No description available.

Under Swedish law, an alien convicted of an offence punishable by imprisonment may be sentenced to deportation if there is reason to assume that the alien will reoffend, or if the offence is so serious that the alien should not be permitted to stay. Upon release, the alien may be held in immigration detention for the purpose of enforcing the deportation order. While detention is generally subject to maximum time limits, criminal deportees face indefinite detention. This exceptional treatment raises questions about the proper purpose of immigration detention and respect for the right to liberty. This paper investigates and critically analyses the Swedish regulatory framework for the detention of criminal deportees from a human rights perspective. It reveals how the alien’s criminal record and assumptions about the risk for reoffending play adecisive role both in the decision to detain and the length of detention. The right to liberty, which protects the individual against illegal and arbitrary detention, does not prohibit the use of immigration detention for crime prevention purposes, provided it is subsidiary to the primary purpose of enforcing the deportation order. Administrative detention is, however, arguably an inappropriate tool for the prevention of crime. Moreover, the Swedish legislation lacks a coherent and satisfactory basis. A thorough enquiry into the use of immigration detention as a crime prevention measure is necessary, to analyse data on the detention of criminal deportees and examine how criminal law measures could be more appropriately used to counter serious threats to public order, without unnecessary encroachment on the right to liberty.

Uppsatsen syftar till att utreda hur EU-rättsliga minimiregleringar inom arbetsrätten påverkar den svenska modellen. Utvecklingen av arbetsrätten på EU-nivå har inneburit stora utmaningar för den svenska modellen och för partsautonomin. Ytterligare förändringar kan bli aktuella och kommer troligtvis att innebära ännu större påfrestningar på det svenska arbetsrättliga systemet. Troligtvis går vi mot en arbetsrätt med mer omfattande och detaljerad lagstiftning alternativt så krävs ett system med möjlighet till allmängiltigförklaring av kollektivavtal. I vilket fall kan man konstatera att den svenska modellen, som den ser ut idag, är under tryck på förändring.

No description available.

No description available.

EU beslutade 2002 om en särskild beskattningsanordning i syfte att undanröja konkurrenssnedvridningar vid försäljning av elektroniska tjänster. Frågetecken om var eller av vem som moms ska erläggas kan ibland uppstå. Förvaltningsrätten och regeringen har gjort olika bedömningar beträffande mervärdesskatteskyldighet för två svenska företag vars tjänster varit underkastade moms i andra länder. Medan förvaltningsrätten dömde företag A att betala mervärdeskatt befriade regeringen företag B från mervärdebeskattning. Syftet är att utreda hur skattskyldighet beträffande samma elektroniska tjänster kan uppkomma i olika medlemsländer samt om de som tillhandahåller dessa tjänster säljer till eller ifrån fasta etableringsställen eller om de är att betrakta som återförsäljare. Varför samma skattskyldighet uppkommer i olika medlemsländer kan delvis härledas till de avvikelser som finns mellan svensk rätt och EU-rätt beträffande innebörden av de olika begrepp som används för att beteckna momsredovisningsskyldiga. Det kan även bero på den vaga och vida definition som begreppet elektroniska tjänster innefattar samt de skillnader som finns mellan språkversionerna beträffande vad som ska anses omfattas. Tillhandahållare av elektroniska tjänster ska erlägga mervärdeskatt i det land där köparen har sätet för sin ekonomiska verksamhet eller där det fasta etableringsstället finns till vilka tjänsterna tillhandahålls. Vid omsättning eller förvärv av tjänster är det den som agerar som faktisk säljare eller den kund som faktiskt förvärvar och konsumerar tjänsten som avgör var omsättningen anses belägen. Bedömningen ska fokusera på de huvudsakliga momenten för tjänsten ifråga. Tillhandahållare av elektroniska tjänster är inte att betrakta som återförsäljare eftersom de inte uppfyller de kriterier som finns uppställda för begreppet återförsäljare. Därmed kan en analogi inte göras gällande. / In 2002 the member states of EU took a decision regarding whether to introduce a special tax base on digital supplies or not. This tax base was later on implemented to the member states domestic laws. Question may sometimes arise as to where or by whom VAT should be paid regarding electronically supplies. The administrative court and the Swedish government have made different judgments regarding two Swedish companies whose services already have been subject to VAT in other member states. While the administrative court sentenced company A to pay VAT the government exempted company B. This bachelor thesis will examine how tax claims regarding the same electronically supply can occur in different member states and if the providers are selling to or from a permanent establishment or if they are to be considered as distributors. The answer to the first question can partly be due to the difference between Swedish law and EU-law regarding the different use of word for designating a taxable person. The words used for designating a taxable person have different meanings which can constitute confusion. It can furthermore be due to the vague and broad definition for the term electronically supplies and the differences that occur, regarding what can be covered by the definition of electronically supplies. Providers of digital supplies shall pay VAT in the country where the buyer has his place of business or where the fixed establishment is located to which the supplies are provided. Regarding revenue or acquisition it is the one who acts like the real seller or the customer who acquires and consumes the provided service who determines where the supply is situated. The main elements for the services provided have to be examined. Providers of digital supplies are not to be regarded as distributors because they do not meet the criteria’s that are set out for the term.

Nationella socialförsäkringssystem är inte anpassade för internationella situationer. Problem beträffande socialförsäkringstillhörighet kan därför uppstå när en person arbetar i flera länder samtidigt. EU har skapat ett samordningssystem för att nationella regler ska passa ihop i internationella situationer. Samordningssystemet uppdaterades nyligen genom införandet av förordning nr 883/2004 samt tillhörande tillämpningsförordning som ersatte förordning nr 1408/71 och dess tillämpningsförordning. Samordningssystemet innehåller lagvalsregler som pekar ut vilket stats lagstiftning som är tillämplig på en person i en gränsöverskridande situation. Endast ett lands lagstiftning kan tillämpas på en viss situation. Huvudregeln, när en person arbetar i flera medlemsstater, är att personen ska omfattas av arbetsstatens lagstiftning. I undantagsfall kan person istället omfattas av bosättningslandets lagstiftning. I förordning nr 1408/71 fanns begrepp som saknade uttryckliga definitioner vilket medförde att det var oklart vad som krävdes för att uppfylla förutsättningarna för att omfattas av undantagsregeln. Begreppsproblematiken i förordning nr 1408/71 har till viss del eliminerats i och med införandet av förordning nr 883/2004, eftersom tidigare oklara begrepp helt tagits bort. Lagstiftaren har även valt att behålla ett tidigare oklart begrepp men utvecklat begreppets innebörd. Det kan också konstateras att ny begreppsproblematik har tillkommit i och med införandet av förordning nr 883/2004. Författaren anser att trots att lagstiftaren i nuvarande lagstiftning mer utförligt förklarar begrepp som kan bli föremål för tolkningsproblem är förklaringarna inte tillräckligt utförliga. Det kvarstår väsentliga brister i förklaringarna som ger upphov till nationella tolkningar som äventyrar en konform tolkning av begreppen och tillämpning av lagvalsregeln. / National social security systems are not adapted to international situations which can cause problems when a person is working in two or more Member States. EU has therefore created a coordination system which makes the national systems fit better together in international sitautions. The coordination system has recently been updated and regulation no 1408/71 and regulation no 574/72 have been replaced by regulation no 883/2004 and regulation no 987/2009. The main rule for determining the legislation applicable provides that the legislation of the Member State in which a person is working is applicable. When a person works in several Member States problems occur when trying to determine the applicable legislation, therefore the legislation in the State och residence can be applied instead. In order for the legislation in the State of residence to be applicable several critera in regulation no 1408/71 had to be fulfilled. These criteria contained words which missed explicit defintions. The lack of clarity made it unclear what was required to meet the criteria to be subject to the exemption rule. The problems concerning the lack of clarity regarding the criteria has partly been eliminated with the introduction of the new regulation. The legislature have taken away some of the unclear words but also kept some of them. It may also be noted that some new unclear words have been added. The author finds the explantions to the vague words in the new regulation more detailed than before but is still concerned with the fact that the explanations are not detailed enough. The opinion of the author is that the explanations have significant weaknesses which give rise to national interpretations. These national interpretaions will in turn endanger a consistent interpretation of the words and application of the rules of conflict

Medlemskapet i EU har fått effekter på den direkta beskattningens område då internrättsliga skatteregler måste utformas i enlighet med EUF-fördraget. Icke-bosatta som tillfälligt arbetar i Sverige beskattas enligt en definitiv källskatt i SINK eller A-SINK. Beskattning sker på bruttoinkomsten, kostnadsavdrag medges inte. Vidare medges inte heller avdrag som är kopplade till den skattskyldiges personliga förhållanden. Mot bakgrund av EUDs praxis fastställdes SINK och A-SINK vara oförenliga med de fria rörligheterna i fördraget. Oförenligheten bestod i den diskriminering som uppstod då en icke-bosatt beskattades hårdare än en bosatt person i motsvarande situation. Genom att i SINK och A-SINK införa en möjlighet för den icke-bosatta att bli undantagen beskattning enligt respektive lag för att istället bli beskattad enligt IL, var lagstiftarens uppfattning att den fastställda diskrimineringen neutraliserades. I mars 2010 meddelade EUD dom i C-440/08 Gielen. I målet fastställdes att en valmöjlighet inte neutraliserar en diskriminering. Den intressanta frågan är huruvida SINK och A-SINK, mot bakgrund av Gielen, anses utgöra diskriminering av icke bosatta, då kostnadsavdrag och personliga avdrag inte medges. Mer generellt kan frågan ställas om möjligheten att välja behandling innebär att icke-bosatta inte längre diskrimineras.   Enligt författaren utgör SINK och A-SINK en diskriminering av icke-bosatta då valmöjligheten inte är tillräcklig för att åtgärda den oförenlighet som tidigare fastställdes. Författaren anser att lagstiftaren, i detta avseende, har missuppfattat principen om likabehandling med följden att SINK och A-SINK står inför en ytterligare EU-anpassning. Möjligen har den definitiva källskatten i SINK och A-SINK spelat ut sin rätt.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa den komplexitet begreppet affärsmässighet rymmer och bidra till förståelse för hur synen på begreppet affärsmässighet kan variera beroende på vem som har att tolka begreppet och vart dess intressen vilar. Jag försöker fastställa inom vilka gränser en transaktion ska hålla sig för att anses som affärsmässig och vad som är avgörande för att kunna motivera en räntebetalning på affärsmässiga skäl. Jag prövar också huruvida de nya reglernas krav på att ett förfarande ska vara huvudsakligen affärsmässigt motiverat för att erhålla ränteavdrag är förenligt med EG-rätten, särskilt med hänsyn till etableringsfriheten. Ämnet rymmer utan tvivel ett aktuellt värde i den juridiska debatten eftersom reglerna i skrivande stund nyligen antagits och trätt i kraft och därför ej ännu har blivit föremål för prövning i domstol. I väntan på rättstillämparens bedömning av hur en tillämpning av reglerna kommer att se ut kan uppsatsen tjäna som en sammanfattning av den problematik som uppmärksammats på området samt kanske bidra till att väcka ytterligare frågeställningar kring ämnet. Uppsatsen riktar sig därför till alla läsare som finner intresse i ämnet men som, på grund av ämnets relativt komplexa karaktär, till viss del även är insatt i den problematik som presenterats i problembakgrunden.

Den europeiska internationella privaträtten inom EU avseende de anknytningskriterier medlemsstaterna tillämpar för att fastställa en juridisk persons nationalitet är inte harmoniserad. Inom EU står följaktligen inkorporerings- och sätesprinciperna mot varandra. De länder som tillämpar inkorporeringsprincipen, eller registreringsprincipen som den också kallas, avgör frågan om bolagets rättsliga hemvist utifrån var bolaget är registrerat. I de andra staterna som utgår ifrån sätesprincipen, avgörs istället frågan utifrån var bolaget har sitt faktiska säte. Den europeiska internationella privaträttens relation till EU-rätten är genomgående stark. I artikel att 81.2.c FEUF föreskrivs en skyldighet för EU:s lagstiftande organ att besluta om åtgärder för att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. Emellertid har några europeiska internationella privaträttsliga harmoniseringsåtgärder för att bringa klarhet i frågan om vilken lagvalsprincip som ska ha företräde vid lagvalskonflikter inte vidtagits. Problemen med att medlemsstaterna tillämpar skilda lagvalsprinciper blir som tydligast när bolag önskar flytta sitt säte från en medlemsstat till en annan inom ramen för bestämmelserna om etableringsfrihet enligt artiklarna 49 och 54 FEUF. Om ett bolag som exempelvis har bildats och registrerats i ett land som tillämpar inkorporeringsprincipen, flyttar sitt faktiska säte till en stat som tillämpar sätesprincipen, riskerar bolaget att komma att lyda under två staters bolagsrätt. Skulle däremot ett bolag som har bildats och registrerats i ett land som tillämpar sätesprincipen flytta sitt säte till en stat som tillämpar inkorporeringsprincipen uppkommer den situationen istället att ingen av staterna anser sin associationsrättsliga lagstiftning vara tillämplig på bolaget. Dessa komplicerade problem med juridiska personers mobilitet har delvis lösts genom EUD:s rättspraxis. När det gäller en förflyttning av det faktiska eller det registrerade sätet utan byte av nationalitet gäller enligt Cartesio-domen den princip som slogs fast i Daily Mail-domen för över 20 år sedan. Bolag existerar endast i kraft av de olika nationella lagarna som reglerar bildandet av dem och deras funktion. Frågan om under vilka förutsättningar en sådan förflyttning av sätet är möjlig bestäms således av ursprungsstaten. Däremot är frågan om bolag får flytta säte med byte av nationalitet i första hand beroende av i vilken utsträckning mottagarstaten tillåter det. Cartesio-domen lämnar dock ingen vägledning i frågan om i vilken utsträckning medlemsstaten i fråga får bestämma förutsättningarna för en sådan transaktion. Har medlemsstaten full frihet? Rättsläget är alltjämt oklart i det hänseendet. Det finns följaktligen ingen förutsebarhet och klarhet för juridiska personer som önskar flytta sitt säte inom EU idag. EU-rättsliga harmoniseringsåtgärder för att underlätta för bolag har vidtagits genom upprättandet av bland annat SE-förordningen och Direktivet om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Dessa utgör dock inga reella alternativ för nationella bolag som önskar flytta sitt säte. Ett 14:e bolagsdirektiv om gränsöverskridande förflyttning av säte är enligt författarens mening det enda alternativet för att överbrygga svårigheterna med att medlemsstaterna tillämpar två skilda internationellt privaträttsliga principer i utformningen av sin bolagsrätt. Två principer som leder till olika behandling av juridiska personer i EU och riskerar att hindra ett fullt genomslag av etableringsfriheten för juridiska personer.