteraturstudie med metasyntes där vi följt SBU:s riktlinjer för litteraturstudier samt Granheim och Lundman vid analys av valda artiklar. 9 kvalitativa studier som publicerades 2000–2023 inkluderades efter systematiska sökningar i CIHNAL, PsycInfo och PubMed. Det gjordes en kvalitetsgranskning av studierna efter SBU:s granskningsmall samt utifrån rekommendationer för granskning och bedömning av kvalitet. Resultat: Totalt identifierades fyra slutkategorier: att utsättas för traumatiserande tvångsåtgärder gav en känsla av att känna sig bestraffad, hotad och rädd, att vilja bli sedd och bekräftad av någon som man litar på, att acceptera situationen genom att lämna över kontrollen och att inte ses som tillräknelig. Slutsats: Resultatet från studien kan bidra till en ökad förståelse för patienters erfarenheter av tvångsvård vid behandling av anorexia nervosa samt belysa viktiga aspekter för oss som arbetar med patienterna. Förståelsen är viktig för att kunna utveckla vården, att hitta andra alternativ till tvång och för att kunna bemöta dessa komplexa situationer på bästa sätt.

Hälso- och sjukvårdens användning av digitala verktyg utvecklas i allt snabbare takt, vilket påverkar olika professioner på olika sätt. Videosamtal är ett digitalt verktyg som kan användas av bland annat arbetsterapeuter inom psykiatrisk verksamhet. Syftet med studien var att belysa arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med videosamtal som verktyg inom vuxenpsykiatrisk verksamhet för personer med psykisk ohälsa. Studien utfördes genom en kvalitativ intervjustudie med tre informanter som arbetade som arbetsterapeuter inom vuxenpsykiatrisk verksamhet i Norrland. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades enligt metoden kvalitativ innehållsanalys. Resultatet presenterar erfarenheter, som grupperades till fyra kategorier: Digitala förutsättningar påverkar arbetet, Videosamtal påverkar arbetsterapeuternas arbete, Olika faktorer påverkar valet av videosamtal och Framtidsvisioner om videosamtal som verktyg, med tillhörande tolv underkategorier. Det visade sig vara övervägande positiva erfarenheter som påverkat både patienter och arbetsterapeuter. Videosamtal möjliggör större delaktighet och tillgänglighet för patienter och arbetsterapeuterna har erfarit mer effektivitet och flexibilitet i arbetet med videosamtal som digitalt verktyg. Konklusionen är att erfarenheterna till stor del kan styrkas av aktuell forskning och litteratur inom ämnet. Det förekom däremot vissa skillnader mellan de undersökta erfarenheterna och litteraturen. En skillnad var att litteraturen nämnde att digitala interventioner gav likvärdiga resultat som fysiska, medan arbetsterapeuterna ansåg att vissa moment ej kan utföras digitalt och ger alltså inte likvärdiga resultat som vid fysiskt möte.