This study by the name “To be or not to be in dialogue with the world” is based on our interest in Biesta´s theories, more specifically about relational pedagogy. The empirical material consists of 21 public lessons in visual arts for high school taken from lektionsbanken.se. Through a qualitative text analysis we wanted to answer the questions: What functions does the lessons have that are described in the lesson plan? What opportunities to exist in the world in an adult way emerge? And lastly what research space is there for the student. In our result we have been able to shed light on how three teaching functions which Biesta calls qualification, socialization and subjectification, are expressed in our 21 public lessons, and then discuss what pedagogical implications it may have if one of these three functions becomes dominant in a lesson. Based on this we have used Biestas theory about a communicational gap where learning takes place, which involves risktaking.  In the space Biesta calls the gap which is a spectrum between – world destroyer and self destroyer on extreme opposite ends, it is recommended for both teachers and students to try to stay in the middle zone where we as humans can be in dialogue with the world in an adult way. In order for teachers to work with Biesta´s positive view of risk, great demands are placed on teachers who need courage to let go and let the risk take its place in their teaching. One way to work with risk and practice this is to put more focus on the process instead of on the result and the end product, which can become a problem in a goal-oriented school.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare beskriver sin undervisning med barns delaktighet och inflytande utifrån ett barnrättsperspektiv. Studien har analyserats genom Biestas demokratiska dimensioner kvalificering, socialisering och subjektifiering för att synliggöra vad undervisning kan bestå av för att utveckla demokratiska färdigheter. Resultatet visade att när pedagogerna använde sig av ett tydligt och konkret material, kunde pedagogerna utveckla strategier som bidrog till att arbetet med barnkonventionen kunde genomsyra hela dagen. För att synliggöra alla barns röster använde pedagogerna TAAK och bildstöd i sin undervisning. Röstning, valtavla och veckans hjälpreda var andra arbetssätt som visade att pedagogerna tog barns perspektiv i beaktning. På det sättet kunde pedagogerna skapa förutsättningar för alla barns inflytande och delaktighet i undervisningen. Pedagogernas arbetssätt bidrog till att möjliggöra för barns subjektifiering, där barnen fick möjlighet att agera som självständiga individer. Kvalificering och socialisering framträdde som delar i den undervisning där pedagogerna inom förskolans ramar skapade förutsättningar för barn att få demokratiska färdigheter med sig.

Syftet med studien är att undersöka hur kollegial obligatorisk fortbildning erfars av erfarna och verksamma lärare i grundskolan. Genom den valda ansatsen livsvärldsfenomenologi problematiseras innebörder av hur lärarnas upplevelser och erfarenheter kan förstås inom ramen för deras kontext. Den vetenskapliga pedagogiska teorin är: god utbildning enligt Biesta (2005, 2009, 2011a, 2011b, 2015). Studiens metodansats är induktiv och kvalitativ. Undersökningen har empiriskt material med skildringar i självrapporter och intervjuer från sex deltagare. Resultatet visar att fortbildningarna, i lärarnas livsvärld, inte förankras genom att lärare saknar tillfälle att vara delaktiga, i någon del av fortbildningsprocessen. Försteläraren har en roll som utförare och kontrollör och har små möjligheter att påverka fortbildningar. Fortbildningar har svårt att implementeras, nya fortbildningar avlöser varandra. Lärare har obligatorisk kollegial fortbildning som är påbjuden i ett makt- och beslutsystem där ekonomi kan vara en faktor en annan är en normorganisation som tränger ut möjligheter för lärare att arbeta enskilt och kollegialt med god utbildning då arbetstiden inte räcker till. Detta inverkar på lärares möjligheter för en kultur med meningsskapande processer, subjektifiering, utveckling av professionen och därmed god undervisning.

Det finns olika former av samverkan i gymnasiesärskolan. En hel del forskning finns om samverkan mellan professionella i skolan samt mellan lärare och elever men inte lika många som rör relationen mellan elevassistenter och elever. Studiens syfte var att ta reda på hur samverkan mellan elever och elevassistenter upplevs av elever och elevassistenter och hur parterna upplever elevassistentens yrkesroll. Studien genomfördes genom kvalitativa forskningsintervjuer. Sju elever med intellektuell funktionsnedsättning i kombination med dövhet, hörselskada och/eller synnedsättning samt sju elevassistenter intervjuades. Intervjuerna genomfördes antingen med tal eller teckenspråk. Forskningsfrågorna berör härmed relationen mellan eleverna och elevassistenterna där det kan handla om kommunikationen med elever som har dubbla samt trippla funktionsnedsättningar. Kommunikationen med elever som har hörselnedsättning/dövhet kan ske genom teckenspråk, tecken som stöd eller/och med hörseltekniska hjälpmedel som hörselteknik med t-slinga. Resultatet följs upp med en kvalitativ tematisk analys med stöd av Biestas teori om utbildningens syfte samt Radfords teori om scaffolding. Biestas teori synliggör socialiseringen där eleverna lär sig genom/med assistenterna vilket gör att de vågar utforska 3omvärlden och kan leda till självinsikt och självkännedom även kallad subjektifiering. Radford belyser olika scaffolding-roller: reparationsrollen, stödrollen samt heuristiska rollen. Resultatet visar att elevassistentens arbetsområde är brett vilket speglar elevernas förväntningar och upplevelser av elevassistentens närvaro. Elevassistenten ska ge socialt stöd, pedagogisk samt fokuserande stöttning. Det finns en önskan från en del av eleverna om ett “lära känna varandra”-samtal där eleven diskuterar med elevassistenten om elevens behov. Elevassistenterna nämner oftare än eleverna om elevassistentens samarbete med lärare som en del av yrkesrollen. Några slutsatser är att eleverna skulle kunna få mer inflytande i hur stöttningen ska utformas men trots det så är elevernas och elevassistenternas syn på elevassistentens yrkesroll tämligen samstämmig. Framtida studier kan inkludera lärare, som informantgrupp, då flera elevassistenter ansåg att lärare kan påverka hur elevassistentens yrkesroll kan se ut.

Detta examensarbete syftar till att öka kunskapen och förståelsen för hur gymnasieelever upplever att deras demokratiska kompetens, i form av aktivt politiskt deltagande, påverkas genom deltagande i FN-rollspel inom samhällskunskapsundervisningen. Studien vill således utröna på vilket sätt samhällskunskapsundervisningen och FN-rollspel förmår förmedla kunskaper, dels om men även i demokratisk kompetens i form av aktivt politiskt deltagande. Den teoretiska utgångspunkten sker dels utifrån Henrik Oscarssons sammanfattande modell över de tre demokratimodellerna; valdemokrati, deltagardemokrati och samtalsdemokrati. Dels utifrån Gert Biestas kunskapsteoretiska begreppsram, vilken formulerar tre funktioner inom utbildningens mål och syfte; kvalificering, socialisering och subjektifiering. En diskussion och analys kring studiens resultat görs med hjälp av dessa modeller för att utröna på vilket sätt FN-rollspel och samhällskunskapsundervisning förmår förmedla kunskaper om och i aktivt politiskt deltagande. Studien visar att FN-rollspel och samhällskunskapsundervisning generellt sett utvecklar förmågor hos eleverna som är representativa för modellen inom samtals- och valdemokrati i högre grad än modellen för deltagardemokrati. Eleverna visar god självinsikt och förståelse för demokratiska processer och vad det innebär i teorin att vara aktivt politiskt deltagande, men visar överlag ett litet intresse att vilja delta i det. Vidare dras slutsatsen att FN-rollspel och samhällskunskapsundervisning i hög grad domineras av kvalificerande och socialiserande funktioner, snarare än en subjektifierande funktion. FN-rollspel kan till viss del bidra med att stärka den subjektifierande faktorn. Slutsatsen blir dock att samhällskunskapen i huvudsak förmedlar kunskaper om demokrati samtidigt som eleverna socialiseras in i ett normerande förhållningssätt kring vad det innebär att vara en god demokrat. Därmed uppstår en obalans inom skärningspunkten för lärande och mellan den kvalificerande, socialiserande och subjektifierande funktionen.

Swedish compulsory school has recently been subjected to a number of political reforms. Between 2011 and 2014, for example, earlier grades, more national tests and a new curriculum plan (Lgr 11) were to be implemented. This thesis aims to examine those changes as they were experienced by teachers who teach history in Swedish upper primary schools. The theoretical framework is in-spired by existential philosophy, primarily as formulated in the works of Martin Heidegger and Hanna Arendt. In this way, the study highlights the teachers’ lived experience by making use of the concepts yearning, appearance, acting and mood. The study comprises of 36 interviews with 26 informants. The interviews were carried out and transcribed during 2014. The questions focus on both the existential being of the teachers’ lives as well as the ideological function of the history subject. This highly renders in the issue of how lived experiences of a specific school reform corresponded to the teachers’ own perception of a mean-ingful history education. Both the yearnings that were expressed by the participants and their de-scriptions of what they have experienced, have been related to the overall educational ideological functions stated by Gert Biesta (socialisation, subjectification and qualification) and Jonas Aspelin (existentialisation). Although the teachers’ narratives were greatly varied in some aspects, their interpretations of the new assignment seemed to be quite homogenous. Most of the teachers portrayed a situation characterised by performativity. Measurable knowledge and more frequent documentation seemed to be prioritised. Some of them stressed that they experienced less autonomy. In terms of history, the new curriculum was associated with more content knowledge, cognitive skills and procedural abilities. From the teachers’ perspective, pure qualification, rather than subjectification and social-isation, characterised the new curriculum. Still, the teachers’ feelings towards the curricular changes showed a great deal of divergence. Some of them embraced most of the new aspects. They claimed that clearly formulated require-ments in the history curricula provided them with security. They declared that their history teaching to some extent became more professional. In line with such beliefs, some teachers asserted that the strengthened focus on analytical skills improved their teaching. Particularly those who ex-pressed that they preferred such analytic procedural approaches described their experience in terms of confirmation and approval. Others appeared to struggle with the changes. While a few teachers even tried to resist the curricular changes, some found themselves forced to endure what appeared to be a totally new situation. They expressed disbelief, frustration and pain. Notably it was those most devoted to the existentialisational function of history teaching that usually seemed to express such alienation. As argued, they appeared to long for a lost possibility to engage their pupils, to bring history alive and to make meaning of the past.

Swedish compulsory school has recently been subjected to a number of political reforms. Between 2011 and 2014, for example, earlier grades, more national tests and a new curriculum plan (Lgr 11) were to be implemented. This thesis aims to examine those changes as they were experienced by teachers who teach history in Swedish upper primary schools. The theoretical framework is in-spired by existential philosophy, primarily as formulated in the works of Martin Heidegger and Hanna Arendt. In this way, the study highlights the teachers’ lived experience by making use of the concepts yearning, appearance, acting and mood. The study comprises of 36 interviews with 26 informants. The interviews were carried out and transcribed during 2014. The questions focus on both the existential being of the teachers’ lives as well as the ideological function of the history subject. This highly renders in the issue of how lived experiences of a specific school reform corresponded to the teachers’ own perception of a mean-ingful history education. Both the yearnings that were expressed by the participants and their de-scriptions of what they have experienced, have been related to the overall educational ideological functions stated by Gert Biesta (socialisation, subjectification and qualification) and Jonas Aspelin (existentialisation). Although the teachers’ narratives were greatly varied in some aspects, their interpretations of the new assignment seemed to be quite homogenous. Most of the teachers portrayed a situation characterised by performativity. Measurable knowledge and more frequent documentation seemed to be prioritised. Some of them stressed that they experienced less autonomy. In terms of history, the new curriculum was associated with more content knowledge, cognitive skills and procedural abilities. From the teachers’ perspective, pure qualification, rather than subjectification and social-isation, characterised the new curriculum. Still, the teachers’ feelings towards the curricular changes showed a great deal of divergence. Some of them embraced most of the new aspects. They claimed that clearly formulated require-ments in the history curricula provided them with security. They declared that their history teaching to some extent became more professional. In line with such beliefs, some teachers asserted that the strengthened focus on analytical skills improved their teaching. Particularly those who ex-pressed that they preferred such analytic procedural approaches described their experience in terms of confirmation and approval. Others appeared to struggle with the changes. While a few teachers even tried to resist the curricular changes, some found themselves forced to endure what appeared to be a totally new situation. They expressed disbelief, frustration and pain. Notably it was those most devoted to the existentialisational function of history teaching that usually seemed to express such alienation. As argued, they appeared to long for a lost possibility to engage their pupils, to bring history alive and to make meaning of the past.

This thesis is concerned with the question of what religious education should aim to achieve in the public sphere, and from that comes an interest in what is it that the teacher of religious education should aim to do. My enquiry is located, theoretically as well as conceptually, in the sphere of education. It is an educational study into religious education and situated in what can be termed a ‘Continental construction’ of educational research. I identify that since the inception of religious education in public schools in England, persistent assumptions have been made about both religion and education. I show how this has led, in my view, to conceptualisations of religious education which have been, and continue to be, incomplete. The central chapters of my thesis consider first religion and then education. This allows me to introduce my theoretical base, which is especially but not exclusively drawn from the work of Simone Weil and Hannah Arendt. I develop an argument suggesting that by also understanding religion existentially as faith, rather than as only belief or practice, will open new ways of considering the role of religious education in the public sphere. This is alongside an argument I develop with Arendt for education being conceptualised as bringing the child to action rather than to reason. This thesis argues for a broader understanding of religion, and therefore what it means to live a religious life, in religious education than has previously been considered. I bring this broader way of understanding what it means to live a religious life together with my argument for conceptualising education as bringing the child to action. This enables me to make a new proposal for what religious education should aim to achieve in the public sphere.