Syftet med studien är att identifiera och analysera de aspekter som beaktas i bedömningen av barnets bästa och på vilket sätt eventuella föreställningar om genus uttrycks i tingsrättsdomar gällande vårdnad, boende och umgänge. För att besvara syftet har 25 domar analyserats genom kvalitativ metod samt tolkats utifrån tidigare forskning och genusteori. Forskningen kring strukturellt uttryckta genusföreställningar gällande barn är mycket begränsad. Däremot finns det mer om föräldrar och genus samt och principen om barnets bästa, vilken många forskare presenterar som genusneutral.  Resultatet visar att de flesta domarna uttrycker att barnets bästa, och således barnperspektivet, ska vara avgörande vid beslutet. I praktiken verkar detta ske till en viss utsträckning. Faktorer som tycks rucka på detta är exempelvis överenskommelser, svårigheter att presentera och ta hänsyn till barnets vilja samt den bestämda uppfattningen om barnets behov av kontakt med båda föräldrar. Aspekter som tas med i bedömningen verkar vara liknande för flickor och pojkar men framgår i olika omfattning och barnen beskrivs med olika ordalag. Resultatet visar vidare att domstolen oftast dömer vårdnaden ensam till modern, varav ett större resonemang kring barnets situation framgår för pojkar än för flickor. Modern bedöms i många domar, utan tydlig motivering, som klart lämplig vårdnadshavare medan fadern ofta beskrivs som olämplig.

Ifrågavarande studie ämnar undersöka socialsekreterares upplevelser och erfarenheter av principen om barnets bästa. Undersökningen är av relevans för socialt arbete då ytterligare forskning om barnets bästa efterfrågas, samt att problemområdet skapar diskussion kring huruvida det svenska skyddsnätet överensstämmer med lagstadgade skyldigheter och barn- och ungdomsvårdens syfte. Studien baseras på fem kvalitativa intervjuer med socialsekreterare som alla har olika erfarenhet av socialt arbete. Datamaterialet har satts i relation till tidigare forskning, rådande lagstiftning, BBIC-programmet och maktteorier, vilka har använts vid analysförfarandet samt slutdiskussionen. Resultatet påvisar att ärenden till stor del genomsyras av ett vuxenperspektiv, vilket många gånger medför att principen om barnets bästa och barnperspektivet går förlorat. Tidigare forskning uppmärksammar behovet av en tydligare definition av barnets bästa, något som studiens resultat delvis motsäger. Samtliga informanter efterfrågar istället resurser och eventuella laganpassningar för barn som utsatts för brott, då detta skulle underlätta skyddsarbetet i avsevärt större utsträckning än ett lagförtydligande. Informanterna menar att det inte föreligger några teoretiska svårigheter att bedöma barnets bästa, utan att det är den praktiska tillämpningen av principen som hindras på grund av främst organisatoriska förutsättningar. Det framkommer emellertid att laganpassningar och fler resurser inte nödvändigtvis kommer vara gynnande för skyddsarbetet, då riktlinjer inte alltid efterlevs i praktiken.

I Sverige är det inte tillåtet att genomföra surrogatarrangemang inom den svenska sjukvården. De som inte själva kan genomgå en graviditet, t.ex. manliga samkönade par, ges idag inget alternativ inom assisterad befruktning för att lösa barnlöshet. Tekniken inom assisterad befruktning gör det möjligt att genomföra fullständiga surrogatarrangemang där könsceller från tilltänkta föräldrar placeras i en utomstående kvinnas livmoder för att bära barnet. En följd av det blir att svenska par vänder sig utomlands, bl.a. till USA, för att genomföra surrogatarrangemang. Barn som tillkommer genom surrogatarrangemang utomlands riskerar att hamna i kläm då föräldraskapet för de tilltänkta föräldrarna är oklara. Långa handläggningstider och avsaknad av reglering försvårar för föräldrarna att uppnå status som rättslig förälder när de återvänt till Sverige. Frågan om reglering av surrogatarrangemang har varit uppe för utredning ett par gånger men hittills inte ändrat rättsläget. I den senaste utredningen ansåg man bl.a. att det finns kunskapsluckor kring hur barn som tillkommit genom surrogatarrangemang mår efteråt och att detta inte stämmer överens med principen om barnets bästa. Vi har i uppsatsen försökt redogöra för hur hanteringen av internationella surrogatarrangemang behandlas när lagstiftningen kring det saknas. Med utgångspunkt i gällande rätt har vi studerat hur par som vänder sig till USA löser föräldrafrågan när de återvänt till Sverige. Den krokiga väg som följer av surrogatarrangemang utomlands väcker ett intresse för att se hur lagstiftningen är förenlig med principen om barnets bästa. Utifrån det har uppsatsen behandlat huruvida surrogatarrangemang inom svensk hälso- och sjukvård är ett bättre alternativ utifrån barnets bästa. / Surrogacy arrangements is not permitted through Swedish healthcare. Couples who cannot carry a baby, such as homosexual men, are not given any alternative in assisted reproduction to solve childlessness. IVF enables complete surrogacy arrangements by using the intended parents’ egg and sperm and placing the fertilized egg into another woman’s womb. As a consequence, Swedish couples travel abroad to countries such as the United States to carry out surrogacy arrangements. The children who are born through surrogacy abroad risk being without legal parents in Sweden during court proceedings. Long processing times and lack of regulation make it difficult for parents to gain status as legal parent when returning to Sweden. The regulation of surrogacy has been discussed in the Swedish Parliament a few times but the law has not changed. The main reason being that it hasn’t been determined whether surrogacy arrangements are in line with the principle of the child’s best interest. In this essay we have attempted have tried to explain how the management of international surrogacy arrangements is dealt with when legislation is lacking. Based on current law, we have studied how couples who turn to the United States for surrogacy treatment solve the issue of legal parenthood when returning to Sweden. The difficulties that follow international surrogacy arrangements has raised the issue whether current Swedish law is consistent with the principle of the best interest of the child. Would a change to existing legislation, which would permit surrogacy arrangements within Swedish healthcare be a better option based on the best interests of the child.

Childhood as a social category is under strucural redefinition. In this thesis the child and childhood are understood as socially constructed phenomenons. Focus is laid upon the construction of the concept “in the best interest of the child” wich in The UN Convention on the Rights of the Child is defined as beeing the foremost important view to take into account when decisions wich affect children are made. As the thesis shows, a concrete and universall view of the best interest of the child is lacking in practice and would in many cases be unfortunate. Hence, the definitions of the term are interpreted as contingent and as negotiated through language (referred to as discourse). The analysis deconstructs utterances in a television based discussion into analytically defined levels of discourse and social practices wich results in a idea of how the child and childhood are defined through discourse. It is revealed that the positions of children and teenagers are mainly set by adult agents and that they sometimes differ from teenagers view of themselves. One of the results of the thesis is criticism against opressing views of the child and destructive definitions of its best interest.

No description available.

Studien syftar att undersöka hur barnets bästa beaktas i tingsrättsdomar, gällande vårdnad-och umgängestvister, utifrån avvägningen av barnets tillgång till båda föräldrarna och barnets rätt till skydd från en potentiellt farlig förälder. Detta när det förekommer eller har förekommit påståenden om våld mellan föräldrarna. För att besvara studiens syfte användes två frågeställningar. Den första handlar om vad tingsrätten bedömer som betydelsefullt i domarna i förhållande till barnets bästa. Resultatet visar att rätten till båda föräldrarna bedöms som betydelsefullt utifrån barnets bästa. Vidare bedöms föräldrarnas förmåga att samarbeta som betydelsefullt. Barnets vilja bedöms av tingsrätten som betydande endast i de fall där barnet är äldre. Den andra frågeställningen handlar om hur tingsrätten argumenterar för barnets rätt till båda sina föräldrar i förhållande till det våld som uppdagats. Resultatet visar att kärnfamiljsperspektivet dominerar och att gemensam vårdnad ses som barnets bästa. Våldet ses generellt som en icke-fråga och en diskussion eller argumentation kring våldet förekommer inte i förhållande till föräldrarollen. Slutsatsen är att det saknas en koppling mellan barnets bästa och förekomsten av våld mellan föräldrarna. Implicit anses barnets rätt till båda sina föräldrar mer betydelsefullt än barnets rätt till skydd från en potentiellt farlig förälder.

<p>"</p>

Vid tvister om vårdnad, boende och umgänge har barn i Sverige givits en rätt att uttala sig. Denna rätt framgår av 6 kap. 2 a § 3 st. föräldrabalken (1949:381) (FB). I bestämmelsen stadgas att ”hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. Barns uttalanderätt kommer även till uttryck i 21 kap. 5 § FB, där det fastställs att bortsett från när rätten anser det nödvändigt med hänsyn till barnets bästa får verkställighet inte ske mot barnets vilja om barnet har uppnått en sådan ålder och mognad att barnets vilja bör beaktas. Barnets bästa återfinns i 6 kap. 2 a § 1 st. FB. Paragrafen anger att ”barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Barns rätt att uttala sig utgör en del av den bedömning som sker vid ett fastställande av barnets bästa. Genom regleringen av barnets bästa och barns rätt att uttrycka sina åsikter i 6 kap. 2 a § FB har lagen kopplats till FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), där artikel 3 om principen om barnets bästa och artikel 12 om barns rätt att uttrycka sina åsikter utgör två av konventionens allmänna principer. Praxis och kritik som framhållits mot Sveriges hantering av tvister om vårdnad, boende och umgänge visar emellertid att rätten många gånger utgår från förutbestämda tolkningar kring vad som är barnets bästa, vilket många gånger leder till att föräldrarnas intressen tillgodoses framför barnets behov. Det har vidare framkommit att barnet inte alltid får möjlighet att höras eller får sina åsikter beaktade, vilket kan leda till avsevärda konsekvenser för barnet. 2015 beslutade regeringen att en särskilt tillsatt utredning skulle lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen i svensk lag. Frågan är således huruvida en inkorporering kan medföra att barns rättsliga ställning stärks genom att principen om barnets bästa och barns rätt att uttrycka sina åsikter tillgodoses på ett bättre sätt i praktiken. Om så är fallet kan en inkorporering vara lösningen på den problematik som nu föreligger gällande barns rättigheter i relation till barnkonventionen. För att utreda detta har Norge valts som jämförelseobjekt. I Norge är barnkonventionen sedan 2003 en del av norsk lagstiftning. I det fall det uppstår en konflikt mellan konventionen och norsk lag har konventionen företräde och därmed en stark formell ställning i landet. Sedan inkorporeringen har framsteg skett i implementeringen av barns rättigheter enligt konventionen, inte minst gällande barns rätt att uttrycka sina åsikter, där åldersgränsen för när ett barn skall höras i ärenden som rör barnet själv sänkts från tolv till sju år. Norge har dock en lång tradition av arbete med barns rättigheter som sträcker sig till tiden redan innan inkorporeringen av barnkonventionen. Landet var bland annat först i världen med att inrätta en barnombudsman år 1981. Trots detta har Norge ändå fått ta emot kritik från bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter som exempelvis anfört att det i praktiken föreligger brister i landets tillämpning av barns rätt att uttrycka sina åsikter. Det har också hävdats att den norska lagstiftningen förhåller sig något avvaktande till att barn skall få vara part i mål, medan andra ser positiva effekter av inkorporeringen. Till detta tillkommer problematiken med att det inte är möjligt att avgöra huruvida de framsteg som skett i norsk rätt sedan inkorporeringen är en följd av inkorporeringen i sig eller om det är sådana förändringar som kan tänkas ha skett även utan en sådan. Trots en snarlik problematik i länderna på flera punkter anser jag ändå att en inkorporering av barnkonventionen i svensk rätt är för handen med hänsyn till att Norge i flera delar förefaller ha kommit längre beträffande barns rättigheter och därmed stärkt barns rättsliga ställning.

Den här uppsatsen undersöker barnsekreterares åsikter om hur svensk lagstiftning påverkar deras arbete i fråga om barnets bästa när barn blivit omhändertagna och placerade i familjehem med stöd av Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, specifikt gällande §2 då föräldrarnas brist på omsorgsförmåga föranlett omhändertagandet. Via en semistrukturerad intervjumetod ställde vi frågor till sex barnsekreterare som arbetade med omhändertaganden av barn. Vi analyserade svaren med hjälp av anknytningsteorin och teorin om företrädarskap.  Svaren blev även speglade i relation till det aktuella kunskapsläget på området. Vår undersökning visade att våra informanter menade att svensk lag i vissa avseenden lägger större vikt vid föräldrarnas rättigheter än barns behov av skydd och trygghet exempelvis när barn knutit an till sitt familjehem. Det svenska familjestödsorienterade barnskyddssystemet fick även kritik för långdragna processer och försenade beslut om skyddsåtgärder i form av ett omhändertagande av utsatta barn. Kritik framfördes också mot vårt rättssystems förmåga att tillvarata barns bästa, speciellt efterfrågades större kunskap hos nämndemän och domare. / This essay investigates Swedish social workers opinion on the impact of the Swedish legislation, specifically the Care of young persons act, LVU, on their advocacy work with children in foster care, relating to the best interest of the child, placed in foster family care, due to the biological parents’ lack of caring capacity. A semi-structured interview method was used asking six social workers who worked with placements of children in foster care. The answers were analysed using attachment theory and advocacy theory and also in the light of recent research in the subject field. Our investigation shows that our interviewees find that Swedish law to some degree places more emphasis on the rights of the biological parents, as opposed to children's needs for protection, security, and attachment to the foster parents. The family oriented Swedish child protection system was criticised for lengthy processes and delayed decisions to take an abused child into custody. The Swedish legal system was criticised for not placing the best interest of the child foremost. The Swedish system with lay assessors judging in child protection cases were criticized for a lack of knowledge and expertise in the subject field.

No description available.