En undersökning rörande narrativ förmedlade genom användandet av icke-diegetiska ljud som inte är talad skrift, språk eller musik.

I detta arbete har det undersökts huruvida ett narrativ som berättas endast genom dieges ger samma resultat som om berättelsen skulle förmedlas med hjälp av icke-dieges. Detta arbete fokuserade på den verbala berättartekninken och genom en undersökning daär sex vana spelare av narrativa spel intervjuades. Undersökningen genomfoördes genom semistrukturerade intervjuer daär informanterna fick spela två artefakter, en diegetisk och en icke-diegetisk. Artefakterna var utformade att leverera narrativet genom tal och språk och skapades efter Walter Murch teori om kodat och inbäddat ljud. Utvärderingen visade att alla sex deltagare kunde skapa sig en viss uppfattning om narrativet men att det med icke-dieges blev tydligare vad den exakta beraättelsen var.

Denna uppsats är en jämförelse mellan den fiktiva dokumentären ”This is Spinal Tap” och tre andra dokumentärer, där jag använder mig av narratologisk analys för att besvara mina frågor kring berättarstruktur. Uppsatsen har delats upp med en narratologisk teoridel samt terminologi som förklarar och redogör för hur berättarstruktur fungerar samt en förklarning kring de olika diegetiska nivåerna. Detta leder till en ingående analysdel där jag förklarar hur ”This is Spinal Tap” samt de andra tre dokumentärerna är uppbyggda med hjälp av berättarstrukturella diagram som skildrar hur de olika diegetiska nivåerna smälter samman. Detta leder till min slutdiskussion där jag sammanfattar de olika delarna som avslutas med en sammanfattning där jag avslutar med resultatet av min studie.

I detta arbete har det undersökts huruvida ett narrativ som berättas endast genom dieges ger samma resultat som om berättelsen skulle förmedlas med hjälp av icke-dieges. Detta arbete fokuserade på den verbala berättartekninken och genom en undersökning där sex vana spelare av narrativa spel intervjuades. Undersökningen genomfördes genom semistrukturerade intervjuer där informanterna fick spela två artefakter, en diegetisk och en icke-diegetisk. Artefakterna var utformade att leverera narrativet genom tal och språk och skapades efter Walter Murch teori om kodat och inbäddat ljud. Utvärderingen visade att alla sex deltagare kunde skapa sig en viss uppfattning om narrativet men att det med icke-dieges blev tydligare vad den exakta berättelsen var.

<p>Utgångspunkten för uppsatsen är att studera relationen mellan vissa aspekter av form och innehåll i tre kortare prosatexter. Dessa aspekter är framförallt berättarinstans, berättelsens uppbyggnad, och det i två av texterna utryckliga temat förändring. De valda texterna är kortromanen <em>På Chesil Beach </em>av Ian McEwan (2007), novellen ”Döden i Damaskus” av Anna-Karin Palm (2001) och kortromanen <em>Berömmelse</em> av Daniel Kehlmann (2010).</p><p>Litteraturvetenskapliga perspektiv och analysredskap är valda med tanke på att en av texterna påstår något om berättarens funktion, och att en av de andra texterna resonerar kring vad en berättelse är. De narratologiska verktygen faller sig därför naturliga. Den hermeneutiska metoden används i begränsad utsträckning för tolkningen av texterna. Resultatet av studien visar att texternas uppbyggnad<strong> </strong>i två av fallen tydligt medverkar till att gestalta texternas teman. Den vid första anblicken postmoderna texten <em>Berömmelse</em> – <em>Roman i nio historier</em> (2010) visar sig ha en mer sammanhängande struktur än som kanske märks vid en första snabb genomläsning. I samtliga tre texter är karaktärerna bärare av temat.</p>

Denna uppsats är en narratologisk analys av berättarstrukturen inom filmen Stranger than fiction. Uppsatsen inleder med en terminologi samt en teoridel kring vad som är berättarstruktur. Utifrån detta analyserar jag filmen för att grundläggande redogöra kring hur den är berättad genom att först beskriva filmens totala fabula för att sedan analysera vad som egentligen förmedlas och på så sätt även komma fram till en slutsats kring filmens totala berättarstruktur. Resultatet visar på att Stranger than fiction är berättad genom flertalet olika nivåer som visar på två olika berättare inom två olika diegeser som förmedlas genom samma berättare. Detta resultat leder till en tematisk diskussion ett postmodernt ontologiskt syfte som genom filmens komplicerade narratologiska struktur försöker förmedla budskapet ”lev det liv du vill ha” samt ”livet blir viktigt först när döden gör sig synlig.

Uppsatsen handlar om digitala visuella effekter och hur de används i fantasyfilmerna Harry Potter och de vises sten (2001) och Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011). Filmanalysen är avgränsad till scener som är viktiga för filmens narrativ. Scenerna utgör centrala delar av den klassiska dramaturgiska modellen. Syftet med uppsatsen är att undersöka om de visuella effekterna har någon narrativ betydelse och funktion inom de två Harry Potter-filmerna. I uppsatsen används litteraturen till att skapa ett analysverktyg som inkluderar en undersökning av effekternas form och syfte, samt en narrativ analys av de visuella effekterna. Uppsatsen avslutas med slutsatsen att båda Harry Potter-filmerna är beroende av visuella effekter, samt att effekterna har en avsevärd betydelse för filmernas narrativa förmåga och utveckling.

Metadieges i spel presenterar en ny term för hur dieges kan kategoriseras i spel. En granskning har gjorts av modeller som tidigare använt begreppet dieges varpå en lucka har upptäckts. De tidigare modellerna kategoriserar inte ljud i metanarrativ när det finns två narrativa lager. För att undersöka metadiegetiska ljud görs en kvalitativ studie med en artefakt av fyra nivåer som utsätter testdeltagare för metadiegetiska händelser. I testet undersöks det om ett metanarrativ kan förmedlas till spelaren med nästan bara ljud. Resultatet visar på att metadiegetiskt ljud inte räcker till för att spelaren ska förstå narrativet. Det diskuteras att en undersökning med delvis visuell förmedling och längre speltid skulle hjälpa spelaren att förstå. Vidare presenteras olika hypoteser för hur metadiegetiska ljud kan utvecklas och exempelvis samspela med visuellt berättande, och vad det har för betydelse för framtida utveckling av spel som innefattar metanarrativ i form av drömmar, simulationer och virtuella miljöer. / <p>Det finns övrigt digitalt material (t.ex. film-, bild- eller ljudfiler) eller modeller/artefakter tillhörande examensarbetet som ska skickas till arkivet.</p>

I det här arbetet undersöks ljudet och musiken i två svenska speltitlar vid namn Battlefield 1 och It Takes Two. Battlefield 1 från år 2016 är ett fps spel medans It Takes Two från år 2021 är ett action-äventyr spel. Det är en nivå från vardera spelsom det fokuseras på. Arbetet inleddes i form av en analys som gjordes av ljudmiljön i nivåerna för att identifiera viktiga egenskaper och ljud hos spelen. Nivåerna spelades igenom och spelades in för att vidare analyseras. I diskussionen så lyfts det även fram likheter och olikheter mellan de båda spelens ljudmiljöer för att finna samband. Undersökningen gjordes med betoning på Murray Schafers koncept “soundscape” med tillhörande begrepp “keynote”, “soundmark” och “signal” som grunden. Begrepp och verktyg från forskning inom filmmusik användes också, såsom “dieges” och “ledmotiv”. Anledningen till utförandet av arbetet är att öka förståelse och komma fram till hur ljud och musik kan berätta något i dator och tv-spel ensamt eller tillsammans med det visuella. Spridningen genremässigt på dessa två speltitlar ger också en bredare bild i hur det kan se ut iljudmiljön inom dator och tv-spel. En av den viktigaste punkten i analysen handlarom hur ljudet och musiken kan kommentera och berätta om situationer i spelen. Hur ljudet och musiken med andra ord bidrar till att bygga upp de virtuella världarna ensamt eller tillsammans med i huvudsak bilden.

Immersion är ett tämligen välutforskat område, men de studier som undersöker kopplingen mellan diegetiska gränssnitt och immersion hos spelare har lidit av bristfälliga spelartefakter. Följande studie utnyttjar en spelartefakt som bedömts vara mer passande för att undersöka immersion hos spelare, i syftet att utföra en mer robust undersökning än vad som tidigare gjorts och sätta ett exempel för framtida studier. Undersökningen genomförs genom att deltagare får spela en av två varianter av spelartefakten varefter de får fylla i en enkät om sin upplevelse. Resultaten av undersökningen visar att skillnaden i rapporterad immersionsnivå hos spelare mellan de två grupperna är minimal, vilket kan indikera att immersion är ett för komplext fenomen för att enstaka spelelement ska kunna orsaka mätbara skillnader med deras närvaro respektive frånvaro. Framtida arbete kan ytterligare undersöka forskningsfrågan och andra frågor relaterade till immersion genom att använda ett större antal testpersoner och fokusera på faktorer utöver spelets gränssnitt.