Inom svensk logopedi används idag olika former av röstbehandling och en av dessa är resonansrörsmetoden, som är en relativt outforskad behandlingsmetod. Föreliggande studie syftar till att utifrån patienternas självskattning utvärdera två typer av röstbehandling; traditionell svensk röstbehandling och resonansrörsmetoden. Patienterna som ingick i studien var diagnostiserade med en funktionell eller funktionellt organisk röststörning och var över 18 år. Innan behandlingen påbörjades slumpades patienterna till endera behandlingsmetod, eller till en grupp som randomiserades efter åtta veckors väntetid. Totala antalet patienter var 19; elva i gruppen som har fått traditionell röstbehandling och åtta i gruppen som har genomgått resonansrörsmetoden. Nio av de 19 patienterna, har även genomgått ett uppföljningsbesök fyra månader efter avslutad behandling. Endast tre patienter ingick i den sent randomiserade gruppen. Utvärderingen av behandlingarna har skett genom användning av självskattningsinstrumenten RHI (Rösthandikappindex) och Swe-VAPP (Swedish Voice Activity and Participation Profile) som patienterna fyllt i före påbörjad behandling och efter avslutad behandling, samt vid uppföljningsbesöket (fyra månader efter avslutad behandling). Den sent randomiserade gruppen fyllde även i de båda självskattningsinstrumenten åtta veckor innan påbörjad behandling. Hela gruppen patienter förbättrades signifikant gällande totalpoäng på RHI och Swe-VAPP, samt uppdelat på de två behandlingsmetoderna. Det framkom vissa skillnader mellan patienternas självskattningar inom subkategorierna på de båda instrumenten, dock påvisar resultaten att ingen av behandlingarna hade bättre effekt än den andra. Patienterna i de båda behandlingsgrupperna upplevde en signifikant förbättring efter behandling, samt att förbättringen kvarstod fyra månader efter avslutad behandling, vilket indikerade på att behandlingarna gett effekt över tid.

Rörfonation och traditionell svensk röstbehandling är två av de vanligaste behandlingsalternativen inom svensk röstlogopedi idag. Som forskare är det viktigt att kontinuerligt utvärdera de behandlingar som erbjuds för att göra vården mer kvalitativ och kostnadseffektiv. Finns det skillnader i behandlingseffekt mellan dessa två röstbehandlingar? Är skillnaderna så tydliga att det går att fastslå att den ena behandlingen är att föredra framför den andra? Med analyser av ett patientmaterial, före och efter behandling, i form av akustisk analys, perceptuella bedömningar av en grupp erfarna logopeder samt patienternas självskattningar syftar föreliggande uppsats till att besvara vad behandlingsformerna har för effekt inom dessa områden. Patientmaterialet bestod av totalt 28 patienter varav 23 fullföljde behandling. Tolv av dessa erhöll behandling med rörfonation medan resterande elva patienter erhöll traditionell svensk röstbehandling.. Utöver röstinspelningar bestod materialet av patienternas självskattningar, i form av RHI- och Swe-VAPP-formulär. Gällande behandlingseffekt på akustiska parametrar kunde inga slutsatser dras. De perceptuella parametrarna afoni, hyperfunktion och knarr förbättrades sett till hela urvalet, oavsett typ av röstbehandling. Tydliga förbättringar sågs i patienternas självskattningar efter båda behandlingsmetoderna. Röstbehandling ger således positiva resultat, men några skillnader i behandlingseffekt mellan de två olika metoderna för röstbehandling kunde inte påvisas. / Tube phonation and traditional Swedish voice therapy are two of the most common voice therapy options in Sweden today. As a researcher, it is important to continually evaluate available therapy options to make health care more qualitative and cost effective. Are there differences in treatment effect between these two voice treatments? If so, are the differences so obvious that it is possible to conclude that one treatment should be preferred over the other? Analyses of a patient material, before and after treatment, which included acoustic analysis, perceptual analysis by a group of experienced speech-language therapists and patients' selfassessments were made aiming to answer what effect the two treatment options have in these areas. The patient material consisted of 28 patients, of whom 23 completed the therapy. Twelve of them received treatment with tube phonation while the remaining eleven patients received traditional Swedish voice therapy. Besides audio recordings, the material consisted of patients' self-assessments pre- and post-therapy, including VHI and Swe-VAPP forms. The treatment effect on acoustic parameters was inconclusive. The perceptual parameters aphonia, hyper function, and creaking improved over the entire sample, regardless of the type of voice therapy. Clear improvements were seen in the patients' self-assessments after both therapy methods. Voice therapy thus gives positive results, but no differences in treatment effect between the two different methods of voice therapy were seen.

Bakgrund Kraven på evidensbaserad vård ökar ständigt. Att jämföra patienters självskattade besvär före och efter behandling är ett sätt att utvärdera behandlingseffekten.  Rösthandikappindex (RHI) och VA-skala för röstbesvär är två verktyg för utvärdering av röstbehandling. Tidigare studier har visat att röstbehandling ger minskade självskattade röstbesvär. Syfte Syftet med denna studie var att med självskattningsformulär utvärdera effekten av logopedisk röstbehandling i Västerbottens läns landsting (VLL) och undersöka om behandlingseffekten påverkas av kön, diagnos, antal behandlingstillfällen och hur mycket tid patienten är beredd att lägga på behandling, samt att undersöka om det finns ett samband mellan självskattningsformuläret RHI och VA-skala för röstbesvär. Metod 102 patienter, 28 män och 74 kvinnor, som under perioden januari 2009 till september 2012 genomgått logopedisk röstbehandling inom VLL, deltog i studien. Deltagarna rekryterades retrospektivt. Genom dataanalys undersöktes huruvida det fanns någon signifikant skillnad i poäng på RHI efter behandling, om det fanns några signifikanta skillnader i självskattning beroende på kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen samt om det fanns en korrelation mellan RHI-poäng och skattning på VA-skala. Resultat En signifikant minskning av RHI-poäng kunde ses för hela gruppen efter röstbehandling jämfört med före. Inga signifikanta skillnader sågs mellan könen eller mellan grupper indelade utifrån antal behandlingstillfällen. Det fanns inte heller någon skillnad mellan olika diagnoser. Däremot sågs signifikanta korrelationer mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Slutsats Studien visade att de självskattade besvären minskade efter behandling. Resultaten var inte beroende av kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen. Utifrån detta dras slutsatsen att den logopediska röstbehandlingen i Västerbottens läns landsting ger effekt. Vad gäller de självskattningsverktyg som används i verksamheten sågs en korrelation mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Det är möjligt att dessa verktyg mäter olika aspekter av samma problem. Det är då av vikt att kombinera dessa för att få en helhetsbild av patienters upplevda röstbesvär / Background The demand for evidence based health care is increasing. One way to evaluate the effect of treatment is to compare patients’ self-assessed malaise before and after treatment. Two useful tools for evaluating voice therapy administered by a speech-language pathologist  is Voice Handicap Index (VHI) and a Visual Analogue Scale, VA-scale, for voice problems. Previous studies has found that voice therapy results in a decreased level of voice problems                                                                                        Aim The aim of this study was to evaluate the effect of voice treatment administered by speech-language pathologists in Västerbottens läns landsting (VLL) with help of the self-assessment tools VHI and VA-scale for voice problems and to investigate if there were any differences in the self-assessment due to gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The aim was also to investigate if there was a correlation between the VHI and the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Method This retrospective study has analyzed self-assessment forms from 102 patients, 28 men and 74 women, who have been seeing a speech-language pathologist for voice therapy sometime between January 2009 and September 2012 in VLL. Data analysis was used to investigate if there was any significant difference in VHI points before and after voice therapy, if there was any significant differences in the self-assessment due to gender, diagnosis or number of therapy sessions and if there was a correlation between the points on VHI and self-assessed malaise on the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Results There was a significant decrease of VHI points for the whole group after voice therapy. No significant differences were found regarding gender, diagnosis or number of treatment sessions. There was no correlation between the VHI score and the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. A significant correlation was found between VHI and the VA-scale for voice problems.           Conclusion This study found that self-assessed voice problems decreased after voice treatment. The efficacy of voice therapy does not seem to be affected by gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The conclusion is that the voice therapy administered by speech-language pathologists in VLL has an effect. There was a correlation between VHI and the VA-scale for voice disorders. It is possible that these tools are measuring different aspects of the same problem. Therefore, it is important to combine these tools to get an overall picture of the patients’ self-perceived voice problems.

Transsexualism innebär en upplevelse av att det juridiska könet inte stämmer överens med könsidentiteten och följs ofta av en önskan om att korrigera sitt kön så att det överensstämmer med det upplevda. Rösten är en identitetsmarkör och utgör en betydande aspekt av könskorrigeringen. Denna studie utgjordes av en enkät riktad till 24 verksamma röstlogopeder samt 49 personer i könskorrigeringsprocess i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion. Enkätstudien ämnade undersöka transsexuella personers upplevda behov av logopediska insatser och i vad mån de tillgodoses, vilka kunskaper logopederna upplever som nödvändiga, faktorer som kan försvåra arbetet samt behandlingsinnehåll. Ett ytterligare syfte var att jämföra resultaten från föreliggande studie med de resultat som framkom i studien av Andersson och Aronsson (2008)  som kartlade logopediskt omhändertagande av transsexuella i norra regionen. Resultaten visade att de transsexuella respondenterna i stor utsträckning upplevde röstproblem, få hade haft logopedkontakt och en stor andel av dem som inte hade träffat logoped ville göra det. Information från vården till personer i könskorrigeringsprocess, angående logopedens roll, var otillfredsställande. Större delen av de personer som hade haft logopedkontakt hade åtminstone i någon mån fått tillräcklig logopedisk hjälp. Resultaten visade även att kunskap om könskorrigeringsprocessen och transrösten är nödvändiga vid behandling av patientgruppen och brist på kunskap och erfarenhet kan utgöra hinder i behandlingen. Behandlingsinnehåll och antal behandlingstillfällen varierade mellan logopeder. Kunskap om hur röstbehandling av transsexuella går till var skiftande bland logopederna i studien. Få logopeder hade tagit del av vårdprogrammet för transsexuella och intresset för vidareutbildning var stort. Resultaten i föreliggande studie visade liknande tendenser som studien utförd av Andersson och Aronsson (2008). / Transsexualism is an experience of the legal sex not matching the gender identity and is often followed by a desire to correct one’s gender so that it is consistent with the perceived. The voice is an identity marker and represents a significant aspect of gender reassignment. This study consisted of a survey of 24 active speech-language pathologists as well as 49 individuals in gender reassignment process in the Uppsala-Örebro Health Care Region. The questionnaire aimed to examine transgender individuals experienced need of speech therapy, and to what extent they are met, what knowledge speech therapists perceive as necessary, factors that can complicate the work and treatment content. A further aim was to compare the results from the present study with the results obtained in the study by Andersson and Aronsson (2008) who mapped the logopedic treatment of transsexuals in the northern region. The results showed that the transgender respondents largely experienced voice problems, few had had speech-language pathologist contact and a large proportion of those who had not met a speech-language pathologist wanted to meet one. Information from health care to individuals in gender reassignment process, regarding the speech-language pathologist’s role, was unsatisfactory. Most of the people who had had a speech-language pathologist contact had, at least to some extent, got sufficient logopedic help. The results also showed that knowledge of the gender reassignment process and trans voice is necessary in the treatment of the patient population and the lack of knowledge and experience can be an obstacle in the treatment. Treatment content and number of treatment sessions varied between speech-language pathologists. Knowledge of voice treatment of transsexuals varied among the speech-language pathologists in the study. Few speech-language pathologists were familiar with the health care program for transsexuals and interest in further training was great. The results of the present study showed similar trends as did the study conducted by Andersson and Aronsson (2008).

Ordet, text och rösten har kommit att bli några av min största intressen för estetisk och konstnärlig behandling under de senaste åren. Ordets roll i min musik har förvandlats till ett estetiskt behov, vilket har lett till att nästan alla mina musikaliska kompositioner under de senaste åren har inkorporerat text och röst på något sätt. I min strävan att hitta essensen av vad ordet är genom ett utforskande av alla dess aspekter, även filosofiska och lingvistiska, har min musik de senaste åren ändrat fokus till vad ordet kan ha för olika sorts funktion i en scenisk, performativ, men i synnerhet musikalisk kontext, både för hur vi skriver, hur vi talar och hur vi sjunger. I denna text har jag samlat mina erfarenheter och mina tankar om ordet för att redogöra för ordet i min konstnärliga praktik, samt hur jag applicerar mina idéer praktiskt i det som jag kommer att kalla för textpartituret.

Approximately 50 % of all people with cerebral palsy (CP) have some form of speech or language disorder. Many of these have dysarthria, a neurological disorder that causes an impaired ability to articulate and effects respiration and phonation. Many people with CP consider dysarthria to be the biggest impairment as it has a major impact on their communication. Despite this there are limited voice and speech treatments for this group of patients. The purpose of this study was to evaluate whether treatment of speech and voice functions with intensive voice treatment (LSVT LOUD) can improve the speech intelligibility in patients with dysarthria secondary to CP. Five participants (3 male and 2 female) were recruited and underwent 16 one-hour sessions of intensive voice treatment. A single-case experimental design (SCED) was used and testing occurred two weeks prior to (PRE), during (TREAT) and immediately following (POST) treatment. Measures of sound pressure level (SPL) in decibel (dB) and speech intelligibility on word and sentence level were conducted, alongside perceptual ratings of voice quality. Before and after treatment, participants answered a self-response form to evaluate their speech and communication. In addition to this the participants also estimated how effortful the treatment was. The results showed improvement in speech intelligibility and increased dB SPL on word and sentence level for four of the five participants. Perceptual ratings showed minor improvements in voice quality. Two out of five participants rated an improvement in their speech and communication. Overall the participants estimated the treatment as “very strenuous”. This study has contributed knowledge about the effects of LSVT LOUD on a new age group of people with dysarthria secondary to CP. More research is needed to draw conclusions on the effects of LSVT LOUD on speech intelligibility for people with dysarthria secondary to CP. / Ungefär 50 % av alla personer med cerebral pares (CP) har någon form av tal- eller språksvårighet. Många av dessa har dysartri, vilket innebär nedsatt artikulationsförmåga samt påverkan på andning och fonation till följd av neurologisk skada. Många personer med CP anser att dysartri är den största funktionsnedsättningen då den försvårar kommunikationen. Trots detta saknas utvärderade tal- och röstbehandlingsmetoder för patientgruppen. Syftet med denna studie var att undersöka om behandling av tal- och röstfunktionen med intensiv röstbehandling (LSVT LOUD) kan påverka talförståeligheten för patienter med dysartri sekundärt till CP. Fem deltagare rekryterades (3 manliga och 2 kvinnliga): dessa genomgick 16 behandlingssessioner med intensiv röstbehandling á 1 timme. Till studien användes en single-case experimental design (SCED) där testning utfördes två veckor innan (PRE), under (TREAT) och direkt efter (POST) behandling. Mätningar gjordes på sound pressure level (SPL) i decibel (dB) och talförståelighet på ord - och meningsnivå. Dessutom gjordes perceptuella bedömningar av röstkvaliteten. Innan och efter behandling utvärderades tal- och kommunikationsförmågan genom ett självsvarsformulär. Deltagarna skattade dessutom hur ansträngande de upplevt behandlingsperioden. Behandlingen resulterade i förbättringar för fyra av fem deltagare gällande röststyrka och ökad talförståelighet på ord- och meningsnivå. Perceptuella bedömningar visade på små förbättringar beträffande röstkvalitet. Två av fem deltagare skattade att deras tal- och kommunikationsförmåga förbättrats efter behandling. Generellt sett upplevde deltagarna behandlingen som “väldigt mycket ansträngande”. Studien har bidragit med kunskap om effekten av LSVT LOUD på en ny åldersgrupp av personer med dysartri till följd av CP. Mer forskning behövs för att kunna dra slutsatser om effekten av LSVT LOUD på talförståeligheten för personer med dysartri sekundärt till CP.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagens ska behandling systematiskt utvecklas och säkras (HSL, SFS 1982:763). Logopedisk röstbehandling är inte ett undantag. I ett samverkansprojekt mellan Linköpings Universitet och sydöstra sjukvårdsregionen deltog sex logopedmottagningar genom att låta patienter som erhöll röstbehandling att fylla i självskattningsformuläret Rösthandikappindex, RHI, vid behandlingsstart och behandlingsslut. Projektets mål var att fungera som en utgångspunkt för framtida, systematiska förbättringsarbeten beträffande röstbehandling. Denna studie har ett tvådelat syfte. Den ämnar undersöka om summan av deltagarnas RHI-skattningar förändrades efter genomgången röstbehandling och huruvida ålder, röstkrav inom yrket samt antalet behandlingstillfällen påverkade resultatet av skattningarna. Syftet med studien är också att, med hjälp av en enkät, undersöka yrkesverksamma logopeders inställning till RHI som verktyg för bedömning av röstproblematik och utvärdering av röstbehandling. Patientdata inkluderar resultaten från 350 patienters självskattningar. Enkätmaterialet innehåller svaren från 23 respondenter. Wilcoxon teckenrangtest visar en signifikant skillnad i RHI-poäng före (Md = 42) och efter (Md = 23) behandling med en genomsnittlig minskning av 19 medianpoäng i RHI-indexet med en observerat stor effektstyrka (.55). Den observerade differensen, både totalt och inom varje enskilt delområde, överstiger tidigare föreslagna gränsvärden för behandlingseffekt som angavs vid utvecklandet att VHI och RHI. Analyser av materialet visar att den vanligaste förekommande röstpatienten är en kvinna i 50-årsåldern med dysfoni. Förekomsten av olika diagnoser varierade stort mellan de deltagande regionerna. Hög ålder hos patienten påverkade medianvärdet på RHI vid behandlingsstart och behandlingsslut, men inte den observerade skillnaden mellan de två skattningarna. Beroende på vilken mottagning som tillhandahöll behandlingen observerades signifikanta skillnader i hur många behandlingstillfällen som gavs, hur lång behandlingsperioden blev och hur stor skillnaden i RHI-poäng var efter genomgången behandling. Utifrån enkätutskicket föreföll de deltagande logopederna generellt övervägande positiva till RHI som verktyg för att utvärdera röstproblematik och röstbehandling. En majoritet nämnde dock svagheter med RHI som utvärderingsredskap. / In accordance to the Swedish law of Health- and medical treatments, every intervention should systematically evolve and be improved in terms of safety (HSL, SFS 1982:763). Voice therapy is no exception. Six voice clinics participated in a collaborative project between Linköping University and the south-east hospital region by letting every patient receiving voice therapy complete the Swedish version of the Voice Handicap Index, RHI, at the beginning and end of their treatment. This study has a two-parted aim. The first aim of this study was to examine whether the sum of the participants’ scores on RHI changed after completed therapy and if gender, age, vocal strain within the occupation or the number of therapy sessions had an effect on their score. The second aim of the study was to construct a survey to analyze working speech-language pathologist’s views on RHI as a tool for evaluating voice problems and voice therapy. The material from the survey consisted of the answers from 23 respondents.  The patient data includes the results from 350 patients’ scores. Analysis of the data reveals that the typical voice patient is a woman in her fifties with the diagnosis dysphonia. The prevalence of certain diagnoses varies greatly between the participating voice clinics. Wilcoxon sign rank test points to a significant difference in RHI-scores before (MD = 42) and after (MD = 23) therapy with an average decrease of 19 median points in the RHI-index with a substantial observed effect size (.55). The observed difference surpasses the previously suggested threshold limit for clear intervention effect during the development of VHI and RHI. Age had a significant effect on the median score of RHI at the start and end of therapy, but the observed difference between the two measurements were not affected. Differences could be observed between the voice clinics regarding the average number of therapeutic appointments, the average length of the therapy and the average difference in RHI-scores after completed therapy. From the responses in the survey, the participating SLPs were generally predominately positive to the idea of RHI as a tool for evaluating voice problems and voice therapy. The majority of the respondents did however mention weaknesses in RHI when used as a tool for evaluation.

Bakgrund: Sven Wedin kan betraktas som Sveriges första logoped och var speciellt intresserad av röstproduktion och röstbehandling. Efter hans bortgång skänktes hans skriftliga kvarlevor till Linköpings universitet och ligger till grund för föreliggande arbete. Detta arbete skildrar på vilket sätt Sven Wedin har bidragit till logopedins historia i Sverige, både i stort och mer specifikt gällande röstbehandling. Detta kan, i sin tur, bidra till en överblick av logopedyrkets professionaliseringsprocess utifrån ett historiskt perspektiv. Syfte: Att beskriva och analysera efterlämnat historiskt material av logoped Sven Wedin. Frågeställningarna var: Hur har professionaliseringen av logopedyrket sett ut i Sverige? Hur har röstbehandlingen utvecklats i Sverige? Metod: Utifrån en kvalitativ analysmetod har Sven Wedins material sorterats, kategoriserats, beskrivits och analyserats. Resultat: Flertalet yrkesgrupper har under första hälften av 1900-talet utfört röstbehandling. Foniatrer, som till en början utförde röstbehandling, utbildade ofta sina egna terapeuter då det ännu inte fanns någon formell utbildning för detta ändamål. Sven Wedin utbildade sig till logoped i USA på 1950-talet och verkade sedan under sitt yrkesliv till största del i Norrland där han bland annat startade talvårdscentralen i Boden, anordnade utbildningar med inriktning mot röst- och talvård och bedrev forskning. Slutsats: Sven Wedin har inverkat på logopedyrkets professionaliseringsprocess genom att bedriva såväl utbildning som forskning inom logopediska områden. Sannolikt var Sven Wedin Sveriges första logoped, men behandling av logopedisk karaktär hade utförts i Sverige redan i början av 1900-talet. Sven Wedin bidrog även till att göra röstbehandlingen effektiv genom att skapa nya behandlingsmetoder. / Background: Sven Wedin, who was particularly interested in voice production and voice treatment, may be considered Sweden’s first speech-language pathologist. His remnants were donated to the university of Linköping after his passing. These remnants constitute the foundation for this study. This study aims to describe in what way Sven Wedin has contributed to the development of speech-language pathology in Sweden, both at large and regarding voice treatment. This can, in turn, contribute to the overview of the professionalization of speechlanguage pathologists from a historical perspective. Objective: To describe and analyze historical remnants of speech-language pathologist Sven Wedin. The research questions were: What has the professionalization of speech-language pathologists in Sweden looked like? In what way has voice treatment developed in Sweden? Methods: A qualitative method was used to sort out, categorize, describe and analyze the remnants of Sven Wedin. Results: During the first half of the 20th century several professions practiced voice and speech training. Phoniatricians often trained their own therapists for these tasks due to the lack of a formal education of speech-language pathologists. Sven Wedin received a degree in speech-language pathology in the United States in the 1950’s. He later spent his professional life operating in the northern part of Sweden where he established a speech clinic, organized training courses on the subject of voice and speech training and did research. Conclusion: Sven Wedin has contributed to the professionalization of speech-language pathologists by both educating and carrying out research on the subject. It is reasonable to assume that Sven Wedin was the first Swedish speech-language pathologist, however voice and speech training as such had been practiced in Sweden since the beginning of the 20th century. Sven Wedin also contributed to the efficiency of voice treatment by creating new methods of treatment.

Tube phonation is a voice treatment method for patients with voice disorders. The purpose of this study was to map speech language pathologist’s (SLPs) use of tube phonation in Sweden and to investigate the underlying factors for how the method is realized. The study consisted of a web-based questionnaire survey which 54 voice SLPs participated in. The survey consisted of closed end, open end and a combination of both. The open-end questions were partially analyzed quantatively, partially through a qualitative categorization method and were presented descriptively. The main results show that there is a strong consensus among SLPs in Sweden regarding materials used during tube phonation. The majority responded that they use glass tubes that are 27 cm long with a diameter of 9 mm, and an open bowl. These results are consistent with the recommendations in Simberg and Laine’s (2007) study where they analysed the method. In the present study, tube phonation was most commonly used to treat phonastenia, vocal nodules and vocal fold paralysis. Future treatment studies are warranted where Simberg och Laine’s (2007) recommendations are compared with other voice treatments. It would also be of interest to investigate the treatment effect of tube phonation on different voice disorders, and to investigate how SLPs should realize the treatment to achieve best possible effect. / Rörfonation är en röstbehandlingsmetod som används för patienter med röststörningar. Syftet med denna studie var att kartlägga hur röstlogopeder i Sverige använder rörfonation, samt att undersöka bakomliggande faktorer till hur metoden utförs. Studien bestod av en webbaserad enkätundersökning där 54 röstlogopeder deltog. Undersökningen bestod av slutna frågor, öppna frågor samt en kombination av båda. De öppna frågorna analyserades dels kvantitativt, dels genom en kvalitativ kategoriseringsmetod och presenterades deskriptivt. De centrala resultaten i denna studie är att röstlogopeder i Sverige är överens om vilka material som används vid rörfonation. Majoriteten av logopederna i studien använder sig av glasrör som är 27 cm långa med en diameter på 9 mm, samt en öppen skål. Dessa resultat stämmer överens med rekommendationer som Simberg och Laine (2007) ger efter att ha undersökt metoden. I föreliggande studie användes rörfonation i störst utsträckning till att behandla fonasteni, stämbandsknutor och stämbandspares. Framtida behandlingsstudier är nödvändiga för att jämföra rörfonation enligt Simberg och Laines (2007) rekommendationer med andra röstbehandlingsmetoder. Det skulle även vara intressant att undersöka utfallet/effekten av rörfonation vid olika röststörningar och hur logopeder bör utföra behandlingen för att uppnå bäst effekt.

<p>In Sweden surgical treatment of vocal fold lesions in children is fairly uncommon. At Falun hospital they have adapted a more generous attitude towards phonosurgery of children’s vocal folds. The purpose of the present study was to evaluate surgical treatment of organic vocal fold lesions in children and to assess the phonosurgical patient utility. The study was carried out at the Ear-, Nose- and Throat clinic, Falun hospital, Sweden. Based on case sheets, data was collected regarding the different vocal fold lesions that were surgically treated. The most frequent vocal fold abnormalities were vocal fold nodules, vocal fold cysts and sulcus/vergeture. Further on, assessment of pre- and postoperative voice recordings and stroboscopic examinations were carried out. The general tendency was that vocal fold closure and mucosal wave was estimated as normal or less abnormal following surgery in most patients. Postoperatively, hoarseness, breathiness and roughness were estimated to be significantly lower. For hyperfunction, only a tendency to lower occurrence was observed. The estimation of high pitch was similar pre- and postoperatively. A mail questionnaire showed that most patients/parents estimated a high degree of perceived voice related problems preoperatively. Most patients rated their own vocal function at the time of the study as highly functional. The majority were satisfied with the choice of undergoing surgical treatment. The conclusion was that surgical treatment may be a good option in organic vocal fold lesions in children.</p> / <p>I Sverige är kirurgisk behandling vid stämbandsförändringar hos barn relativt ovanligt. Vid Falu lasarett har man en generösare inställning till fonokirurgi av barns stämband. Syftet med föreliggande studie var att utvärdera kirurgisk behandling vid organiska stämbandsförändringar hos barn för att bedöma vilket värde fonokirurgi har för patienten. Studien genomfördes vid Öron-, Näs- och Halskliniken, Falu lasarett. Journaluppgifter inhämtades angående vilka olika stämbandsförändringar som åtgärdats kirurgiskt. De vanligast förekommande stämbandsförändringarna var knottror, cystor samt sulcus/vergeture. Vidare genomfördes bedömning av pre- och postoperativa röstinspelningar och stroboskopiska undersökningar. Den generella tendensen var att stämbandsslutning och slemhinnevåg i större utsträckning skattades normal eller mindre avvikande efter operation i jämförelse med före operation. Förekomst av röstparametrarna heshet, läckage och skrovlighet bedömdes vara signifikant lägre efter kirurgi. För press kunde endast tendens till lägre förekomst observeras medan det generellt höga röstläget skattades lika före och efter operation. Genom en enkät framkom att flertalet patienter/patienters målsmän skattade förhållandevis höga värden av upplevda röstbesvär före operation. Flertalet skattade höga värden angående hur väl rösten fungerade vid studiens genomförande. Majoriteten var nöjd med valet att genomgå operation. Slutsatsen var att kirurgisk behandling kan vara ett bra behandlingsalternativ vid organiska stämbandsförändringar hos barn.</p>