Syftet med studien är att undersöka hur undervisande lärare inom kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå och svenska för invandrare beskriver att de arbetar med extra anpassningar, orienteringskurser och delaktighet. Studien utgår från följande forskningsfrågor: Hur beskriver lärare att de arbetar med identifiering av elevers behov av extra anpassningar och orienteringskurser? Hur beskriver lärare att de arbetar med återkoppling kring extra anpassningar och orienteringskurser? Hur beskriver lärare elevers delaktighet i arbetet med extra anpassningar och orienteringskurser? Studien har en kvalitativ ansats i form av semi-strukturerade intervjuer med nio pedagoger. Fyra av de nio pedagogerna arbetar på sfi, fyra arbetar på grundläggande nivå och en undervisar både på sfi och grundläggande nivå. Urvalet av medverkande lärare beskrivs som randomiserat och det slumpade sig så att samtliga medverkande lärare på grundläggande nivå undervisar i svenska som andra språk. Studien har tagit Vetenskapsrådet (2002) fyra forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning i beaktande. Resultatet analyseras främst ur olika specialpedagogiska perspektiv där kategoriskt kontra relationellt är mest framträdande. Kategoriskt perspektiv har sitt ursprung i psykologin och lägger fokus på individen och dess svårigheter. Det relationella perspektivet har utbildningssociologins normkritik som utgångspunkt och fokuserar på miljö och normer. I den avslutande diskussionen återfinns slutsatsen att lärarna anser att eleverna skulle kunna bli mer delaktiga i identifiering, genomförande, dokumentation och återkoppling kring extra anpassningar och orienteringskurser. Lärarna beskriver vidare bristen på tid som den främsta orsaken till frånvaron av elevers delaktighet. Lärarna ger en samlad bild av vilka extra anpassningar som görs samt när orienteringskurser används. Lärarna uppger att extra anpassningar och orienteringskurser används när elever riskerar att inte uppnå kursmålen inom kurstiden.

Vi har erfarit att fritidshemmet brister i inkluderingen av elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd vilket också bekräftas i tidigare forskning. Utifrån denna kunskapslucka och behovet av ytterliggare forskning valde vi därför att genomföra en kvalitativ intervjustudie med åtta fritidshemlärare/fritidspedagoger från olika skolor. Syftet med studien var att, urfritidshemslärares/fritidspedagogernas perspektiv undersöka om de arbetar med att inkludera elever i behov av extraanpassningar och särskilt stöd pch i så fall hur. Vidare var syftet att synliggöra vilka verktyg och resurser som används samt vilka eventuelle möjligheter ovh utmaningar som lyfts fram i arbetet med att inkludera elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Resultatet har analyserats utifrån de teoretiska begreppen inkludering och relationskompetens samt ur det relationella och kategoriska perspektivet. Två centrala begrepp som är återkommande i hela studien är extra anpassningar och särskilt stöd. En av våra slutsatser är att fritidshemslärare har ett inkluderande arbetssätt och besitter en god relationskompetens utifrån ett relationellt perspektiv, men att ett kategoriskt perspektiv kan skönjas.  En annan slutsats är attfritidsverksamheten behöver få bättre verktyg och resurser för att bättre kunna möta elever i behov av extra anpassning och särskilt stöd. Följande citat speglar den rådande situationen i fritidshemmet på ett tydligt sätt och blev därför titel på vår studie: "Vi skjuter från höften".

Hartnor, Anja och Jansson, Emelie (2024). Differentierad undervisning: Ett sätt att tänka kring elevers extra anpassningar i klassrummet - En kvalitativ studie om specialpedagogers, lärares och elevers uppfattningar. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90hp.      Det är ibland lätt att tänka “Hur i hela världen?” eller “Men det här går ju inte!”, men det är såhär det ser ut i klassrummet, på lektionerna, i skolan. Klassrummen består av heterogena grupper där alla är välkomna och alla ska kunna utvecklas och lära utifrån sina förutsättningar. Förväntningarna med vårt examensarbete är att fler ska våga differentiera sin undervisning och skapa förutsättningar för alla elever, redan genom sin planering. Att göra undervisningen tillgänglig för så många som möjligt. Många extra anpassningar kan byggas in i undervisningen och vara till gagn för alla elever och därmed ges möjligheter att skapa mindre stress hos både lärare och elever.      Studien utgår från syftet med vårt examensarbete där vi vill synliggöra innebörden och relationen mellan differentierad undervisning och behovet av extra anpassningar utifrån fyra olika perspektiv. Vad finns det för möjligheter och utmaningar och hur kan specialpedagoger bemöta och stötta arbetet med differentierad undervisning och extra anpassningar, samt hur uppfattar elever att lärare differentierar undervisningen.       Teorin utgår från ett sociokulturellt perspektiv med fokus på scaffolding och den proximala utvecklingszonen för att varje elev ska uppnå sin fulla potential. Därefter har vi valt att fördjupa oss inom relationsteori, relationskompetens och motivationsteori.       Studien utgår från en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer och anonyma elevenkäter. Sex intervjuer genomfördes på en gymnasieskola som arbetar med differentierad undervisning. Enkäterna lämnades sammanlagt ut till 46 elever i årskurs ett och två på gymnasieskolan varav 37 besvarade våra frågor. Empirin analyserades genom en tematisk innehållsanalys. Resultatet speglar utmaningarna med det heterogena klassrummet. Både personal och elever är överens om att det är viktigt med relationsskapande och bemötande för att känna trygghet och utveckla ett lärande. Resultatet redovisas utifrån ett vuxenperspektiv samt elevernas perspektiv med identifierade underteman. Vuxenperspektivets tema är: differentierad undervisning för motivation och meningsskapande, relationer - en förutsättning för differentierad undervisning och stöd till lärarna. Teman för att belysa elevernas perspektiv är: elevernas syn på arbetssättet med differentierad undervisning samt relation och motivation. Att använda differentierad undervisning som ett förhållningssätt kan gynna alla med rätt förutsättningar samt tydliggöra vilka elever som behöver stöd som sträcker sig bortom det som kan implementeras på gruppnivå.      Samarbete mellan specialpedagoger, lärare och ledning skapar bättre förutsättningar för eleverna att lyckas. Relationer och bemötande är en förutsättning för lärande. Specialpedagogens uppgift är bl.a. att vara en trygghet som kan stötta både elever och lärare i detta arbete.

Syftet för studien var att undersöka hur matematiklärare jobbar med elever med dyslexidiagnos beroende på de svårigheter som eleverna upplevs ha i ämnet. Detta gjordes genom semistrukturerade intervjuer med fem olika lärare. Resultatet analyserades genom de teoretiska ansatserna om relationell respektive instrumentell förståelse samt de specialpedagogiska perspektiven, relationellt och kategoriskt perspektiv. Resultaten visade att det finns en viss brist på lärares kunskap om de svårigheter som dyslektiska elever möter i matematikämnet samt att några av lärarna gör anpassningar utan medvetenhet om det specialpedagogiska perspektivet de använder. Resultatet visade även att det saknas en tydlig medvetenhet om vilken typ av förståelse som främjas genom lärarnas matematikdidaktiska tillvägagångssätt och perspektiv.

I styrdokumenten framgår det att fritidslärare ska arbeta med att utforma undervisningen utifrån varje individs förutsättningar och behov, samt ett särskilt ansvar att skapa förutsättningar för elever i behov av stöd. Syftet med studien är att utveckla kunskap om hur fritidslärare arbetar med inkludering av elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd i fritidshemsverksamheten. Studien har utförts med en kvalitativ intervjumetod där åtta verksamma fritidslärare intervjuats utifrån semistrukturerade intervjufrågor. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys innehållande stegen: kodning, kategorisering och samband. Vidare analyserades resultatet med hjälp av Roos (2015, 2016) begrepp: innehållsinkludering, dynamisk inkludering och deltagande inkludering. Resultatet visade att fritidslärarna arbetar med inkludering både i den fysiska, pedagogiska och sociala miljön. Samt att kunskaper om relationsbygge för inkludering är väsentliga, men att arbetet med relationer utförs i begränsad omfattning. Vidare presenteras brister i inkluderingsarbetet på grund av faktorerna: tid, personalresurser, elevgruppsstorlek och samverkan. En slutsats är att fritidslärarna tillämpar många anpassningar i verksamheten för att inkludera elever i behov av särskilt stöd och extra anpassningar. Ytterligare en slutsats är att fritidslärare besitter kunskap om inkluderingsarbete, men att dessa kunskaper inte fullt ut används då ramfaktorer spelar en avgörande roll i hur fritidshemmets verksamhet utformas.

Denna studie handlar om diagnosens betydelse för att få ta del av stödinsatser i skolans verksamhet. Syftet med studien var att undersöka hur lärare, specialpedagoger och rektorer uppfattar diagnosens betydelse för att få tillgång till skolverksamhetens stödinsatser. Problemformuleringen som studien utgick ifrån var att alla elever har rätt till utbildning utifrån sina egna förutsättningar enligt skollagen, vilket innebär att skolpersonal bör bemöta elever genom att skapa relationer och få en förståelse utifrån deras behov av anpassningar och stöd (SFS:2010:800). Den diskrepans som föreligger i dagens skolverksamheter är att elever riskerar att inte få rätt stöd i sin undervisning och utveckling såvida inte en diagnos ligger till grund för det givna stödet (Isaksson 2009). Problemet har utretts genom en kvalitativ forskningsansats där lärare, specialpedagoger och rektorer har intervjuats med semistrukturerade frågor. Resultatet har analyserats utifrån de tre specialpedagogiska perspektiven: det kategoriska perspektivet, det relationella perspektivet och dilemmaperspektivet, samt även utifrån den snäva och vida verksamheten (Persson, 2019; Nilholm, 2021; Karlsudd, 2021). Studiens resultat visar att samtliga respondenter upplever att skolverksamheten strävar efter att ge det stöd som eleven behöver och att elevens stödinsatser inte behöver vara kopplade till en diagnos, utan att det är elevens behov som styr. Dock är upplevelsen att diagnosen kan ge bättre möjlighet för eleven att uppnå styrdokumentens intentioner med tanke på vetskapen om vilka stödbehov eleven har. Lärare, specialpedagoger och rektorer uppfattar diagnosen och dess betydelse som ett dilemma då normen för det normala tycks ha smalnat av och leder till en ökning av diagnoser.

År 2014 kom en ny lag gällande arbetet med extra anpassningar. I lagen tydliggörs den undervisande pedagogens skyldighet att sätta in extra anpassningar i ett skede där eleven inte ses nå målen. Ändringen i skollagen har medfört direkta och indirekta effekter på arbetet med extra anpassningar inom skolor i Sverige. Utifrån ramfaktorteorin såsom den skrivs fram av Dahllöf och Skritics teori om byråkratiska och adhocratiska organisationer var syftet med studien att undersöka olika professioners syn på arbetet kring extra anpassningar inom skolan som organisation. Utifrån en fenomenologisk kvalitativ intervjustudie med åtta deltagare fick vi några rektorers, lärares, speciallärares och specialpedagogers samt specialpedagogstudenters syn på fenomenet extra anpassningar sett utifrån den egna professionen. Resultaten tolkades mot bakgrund av Skrtics teori om att specialpedagogiska system kan uppstå inom skolan som organisation trots skollagens intention om inkluderande och tillgängliga lärmiljöer för alla elever inom skolan. Resultaten visade att medvetenheten och kännedomen om extra anpassningar som begrepp och fenomen kändes till av samtliga deltagare och att lagändringen år 2014 påverkade deltagarnas syn på sitt arbete med extra anpassningar. Deltagarnas olika syn på att organisera och leda arbetet med extra anpassningar tydde på att lagändringen tolkades olika beroende på profession och skola.

Studien undersöker hur förskollärare uppfattar extra anpassningars innebörd och utförande i förskolan. Syftet är att undersöka i vilken mån, och på vilket sätt, extra anpassningar genomförs i förskolan samt hur arbetet sammankopplas med det vardagliga specialpedagogiska arbetet där. I studien betraktas extra anpassningar utifrån ett inkluderingsperspektiv och tanken om alla barns rätt till en likvärdig och tillgänglig förskola. Undersökningen söker svar på vilken betydelse extra anpassningar har för det särskilda stödets utformning samt om det påverkar verksamhetens kvalitet och likvärdighet. För att få en inblick i hur extra anpassningar uppfattas, har en kvalitativ metod använts i form av intervjuer. Urvalsgruppen består av verksamma förskollärare. Resultatet visar att förskollärarna anser att extra anpassningar har en betydande roll både för det vardagliga och för det specialpedagogiska arbetet i förskolan. Genom noggrann dokumentation och utvärdering av extra anpassningar blir förskollärarna mer medvetna om hur verksamheten kan förändras och anpassas utefter barnens behov. Det blir då lättare att sätta in tidiga åtgärder och underlätta när barn är i behov av särskilt stöd. I informanternas beskrivningar går att utläsa att innebörden av extra anpassningar i förskolan framför allt handlar om hur lokaler och metoder är utformade och hur förskollärarna organiserar sitt arbete. Studien visar att väl utformade extra anpassningar, med en tydlig grundstruktur, skapar större förutsättningar för förskollärarna att utföra ett bra arbete. Informanterna poängterar att relationsarbetet är extra viktigt. Det anses vara en förutsättning för att förskollärarna ska kunna förstå varje enskilt barns behov och hitta sätt att anpassa omgivningen för det på ett bra sätt. Informanterna anser att arbetslagets samarbetsförmåga och det kollektiva lärandet, i form av utbyte av erfarenheter, också har stor betydelse för hur väl verksamheten fungerar. Resultatet visar att inkluderingsperspektivet präglar förskollärarnas syn på extra anpassningar i den mening att extra anpassningar i förskolan till stor del utförs för att möjliggöra varje barns känsla av samhörighet och inkludering med gruppen.

Elever ska ges ledning och stimulans i undervisningen för att kunna utveckla kunskaper i enlighet med utbildningens mål. Historieundervisningen ska således utformas så att hänsyn tas till elevers olika behov och förutsättningar. Om denna ledning och stimulans inte är tillräcklig kan det bli aktuellt med stödinsatser i form av extra anpassningar. Studiens syfte är därför att undersöka hur lärare i årskurs 4–6 använder och utvecklar stödinsatser i form av extra anpassningar i historieundervisningen för att möta den variation av olikheter som finns i en elevgrupp. Då det i studien är av intresse att undersöka lärares resonemang, erfarenheter och beskrivningar av begreppet extra anpassningar i historieundervisningen har en kvalitativ forskningsansats valts och fem lärare har intervjuats. Syftet uppfylls genom att det redovisas hur lärarna tillämpar extra anpassningar i historieundervisningen och hur de utformar denna stödinsats i samverkan. Vidare beskrivs hur uppföljning och utvärdering görs för att utveckla arbetet med extra anpassningar i historieundervisningen. En specialpedagogisk analysram med utgångspunkt i det relationella perspektivet samt det kommunikativa och relationsinriktade perspektivet, KoRP, har använts i analysen och tolkningen av det insamlade empiriska materialet. Resultatet visar att det finns ett behov av att tydliggöra skillnaden mellan ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Det framkommer också att lärares inställning till arbetet med extra anpassningar påverkar både hur stödinsatsen utformas och dess kvalité. I resultatet synliggörs det även att handledning från specialpedagoger och speciallärare är viktigt för att lärare ska kunna skapa adekvata extra anpassningar men också att det finns explicita rutiner om hur detta arbete ska följas upp och utvärderas / Students should be given guidance and stimulation in the instruction to be able to develop knowledge accordingly to the aims of the education. The history instruction should consider students’ different needs and abilities. If the guidance and stimulation is not sufficient, the teacher must form additional adjustments. The purpose of this study is therefore to investigate how teachers in grade 4-6 make use of and develop additional adjustments in history instruction to meet students' differences. Since teachers reasoning, experiences and descriptions of additional adjustments are interesting to investigate, a qualitative method has been chosen and five teachers in grade 4 to 6 have participated in the study. The purpose of the study has been answered by how teachers apply additional adjustments in history instruction and how they collaborate when forming these adjustments. Furthermore, it describes how teachers follow up and evaluate the additional adjustments to develop their history instruction. This interview study has its point of departure in the relational perspective and the communicative relational perspective (KoRP). Therefore, the analysis and the interpretation of the collected empirical evidence have been reviewed with a special education point of view. The result shows that the differences between guidance and stimulation, additional adjustments and special support need to be distinguished. It also discloses that teachers’ attitudes towards additional adjustments affects how the adjustments are formed but also what quality they have. A conclusion that is drawn is that guidance from special educators is important if teachers should be able to form adequate additional adjustments. It is also important that there are clear routines of how this work should be followed up and evaluated.

Läsning har varit föremål för Skolverkets uppmärksamhet de senaste åren. Bland annat genom Läslyftet har Skolverket arbetat för att lyfta läsresultaten i Sverige. Den här uppsatsen fokuserar på förskollärares och lärares uppfattningar om vad som är viktigt i arbetet med barn med svårigheter i lässituationer. Kopplat till barn i svårigheter finns styrdokument med begrepp som rör barn i behov av stöd. Förskollärarnas uppfattning om begreppet barn i behov av särskilt stöd och lärarnas uppfattning om begreppet extra anpassningar är föremål för analys i den här uppsatsen. Syftet är att skapa större kunskap om hur några förskollärare och lärare uppfattar sitt arbete med barn i svårigheter i lässituationer i förskola, förskoleklass och grundskolan år 1-2. Att skapa kunskap om hur förskollärare och lärare uppfattar begrepp som handlar om anpassningar och stöd kan ge speciallärare en förståelse för hur uppfattningarna som formar barns tidiga läsutveckling kan se ut. En sådan kunskap kan hjälpa speciallärare att samarbeta med lärare i yngre år samt att skapa goda förutsättningar för elever i grundskolans senare år. Uppsatsen utgår från en fenomenografisk forskningsansats vilket innebär att det är förskollärarnas och lärarnas uppfattningar som analyseras. Fyra förskollärare och fyra lärare har intervjuats. Dessa förskollärares och lärares utsagor har förts in kategorier som utgör resultatet. Resultatet visar två huvudsakliga kategorier i vad förskollärarna och lärarna uppfattar som viktigt i arbetet med barn i svårigheter i lässituationer. Kategorierna är förskollärarens och lärarens roll samt framgångsrika metoder. Angående extra anpassningar är slutsatsen att lärarna är av uppfattningen att det är svårt att dra en gräns mellan extra anpassningar och den dagliga verksamheten. De definierar extra anpassningar som något utöver den ordinarie undervisningen. Förskollärarna ansåg att alla barn är i behov av stöd, men att särskilt stöd är mer än det allmänna stödet. Resultatet visar att förskollärare och lärare har svårt att uttrycka sig om vad som skiljer sig mellan särskilt stöd, extra anpassningar och allmänt stöd till alla barn. De uttryckte även osäkerhet när det gäller att uttrycka sig om barn i svårigheter i lässituationer. Troligtvis beror denna osäkerhet om specialpedagogiska insatser och begrepp för barn i svårigheter i lässituationer på en vilja att inkludera samtliga barn i arbetet med läsning.