Le conflit somalien est probablement le seul conflit d’ordre interne qui a mis à rude épreuve le système de sécurité collective de la Charte des Nations Unies. Celui-ci éclate en 1991 à un moment clé de l’histoire politique des relations internationales. C’est la fin de la Guerre froide et pour l’Organisation universelle de l’ONU, longtemps paralysée par les vetos de deux Grands, c’est l’avènement d’une nouvelle ère pour la mise en oeuvre des principes énoncés dans la Charte des Nations Unies. Occupant le long de la façade maritime de la Corne d’Afrique, la Somalie de Siad Barré alignée sur l’idéologie soviétique ne survit pas à l’émiettement de ce bloc. S’ensuit un conflit civil, sanglant et fratricide presqu’à huit clos. Confrontée à la complexité du conflit somalien et à l’échec des premières tentatives de règlement pacifique, l’Organisation mondiale dégaine sa doctrine de maintien de la paix. Ainsi en l’espace de trois ans (1992-1995), le Conseil de sécurité autorise le déploiement de trois missions de l’ONU en Somalie : une opération classique de maintien de la paix (ONUSOM), une opération de maintien de la paix robuste (UNITAF) et une opération d’imposition de la paix (ONUSOM II). Toutes se soldent par un échec sans appel, obligeant les Casques bleus de l’ONU à opérer un repli sous protection armée alors que le conflit n’a toujours pas trouvé une quelconque issue. L’intérêt de cette étude est de mettre en lumière le paradigme de l’intervention des Nations Unies. Comment un simple conflit interétatique a-t-il pu mettre en échec les principes du droit international de la Charte des Nations Unies ? D’autant plus que les solutions proposées ont fait l’objet d’un traitement consensuel de la part de tous les membres du Conseil de sécurité qui ont entériné à l’unanimité les résolutions adoptées ? Il convient également de mettre l’accent sur l’engagement en dents de scie de l’Organisation des Nations Unies à compter de 1995. Un désengagement qui laisse le champ libre aux organismes régionaux de l’UA et de l’IGAD d’entreprendre des nouvelles tentatives de réconciliation nationale. L’explosion des actes de piraterie le long des côtes somaliennes donne l’occasion à l’ONU d’opérer un retour sur ce conflit aux relents lointains. Mais il s’agit d’un retour mesuré qui exclut derechef l’emploi de la coercition militaire. S’engageant désormais dans diverses activités de consolidation de la paix, l’ONU abandonne le terrain dangereux du maintien de la paix malgré le fait que le conflit somalien constitue toujours une menace pour la paix et la sécurité internationales. En vertu du principe de subsidiarité, l’AMISOM, l’opération de maintien de la paix de l’UA en Somalie présente depuis 2007 est la seule force habilitée à recourir à la force armée. Entre espoir et désillusions, la force de paix africaine, bien que sous-dimensionnée doit accomplir des missions de plus en plus élargies pour restaurer la paix et la sécurité dans le pays. / The Somali conflict is probably the only internal conflict that has subjected to a tremendous ordeal the collective security system of the United Nations Charter. It breaks out in 1991 at a key moment in the history of the international relations policy. However with the end of the Cold War, it is the beginning of a new era for the UN Universal Organization, long paralyzed by the vetoes of two Great for the effective purpose of the principles set out in the Charter of the United Nations. Occupying along the coastline of the Horn of Africa, Siad Barre's Somalia aligned with Soviet ideology does not survive the dissolution of this block. The result is the beginning of a civil, bloody and fratricidal conflict almost without any outside interference. Facing the complexity of Somalia conflict and the failure of the first attempts at a peaceful resolution, the World Organization engages its peacekeeping doctrine. Thus in the space of three years (1992-1995), the Security Council authorizes the deployment of three UN missions in Somalia: a classic peacekeeping operation (UNOSOM), a sturdy peacekeeping operation (UNITAF) and a peace enforcement operation (UNOSOM II). All of them result in an ineffective failure, forcing the UN peacekeepers to fall back under armed protection while the conflict has still not found a way out. The interest of this study is to highlight the paradigm of the intervention of the United Nations. How could a simple interstate conflict defeat the principles of international law of the United Nations Charter? Especially since the proposed solutions were the subject of consensual treatment by all the members of the Security Council who unanimously approved the resolutions adopted. There is also a need to focus on the United Nations' jagged commitment from 1995 onwards. A disengagement that give a free rein to the AU and IGAD regional organization to undertake new attempts at national reconciliation. The sudden increase of piracy along the Somali coast provides an opportunity for the United Nations to return to this distant conflict. But this is a measured return that once again excludes the use of military coercion. Now engaging in various peace building activities, the United Nations is abandoning the dangerous environment of peacekeeping despite the fact that the Somali conflict continues to pose a threat to international peace and security. In virtue of the principle of subsidiarity, AMISOM, the AU peacekeeping operation in Somalia since 2007 is the only force authorized to use armed force. Between hope and disillusionment, the African peacekeeping force, though undersized, must carry out more and more missions to restore peace and security in the country.

Undernutrition is a global public health challenge. In Somalia, undernutrition is chronic with the situation often graded for emergency response. The purpose of this study was to provide contextual evidence regarding trends of prevalence and predictors of undernutrition in South Central Somalia. Following the UNICEF conceptual framework of determinants of undernutrition, the study examined which individual, household, and society factors were associated with undernutrition. Using secondary data from cross-sectional nutritional surveys implemented by the Somalia Food Security and Nutrition Analysis Unit from 2007 to 2012, a sample of 75,756 and 60,856 children aged 6-59 months was used in analyzing trends in prevalence and predictors of undernutrition respectively. Linear regression was used to examine trends, while Generalized Estimation Equations were used to determine predictors of undernutrition. Results of this study showed that from 2007 to 2012, there was a declining trend in the prevalence of stunting (R2 = 0.73; p < 0.05) while there was no significant trend in terms of underweight and wasting. When individual, household, and society factors were considered simultaneously, diarrhea, child gender, diet diversity, and minimum meal frequency were significant predictors of underweight; child gender and meal frequency significantly predicted stunting while wasting was significantly predicted by diarrhea, malaria, and diet diversity. Geographical region and livelihood system were significant predictors of undernutrition. The study findings provide evidence to inform nutrition policy and programs that could result in eliminating disparities in child nutrition and reducing undernutrition, ultimately improving survival and development of children in Somalia.

<p>Sjöröveri anses vanligen ha uppstått i samband med att något av värde för första gången lämnande land. Sedan dess har pirater funnits på många av världens hav och utgjort ett hot mot sjöfarten. Förekomsten av pirater har gått upp och ner under tidens gång. När sjöröveri återigen började ta fäste under 1900-talet beslutade Nationernas förbund om att kodifiera sedvanerätten på området. Detta arbete fortsattes av FN och på 1980-talet färdigställdes FN:s havsrättskonvention som innehåller ett antal relevanta artiklar. Dessa artiklar tillämpas nu under det internationella samarbete som pågår mellan FN, EU, stater och Somalia i Adenviken. Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans kapitel VII givit mandat till stater och organisationer att vidta alla nödvändiga maktmedel i detta ändamål. EU har anslutit sig till piratjakten och så har även Sverige gjort. Förekomsten av stater och organisationer på det fria havet och på somaliskt territorialvatten föder dock en mängd olika juridiska frågor. Det finns flera typer av jurisdiktioner som kan vara aktuella, men i sammanhanget är universell jurisdiktion och flaggstatsprincipen mest förekommande. Den förra innebär att varje stat har rätt att omhänderta pirater oavsett om något eller någon med anknytning till staten har blivit utsatt för piratdåd. Det senare innebär att en stat har jurisdiktion över fartyg som bär dess flagg och vad som sker därpå. När den rättsliga grunden för att ingripa mot pirater är fastlagd uppstår nya problem. Det kan röra sig om vilka metoder som får användas för att bekämpa piraterna och av betydelse här är om piraten kan betraktas som kombattant eller civil. Rätten att omhänderta personer vid militära insatser är beroende av kontexten i den givna situationen. Ett problem som uppstått i piratjakten utanför Somalias kust är att deltagande stater och organisationer inte kan eller vill lagföra piraterna varför insatserna är präglade av en överlämnandeproblematik. Det rör sig om att finna stater som är villiga att ta emot och lagföra pirater, men också tillse att piraternas fri- och rättigheter inte kränks vare sig vid omhändertagandet eller vid överlämnandet. Här uppstår frågan om det är Sverige, EU och/eller FN som kan tillskrivas själva omhändertagandet av pirater. Det är ett första steg, av två, att klarlägga vem som bär ansvar för omhändertagandet. För att ansvar ska kunna utkrävas måste den entitet som tillskrivs omhändertagandet vara fördragsslutande part till det konvention som entiteten i sammanhanget anses ha brutit mot. Från ett europeiskt perspektiv kan det röra sig om Europakonventionen och huruvida den kan vara tillämplig på omhändertagna pirater. Mot bakgrund av detta har uppsatsen två syften. Det ena syftet är att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater.</p>

Användandet av tvångsmakt vid interventioner i sönderfallna stater är en svår uppgift. En av desvåraste delarna vid en sådan intervention är en rationell kommunikation med de olikamotparterna. Den stora utmaningen blir att lyckas förmedla både det övergripande syftet medinterventionen till lokalbefolkningen och samtidigt övertyga de stridande parterna om att ett reelltoch trovärdigt hot föreligger. I den här uppsatsen har jag undersökt om tvångsmakt är möjlig vidavväpningen i en sönderfallen stat, och hur tvångsmakten användes av UNITAF vid avväpningenav de somaliska krigsherrarna.I uppsatsen jämförde jag de avväpningsoperationer som genomfördes av de amerikanska,australiensiska och franska styrkorna vintern 1993. Den teori som jag använde som verktyg varPeter Viggo Jakobsens modell för tvångsdiplomati- idealpolitik. Jakobsens teori är envidareutveckling av äldre teorier för tvångsmakt. Men för att kunna nyttja idealpolitik i fallet meden sönderfallen stat var jag tvungen att anpassa den till de rådande omständigheterna i Somalia.Min analys visade att de australiensiska och franska styrkorna, som lyckades väl medavväpningen, agerade inom ramen för min anpassade tvångsmaktsteori. Däremot de amerikanskastyrkorna, som lyckades sämre, agerade mer inom ramen för vad som kan benämnasavskräckning. Den övergripande slutsatsen var att tvångsmakt kan användas i sönderfallna stater,men behöver anpassas för att säkerställa att hot och krav kommuniceras på ett rationellt sätt. / The use of coercive force during interventions in failed states is a challengingtask. In dealing with failed states one of the difficulties lies in addressing acomprehensible and credible message to the opponents. In this essay I haveexamined if and how compellence was used by UNITAF in disarming theSomalian warlords.The essay is a comparison of US, French and Australian forces’ disarmamentoperations during the winter of 1993. As a tool for the comparison I have usedPeter Viggo Jakobsens theoretical framework the ideal policy, which is arefinement of older theories dealing with coercive diplomacy and compellence.To be able to use the ideal policy in the Somalia case study I have adapted thistheory to the conditions present in Somalia in 1993.My conclusion was that the Australian and French forces did conduct theiroperations in accordance with the theory of compellence, while the US forcesacted more with a mindset of deterrence to achieve their objectives. I alsoconcluded that the theories of coercive diplomacy and compellence can be usedas a tool in the case of failed states. However the theories have to be developedto ensure that threats and demands are rationally communicated to theopponents. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 01-03

No description available.

”African Solutions to African Problems” är en av Afrikanska Unionens nya ledord. Denna vilja om att ta mer ansvar för den afrikanska kontinenten och kunna agera som en säkerhetsaktör har resulterat i en ny säkerhetsdoktrin. För att kunna agera som aktör på den internationella arenan krävs att vissa förutsättningar existerar enligt en modell framtagen av Gunnar Sjöstedt. Dessa strukturella och institutionella förutsättningar kommer i denna studie att undersökas för att analysera huruvida AU kan agera som säkerhetsaktör. För att se hur AU de facto har agerat som säkerhetsaktör kommer organisationens agerande i Somalia år 2007-2010 samt i Libyen år 2011 att undersökas.  Den teoretiska anknytning som antas i studien är regimteori vilken fokuserar på att studera och förklara uppkomst och fortlevnad av samarbete inom internationella institutioner. Den empiriska analysen visar att AU saknar vissa strukturella och institutionella förutsättningar som anses nödvändiga för aktörskapaciteten. Den visar även att de målsättningar som har legat till grund för skapandet av dessa institutioner inte har förverkligats samt att regler och principer inte efterlevs.Vidare demonstrerar AU:s agerande i Somalia och Libyen att begreppet ”African Solutions to African Problems” är långt ifrån operationaliserat då AU inte kunnat enas om en respons samt agera samstämmigt i de kriser som undersöks.

Migrants from the Global South, coming to Sweden predominantly since the 1980s, have become a major focus of public discussions about immigration. The fears of and resentments toward the migrant ‘other’ appear to have shifted from European migrants to migrants of the Global South. Numerous studies (and official reports) showing the marginalisation of these migrants confirm their spotlight position. The aim of this thesis is to describe and explain the kind of challenges which African migrants face in their local Swedish context and to find out if they undergo any significant transformations affecting their identities and/or ways of life. This objective was pursued through a field study of African migrants from Cameroon and Somalia living in the city of Malmö. The empirical material consisted of semi-structured interviews with individuals and groups and participant observations at migrant cultural associations. The analysis utilised two main theoretical frameworks: theory of conflict transformation and theories of discrimination (racism). The choice of the former was made to illuminate the agency of migrants by highlighting their capacity to act in their own interests within the host society. A major strength of this approach is that it draws attention to the (re)actions of both ‘natives’ and migrants towards each other. Theories of discrimination address the important issue of unequal power relations working against migrants, which tend to be neglected in conflict theory. The advantage of using these different theoretical approaches is that they complement each other and thus strengthen the theoretical discussion in the thesis. Analysis of the empirical material indicated that established practices in major institutions, as well as individual actions at the micro level of society, contribute to the marginalisation of migrants. A major finding was that both migrants and ‘natives’ are involved in practices that produce experiences of marginalisation and discrimination for the former. Actions that produced conflicts, material deprivation and exclusion were identified with both migrants and ‘natives’. However, actions by ‘natives’ had a more negative impact than those by migrants. This was seen as the result of the fact that ‘natives’ have greater influence in society because of their relative position of power. Finally, the thesis showed that migrants perceive the challenges confronting them in Sweden in different ways, due to the specific experiences they face in Sweden but also by reason of their experiences in their countries of origins and their different migration histories. Some of them saw the practices that produced their marginalisation as infringements on their basic rights and responded by actively fighting back. Others were  less critical of similar practices and did little or nothing about them. Important differences between migrants were also noted in relation to their transformations in Sweden affecting important aspects of their lives: their identities, power relations among them and between them and the host society, gender relations, and their ways of dealing with the challenges with which they were confronted. These differences were seen as a result of the heterogeneity of the migrants under study, who nevertheless are often homogenised as the African ‘other’. This heterogeneity consisted of hierarchical gender relations, varying access to material resources, and membership in exclusive networks of belonging based on particularistic  national and regional identities.

A fundamental driving factor to contemporary international terrorism is the role of religion. Since the 1980s, there have been not only a rise in the number of Islamist terrorist incidents but also of a more globalized and intense dimension. The casualties have risen to unprecedented levels. Africa, and the Horn of Africa, in particular, has experienced its fair share of terrorist activities. For instance, in December 1980 terrorists sympathetic to the PLO bombed the Norfolk Hotel, owned by an Israeli, in Nairobi, Kenya, killing sixteen people and injuring over a hundred. The 7 August 1998 bombings of the US embassies in Nairobi, Kenya and Dar es Salaam, Tanzania, were more deadly: 240 Kenyans, 11 Tanzanians and 12 Americans died, with over 5,000 Kenyans and 86 Tanzanians injured. There was yet another terrorist attack on another Israeli-owned hotel in Mombassa and an attempt on a passenger plane on the runway at the Mombassa International Airport, Kenya. Both incidents happened in November 2002. Al-Qaeda claimed responsibility for the 1998 and 2002 attacks. With rising terrorism in the Horn of Africa and the reality of the Somali state failure, there is a growing concern that the Somali environment is supporting terrorist activities in the region. The activities of the al-Itihad al-Islamiya (AIAI) and later the Islamic Courts Union (ICU), the Somali Islamist fundamentalist organizations, with their feared international connections and the security implications, are of concern not only to the region but also to global security monitors. There is not much debate regarding the level of collapse of the Somali state and the possible security implications of the territory as a congenial terrorist safe haven. Most experts have presented Somalia as a clear example of a completely failed state. Rotberg (2002:131) describes Somalia as “the model of a collapsed state: a geographical expression only, with borders but with no effective way to exert authority within those borders". Jhazbhay (2003: 77) quoted Ali Mazrui as saying that "the situation in Somalia now is a culture of rules without rulers, a stateless society‟. Menkhaus (2003: 27) has singled out protracted and complete state collapse, protracted armed conflict and lawlessness as aptly representing the Somali situation. “Somalia‟s inability to pull together even the most minimalist fig-leaf of a central administration over the course of twelve years places the country in a class by itself. / Thesis (M.A.)-University of KwaZulu-Natal, Pietermaritzburg, 2008.

The past 20 years have witnessed a resurgence of maritime piracy, especially along the East and West coasts of Africa. Much scholarly research has been undertaken on this issue; however a consensus on the primary economic causes of piracy does not exist. This thesis seeks to identify the primary economic causes and consequences of maritime piracy in Somalia and Nigeria specifically, and coastal sub-Saharan Africa more generally. It investigates whether variables such as a lack of employment opportunities, particularly in the fisheries sector, are a causal factor of maritime piracy. These potential causal factors are explored using both case studies and regression analyses. Net exports of fish are found to be a statistically significant predictor of the frequency of piracy, suggesting that a decrease in national fish production and employment in the fisheries sector results in an increase in the occurrence of piracy.

Den tredje och fjärde oktober 1993 sköt somaliska rebeller ner två amerikanska Black Hawk-helikoptrar i Mogadishu, Somalia. Dels på grund av ett bristande doktrinärt agerande resulterade det i en 14 timmar lång strid om att överhuvudtaget överleva och många skadades eller omkom. Inte långt därefter lämnade FN och USA Somalia och insatsen sågs som ett militärt misslyckande. Insatsen i Somalia har påverkat amerikanarnas syn på utrikespolitik och den visar tydliga exempel på den komplexitet som counterinsurgency-operationer för med sig. Uppsatsen är en teoriprövande fallstudie där David Kilcullens teorier om upprorsbekämpning prövas på Specialförbandsstyrkan Task Force Rangers insats i Mogadishu, Somalia. Uppsatsen syftar inte till att pröva huruvida Kilcullens teorier fungerar eller ej, utan till att pröva hur och i vilken utsträckning Task Force Rangers medel och metoder överensstämmer med vad Kilcullen förespråkar. Resultatet av denna studie visar att förekomsten av Kilcullens teorier i vissa fall överensstämmer men överlag är väldigt få. Bland annat på grund av komplexiteten i det somaliska samhället och dess kultur. Vidare visar arbetet att den största bidragande faktorn till utfallet av insatsen beror på det bristfälliga underrättelsearbetet som gjordes av Task Force Ranger under den berörda tidsperioden.