Sammanfattning Inom den direkta beskattningens område har medlemstaterna i den Europeiska Unionen till stor del behållit sin behörighet men ska likväl beakta EU-rätten vid utövandet av denna behörighet. EU-rätten har dock fått ett allt större inflytande på den direkta beskattningens område genom bestämmelserna om den fria rörligheten och etableringsfriheten som till viss del begränsar medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna måste rättfärdiga en nationell bestämmelse som är i konflikt med etableringsfriheten för att få tillämpa den och ofta åberopas den principiellt accepterade rättfärdigandegrunden förhindra skatteflykt. Det är dock inte ovanligt att nationella bestämmelser anses oförenliga med etableringsfriheten om de syftar till att förhindra förlust av skatteintäkter. Att förhindra förlust av skatteintäkter är inte en accepterad rättfärdigandegrund då den anses vara grundad på rent ekonomiska intressen och således inte utgör ett tvingande hänsyn till allmänintresset. En medlemsstat vars nationella bestämmelse ämnar förhindra skatteflykt åsyftar dock högst sannolikt att indirekt förhindra att de skatteintäkter hänförbara till medlemsstaten går förlorade vilket tyder på att även denna rättfärdigandegrund kan anses grundad i ett ekonomiskt intresse från medlemstaterna. Frågan uppkommer därför om det finns en tydlig gränsdragning mellan dessa två rättfärdigandegrunder. Innebörden av förhindra förlust av skatteintäkter måste anses inrymmas i medlemsstaternas ändamål med att söka förhindra skatteflykt. Dessa två rättfärdigandegrunder har således samma syfte och därför kan uppdelningen av dessa inte anses helt självklar. Gränsdragningen mellan dessa rättfärdigandegrunder anses således inte tillräckligt tydlig för att kunna hävda att förutsebarhet de facto föreligger för medlemsstaterna vid tillämpningen av respektive rättfärdigandegrund. / Abstract The Member States in the European Union have kept their authority within the area of direct taxation but must still observe Community law when exercising this authority. However, Community law has received a major influence on the area of direct taxation through the free movement provisions and the freedom of establishment, which limits the authority of the Member States. If a national measure restricts or hinders the freedom of establishment, the Member States must justify the measure in order to be able to apply it and the prevention of tax avoidance is an often referred ground of justification that is accepted in principle. It is however not unusual that a national measure is considered in breach with the freedom of establishment if it refers to the prevention of loss of tax revenue. The loss of tax revenue is not an accepted ground of justification as it is considered to be based on merely economic interests and thus not regarded as a matter of overriding general interest. A Member State whose national measure aims at preventing tax avoidance, most likely also aims to prevent that tax revenues derived from the Member State is not deprived from it. This indicates that prevention of tax avoidance also is based on an economic interest which arise the question whether or not there is a distinct differentiation between these grounds of justification. The meaning of the loss of tax revenue is considered to be included in the objective of the Member States when they seek to prevent tax avoidance. Accordingly, these two grounds of justification have the same purpose and the separation between them can therefore not be considered as obvious. The differentiation between these grounds of justification is hence not obvious enough to be able to claim that predictability is at hand for the Member States when applying concerned ground of justification.

Article 5.1 in the Brussels I-Regulation regulates special rules on jurisdiction for contractual disputes. The aims of this thesis are to determine the location as provided under Article 5.1 b), as the place of performance for the obligation in question. The focus of this thesis is the problems that occur when services, according to the contract, are to be performed in several Member States.

On January 1, 2010, the Swedish government changed the national rule on taxation of loans between Swedish companies and their shareholders to also comprise loans granted by foreign companies. By changing the rule to also comprise foreign companies, the government aimed to eliminate the newly discovered tax planning which is carried out by an owner establishing a holding company in another Member State from which he lends tax-free means for private consumption. These proceedings result in major tax revenue losses for Sweden since the shareholder’s income was not taxable in Sweden before the change. This change has been subject for criticism by the consultative bodies in the government bill and in the legal debate. The expression of discontent is due to the fact that the changes do not comply with the freedom of establishment. As far as is known, no one has analyzed whether this statement is correct. Therefore, this thesis aims to provide an answer to whether the changes of the rule on taxation of prohibited loans are compatible with the freedom of establishment and consequently whether the Swedish government made a mistake when changing the rule to also comprise foreign companies. Due to the freedom of establishment, it is prohibited for the Member States to take measures which restrict or make nationals refrain from establishing abroad. Intra-state loans are prohibited why they hardly ever occur and the taxation on loans therefore in practice only applies to foreign companies. Legislation in a Member State which only applies to foreign persons constitutes prohibited discrimination. Further, the high tax burden hinders nationals from taking advantage of another Member State’s more favourable legislation and makes the nationals refrain from establishing in other Member States. It is therefore considered that the rule is restrictive to the freedom of establishment. However, such a restrictive rule as in this case is justified by the aim of preventing tax avoidance taken together with the balanced allocation of taxing power between the Member States. Thus, the government makes Sweden breach EU law since the rule is not proportionate despite the justifications. The rule is too general designed since it is restrictive to all foreign undertakings and not just the holding companies with which the tax planning are performed. Further, there are other less restrictive solutions to the problem which have the same effect as the rule in question.

Arbetet syftar till att genom den rättsdogmatiska och EU-rättsliga metoden utreda innebörden av EU-domstolens symmetriargument. Därutöver utreder arbetet hur detta symmetriargument kan tillämpas i mål rörande valutakursförluster. Argumentet har fått allt större plats i EU-domstolens avgöranden under senare år och har även börjat uppmärksammas i doktrin. EU-domstolen har inte varit helt konsekvent i sina avgöranden och en tydlig innebörd av argumentet är svår att fastställa. Vissa slutsatser är dock möjliga att dra i ljuset av domstolens praxis. Symmetriargumentet ska inte förstås som endast ett argument utan utgör istället en gestaltning av den allmänna skatterättsliga principen om symmetri. Det avgörande för symmetriargumentets tillämplighet är symmetrin mellan beskattning och avdrag. Särskilt stor vikt tycks EU-domstolen fästa vid det förhållandet att en medlemsstat uppnått symmetrin genom att helt avstå dess beskattningsrätt. Det kan uppmärksammas hur domstolen dels tar den skattskyldiges perspektiv och dels tar statens perspektiv. I det senare fallet är det den symmetriska behandlingen av beskattning och avdrag i skattessystemet som helhet som är relevant medan det i det förra är huruvida det finns ett direkt samband för den enskilde skattskyldige. Genom domstolens avgöranden på senare år har principen fått ett allt större inflytande över rättsutvecklingen genom praxis. Symmetriargumentet kan tillämpas oförändrat på flera olika typer av mål. Argumentet används på samma sätt oavsett om det rör sig om exempelvis fasta driftställen, dotterbolag eller fysiska personer. Dess tillämpning i mål som behandlar valutakursförluster är inte heller annorlunda. Således tycks inte argumentet påverkas nämnvärt av valutakursförlusters säregna karaktär eller av komplexiteten som vanligtvis följer frågorna i sådana mål. Arbetet har visat hur symmetriargumentet fungerar som ett användbart argument i såväl EU-domstolen som svenska domstolar när dessa tillämpar EU-rätten.

Den svenska spellagstiftningen härrör från närmare ett sekel tillbaka i tiden. Staten har sedan 1943 varit ensam aktör på den svenska spelmarknaden och en privatiserad spelmarknad har enbart funnits under den korta tid som Tipstjänst inte varit förstatligat. Sedan införandet av spelmonopolet har mycket hänt. En marknad i konstant utveckling har ställt krav på Sverige att förändra sin lagstiftning för att uppnå förenlighet med rådande EU-rätt. Kravet har ställts dels av EU-kommissionen, dels av privata aktörer som ansett Sveriges lagstiftning strida mot den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten. Dessa friheter garanteras i EUF-fördraget artikel 49 gällande etablering och artikel 56 rörande tjänster.Sveriges spellagstiftning har varit föremål för flera utredningar varav de två senaste berörs i uppsatsen. Den första utredningen, spelutredningen, publicerades år 2008 och resulterade inte i någon förändrad lagstiftning. Den senare utredningen, spellicensutredningen från år 2017, har resulterat i flera förslag till en ny spellag och föreskrifter för att få verka på en konkurrensutsatt spelmarknad. Förslagen förväntas träda ikraft den 1 januari 2019 och skulle innebära en konkurrensutsatt spelmarknad avseende alla spel förutom lotterier. Dessa ska alltjämt, som en följd av låg efterfrågan och möjligheten att garantera inkomster till allmännyttiga ändamål, ankomma på staten att erbjuda. Förslaget att inte konkurrensutsätta lotterier anser jag i min uppsats strida mot rådande EU-praxis och begränsningen står enligt mig inte i proportion ställt mot de syften som föranleder den nya lagstiftningen.I uppsatsen redogörs tidigt för EU-domstolens avgöranden som är hänförliga till spelmarknaden. Praxis från EU-domstolen genomsyrar sedan uppsatsen och en löpande prövning sker gällande nuvarande och den föreslagna lagstiftningen. Störst fokus fästs vid de avgöranden som behandlar rättfärdigandegrunderna i artikel 52 EUF-fördraget. Dessa rättfärdigandegrunder ger fog för begränsande nationell lagstiftning förutsatt att begränsningen grundas med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Dessutom får begränsningen inte vara oproportionerlig, något som framkommer av EU-domstolens resonemang i de flesta avgöranden som tas upp i min framställning.Den föreslagna lagstiftningen analyseras på vissa punkter, med inriktning på onlinespel då uppsatsen är avgränsad till ett fokus på spel online. Avgränsningen bottnar i tillgänglighet, gränsöverskridande moment och teknisk utveckling.

No description available.

The European Union consist of core principles and rights expressed in the Treaties of the European Union and by the Court of Justice of the European Union in its interpretations of Union law. Core principles such as the freedom to provide services and the right to take industrial actions are both expressed in Union law. When conflict arises between fundamental freedoms and fundamental rights it is within the jurisdiction of the Court of Justice of the European Union to decide which of these are considered more important than the other. The question is how to balance economic freedom with social rights. In most cases economic freedoms, such as the free movement of services, are considered superior to social rights such as the right to strike and take industrial action.

The protection of the rule of law has been on the agenda in the EU during the last years because states like Poland, through legislative changes, have been dismantling the democracy and the rule of law. The legislation in Poland concerns for example, the appointment of judges, reduced retirement age for judges, and changes in the powers of the president and the minister of justice. These legislations have later on been assessed by The European Court of Justice as part of several infringement processes initiated by the EU-commission. The court has considered that these laws does not comply with the right to an independent and impartial tribunal set forth in article 19.1 TEU and article 47 in the EU-charter, which means that they are also contradictory to the values of the rule of law set up in article 2 in the TEU.  Even though the rule of law is frequently referred to in jurisprudence, there is no legal or official definition of the concept. By analyzing and examining different sources concerning the content of the rule of law, it is conceivable to find the core content of the concept. The core of the rule of law can be described by saying that it presumes that equality before the law shall be respected and decisions and judgements made by public authorities need support in legislation. Furthermore, it is of utmost importance that the right to an independent and impartial tribunal is respected and protected, which also assumes a certain degree of division of power. In order to respect the rule of law it is also important that the state respects human rights and that it is a stability of the legislation, which creates predictability. The fact that there is no legal definition of the rule of law is possibly a reason of why rule of law-issues are such complex issues to deal with. The no-definition creates space for the member states’ own interpretations, which do not always correspond with the interpretation made by the EU-institutions.  The EU-commission has been assigned the responsibility to monitor the application and interpretation of the EU-law, according to article 17.1 TEU. They have the responsibility to protect the rule of law set forth in article 2 TEU, which has been more important than ever during the last years. Besides the infringement processes, the EU-commission has several different possibilities for action against a member state that constitutes a threat to the rule of law. However, their possibilities for action are not powerful enough to contribute to the protection of the rule of law in a desirable manner, which is shown by the fact that the problem is not solved yet and that it is an ongoing dispute between the EU and the member states.

No description available.

Hälsoområdet genomgår en omvälvning där såväl gränsen mellan den privata och offentliga sfären, som den mellan hälsoforskning och hälsomarknad håller på att suddas ut. I det nya hälsolandskapet, fyllt av nya aktörer, ny teknik och nya källor till information, är det avgörande med en enhetlig och fungerande dataskyddsreglering, som tar vara på både individuella och samhälleliga intressen. I denna uppsats läggs fokus på mötet mellan EU:s dataskyddsförordning (GDPR) och användningen av big data analys på hälsoområdet. Här visar sig flera rättsliga spänningspunkter. Dataskyddsprinciper, individuella dataskyddsrättigheter och binära kategoriseringar i förordningen framstår som svårförenliga med vidspridd dataanalys och affärsmodeller som bygger på möjligheten att återanvända och kombinera personuppgifter från olika källor. Detsamma kan sägas för GDPR:s fokus på individen, då den registrerades kontroll och självbestämmande över sina personuppgifter försvåras avsevärt i ett algoritmiskt och datadrivet samhälle. I syfte att balansera skyddet av personuppgifter med intresset för innovation, möjliggörs undantag till både dataskyddsprinciper och individuella dataskyddsrättigheter i GDPR när uppgifter behandlas i forskningssammanhang. Genom den särskilda forskningsordningen i GDPR ges på så sätt datadriven forskning ett större spelrum. Samtidigt kan forskningsundantaget komma att försvaga registrerades självständiga beslutanderätt och dataskydd, med följd att balansen mellan å ena sidan registrerades intressen och å andra sidan intressen hos personuppgiftsansvariga, väger tungt till de senares fördel. I GDPR ges utrymme för medlemsstater att införa ytterligare villkor och forskningsundantag i nationell rätt, vilket ökar risken för en fragmentering av EU-rättsliga forskningsrelaterade personuppgiftsfrågor. I längden riskerar detta att utgöra ett hinder för dataintensiv forskning och det fria flödet av personuppgifter i unionen. Den icke-bindande definitionen av vetenskaplig forskning i skäl 159 GDPR visar att begreppet ska tolkas brett men det kvarstår fortfarande oklarheter i omfattningen av den särskilda forskningsordningen. Att dra tydliga gränser i fråga om vilken personuppgiftsbehandling som bör få stödjas på forskningsundantaget försvåras ytterligare av utvecklingen på hälsoområdet, där gränsen mellan hälsoforskning och hälsomarknad blir allt suddigare. Fortsatta avgränsningar och förtydliganden från organ som EDPB och EDPS är därför avgörande för utvecklingen och bibehållandet av en harmoniserad forskningsdefinition.