Det har visat sig att inom specialpedagogiken finns det många motstridigheter. Åsikterna går isär om vilka lösningar som är bäst för elever i behov av särskilt stöd. Mitt syfte med uppsatsen är att genom en kvalitativ fallstudieinspirerad undersökning få insikt i hur man på en skola har valt att ge stöd till elever som är i behov av särskilt stöd. För att få en uppfattning om skolans alternativa undervisningsform har jag intervjuat berörda parter och dessutom gjort en observation. Den alternativa undervisningsformen är en liten undervisningsgrupp som har visat sig vara allt vanligare i grundskolan idag. De barn som blir aktuella har svårt att fungera i stor grupp. Resultatet i min undersökning visar att den alternativa undervisningsformen har stora möjligheter för just de här barnen men det går inte att generalisera och säga att verksamheten är bra för alla elever. Valet av metoder måste väljas utifrån varje elevs behov.

Sammanfattning Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur pedagogerna ser på sina förutsättningar att skapa matematikundervisning för alla elever i klassen. Bakgrunden till det valda ämnet är att många elever som slutar grundskolan inte når upp till betyget Godkänd i ämnet matematik (SOU, 2004). Då det är lärarna i grundskolan som skall förmedla de matematiska kunskaperna till eleverna fann vi det intressant att vända oss till lärare för att få deras syn på vilka möjligheter de anser sig ha för att förmedla en undervisning i matematik till alla elever i klassen. Med hjälp av enkätfrågor ställda till 25 verksamma pedagoger i grundskolans tidigare år som undervisar i ämnet matematik försökte vi finna svar på vår fråga. I litteraturstudien kom vi bland annat i kontakt med studier av elever som efter avslutad grundskola inte nått upp till betyget Godkänd i ämnet matematik. Resultatet av enkätundersökningen visade att samtliga respondenter ansåg att de hade kompetensen att förmedla matematikkunskaperna till eleverna men de upplevde att undervisningsgrupperna var för stora. I tidigare forskning framkom det att även elever ansåg att det var för stora klasser och var ett hinder för deras matematikutveckling.

Syftet med studien är att jämföra olika uppfattningar om metoder som några lärare i grundskolan tidigare år och grundsärskolan använder för att hjälpa och stödja elever med läs- och skrivsvårigheter, samt vilka faktorer som påverkar lärarnas val av arbetsmetoder. Metod: Studien har genomförts med en kvalitativ ansats. Den utgår från ett lärarperspektiv då tio lärare har intervjuats, fem i grundskolans tidigare år och fem i grundsärskolan. Lärarna är verksamma på sju olika skolor i fem olika kommuner. Resultat: Studien visar att lärare i både grundskolan och grundsärskolan använder flera olika metoder i sitt arbete med läs- och skrivinlärning samt när de får elever som har läs- och skrivsvårigheter. I studien framkommer det att lärarna arbetar med både analytiska metoder och syntetiska metoder. De analytiska metoderna innebär att eleverna arbetar med helheten, ordbilder och hela texter och de syntetiska metoderna går ut på att eleverna arbetar med delarna, stavelser i ord och dess ljud, för att senare övergå till hela ord och texter. Grundskolan tillämpar övervägande de analytiska metoderna och först när det uppstår svårigheter hos elever med att lära sig läsa och skriva övergår lärarna till mer syntetiska metoder. Grundsärskolan arbetar mer med de syntetiska metoderna och mindre med de analytiska metoderna. Alla informanterna uppger att de ofta plockar delar av olika metoder för att på bästa sätt möta eleverna i sin kunskapsinhämtning. Hur de arbetar och tillämpar metoderna beror på egna erfarenheter, elevens utvecklings- och kunskapsnivå samt andra omständigheter såsom miljö, resurser, tid mm. Lärarna i vår studie framhåller vikten av att lärandet skall vara roligt och lustfyllt samt att det skall utgå från elevernas erfarenhetsvärld. Lärarna i de båda skolformerna anser att de har ett utbyte av varandra då samarbete oftast sker antingen kontinuerligt eller vid behov.

Syftet med vår studie är att kartlägga vad elever tycker om specialundervisning utanför den egna gruppen. Metod: Vi har använt oss av kvalitativa intervjuer med 13 elever, i två olika skolor, inom samma kommun. Den kvalitativa forskningsintervjun gör det möjligt att försöka inta elevers eget perspektiv, vilket var syftet med den här studien. Resultat: Resultatet av vår studie är väl överensstämmande med tidigare forskning på området. De flesta elever ställer sig positiva till sin specialundervisning, även om någon av eleverna ser det som "något nödvändigt ont". Alternativet att få hjälp inne i klassen ansåg denne elev som något än mer påfrestande, vilket resulterar i att eleven ser det på det viset. De flesta anger lugnet, arbetsron, mer koncentration och möjlighet till mer hjälp som de avgörande orsakerna till att de är positiva till sitt stöd. En negativ aspekt som framkom var att några elever tycker att de missar information eller roliga lektioner i klassrummet, när de är på specialundervisning. Andra negativa åsikter som eleverna påtalade var att det kunde kännas pinsamt att komma tillbaka in i klassen samt insikt om att de inte nådde upp till samma prestationsnivå som klasskamraterna. Alla elever förmedlade en positiv inställning till sina speciallärare.

Syftet med uppsatsen är att tydliggöra vad före detta elever har upplevt som framgångsfaktorer vid vistelsen på en resursskola och sätta det i relation till vad personalen på en specialpedagogisk enhet tror att eleverna upplever vara framgångsfaktorer. Metoderna som användes i den kvalitativa studien var intervju och enkät. Vi anser att semistrukturerade intervjuer var den forskningsmetod som främjade vårt syfte att belysa elevernas upplevelser på bästa sätt. I personalundersökningen valdes enkät eftersom vi ville nå ett stort antal respondenter. Frågornas utformning var slutna, skattade och öppna svarsalternativ för att tydliggöra vad pedagogerna tror att eleverna upplevde som framgångsfaktorer på resursskolan. Resultatet tyder på att eleverna upplevde tiden på resursskolan som positiv och att de fick den hjälp de behövde. Betydelsen av goda relationer belystes och relationen till personalen upplevdes som det mest betydelsefulla, överordnat kamratrelationerna. Den exkluderande skolformen upplevdes av eleverna positivt och deras samstämmiga uppgifter är att de känt sig missförstådda och oönskade i tidigare skolformer, vilket bekräftas av pedagogernas uppfattning om elevers upplevelser. Vistelsen på resursskolan har hjälpt eleverna både kognitivt och socialt.

Denna uppsats belyser frågan om hur det särskilda stödet på en högstadieskola upplevs av och fungerar för elever och lärare. Vi försöker även definiera begreppet ”elever i behov av särskilt stöd”. Detta har vi gjort genom att intervjua fem lärare samt genom en enkätundersökning av elever i tre klasser på skolan. Skolverket har genom sina inspektioner kommit fram till att vart fjärde rektorsområde behöver förbättra sina insatser för att kunna tillgodose elevers behov av särskilt stöd. Så var även fallet för den skola där undersökningen gjordes. Det resultat vi fick genom våra undersökningar påvisade att lärare och elever inte var helt nöjda med skolans insatser på området överlag. De flesta tyckte att mycket kunde göras bättre. Fallskolan är på väg mot integration, dvs. att alla elever får hjälp inom klassens ramar. Det är dock fortfarande mycket kvar att göra, både inom resursfördelning och inom lokaliteterna, för att stödet ska nå ut till alla elever som behöver det.

Enligt styrdokumenten för grundskolan är det av vikt att alla barn har rätt till den hjälp debehöver inom ramen för sin klass. Att vara inkluderad på sina villkor är en rättighet för allaelever. Då det är rektor som är ansvarig för verksamheten i skolan är det betydelsefullt hurrektor ser på begreppet inkludering när det gäller elevers rätt till specialundervisning.För att få reda på hur några rektorer tänker runt inkludering valde vi att intervjua sju rektorermed hjälp av Grundad Teori som arbetsmetod. Vi valde den metoden då det ger ettförutsättningslöst samtal utifrån en enda fråga: Hur tänker rektorer om möjligheten attförverkliga skolans uppdrag angående inkludering?Efter intervjuerna fann vi indikatorer som kunde kategoriseras i ensamhet, okunskap ochuppgivenhet. Det framkom att ingen av de intervjuade rektorerna använde inkludering på ettsätt som motsvarar de politiska styrdokument och den akademiska forskningens riktlinjer ochråd. Vår teori är att detta mynnar ut i ett otydligt ledarskap hos rektorer när det gäller eleversrätt till specialundervisning av inkluderande karaktär.

Denna studie undersöker hur skolan och föräldrar kan hjälpa och förbättra elevermed diagnosen dyskalkyli under deras skolgång. Undersökningen har gjorts medhjälp av sju vetenskapliga artiklar som har bearbetats och därefter jämförts medvarandra, utifrån de fyra huvudkraven i det etiska förhållningssättet. Resultatet visaratt det finns många olika faktorer som har betydelse för elever med dyskalkyli. Dettaär faktorer som genetik, hur skolan förser eleven med hjälp, hur föräldrarna kanhjälpa eleven, om elevens syn på sig själv men även om det överhuvudtaget kan sättaen diagnos. I diskussionen tas det upp hur det kan möjligöra hjälp till dessa elever,med utgångspunk från de faktorer som tas upp i resultatet.

Bakgrund Forskning och litteratur lyfter fram att specialundervisningen är problematisk för så väl elever som lärare. Det framkommer att elever kan må dåligt, känna sig utanför, få dålig självkänsla och missa kunskaper som eleverna borde få med sig. Syfte Syftet med studien är att kartlägga och analysera hur elever upplever särskild undervisning och/eller specialundervisning. Med särskild undervisning/specialundervisning menar vi att elever som är i svårigheter får lämna ordinarie undervisning för att få stöd av annan pedagog och i annan lokal. - Hur ser elever på sina kunskaper? - Hur resonerar elever om specialundervisning? Metod I studien har vi använt oss av en kvalitativ metod, där vi använder oss av halvstrukturerade intervjuer. Vi hade ett frågeformulär inför intervjuerna med några huvudfrågor och teman, där vi hade möjlighet att ställa de följdfrågor som situationen inbjöd till utan att ha en given ordning på frågorna i förväg. Vi intervjuade 14 elever i en klass. Intervjuerna analyserades utifrån temana; elevers syn på sina kunskaper och syn på specialundervisning. Resultat Resultatet visar att eleverna i klassen anser att elever som "går iväg utanför" klassrummet kan få den bästa hjälpen om de går till annan lokal, de menar att segregering är att föredra. I klassrummet anser eleverna att det hade blivit för mycket prat mellan eleverna, stökigt, att koncentrationen försvinner och det blir svårare att lära sig. Eleverna vill själva inte "gå iväg" för att de trivs i klassrummet och känner att de inte behöver den hjälpen som ges på specialundervisning. Eleverna som går iväg känner att de trivs i grupprum, men känner att det kan vara "jobbigt" att "gå iväg" vid vissa tillfällen.

According to some researchers, dyscalculia is at least as prevalent as dyslexia. Somewhere between 3.6-6 % of all pupils have specific mathematics difficulties named dyslexia. If this be true, it should present the most complex special education predicament by far in schools today. Despite the statistics, dyscalculia is still a rather unknown concept. The cause of dyscalculia is not yet fully analyzed. There are several theories and many researchers see similarities between dyscalculia and the special educational problem of reading and writing, dyslexia. The most important factor for pupils to be able to develop mathematical skills is adequate assistance at the earliest possible stage. It is probable that this adequate assistance is achieved if the pupil is diagnosed with dyscalculia and therefore gets access to a special educational resources. In this essay, I want to analyze the concept of dyscalculia and how recognized it is today. To this end, I have undertaken several interviews with the objective of seeing how educationalists relate to dyscalculia. In order to see how the diagnosis is performed, and what it means to be diagnosed, I have followed the work process from a pupil suspected of having dyscalculia to a possible diagnosis. I have also personally undergone a dyscalculia investigation at an authorized speech therapist in order to achieve a profound insight into the diagnosis process. My study shows that the concept of dyscalculia is not widely recognized, but that the knowledge around dyscalculia is increasing. Research is currently undertaken in the field even though it is not to the same extent as dyslexia.