Medellivslängden bland befolkningen ökar successivt och det blir allt viktigare med fysisk aktivitet vid högre ålder för att bibehålla självständighet och välmående. Denna studie syftar till att beskriva betydelsen av och förutsättningarna för fysisk aktivitet hos äldre för ett hälsosamt åldrande. För att uppnå syftet har en litteraturstudie med kvalitativ ansats genomförts där aktuell forskning har sammanställts. Sju kvalitativa studier genomförda i sju olika länder är inkluderade. Studierna är hämtade från databaserna Cinahl och Pubmed och en kvalitetsgranskning av studierna är genomförd. Vid analys och sammanställning av resultatet utformades två huvudteman och fem underteman. Det första huvudtemat är 1) Fysisk aktivitet som främjar flera aspekter av både fysisk och mental hälsa. Med tillhörande underteman Träning stärker upplevelsen av kapacitet och kroppens fungerande på olika sätt och Fysiska aktiviteter tillsammans med andra kan utveckla självkänsla, självförtroende och självständighet. Det andra huvudtemat utformades till 2) Upplevda resurser och hinder för att kunna vara fysiskt aktiv som äldre. Med underteman Anpassning och viljekraft som utgångspunkt för den fysiska aktiviteten, Socialt stöd och sociala motivationsfaktorer och Samhällets tillgänglighet till fysisk aktivitet för äldre. Resultatet visar att det finns en tydlig koppling mellan fysisk aktivitet och ett hälsosamt åldrande för äldre personer. Även tillgängligheten spelar stor roll vid val av fysisk aktivitet för målgruppen. I studien förs diskussioner om arbetsterapeuters roll för att främja och möjliggöra fysisk aktivitet. Professionen besitter den kompetens som är nödvändig och kan bistå med insatser för att äldre personer ska ges möjlighet till ett aktivt liv samt för att optimera ett hälsosamt åldrande.

<p><strong><p>Abstract</p><p>The aim of this qualitative study was to investigate how parents of children diagnosed with Autism, Aspergers Syndrome or ADHD/ADD describe their experience of the Swedish welfare support system in written biographies. To answer this question a study of five biographies written by parents with children diagnosed with ADHD, Autism and Asperger Syndrome where made. The conclusion was that the social network itself is of great importance to the parents. Families with single parents experienced a less positive experience of the Swedish welfare support system than parents with a spouse. The study also reveiled that families with a supporting social network and a solid financial ground in combination had the best experience of the Swedish social welfare support system. Furthermore the importance of being able to choose and in detail effect decisions made about the specific social welfare support received by the child or family proved to effect the experience.</p><p> </p></strong></p>

<p>Examensarbetets övergripande syfte är att beskriva föräldrars upplevelse av stödinsatser under tre tidsperioder: tiden före utredning, tiden under utredning och tiden efter fastställd diagnos, utifrån att vara förälder till barn med autismspektrumstörning. Genom intervjuer med tre tjänstemän har vi även fått inblick i tre olika områden: historiken om autismspektrumstörning, intresseföreningar och specialiserad habilitering. Datainsamling har skett i form av en kvalitativ intervjustudie med 6 familjer (4 mammor, en pappa och ett föräldrapar). Vi har utgått ifrån en induktivt ansats, och samlat in empirin genom familjernas berättelser. Resultatet visar på att tiden före utredning av autismspektrumstörning hade föräldrarna olika erfarenheter av stödinsatser beroende på om deras barn hade ett tilläggshandikapp. Tiden under utredning var föräldrarna informationstörstiga. Efter diagnosen var satt önskade några föräldrar en samordnare som kunde hålla i alla kontakterna, med de olika instanser som de kan söka stöd ifrån. Vår slutsats är att föräldrars oro måste tas på allvar redan tiden före utredningen. Flertalet av föräldrarna har behov av mer information under utredningen samt stödinsatser efter diagnos och behov av en samordnare.</p>

<p>Intresset för barn med Downs syndrom har funnits hos mig sedan förskollärarutbildningen för 25 år sedan, då jag under en praktikperiod mötte en flicka med detta syndrom. Hon var vid 13 års ålder utan verbalt tal. När jag många år senare hörde talas om Karlstadmodellen, som är en modell för språkträning av barn, ungdomar och vuxna med språkstörning kom jag att tänka på denna flicka och vilka möjligheter hon kunde ha haft. Under specialpedagogutbildningen har intresset kommit att röra samhällets stöd, arbetet med alternativ och kompletterande kommunikation och inkludering av dessa barn. I denna undersökning har intervjuer gjorts med 15 personer i nära kontakt med fyra barn med Downs Syndrom: föräldrar, resurspersoner/assistenter, förskollärare, lärare och fritidspedagoger. Resultatet visar att samhället har en viktig funktion i stödet av både föräldrar och pedagogisk personal, och att arbetet med alternativ kommunikation, i dessa fall teckenkommunikation, har betytt mycket för barnens språkliga utveckling. Inkludering i den vanliga förskolan utvecklar barnens sociala förmåga visar sig också i resultatet. Inkludering i den vanliga grundskolan är för tre av barnens familjer fortfarande en hypotetisk diskussion, medan familjen till det barn som börjat i den vanliga grundskolan enbart har positiva erfarenheter. I denna undersökning vill jag peka på en del av de möjligheter som finns för barnen med Downs syndrom tack vare samhällets stöd, teckenkommunikation (TAKK) och inkludering.</p>

Examensarbetets övergripande syfte är att beskriva föräldrars upplevelse av stödinsatser under tre tidsperioder: tiden före utredning, tiden under utredning och tiden efter fastställd diagnos, utifrån att vara förälder till barn med autismspektrumstörning. Genom intervjuer med tre tjänstemän har vi även fått inblick i tre olika områden: historiken om autismspektrumstörning, intresseföreningar och specialiserad habilitering. Datainsamling har skett i form av en kvalitativ intervjustudie med 6 familjer (4 mammor, en pappa och ett föräldrapar). Vi har utgått ifrån en induktivt ansats, och samlat in empirin genom familjernas berättelser. Resultatet visar på att tiden före utredning av autismspektrumstörning hade föräldrarna olika erfarenheter av stödinsatser beroende på om deras barn hade ett tilläggshandikapp. Tiden under utredning var föräldrarna informationstörstiga. Efter diagnosen var satt önskade några föräldrar en samordnare som kunde hålla i alla kontakterna, med de olika instanser som de kan söka stöd ifrån. Vår slutsats är att föräldrars oro måste tas på allvar redan tiden före utredningen. Flertalet av föräldrarna har behov av mer information under utredningen samt stödinsatser efter diagnos och behov av en samordnare.

Abstract The aim of this qualitative study was to investigate how parents of children diagnosed with Autism, Aspergers Syndrome or ADHD/ADD describe their experience of the Swedish welfare support system in written biographies. To answer this question a study of five biographies written by parents with children diagnosed with ADHD, Autism and Asperger Syndrome where made. The conclusion was that the social network itself is of great importance to the parents. Families with single parents experienced a less positive experience of the Swedish welfare support system than parents with a spouse. The study also reveiled that families with a supporting social network and a solid financial ground in combination had the best experience of the Swedish social welfare support system. Furthermore the importance of being able to choose and in detail effect decisions made about the specific social welfare support received by the child or family proved to effect the experience.

Intresset för barn med Downs syndrom har funnits hos mig sedan förskollärarutbildningen för 25 år sedan, då jag under en praktikperiod mötte en flicka med detta syndrom. Hon var vid 13 års ålder utan verbalt tal. När jag många år senare hörde talas om Karlstadmodellen, som är en modell för språkträning av barn, ungdomar och vuxna med språkstörning kom jag att tänka på denna flicka och vilka möjligheter hon kunde ha haft. Under specialpedagogutbildningen har intresset kommit att röra samhällets stöd, arbetet med alternativ och kompletterande kommunikation och inkludering av dessa barn. I denna undersökning har intervjuer gjorts med 15 personer i nära kontakt med fyra barn med Downs Syndrom: föräldrar, resurspersoner/assistenter, förskollärare, lärare och fritidspedagoger. Resultatet visar att samhället har en viktig funktion i stödet av både föräldrar och pedagogisk personal, och att arbetet med alternativ kommunikation, i dessa fall teckenkommunikation, har betytt mycket för barnens språkliga utveckling. Inkludering i den vanliga förskolan utvecklar barnens sociala förmåga visar sig också i resultatet. Inkludering i den vanliga grundskolan är för tre av barnens familjer fortfarande en hypotetisk diskussion, medan familjen till det barn som börjat i den vanliga grundskolan enbart har positiva erfarenheter. I denna undersökning vill jag peka på en del av de möjligheter som finns för barnen med Downs syndrom tack vare samhällets stöd, teckenkommunikation (TAKK) och inkludering.

I samhället finns olika instanser som ska bistå individer med hjälp och stöd när behov uppstår. Föräldrar är de som har det yttersta ansvaret för att stötta och hjälpa sina barn, men personer som har en neuropsykologisk funktionsnedsättning (NPF) är ofta i större behov av stöd och hjälp i sin vardag. För personer som inte följer normen finns en risk att en känsla av stigmatisering uppstår Syftet med denna studie var att undersöka hur föräldrar till barn med NPF framställer sitt föräldraskap, stöd från samhällets instanser och stigmatisering, utifrån inlägg skrivna på Instagram och bloggar.  Frågeställningarna som använts för att svara mot syftet är: Hur framställer föräldrar till barn med NPF sina upplevelser av föräldrarollen?·       Hur beskriver föräldrarna samhällets stöd från skola, sjukvård, Försäkringskassan och socialtjänsten? Om och eventuellt hur kan man förstå dessa familjers situation kopplat till utanförskap/stigmatisering?Detta är en kvalitativ studie som bygger på netnografi. Denna studie har utgått ifrån inlägg publicerade på Instagram av åtta olika föräldrar samt från tre olika bloggare. För att kunna analysera empirin har Goffmans teori om stigmatisering, Goffmans teori om självframställning och Giddens och Suttons stämpelteori använts, samt tidigare forskning om föräldrar till barn med NPF. Resultatet visar att föräldrarna använder plattformarna till att förmedla kunskap och ge andra förståelse kring hur det är att leva i en familj med NPF. Användarna beskriver mycket stress och oro kopplat till sitt föräldraskap. De olika instanserna de har kontakt med saknar ofta kunskap om NPF, vilket innebär att stöd kan utebli eller bli fel. En upplevelse föräldrarna beskriver är att det är lite som lottdragning om de får träffa en person med kunskap om NPF när de besöker de olika instanserna. Om personen har kunskap blir bemötandet bättre och föräldrarna upplever att de blir förstådda. Ingen förälder skriver att de öppet känner sig stigmatiserade, men de väljer ändå att ofta stanna hemma för att inte utsätta barnet för allt för många intryck. Stigmatiseringen kopplas mer mot deras barn som saknar vänner eller inte kan delta i idrotter. / In society there are different instances that are supposed to assist individuals with help and support when needs arise. Parents are the ones who have the ultimate responsibility for supporting and helping their children, but people with a neuropsychological disability are often in greater need of support and help in their everyday lives. When you do not follow the norm, there is a risk that a feeling of stigma arises. The purpose of this study was to investigate how parents of children with NPF portray their parenting, support from community instances and stigma, based on posts written on Instagram and blogs. The questions used to answer the purpose are: ·       How do parents of children with NPF present their experiences of the parent role? ·       How do parents describe society's support from schools, healthcare, the Social Insurance Agency and social services? ·       If and if necessary how can one understand the situation of these families linked to exclusion/ stigma? It is a qualitative study based on netnography, which is a new method based on the internet in its analysis. This study has been based on posts on Instagram by eight different parents as well as from three different bloggers. To analyze the empirical material, Goffman's theory of stigma has been used as well as previous research on parents of children with NPF. The results show that the parents use the platforms to convey knowledge and give others an understanding of what it is like to live in a family with NPF. Users describe a lot of stress and worry linked to their parenting. The various instances they have contact with often lack knowledge of NPF, which means that support may not be provided or wrong. One experience the parents describe is that it is a bit like drawing lots if they get to meet a person with knowledge of NPF when they visit the different instances. If the person has knowledge, the treatment becomes better and the parents feel that they are understood. No parent writes that they openly feel stigmatized, but they still choose to often stay at home so as not to expose the child to too many impressions. The stigma is linked more towards their children who lack friends or cannot participate in sports.

Background: Suicide has a negative impact on those bereaved by suicide. Early intervention has been shown to be beneficial. However, there is limited knowledge as to what specific kind of intervention should be offered in the immediate aftermath. Aim: To explore the experiences and demands of the suicide bereaved in the immediate aftermath of the loss of a relative due to suicide. Method: Literature study with thematic analysis. Results: In the immediate aftermath of suicide, the bereaved have a need to be acknowledged, to be able tom normalise emotions, get help in mobilizing their informal support networks, and be allowed to express anger. Furthermore, the bereaved need to be regarded and treated as in need of help and to be offered continued help without having to actively ask for and seek out help. Finally, the bereaved need information, both orally and in writing. They need psychoeducation regarding the grief process as well as information about practicalities and how to contact the health system. Conclusions: The suicide bereaved have an extensive and multifaceted need for help, support and information during the immediate aftermath of the loss of a relative due to suicide. Given the results of this study, there is reason to critically examine the current lack of routines for a structured care of the bereaved in emergency and prehospital care. / Bakgrund: Efterlevandes hälsa påverkas menligt vid suicid. Tidiga insatser till stöd för de efterlevande kan påverka förloppet, men kunskapsläget är begränsat vad gäller vilka specifika insatser som bör erbjudas i direkt anslutning till suicidiet. Syfte: Att belysa efterlevandes erfarenheter och vilket stöd de efterfrågar i direkt anslutning till förlusten av en anhörig i fullbordat suicid. Metod: Litteraturstudie med tematisk analys. Resultat: Under den första perioden efter en förlust av närstående i fullbordat suicid har efterlevande behov av att bli uppmärksammade, att få hjälp att normalisera känslor, hjälp att mobilisera det egna stödnätverket och att bli lyssnade på och få ge uttryck för sin ilska. Vidare har de efterlevande behov av att bli aktivt uppsökta, att bli betraktade och bemötta som hjälpbehövande och att bli erbjudna fortsatt hjälp utan att själva behöva be om det. Avslutningsvis har de efterlevande behov av information, såväl muntligen som i skrift. De har behov av psykoedukation beträffande sorgeprocessen men även information kring praktikaliteter och kontaktvägar i vården. Slutsatser: Efterlevande har ett stort och mångfacetterat behov av hjälp, stöd och information på flera olika plan under den första tiden efter en förlust av närstående i fullbordat suicid. Givet denna studies resultat finns anledning att kritiskt granska den rådande bristen på rutiner för ett strukturerat omhändertagande av efterlevande i akut- och prehospital vård.

Det finns en problematik för ensamstående föräldrar att på ett tillfredställande sätt balansera arbetsliv och familjeliv, än mer problematisk blir situationen om barnet eller barnen har särskilda behov. Studiens syfte är att belysa, analysera och skapa en förståelse för hur karriärutvecklingen formas för ensamstående föräldrar till barn med särskilda behov. I fokus är föräldrars karriärutveckling efter att ha fått barn med särskilda behov. Informanternas bakgrund, karriärutveckling, samhällsstöd samt förändringen det innebar att få barn med särskilda behov, är fyra faktorer som särskilt belyses. Examensarbetet utgår från en hermeneutisk ansats. För att skapa en förståelse för hur karriärutveckling formas och hur arbetsliv och familjeliv balanseras, grundar sig studien i samtalsintervjuer med fyra ensamstående föräldrar till barn med särskilda behov. Resultatet har sedan analyserats med hjälp av teorin Careership: a sociological theory of career decision making och en senare återkoppling och uppdatering av denna teori: Understanding career decision-making and progression: Careership revisited.Resultatet visar att ensamstående föräldrar till barn med särskilda behov upplever svårigheter i att balansera arbetsliv med familjeliv. Av särskild betydelse för att kunna balansera arbetsliv och familjeliv är en flexibel arbetssituation och tillgång till ett fungerande samhällsstöd. Informanternas sociala bakgrund har en inverkan på hur karriärutvecklingen formats och på hur balansen mellan arbetsliv och familjeliv upplevs. Informanterna med medelklassbakgrund har bättre förutsättningar att balansera arbete och familjeliv än informanterna med arbetarklassbakgrund.