Syftet med detta arbete har varit att identifiera normer och värden som förmedlas i statliga uttalanden kopplade till NATO-frågan för att nå en djupare förståelse av statens diskursiva praktik, samt hur detta kan förstås som en del av socialiseringen av den svenska befolkningen. Förmedlade normer och värden undersöktes utifrån tre kategorier; svensk säkerhetspolitik, den svenska identiteten samt NATO som organisation. För att undersöka detta har det gjorts en diskursanalys på citerade uttalanden från politiker och myndighetsanställda publicerade i artiklar från SVT Nyheter. Citaten har analyserats utifrån diskursanalysens konstruktivistiska perspektiv i kombination med Flockharts teori om komplex socialisering. I analysen används diskursanalytiska verktyg, som studerande av ordval, metaforer och lexikala oppositioner. Resultaten visar på att normer och värderingar kopplade till säkerhetspolitik och den svenska identiteten förekommer i högre grad jämfört med färre normer och värden om NATO som organisation. Det identifieras även vissa spänningar inom de olika kategorierna. Vidare har återkommande mönster av enhetlighet och riktning identifierats i diskursen. Studien bidrar med en fördjupad förståelse för förespråkade normer som förmedlas från staten mot den svenska befolkningen.

Syftet med denna studie är att undersöka om pedagogerna positionerar barnen olika beroende på barnens verbala förmåga samt om och i så fall i vilken grad barnen positionerar varandra utifrån deras språkliga förmågor. Studien är utförd genom kvalitativ metod, där två avdelningar i samma förskola deltog. Datainsamlingsmetoderna som användes var intervjuer och observationer. Både barn och pedagoger observerades och intervjuernas respondenter var pedagogerna. Det insamlade materialet har tolkats och analyserats utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv med utgångspunkt i Foucaults teorier om makt och diskurser. I analysen av det insamlade materialet framkom leken som en viktig del i synliggörandet av maktaspekterna i den medverkande förskolan. Det var genom leken som barnens positionering av varandra blev synlig. Även pedagogerna positionerade barnen utifrån hur pass bra lekare barnen ansågs vara. Resultatet visade även att det verbala språket hade betydelse för hur barnen inkluderade och exkluderade varandra i leken. Det framkom också att pedagogerna hade en hög medvetenhet om att de befann sig i en maktposition gentemot barnen, samt en stark vilja att förvalta makten väl. I de pedagogstyrda aktiviteterna visade resultatet att de verbalt starka barnen hade större samstämmighet med pedagogerna och erbjöds mer delaktighet, jämfört med de barn som precis börjat utveckla verbalt språk och barn med språklig sårbarhet.

No description available.

I denna undersökning riktas intresset mot att förstå och belysa sätt att tänka kring utbildningsplanering, undervisningens organisering och utbildningens relevans och betydelse i samtiden och framtiden, och detta under en period från 1957 till 1975. Mer specifikt närmar sig undersökningen den satsning på undervisningsteknologi och utbildningsteknologi som görs inom utbildningssystemet under denna period. I detta närmande används en diskursiv textanalytisk metod, Michel Foucaults arkeologiska angreppssätt, för att söka belysa periodens utbildningsmässiga tänkande, såsom detta tar sig uttryck i relationen mellan utsagor producerade av politiska, fackliga och vetenskapliga aktörer engagerade i utbildning – och mer specifikt i grundskolans utveckling. Jag använder sedan en kritiskt diskursiv teoribildning, med huvudvikten lagd vid Foucaults genealogiska inriktning, för att skapa en förståelse för vad som i denna undersökning berörs som ett u-teknologiskt vetandeobjekt. Här intresserar jag mig för det specifika i ett u-teknologiskt vetande, men även dess plats i en utbildningsdiskursiv praktik där dimensioner som vetenskap, teknik och utveckling är centrala för en förståelse av detta vetande. En mer övergripande linje i denna undersökning är även en diskussion av sättet att tänka kring utbildning igår, idag och imorgon, och detta i perspektivet av det moderna samhällets föränderlighet eller tröghet.

This is about how pupils in years 4 to 6 of compulsory school and their teachers make meaning in teaching activities and texts. The aim of the study is to investigate the teaching and learning of writing and the pupils’ discursive texts. Another aim is to use linguistic theories and develop methods and analytical concepts for studying teaching practices. Sources for the material are the teaching practices in two classes, the teachers and the pupils. The field studies lasted for two years, consisting of observations and interviews. Twelve pupils’ texts and four writing projects are studied in depth. The theoretical framework is linked to systemic functional linguis­tics, critical discourse analysis, dialogical conception of language and new literacy studies. Analytical tools are also derived from rhetorical structure theory, relief theory and theory of text sequences. These tools have been adap­ted and are also applied in the analysis of the teaching practice. To analyse pupils’ meaning making in their texts, a theory of mobility in texts is used. The analyses show two different categories of texts and teaching practices. The hierarchically composed texts are characterized by hierarchies concerning the entire text. The sequentially coupled texts are charac­terized by many vague relations between text entities. One conclusion is that the students in the hierarchically composed texts develop knowledge during writing. They make meaning recursively when writing and they seem to grasp the text as a whole in a way they do not in the sequentially coupled ones. In the sequentially coupled texts, pupils seem to develop knowledge mostly before they write the text, rather than during the writing. In the hierarchically composed practice the pupils deepen their knowledge about text. The result can be interpreted as showing that pupils primarily need education about global text levels in order to develop text knowledge and subject knowledge. Teaching practice seems to promote all pupils’ meaning making if the practice is characterized by many interpersonal relations in the chains of spoken and written texts and if pupils learn to write texts that can structure their meaning making in a functional way.

Children who migrate to Sweden are usually introduced to the Swedish school through some kind of introduction programme in their new community. This study examines the experiences of newly arrived children participating in school introduction in the early school years, as well as the experiences of the teachers and principals working with the programme. In the community in which this study is situated, newly arrived children participate in a special school unit where the goal is to map their experiences and skills from former education, and where the teaching of Swedish as a second language is seen as an important part of the introduction. Forty-two interviews (40 individual and 2 pairs) were conducted with principals, teachers and newly arrived children (ages appropriate for Years 2, 3, 4 and 5 in elementary school). Employing a social constructivist perspective, together with inspiration from Critical Discourse Analysis, the study aimed at outlining the discourses the participants draw on when speaking about the school introduction and how these discourses affect the participants’ positioning of themselves and other participants in the school practice. Fairclough’s theory of discourse (1992, 2001) provides an understanding of how participants experience being part of the school introduction as well as their own and other participants’ positions in the school practice due to ambient discourses. The results indicate that four discourses dominate the practice and affect the participants’ view of each other and themselves as well as their possibilities to impact the practice and their own situation as being a part of it. The four discourses that were identified are described as 1) the Swedish language as a key to success in school, 2) the adjustment of behaviour as a key to success in school, 3) the substantial immigration as a challenge, and 4) heed.

I den här vetenskapliga essän undersöker jag relationerna mellan olika former av materia, både mänsklig och icke mänsklig, i ett utbildningsrum. Syftet är en ökad förståelse för hur mening och tillblivelse möjliggörs och begränsas utifrån mitt agerande inom ramen för den materiellt-diskursiva praktik som utbildning utgör. Utgångspunkten är en gestaltande berättelse utifrån olika möten mellan mig, en matta och några kursdeltagare i ett utbildningsrum under en ledarskapsutbildning. Essäns teoretiska ramverk består av tankar från filosofen Martin Bubers dialogfilosofi och den posthumanistiska kvantfysikern, Karen Barads, agentiella realism. Utifrån den posthumanistiska analysmetoden, diffraktion, samläses teorier och insikter genom varandra för att söka fram emot ett tydligare artikulerande kring vad det innebär att agera utifrån mitt yrke och vad som är min praktiska kunskap. / In this scientific essay, I explore the relationships between different forms of matter, both human and non-human, in a training room. The purpose is to increase the understanding of how meaning and becoming are made possible and limited based on my actions within the material-discursive practice that education entails. The starting point is a narrative story based on different meetings between me, a carpet and some participants in a training room during a leadership training. The theoretical framework of the essay consists of thoughts from philosopher Martin Buber's philosophy of dialogue and the posthumanist quantum physicist Karen Barad’s, agential realism. Based on the posthumanist method of analysis, diffraction, theories and insights are read through one another to seek a clearer articulation of what it means to act on the basis of my profession and what is my practical knowledge.