Detta projekt, som är placerat på taket av en redan befintlig kontorsbyggnad i Stockholm, utforskar gränsen för bostadsgårdens relevans i den urbana kontexten. Arbetet strävar efter att använda bostadsgården som ett verktyg för att skapa social trygghet och motarbeta den ökande ensamheten i staden. Gården får här fungera som en brygga mellan hemmet och staden, en begränsad social kontext som motverkar stadens anonymitet och bjuder in till gemenskap. Genom att se på bostadsgården som det rum i hemmet vilket boende har lättast att dela med andra, erbjuder den också den mest lättillgängliga och enklaste formen av kollektiv. Med detta synsätt i bakgrunden har projektet formats för att i varje detalj försöka locka, underlätta för, och ibland styra, de boende till att använda gården så mycket som möjligt. På så sätt ökas den sociala kontaktytan grannar emellan och anknytningar kan formas. / Through its placement on top of an existing office building in central Stockholm, this project explores the relevance of the residential yard in the urban context. In an effort to help combat the increasing loneliness in the city the project aspires to use the residential yard as a tool to create a stable social foundation for the residents. The residential yard is set to function as a bridge between private and public by offering a community through a limited social context that breaks the anonymity of the city. By viewing the yard as the most easily shared room in the home, it has the potential to effer the most accessible form of collective living. Through this way of looking, the project has been developed in all aspects to attract, facilitate for, and guide the residents to utilise the yard as much as possible. In that way the contacts between neighbours are intensified and multiplied, creating an environment for social bonds to form.

This essay deals with ruins from the perspective of their cultural values ​​and the impact of add-ons, protective add-ons and caring actions affect these values. The issues in the essay are; What are the cultural values of a ruin?  How have ruins been used?  How are ruins treated today? Initially the definition of the concept “ruin” is discussed, what is a ruin? A building has an architectural biography: the creation, destruction, change and the decay. The concept of ruin is considered to be a state of this decay, rather than a dead building. This leads to that if a ruin is added or rebuilt, once again it becomes a building. Ruins has meant a lot to people even long ago, the history of the caring of ruins goes long back, in Italy to the 5th century AD. In the Nordic countries the protection of ancient remains came a bit later, in Sweden the first legislation is from the year 1666th. The ruins were preserved to show the greatness of ancient societies and the changes that led to the decay of the buildings. During the 18th century a cult grows around ruins, which later have been called the romance of ruins. This ideology is developing into constructing "new" ruins in the castle parks, ruins become a status symbol. The essay deals with three case studies as reference objects in a discussion regarding their cultural value. The ruin of the dome in Hamar, Norway, over-built with a protective roof that directly affects the cultural environment. The arguments for this operation are the task of conservation, but the goal is to use the building as a cultural arena. The castle ruin on Visingsö in the lake Vättern has an action plan with a clear cultural value description. The age of the ruin and bearer of abstract memories are emphasized values. The last example is the rebuilding of St Nicholas church ruin in Visby and how designers are taking into account its cultural value. Finally, the definition of the general cultural values ​​of a ruin is presented, in comparison with the reference objects included in the paper. The age of the ruin, structural engineering in past societies, the use of the ruins and the changes of extensions or restorations are the values ​​that occur in the examples. The conclusion is that the change is perhaps the value of most importance. Since the "ruin" is a stage rather than a fixed object the change is a fact. To freeze a moment of decay may remove one of the most important cultural values of a ruin. / Uppsatsen behandlar ruiner utifrån deras kulturhistoriska värden och vilka konsekvenser tillbyggnader, skyddstillbyggnader och vårdande insatser påverkar dessa värden. Uppsatsens drivande frågeställningar är : Vilka är en ruins kulturhistoriska värden? Hur har man brukat ruiner? Hur behandlas ruiner idag? Inledningsvis definieras begreppet ruin, vad är en ruin? I diskussionen tas en byggnads biografi upp med Tillblivelse, nedbrytning, förändring och förgängelse. Begreppet ruin anses vara ett tillstånd av varande förfall snarare än en död byggnad. Detta medför sig att en ruin som till- eller ombyggs åter kan bli en byggnad. Ruiner har betytt mycket för människor även långt tillbaka, ruinvårdens historia går, i Italien, tillbaka till århundradena efter vår tideräknings början.  I Norden kom skyddet för fornlämningar lite senare, i Sverige finns den första lagstiftningen från år 1666. Ruinerna skulle bevaras för att visa på forna samhällens storhet och på förändringar som lett till byggnaders förfall. Under 1700-talet växer en kult fram kring ruiner, som sedan kallas ruinromantiken. Denna ideologi utvecklar sig till att man uppför ”nya” ruiner i slottsparker, ruinen blir en statussymbol. Uppsatsen tar upp 3 fallstudier som referensobjekt i en diskussion kring de kulturhistoriska värdena. Hamar domkyrkoruin i Norge överbyggdes med ett skyddstak som direkt påverkar kulturmiljön. Argumenten för insatsen är av bevarandekaraktär men målet är att använda byggnaden som kulturarena. Visningsborgs slottsruin på Visingsö i Vättern har ett vårdprogram med en tydlig kulturhistorisk värdebeskrivning. Ruinens ålder och bärare av abstrakta minnen tas upp som viktiga värden. Sist tas ombyggnaden av S:t Nicolai kyrkoruin i Visby upp som exempel på hur arkitekterna tar hänsyn till de kulturhistoriska värdena. Slutligen definieras de allmänna kulturhistoriska värden som en ruin innehar i jämförelse med de referensobjekt som tagits upp i uppsatsen. Ruinens ålder, byggnadskonst i tidigare samhällen, ruinens användning och den förändring som skett i form av tillbyggnader eller restaureringar är de värden som återkommer i exemplen. Slutsatsen blir att förändringen är kanske det värde som är högst. Eftersom ”ruin” är ett stadium snarare än ett fast objekt blir förändringen ett faktum. Att frysa ett ögonblick av förfall kan alltså ta bort ett av de viktigaste kulturhistoriska värden som en ruin innehar.

Detta arbete ger ett förslag på en tillbyggnad av hus M på Linnéuniversitetet i Växjö. Kvalitativa intervjuer med kvantitativa inslag har utförts för att ta reda på lokalbehovet. Vid gestaltning av ett förslag finns det lagar, föreskrifter och rekommendationer som ska tas hänsyn till för att kunna skapa en ändamålsenlig och funktionell byggnad. Det finns även en mängd olika arkitektoniska kvalitéter att tänka på som t.ex. flexibilitet och rörelse. Förslaget till en tillbyggnad är en sammanvägning av de tillfrågades åsikter, teorin och utformarnas egna kunskaper. Förslaget presenteras med förklaringar, ritningar och visualiseringsbilder som beskriver gestaltningen och utformningen av den föreslagna tillbyggnaden.

The aim of this project has been to make an addition to an existing apartment block in Gävle, Dalapalatset. Dalapalatset was built between 1896 and 1899 and was designed by architect Nils Nordén and was planned to be built in three phases. The first two phases were built, but the last one never began. Now the block has a closed brick wall facing east. In the mid-1920s, city architect Gunnar Wetterling designed a proposal to complete the block, but this was never built. The intention of this project was to develop a new proposal for an addition, containing a program that is a continuation of the program of the existing building, residential apartments and commercial spaces. The fundamental issue has been how the addition should relate to the existing, whether the addition should adapt and conform to the existing in the interior as well as on the exterior or if it should be completely separated from the existing building and how to design for today’s life with building techniques of today. / Detta projekt omfattar en utveckling av ett tillägg till ett befintligt bostadskvarter i Gävle, Dalapalatset. Dalapalatset byggdes mellan 1896 och 1899 och ritades av arkitekten Nils Nordén och var planerad att byggas i tre faser. De två första etapperna byggdes, men det sista påbörjades aldrig. Idag avslutas kvarteret av en sluten brandvägg av tegel mot öster. I mitten av 1920-talet ritade den dåvarande stadsarkitekten Gunnar Wetterling ett förslag på en tillbyggnad, men detta genomfördes aldrig. I detta projekt har ett nytt förslag på en avslutande tillbyggnad utvecklats, innehållande ett program som fortsätter på det befintliga kvarterets program, bostadslägenheter och kommersiella lokaler. Den grundläggande frågeställningen har utgjorts av hur tillägget ska förhålla sig till den befintliga, huruvida den nya delen bör anpassa sig till och överensstämma med det befintliga såväl interiört som exteriört eller vara helt skild från den befintliga byggnaden samt hur utrymmena kan utformas för dagens sätt att leva och med dagens byggnadsteknik.

Tillbyggnaden ska inrymma de funktioner som huvudbyggnaden inte kan innefatta, alltså förvaring, restaureringsverkstäder men också undervisningsdelar. I huvudbyggnaden tittar man på konst och i tillbyggnaden lär man sig om konst. Koncept Tillbyggnaden ska inte vara för stor och ta över tomten, jag tänker mig att den är uppdelad i flera delar som i parken kan figurera som enskilda, separata byggnader. Dessa enskilda byggnader ska fungera mer som objekt i parken. Allt sammanfogas under mark med de mer privata och slutna funktionerna. Parken Parken i sig är en viktig del i projektet. Jag vill programmera den på så sätt att man gärna stannar i, och använder parken. Först och främst tänker jag mig uteserveringar till befintliga och nya caféer/restauranger. Sedan tänker jag mig att parken ska bli ett medel för att visa upp konst som finns i Nationalmuseum, fast på ett annat sätt. Alternativa sätt att titta på konst. Jag tänker mig också att byggnaderna blir en del av konsten i parken då varje byggnad är sin egen. I stora drag har jag att arbetat med ljus och mörker, privat och offentligt samt relationen mellan dessa. Jag har också arbetat mycket med hur man binder ihop byggnad och park på ett bra sätt. / The addition was supposed to house the functions that they do not have room for in the main building. Some of these funtions were storage, workshops and studyspace. In the main building you watch art, in the extension you learn about, and handle art. Concept My Concept was not to take up to much space in the existing park. I wanted my building to look like it was divided in several smaller buildings on site. I wanted to make the buildings part of the park and design them in such a way that each building woud figurate as its own object. The Park I thought that the park in itself was an important part of the project. I wanted to program it so that people would actually stop an use the park. I’m thinking outdoor cafés and restaurants and also the park as a way of showing art.  What I’ve worked with the most is light and darkness, private and public and the relation between these.

The project description is to draw an extension or annex to the existing Nationalmuseum building from 1866.The annex is designed to complement Nationalmusems activities and contain internal and public functions. Artentering the building must not be crossed by public visitors. Art and staff must be able to seamlessly move betweenthe extension and the main building. The new building includes a public study room for scholars working withthe collection of art on paper, workshops, conservation studios, art spaces and warehouses. Additionally, theannex is designed to host a large number of office spaces.With the renovation of Nationalmuseum they intend to open up the today built in south atrium. I have in myproject been inspired by the space and light of the atrium, which has inspired both room organization, spatialdimensions and entrance situations in the annex.The building’s facade is intended to have an almost classicist permanence and representative character.The strict and inviolable uniformity of the facade provides opportunities to retain a representative and autonomousfacade independent of the internal room functions. The facade/building will become an independent object, a“jewel” in the city equivalent to Nationalmuseum. The facade is constructed of precast concrete panels that arejoined together on site and spans vertically between the floors. The combination of different panel elements withdifferent colors, materials, components, and level of polish and their respective depth in the facade contributes toa well-articulated facade surface and near-abstract image with clear relievo effects. / Projektbeskrivningen består i att rita en tillbyggnad till den befintliga Nationalmuseibyggnaden från 1866 på södra Blasieholmen. Tillägget är tänkt att komplettera Nationalmusems versamheter och innehålla interna och publika funktioner. Konstens väg in i byggnaden får ej korsas av publika besökare. Konst och personal måste friktionsfritt kunna röra sig mellan tillbyggnad och huvudbyggnad. Tillbyggnaden av Nationalmuseum omfattar en offentlig studiesal för forskare som arbetar med samlingarna för konst på papper samt verkstäder,konserveringsateljéer, teknikutrymmen och magasin. Dessutom innefattar tillbyggnaden ett stort antal kontorsplatser för personal knuten till muséets verksamheter. I och med renoveringen av Nationalmuseum ämnar man öppna upp den idag igenbyggda södra ljusgården. Jag har i mitt projekt hämtat inspirationfrån ljusgårdens rymd och ljusföring, vilket har färgat såväl rumsorganisation, som rumslig dimensionering och entrésituationer i tillbyggnaden. Tillbyggnadens fasad är tänkt att ha en nästintill klassicerande permanens och representativ karaktär. Byggnadens övergripande struktur avtecknar sig i arkitekturens och fasadens formspråk genom geometriska och regelbundna relationer i fasad. Fasadens strikta och oantastliga likformighet ger möjligheter att utåt sätt behålla en representativ och autonom fasad oberoende av de innanför liggande rummens funktioner. Fasaden/byggnaden blir då ett fristående objekt,ett “smycke” i staden i paritet med Nationalmuseum. Fasaden är uppbyggd av prefabricerade betongelement som sammanfogats på plats och spänner vertikalt mellan bjälklagen. Kombinationen av olika panelement med olika färgtoner, materialkomponenter och poleringsgrad och deras respektive djup i fasaden bidrar till en välartikulerad fasadyta och nästintill abstrakt bild med tydlig reliefverkan. I de nya utställningsrum som bildas vill jag framförallt öppna för ett tillgängliggörande av Nationalmuseums stora magasinerade konstskatt genom dels ett “digitalt magasin” därden magasinerade konsten kan upplevas medelst nya tekniker och genom utställnings rum för mer temporära och genreblandade utsällningar där ett axplock av magasainets konstföremål förevisas för att kommentera dagsaktuelle händelser eller belysa ett visst konstnärsskap eller hantverkstradition.

Kandidatuppgiften som vi blev tilldelade innefattade utmaningen att bygga en tillbyggnad till en mycket historisk byggnad i centrala Stockholm. Den existerande byggnaden, som står i behov av en tillbyggnad, huserar Nationalmuseum. Museet var från början en gest till folket att få ta del av den kungliga konstskatten. Idag fyller museet inte bara de kungliga samlingarna utan all form av nationell konst och design från långt bak i tiden fram till modern tid.  Dessutom innehåller byggnaden en administrativ avdelning med administrativ personal samt magasin och ateljéer. På grund av mängden konst och ökade krav på arbetsmiljö och säkerhet så behöver man nu bygga ut. Utmaningen var komplex då den innehöll svårigheter på programnivå men samtidigt så skulle detta komma att bli ett nytt inslag i Stockholms hjärta med utblick över från de flesta stadsdelar. Mitt förslag blev ett tillägg som med ett relativt fritt formspråk skapats utifrån stadens linjer och människornas användande. / The task we were assigned included the challenge of building an addition to a very historic building in central Stockholm. The existing building, which is in need of an addition, houses the National Museum. The museum was originally a gesture to the people to take part of the royal art treasure. Today there is not only the royal collections within the museum, but all form of national art and design from way back in time to the modern day. As well, the building houses the administrative department with administrative staff and warehouses and studios. Because of the amount of art and increased demands on health and safety, they need to now build out. The challenge was complex as it contained the problems at the programme level but at the same time, this would become a new element in the heart of Stockholm with a view over most neighborhoods. My suggestion was a supplement that with a relatively free-form language created from the city lines and human use.

Nationalmuseum är ett statligt konstmuseum som ligger på Blasieholmen i centrala Stockholm i en byggnad från år 1866. Idag har en omfattande renovering och ombyggnation påbörjats, dels för att återställa byggnadens gamla arkitektoniska värden men också för att anpassa byggnaden till dagens högt ställda krav på utställningsmiljöer. Målet är att hela den gamla museibyggnaden ska användas till publika ändamål. På grund av detta behöver muséet byggas ut för att kunna inrymma den kontorspersonal och de verkstäder som verksamheten kräver. Detta projekt handlar om att utforma och gestalta den tillbyggnad som Nationalmuseum behöver. Förslag är en fristående byggnadsvolym som kopplas till Nationalmuseum under mark i det nordligaste hörnet. Tillbyggnaden sveper längs fastighetsgränsen för att inte skymma Nationalmuséets fasader samt för att undkomma muséets skuggning. Tillbyggnaden är tänkt att berika Blasieholmen genom att möjligöra en visuell koppling till de tre vackra omgivande strandlinjerna. Genom att på olika våningsplan arbeta med stereotomi och tektonik är byggnaden också tänkt att spegla den delning som finns i tillbyggnadens verksamhet. Tillbyggnaden som huvudsakligen är publik på utsidan är tänkt att förstås och upplevas successivt genom en regisserad exteriör vandring. / National Museum is an art museum of fine arts located on Blasieholmen in the central part of Stockholm in a building from 1866. Today an extensive renovation and refurbishment have started, partly to restore the building's old architectural values, but also to adapt the building to today's high standards for exhibition environments. The goal is that all of the old museum building will be used for public purposes. Therefor the museum needs to be expanded in order to accommodate the office staff and the workshops that the business requires. This project is about designing and illustrating the extension that the National Museum is in need of. The new proposal is a freestanding building volume that is connected to the National Museum below land surface in the northernmost corner. The extension sweeps along the boundary of the property to not obscure the façade of the National Museum and to escape the shading of the museum. The extension is meant to enrich Blasieholmen through enabling a visual connection to the three beautiful surrounding shorelines. By working with stereotomy and tectonics on different floors the building is meant to reflect the division of the building business. The extension is mainly public on the exterior and it is meant to be understood and experienced progressively through a directed exterior walk.

Som små varelser har de landat i och kring det gamla Landsarkivet iLund. Deras nätta fötter är förankrade i tyngden av teglet, och derasnärvaro vittnar om ett nytt kapitel, både för arkivet och detlitterära Lund. Landsarkivet, med sina tre byggnader från 1903 och 1971 utgör grundenför mitt Examensarbete . Ett arbete som undersöker hur man förhållersig till det byggda, hur man anpassar en specifik byggnad till en ny funktion och om vad ett nytt Litteraturhus i Lund  skulle kunna vara. / Like small creatures, they have landed in and around the old County Archives in Lund. Their dainty feet are rooted in the weight of the existing bricks, and their presence is indicative of a new chapter both for the archive and the city of Lund with it´s history of literature. The Archives, with its three buildings from 1903 and 1971 are the basis of my thesis.  A work that examines how to relate to the built environment, how to adapt a specific building to a new public program and what a new House of Literature in Lund could be.

Min utgångspunkt i projektet har varit att försöka hitta ett sätt att förhålla mig till den befintliga byggnaden, och därigenom låta det nya bli en tydlig del av det redan existerande. Jag har velat hitta en "enkelhet" eller självklarhet i hur den nya byggnaden utformas. Förslaget innebär ett adderande av en ny våning ovanpå den befintliga byggnaden, och blir därmed som en fortsättning av den. Tillbyggnaden har till sin yttre form och formspråk tydliga likheter med den nuvarande museibyggnaden, men den skiljer sig åt genom att den är utförd i ett annat material. Där den äldre byggnaden visar upp en stenfasad där varje bit genom hantverksskicklighet huggits ut till lagom stora bitar, har det nya istället med hjälp av ett mer industriellt tillvägagångssätt genom prefabricerade betongelement uppnått samma detaljeringsgrad. Studerar man fasaden på den befintliga byggnaden finner man att trots stora likheter skiljer sig ändå de olika våningsplanen åt i utseende. Genom adderandet av en extra våning läggs bara ännu en del till i den stapel som utgör hela byggnaden. / My starting point in this project has been to try to find a way to relate to the existing building, thus allowing the new to be a clear part of the existing one. I have wanted to find a simplicity in the way the new building continues from the existing. The proposal involves an addition of a new floor on top of the existing building, and thus becomes a continuation of it. The extension has to its external form and idiom distinct similarities with the current museum building, but it differs in that it is made of a different material. Where the older building showcases a stone facade where each piece through craftsmanship carved into bite-sized pieces, the new is rather using a more industrial approach by precast concrete to achieve the same degree of detail. Studying the facade of the existing building, one finds that despite many similarities, the different stories still from each other in appearance. By adding an additional floor is just another part of the pile added that represents the entire building.