Detta utvecklingsarbete har utförts som en aktionsforskning med fokus på att genom praktiska samt teoretiska övningar kunna sätta sig in i funktionsnedsattas vardagssituation. Utifrån ett inkluderande perspektiv och demokratiskt samspel har fokusområdet utforskats med hänsyn till de medverkande barnens och elevernas erfarenheter och intressen. Med detta utvecklingsarbete har vi syftat till att skapa förståelse för funktionsnedsatta barns vardag. De metoder som nyttjats är observationer, samtal, fokusgrupper samt texter och bilder. Aktionsforskningen utfördes på en kommunal förskola samt en kommunal grundskola belägna i mellersta Sverige. Dessa verksamheter valdes ut på grund av att vi sett behov av utvecklingsarbete kring förståelse för funktionsnedsattas vardagssituation samt progression av empatisk förmåga i verksamheterna. Genom att koppla teorier i praktiskt utförda handlingar möjliggjordes utvecklingen av barnens och elevernas empatiska förmåga samt förståelse för och respekt gentemot varandra. Barnens och elevernas kompetens och gruppdynamik har även fått möjlighet att stärkas. I gemenskap och samarbete kan förståelsen för andras livssituation öka vilket bidrar till ett öppnare och tryggare klimat där fördomar lyfts och bearbetas. Detta är en förutsättning för att skapa en skola för alla där allas egenskaper ses som en tillgång.

Syftet med uppsatsen är att belysa hur verksamma förskollärare beskriver att de arbetar med barnens empatiska utveckling i förskolan. Syftet är även att jämföra förskolepersonalens uppfattningar och se hur arbetet skiljer sig. Undersökningens design var av kvalitativ karaktär där intervjun var central. Vid intervjuerna ställde jag frågor som undersökningspersonerna fick svara på och min uppgift blev att lyssna på vad de hade att säga och skaffade på så vis mig en uppfattning. Min studie har kommit fram till att de intervjuade förskollärarna har samma syn på vad empati är och står för, men att de utövar det på olika sätt i verksamheten. Att vara lyhörd, lyssna på barnen samt ge dem tid och möjlighet att prata är viktigt att göra som förskollärare, men även att vara en god empatisk förebild själva för barnen.

I kommunen X skolplan står det skrivet att Vägledande samspel är ett arbetsverktyg för ökad måluppfyllelse bland eleverna. Vägledande samspel är ett program vars mål är att öka lärarnas medvetenhet om sina egna roller och om det betydelsefulla samspelet med barnen. Syftet med den här studien var att ta reda på hur lärare och rektorer på två F-6 skolor upplevde Vägledande samspel. Via åtta kvalitativa intervjuer har vi fått svar på hur lärarna och rektorerna upplever Vägledande samspel, hur Vägledande samspel kan tillämpas under skoldagen och vilka begränsningar som upplevs med Vägledande samspel. Respondenterna är alla positivt inställda till Vägledande samspel. De anser att Vägledande samspel genomsyrar hela skoldagen och att det är en hjälp i att stärka barnen i deras utveckling. Samtliga respondenter var överens om att deras förhållningssätt gentemot barnen hade förändrats positivt efter att de genomgått programmet Vägledande samspel.

Uppsatsens syfte var att genom en intervjustudie ta reda på huruvida ett urval av de lärare och pedagoger som använder värdegrundsmaterialet REDE i sina barngrupper ansåg att det påverkat barnens empatiska förmåga. Sex personer intervjuades och gav sin syn på om arbetet med REDE-materialet påverkade barnens empatiska förmåga, det var någon skillnad i påverkan mellan flickor och pojkar, inlärningsklimatet påverkades, det sociala klimatet påverkades och huruvida de ansåg det vara viktigt att materialet handlade om djur. Resultatet visade att de intervjuade lärarna och pedagogerna ansåg att REDE-materialet påverkat barnens empatiska förmåga, att fyra av sex inte ansåg att det var skillnad i påverkan mellan flickor och pojkar, att arbetet påverkat inlärningsklimatet och det sociala klimatet och att fem av sex ansåg att det var av vikt att materialet till stor del handlade om djur.

No description available.

<p>Syftet med uppsatsen är att belysa hur verksamma förskollärare beskriver att de arbetar med barnens empatiska utveckling i förskolan. Syftet är även att jämföra förskolepersonalens uppfattningar och se hur arbetet skiljer sig. Undersökningens design var av kvalitativ karaktär där intervjun var central. Vid intervjuerna ställde jag frågor som undersökningspersonerna fick svara på och min uppgift blev att lyssna på vad de hade att säga och skaffade på så vis mig en uppfattning. Min studie har kommit fram till att de intervjuade förskollärarna har samma syn på vad empati är och står för, men att de utövar det på olika sätt i verksamheten. Att vara lyhörd, lyssna på barnen samt ge dem tid och möjlighet att prata är viktigt att göra som förskollärare, men även att vara en god empatisk förebild själva för barnen.</p>

SAMMANFATTNING Att möta och vårda personer som är allvarligt sjuka och döende är svårt. Syftet med studien var att belysa på vilket sätt som sjuksköterskan kan förmedla empati till en patient i livets slutskede samt att beskriva hur den empatiska relationen kan förstås med hjälp av Joyce Travelbees omvårdnadsteori. Studien är litteraturbaserad och bygger på engelskspråkiga artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Studien bygger på sex vetenskapliga artiklar publicerade mellan 1997 och 2000, varav fem är kvalitativa studier och en är litteraturstudie. I resultatet framkom att en god relation mellan sjuksköterska och patient är av betydelse för en empatisk relation, samt olika kommunikationsvägar och socialt samspel för att få patienten att uppleva livskvalitet. Empati förmedlas genom att hjälpa patienten att få uppleva livskvalité. Detta kan uppnås på olika sätt, bland annat genom att ge tillgänglighet och kontinuitet från sjuksköterskan vilket då kan resultera i en förtroendefull relation mellan parterna.

Intresset för historiedidaktik ledde mig till Skolverkets Kommentarmaterial till kursplanen i historia där begreppet historisk empati återkom i relevanta sammanhang utan en närmare definiering. Jag bestämde mig för att ta reda på det vilket ledde till att syftet blev att se hur svensk historiedidaktisk forskning definierar begreppet historisk empati samt vad som aktiverar och utvecklar begreppet historisk empati enligt nationell forskning. För att ta reda på syftet och besvara mina frågeställningar användes en systematisk litteraturstudie med en induktiv ansats. Utifrån svensk historiedidaktisk forskning med internationell referenslitteratur som språngbräda insåg jag genom den induktiva metoden hur tre kategorier bildades utifrån forskares definitioner samt metoder för hur begreppet historisk empati kunde utvecklas hos individen. Forskare närmade sig begreppet genom att hänvisa till att begreppet historisk empati utvecklades antingen av en kognitiv förmåga eller ur en kontextuell förståelse men begreppet historisk empati kunde även utvecklas genom att en individ blev känslomässigt engagerad och därför motiverad till att lära vilket i sig kunde utveckla begreppet historisk empati. Mina slutsatser är att kategorierna tillsammans leder till att historisk empati utvecklas hos individen. Vad forskare menar utvecklar historisk empati hos individen är däremot olika då skillnaden är att forskare tillåter olika metoder till att utveckla begreppet historisk empati. De forskare som menar att det enbart krävs en kognitiv förmåga till att utveckla begreppet historisk empati ser inte att motivationen av att bli emotionellt engagerad som en del i att utveckla en historisk empatisk förmåga. Ytterligare finns de forskare som anser att en emotionell känsla kan fungera som motivation vilket leder till att en nyfikenhet skapas som leder till att en kognitiv förmåga byggs upp och att begreppet historisk empati utvecklas.

Syftet med vår studie var att vi utifrån en enkätundersökning tittat på vilka strategier som förskolelärare anser vara viktiga när det gäller att bemöta barn i kris. Vi valde att använda oss av en kvalitativ forskningsstrategi med en kvantitativ undersökningsmetod. Vi tog del av verksamma förskolelärares tankar och erfarenheter kring barn i kris med hjälp av en enkät med ostrukturerade frågor. Resultatet visar att strategierna ser ut på likartat sätt och förskolelärarna har liknande uppfattningar om vad som är viktigt i bemötandet av barn i kris i förskolan. De strategier som framkom var empati, anhörigkontakt, stöd utifrån, trygghet, förskolelärarnas kompetens och estetiska verktyg. Förskolelärarna svarade också på vad begreppet empati betyder för dem och hur deras krisplan för verksamheten såg ut. De slutsatser vi kunde dra av det resultat vi fick in var att en empatisk strategi för bemötande av barn i kris var den mest omtalade. Många av förskolelärarna kände dock att specifik kunskap om kris skulle behövas.

Att vara empatisk innebär att vara medveten om andra människors känslor och att handla efter dessa. Vissa forskare anser att denna intelligens är medfödd, men att den som andra intelligenser måste tränas för att utvecklas (Smith 2006; Hoffman 2000) Enligt Läroplan för förskolan Lpfö 98 (Skolverket 2010) ska empatiarbete finnas med i den dagliga verksamheten, genom att arbetsmetoder som främjar förmåga till inlevelse och medkänsla med andra inkluderas. Syftet med arbetet är att undersöka hur förskolepersonal kan ta del av metoder som stöds av forskning, för att stärka och uppmuntra barns empatiska handlingar och utveckla dem. Flera forskare och författare anser att verksamma metoder i detta arbete är vuxnas närvaro och förhållningssätt, hur/att barn får använda känslor och blir bekräftade i dessa samt hur empatiska handlingar uppmärksammas i vardagen (Niss, Hindgren och Westin 2007; Öhman 2003). Genom att systematiskt tillämpa det väsentliga i sådana metoder i en småbarnsgrupp under sex månader, har jag följt och observerat vad de haft för inverkan på barnens empatiska förmåga. Observationerna i arbetet är uppdelade i två delar. Första delen visar exempel på spontana empatiska handlingar hos barnen. Dessa observationer har analyserats utifrån Hoffmans (2000) teorier om hur barn reagerar på empatisk nöd. Enligt Hoffman blandar barn i ett till tvåårsåldern ofta ihop andras oro med sin egen och tröstar med medel som lindrar den egna oron, vilket även mina observationer visat. Några av observationerna visar på en stegvis ökad empatisk förmåga, vilket enligt Hoffman sker när barnet anpassar sin handling efter andras behov. Den andra delen av observationerna, som visar på samspel barn- vuxen, har analyserats enligt Vygotskijs teorier om "den närmaste utvecklingszonen" (Smidt 2010), vilken kan förklaras som ett stöd, ofta i dialog mellan vuxen och barn. Den vuxne eller mer kompetente hjälper barnet att komma vidare från sin aktuella prestationsnivå till den potentiella nivån. Mina observationer visar att; genom att förskolläraren i dessa situationer upprättar en dialog som förstärker de empatiska handlingarna, hjälper det barnet att senare återkoppla och reflektera över det som har hänt. En utvärdering i arbetslaget visar att metoderna som använts har haft en positiv inverkan på både arbetslaget och barngruppen.