The aim of this thesis is to study the structures and contents of art paraphrases during the first year of the Covid-19 pandemic through semiotics, intertextuality and intermediality, to create an understanding of what the reuse, or appropriation, of art can mean and which roles it could play in a contemporary visual culture. To achieve this, six “Covid paraphrases” are analysed alongside a rich complementary material collected from November 2021—February 2023 through netnographic methods focused on the social media platform Instagram. The study is centred around three categories of Covid paraphrases: positively modified paraphrases, negatively modified paraphrases and paraphrases modified through the act of substitution. The study finds that Covid paraphrases often build upon famous classical art works that contain human figures. These figures, as well as other elements of the image, are shown to be removed, relocated or replaced in the paraphrase. In other Covid paraphrases, new details are added to the image, often portraying objects connected to the pandemic, such as face masks or toilet paper. Most often, they are created, distributed and viewed through digital media, unlike the art works they build upon which generally take the shape of physical paintings. Surprisingly, the study of art paraphrases during the pandemic shows that the visual culture of Covid-19 consists of a considerable amount of humour despite the unstable state of the world. In this context, the Covid paraphrases play the role of the entertainer, and by reminding the public of the authorities’ restrictions in the fight against the new coronavirus, as well as of the long history of art, the paraphrases can also be seen as a source for information. Together with other new images, the Covid paraphrases create a new visual language filled with pandemic-specific signs. This reuse of images updates classical art works and gives them a new meaning in a modern setting, while simultaneously attaching the new paraphrase to an established history. These processes leave room for a revised and expanded art historical canon suitable for a global Internet culture.

Denna studie undersöker och diskuterar möjligheterna som finns för att tala om ett icke-verbalt visuellt identitetsspråk för kammaterial från perioden ca 700–900 e.v.t. Studien utgår från och analyserar arkeologisk forskning som utförts i olika miljöer. Syftet är att se till potentialen som finns för vidare forskning gällande kammar, råmaterial och ornamentiks delaktighet i identitetsprocesser. Genom att studera vardagliga föremål som kammar med nya metoder och teknologi ökar möjligheterna att studera subtila sociala och kulturella fenomen. Undersökningen ämnar därför att även belysa hur nya frågor kan tillkomma och ställas till äldre väl undersökt material. / The aim of this study is to discuss and explore the possibility of a non-verbal language based on visuality in comb material dating to c. 700-900 C.E. The study analyses different archaeological research done in different locales within and outside of Scandinavia. The aim is to understand the potential of further research into identity studies based on previously made associations and interpretations regarding combs, raw material and decoration. Through new technologies, the study of everyday objects of the past can be given new context and meaning. This study aims to bring forth the potential in old well documented material.

In early-sixteenth-century Tuscany, the small countryside convent of San Vivaldo was transformed into a new Jerusalem. A large number of chapels, decorated with sculptures, frescoes and reliefs, were erected under the supervision of the Franciscan order and in accordance with the Holy City’s topography. This thesis primarily examines the visual means by which the illusion of Jerusalem was constructed and what version of the Holy City that was offered to the San Vivaldo pilgrims. This is done through an analysis of the Chapel of the Holy Sepulchre and the Chapel of Calvary. In addition, possible connections between Franciscan meditation texts and the chapel complex’s art and architecture are explored. The scientific perspectives used are theories on visual culture as a vehicle for creating inner images; substitution; the interplay between memory, meditation and space; and pilgrimage as a liminoid experience. The results show that the San Vivaldo Franciscans strived to place the beholders in the depicted biblical stories by multimedial, affect-stimulating and interactive means. This strategy can be linked to the order’s meditation techniques, which also sought to bring the Christocentric narratives to life. In addition, the idiosyncratic shapes of the Jerusalem tomb and other significant architectural elements were recreated, which may have relocated the visitors mentally to the Holy City and, by extension, the proximity of Jesus. The Jerusalem that was built in San Vivaldo was neither one-sidedly biblical nor early modern. Instead, the site’s visual culture created several temporal and spatial layers that acted simultaneously and side by side.

Detta examensarbete skrevs vårterminen 2022 på institutionen för bild och slöjdpedagogik på Konstfack. Med en utgångspunkt i teorier om materialets agens och kulturella traditioner tar arbetet ann den digitala kultur som de senaste decennierna vuxit fram med ett extra fokus på skolans elever och deras fritid. Frågeställningen Hur förändrar görandet relationen till digitalt skapande i skolan? Banar väg för en undersökning av den relation skolan och lärare har till elevernas egen visuella kultur och om görandet kan bjuda in denna till skolans rum. Genom en workshop i digitala spel blev blivande bildlärare vägledda att delta i ett digitalt kreativt görande och deras utsagor, både före och efter workshoppen, analyserades med diskursanalys som metod. Resultatet visade att de blivande bildlärarna har en blandad bakgrund och bekvämlighet i det digitala görandet och att det finns en oro i att eleverna är mer kunniga i en del medium än läraren. De blivande lärarna hade även blandade åsikter om det digitala materialet och dess effekt på processen där vissa menade att hantverkets agens påverkades negativt av handens frånvaro och andra såg datorn som ett hjälpmedel.   Utifrån detta arbete väcks det sedan nya frågor om det digitalas relevans i bildämnet och hur ett digitalt görande skapar behov för en ny sorts didaktik där det digitala materialets agens får ta plats och görandet möjliggöra att eleverna kan vara delaktiga i utformandet av den digitala kulturen. I arbetet diskuterar jag även behovet av att utveckla lärarutbildningen för att höja den digitala kompetens som lärarna innehar.

The aim of this paper is to analyse how future art teachers talk about gender identity and sexuality in the context of an image analysis. In order to gather the empirical data used for this paper we sent out a questionnaire to student teachers with art as their primary subject. This questionnaire contained both closed and open-ended questions where they were instructed to analyse and describe four pictures of individuals that could be perceived as queer-coded, as well as answer questions regarding the core content of visual arts in the Swedish curricula for grade 7-9. The answers were then looked at through a queer theroetical lens using critical discourse analysis as our method. Based on the answers of the questionnaire we concluded that future art teachers use a politically correct and norm critical approach when speaking about gender identity and sexuality. We could however also see some confusion in the answers that possibly stems from a lack of knowledge and experience on the subject of gender identity and sexuality.

This knowledge overview consists of research surrounding digitalisation in pedagogics, visual culture learning communities and the correlation between these two subjects. Intercultural pedagogics often refers to including pupils’ ethnical cultural diversity as grounds for creating a discourse surrounding equality and inclusion in the classroom. However, we hypothesise implementing an intercultural view on pedagogics, where the culture is one based on teenagers’ digital presence. This could let teachers provide a learning environment that strengthens pupils’ engagement and assures inclusivity, without running the risk of labeling them ethnically. Throughout this assessment we have found research linked to the use of pop-culture and improved teaching environments, teenagers' visual identities and their sub-cultures, and an underrepresentation in the use of digital media as a proper teaching tool. Results show that a vast number of teachers misunderstand how digitalisation can be properly implemented in the classroom, and educational environments that manage to implement children’s and teenagers’ personal interests and digital identities greatly increase learning possibilities and student engagement.

Denna uppsats undersöker den konstnärliga dimensionen av supporterkulturen, med särskilt fokus på de organiserade koreografierna som äger rum på fotbollsarenor, även kända som tifon. Studien syftar till att analysera representationerna av tifon och den roll de spelar inom supporterkulturen för det svenska fotbollslaget Hammarby IF. De forskningsfrågor som utforskas är: Vilken övergripande roll fyller tifo och på vilka sätt kan dessa skapade visuella element kopplas till och påverka identiteten inom supporter- kulturen för Hammarby IF? För att uppnå detta har jag kontaktat fotografer och valt ut fyra olika tifon som förmedlar distinkta teman och budskap. Materialet analyseras med utgångspunkt från teorier som visuella kulturstudier, semiotik och performativitetsteori. Metodiken innebär att genom denotation och konnotation avslöja underliggande betydelser av det som visas. Som ett resultat avslöjar studien hur de olika tifona huvudsakligen representerar identitet, rivalitet, samhällskritik och hyllning, vilket bidrar till en djupare förståelse för samspelet mellan konst, sport och kultur. / This essay examines the artistic dimension of supporter culture, with a particular focus on the organized choreographies that take place in football stadiums, commonly known as tifos. The study aims to analyze representations of tifos and the role they play within the supporter culture of the Swedish football team Hammarby IF. The research questions to be explored are: What overarching role does tifo fulfill and in what ways can these created visual elements be linked to and influence identity within the supporter culture of Hammarby IF? To achieve this, I have contacted photographers and selected four different tifos that convey distinct themes and messages. The material is analyzed drawing upon theories such as visual cultural studies, semiotics, and performativity theory. The methodology involves annotating and connotating the visual elements to uncover underlying meanings of what is displayed. As a result, the study reveals how the different tifos primarily represent identity, rivalry, societal critique and homage, thereby contributing to a deeper understanding of the interplay between art, sports, and culture.

Denna uppsats undersöker ett typsnitt för romerska bokstäver avsett att associeras till ”Kina” som en exotisk och lockande miljö, utifrån svensk visuell kulturhistoria. Typsnittet undersöks genom analyser av svenska filmaffischer av Eric Rohman (1891-1949) ur Charlie Chan-serien mellan 1934-1940, med fokus på filmaffischen Charlie Chan i Kina (1935). Genom bildanalyser och diskussioner utifrån de teoretiska ingångarna postkoloniala studier, kritiska vithetsstudier och visuella kulturstudier kommer undersökningen fram till att typsnittet, genom att efterhärma kinesisk kalligrafi, associerar filmaffischens text och då affischen i sin helhet till ”Kina” som en exotisk, traditionell och främmande miljö. Jag har även undersökt hur ”Kina” och ”kinesen” har konstruerats i svensk visuell kulturhistoria, och hur typsnitt som det i filmaffischen Charlie Chan i Kina kan förstås utifrån den. En slutsats är att typsnittet agerar ut en lagom ”kinesiskhet”, på så sätt att det är ”kinesiskt” och associerar till ett föreställt ”Kina”, samtidigt som det fortfarande är tillgängligt och läsbart för en vit svensk publik. / This essay examines a typeface used for Roman letters meant to connote ”China” as an exotic and foreign place, within Swedish visual culture history. I examine this typeface using Swedish film posters by Eric Rohman (1891-1949) from the Charlie Chan-series from the years 1934-1940, focusing on the poster Charlie Chan i Kina (1935). The purpose is to examine constructions of ”the Chinese” and ”China” in these posters, and how this specific typeface has been used in these depictions as well as been constructed in relation to these ideas. Through a semiotic model for image analysis and the appliance of postcolonial studies, critical race theory and visual culture studies, I arrive at several conclusions. By imitating Chinese calligraphic visual elements, the typeface in Charlie Chan i Kina has the ability to connote ”China” as an exotic, traditional and foreign place, for a white Swedish audience. The analysis discusses the semiotic functions of the typeface in relation to contexts of the film poster, Swedish visual culture history and discourses concerning race in Sweden.

<p>Roy Andersson har med sina filmer intresserat och fascinerat många åskådare genom åren, kanske framförallt på grund av filmernas särpräglade komposition och bildspråk. Här arbetar han gränsöverskridande med orörlig kamera, långa tagningar och djupfokus. Själv står han med övertygelsen att en enda bild kan berätta så mycket mer, och därmed göra allt användande av flera bilder direkt överflödigt. Det filmiska grepp som Roy Andersson använder sig av grundar sig på vad han själv kallar för den komplexa bilden inom filmteorin. </p><p>Den här uppsatsen behandlar Roy Andersson och den komplexa bilden, samt diskuterar kring hans bildspråkliga inriktning som han har i förhållande till de konventioner som idag förekommer inom bildskapandet och den visuella kulturen. I uppsatsen görs en genomgång av Roy Anderssons produktioner, vilket täcker in områdena för spelfilm, kortfilm samt reklamfilm och som sedan sätts i relation till dagens visuella kultur med hjälp av den socialsemiotiska analysmetoden för visuell kommunikation. Utifrån detta perspektiv har tre scener från lika många av Roy Anderssons produktioner djupanalyserats. Diskussioner kring Roy Anderssons bildspråk förs även med hjälp av tre kompletterande teoretiska inriktningar; auteur-teorin (författarskapet), redundansprincipen och mise-en-scène. </p><p>Syftet med uppsatsen är att undersöka hur och varför Roy Anderssons bildspråk ser ut som det gör, och på vilket sätt som han genom användandet av den komplexa bilden gör för att uppnå detta.</p>

Roy Andersson har med sina filmer intresserat och fascinerat många åskådare genom åren, kanske framförallt på grund av filmernas särpräglade komposition och bildspråk. Här arbetar han gränsöverskridande med orörlig kamera, långa tagningar och djupfokus. Själv står han med övertygelsen att en enda bild kan berätta så mycket mer, och därmed göra allt användande av flera bilder direkt överflödigt. Det filmiska grepp som Roy Andersson använder sig av grundar sig på vad han själv kallar för den komplexa bilden inom filmteorin. Den här uppsatsen behandlar Roy Andersson och den komplexa bilden, samt diskuterar kring hans bildspråkliga inriktning som han har i förhållande till de konventioner som idag förekommer inom bildskapandet och den visuella kulturen. I uppsatsen görs en genomgång av Roy Anderssons produktioner, vilket täcker in områdena för spelfilm, kortfilm samt reklamfilm och som sedan sätts i relation till dagens visuella kultur med hjälp av den socialsemiotiska analysmetoden för visuell kommunikation. Utifrån detta perspektiv har tre scener från lika många av Roy Anderssons produktioner djupanalyserats. Diskussioner kring Roy Anderssons bildspråk förs även med hjälp av tre kompletterande teoretiska inriktningar; auteur-teorin (författarskapet), redundansprincipen och mise-en-scène. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur och varför Roy Anderssons bildspråk ser ut som det gör, och på vilket sätt som han genom användandet av den komplexa bilden gör för att uppnå detta.