Sammanfattning Föreliggande studie syftar till att bidra med kunskap om organisatoriskt stöd i grundskolan. Med organisatoriskt stöd avses det stöd som läraren inte kan ge eleven genom extra anpassningar eller sin pedagogik. Det organisatoriska stödet kräver organisatoriska förutsättningar exempelvis i form av tillgång till speciallärare, datorer, lokaler, assistenter eller anpassad gruppstorlek. För att varje elev ska utvecklas så bra som möjligt behöver vissa elever erhålla mer stöd än andra. Om det inte räcker med extra anpassningar krävs särskilt stöd, som till stor del påverkas av skolans organisatoriska förutsättningar. Det vi i studien avser att studera är det stöd som är avhängigt av skolans organisation, i högre grad än lärarens pedagogiska förmåga. Det organisatoriska stödet är betydelsefullt för möjligheten till en likvärdig skola för alla. Studiens syfte var att öka kunskapen om det organisatoriska stödet för elever i läs- och skrivsvårigheter i några grundskolor, med avseende på de stöd som ges, vilka stödformer lärarna vill ha, hur beslut om stöd fattas, samt hur stödet utvärderas. Den metod som använts i studien är semistrukturerade kvalitativa intervjuer, som genomförts med tolv lärare på olika grundskolor i Sverige. Studien visar att lärarna identifierar nivågruppering, egen dator, tillgång till speciallärare i klassrummet samt en-till-en träning hos specialläraren som tillgängligt organisatoriskt stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter, som lärarna vill använda. Elevens lärare fattar beslut om extra anpassningar och om det inte anses räcka till ska behovet utredas av rektor. Beslut om särskilt stöd, vilket i regel är mer omfattande och pågår under en längre tid, tas av rektor och ett åtgärdsprogram utarbetas. Undersökningen påvisar att undervisning kan ske i olika grupper, att stöd i form av tillgång till dator ofta finns, men att stöd av speciallärare ofta sätts in för sent och i för liten utsträckning. Rutiner som tydliggöra hur stödinsatser ska implementeras, följas upp och utvärderas finns inte i tillräcklig omfattning.    Nyckelord: läs- och skrivsvårigheter, organisatoriskt stöd, extra anpassningar, tidiga insatser, särskilt stöd

I ett klassrum möter man som lärare flera olika individer, vissa elever behöver stöttning när det kommer till läsning och vissa elever behöver stöttning med att skriva. I klassrummet finns det även de elever som våndas inför muntliga framställningar och behöver stöttning för att kunna delta i muntliga sammanhang. Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare uppfattar talrädsla i klassrummet och hur lärare stöttar de talrädda eleverna så att de kan utveckla sin muntliga förmåga. Vidare syftar studien till att undersöka hur lärare ser på bedömning och betygssättning för denna elevgrupp. Studien utgår från det sociokulturella perspektivet, utifrån Roger Säljös tankar och förklaringar. För att besvara studiens frågeställningar har sex mellanstadielärare intervjuats genom semistrukturerad intervjumetod. Utifrån lärarnas uttalande kan man se att talrädsla hos elever i årskurs 4–6 yttrar sig olika beroende på ålder, ibland yttrar det sig mer i årskurs fyra än årskurs sex och ibland tvärtom. Det yttrar sig genom att eleverna undviker att svara, får ångest eller inte slutför uppgifter. För att lärarna ska kunna utveckla de talrädda elevernas förmåga framgår det att lärarna behöver tänka utanför boxen, skapa goda relationer till eleverna och förse dem med material som gör att eleverna kan känna sig trygga. Angående bedömning och betygssättning när det kommer till talrädda elever känner lärarna att det är till viss del lätt att bedöma eleverna, men att de känner en viss frustration, eftersom det är svårt att höja de talrädda elevernas betyg eftersom den muntliga delen påverkar elevernas betyg. / <p>Svenska</p>

Statens offentliga utredning Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg (SOU 2020:34) har tagit fram ett förslag på en förändring i skollagen för att säkerställa elevers rätt till extra anpassningar och särskilt stöd på fritids. Utifrån detta ville vi ta reda på hur pedagoger i fritidshem upplever att arbetet kring elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd på fritids organiseras både i den egna verksamheten och i samverkan med övriga. Vi använde oss av kvalitativ metod och genomförde intervjuer med sex pedagoger verksamma på fritidshem på två olika skolor. Det teoretiska ramverk vi använde oss av var Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori. Studien visade att pedagogerna framför allt arbetade med extra anpassningar för att möta elevernas behov och då företrädesvis på gruppnivå men att särskilt stöd inte var vanligt förekommande i fritidsverksamheten. Respondenterna upplevde generellt stöd från specialpedagog men organisation och samverkan såg olika ut på skolorna. Studien visade att det finns brister i samverkan både inom och mellan de olika professionerna i skolan. Gemensamt för respondenternas svar var att det saknas rutiner och riktlinjer för bedömning, utredning och utvärdering av behov och elevers rätt till stöd i fritidshemmet.

Enligt läroplan för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet 2011 (Lgr11 2019) är skolans uppdrag att ge alla elever det stöd och de anpassningar som krävs för att eleven ska utvecklas och ges förutsättningar för fortsatt lärande. I arbetet med att forma skoldagen för elever i behov av stöd möter skolpersonal olika begrepp i styrdokumenten som ska tolkas och sedan realiseras i verksamheten. Syftet med studien var att undersöka hur personer i skolan tolkar och omsätter dessa tolkningar i mötet med eleverna. Vidare var även syftet att undersöka hur dessa tolkningar och hur de realiseras påverkar elevens rätt till en likvärdig utbildning (SFS nr: 2010:800).   I studien intervjuades två lärare, två specialpedagoger och två rektorer för att undersöka hur de tolkade begrepp som ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd samt andra begrepp kopplade till dessa stödnivåer. I intervjuerna ombads respondenterna även att beskriva gränsdragning mellan begreppen samt om och hur de samverkar med andra på skolan i dessa frågor. Slutligen fick respondenterna ge sin bild av hur tolkningsutrymmet i styrdokumenten påverkar rätten till en likvärdig utbildning. Resultatet analyserades utifrån läroplansteorin och ramfaktorteorin.   Resultatet av studien visade att det finns ett stort tolkningsutrymme när det kommer till begrepp och skrivelser som står i styrdokumenten samt att respondenterna tyckte att det var svårt att göra en tydlig gränsdragning. I intervjuerna framkom även att flera av respondenterna inte upplevde att det var tillräckligt tydligt eller att det fanns ett fullgott stöd i styrdokumenten hur dessa begrepp ska tolkas och omsättas i verksamheten. Alla respondenterna var överens som att det finns en överhängande risk för att likvärdigheten brister när det finns ett stort tolkningsutrymme i styrdokumenten vilket leder till att elever i behov av stöd inte får det stöd som de har rätt till. Samverkan och kollegialt lärande kring detta arbete, såväl lokalt som nationellt, lyftes fram som framgångsfaktorer.

Elever med behov av stöd har ökat de senaste åren. Som påföljd har det lett till att skolan som organisation måste ha ett väl fungerande system och rutiner för att få ett flöde i arbetsprocessen. Studien fokuserade på att se från både lärarens och rektorns perspektiv i arbetet med elever i behov av särskilt stöd. Studien har också fokuserat på att hitta både styrkor och utmaningar i arbetet i de svenska grundskolorna. Genom kvalitativa intervjuer och bearbetning av data med hjälp av constant comparative method visar resultatet, att det finns flera likheter och olikheter mellan olika skolor kring arbetet med särskilda insatser. Kommunikation, förtroende och tydligt ledarskap är faktorer som visat sig vara viktiga för att arbetet med stödinsatser ska fungera. Det tydligaste, men också den mest oroande slutsatsen, är att kunskapsnivån hos lärare är lägre än förväntad och att många upplever att det behövs mer kompetensutveckling. Även de lärare som nyligen avslutat sin utbildning signalerar att det inte ges tillräckliga kunskaper för att kunna klara av och hantera alla elever i behov av stöd.

Syftet med den här studien är att ta reda på hur pedagoger uppfattar att fritidsverksamheter arbetarmed specialpedagogiska anpassningar på fritidshemmen, i syfte att öka delaktigheten för elever medsärskilda behov. Jag har i studien intervjuat sex pedagoger på sex olika fritidshem om derasuppfattningar kring det. Analysen av det insamlade materialet har genomförts med stöd av enfenomenografisk metodansats. Studiens resultat visar på att respondenterna uppfattar elever påfritidshemmet som mer delaktiga än i skolan. De specialpedagogiska insatserna på fritidshemmetuppfattas däremot begränsade i jämförelse med skolan. Respondenterna uppfattar att deraskompetens och fortbildning är bristfällig gällande anpassningar på fritidshem för elever med särskildabehov samt att samverkan med vårdnadshavare har betydelse för delaktigheten på fritidshemmet. / <p>2020-10-20</p>

Trots att alla gymnasieelever i har rätt till samma stöd under arbetsplatsförlagt lärande (APL) som de har i skolan finns det i praktiken svårigheter att utforma ett fungerande stöd. Under APL är yrkesläraren den som vanligtvis fungerar som en länk mellan skolan och arbetsplatsen medan handledaren är den som, tillsammans med skolan, ska stötta eleven på arbetsplatsen. APL är ett arbete som yrkesläraren ofta står själv med. Syftet är att skapa kunskap om hur yrkeslärare på hantverksprogrammet med inriktning frisör arbetar för att tillgodose elevers stödbehov under APL genom att beskriva och analysera deras erfarenheter och upplevelser. Studien genomfördes med en kvalitativ metodansats och med ett målstyrt urval har åtta semistrukturerade intervjuer genomförts. Det insamlade materialet transkriberades för att sedan tematiseras. Vidare analyserades och diskuterades studiens resultat utifrån studiens teoretiska perspektiv, dilemmaperspektivet, och begrepp samt tidigare forskning och litteratur. Studiens slutsats är att yrkeslärarnas arbete med elevers stödbehov under APL är komplext, då det saknas APL-platser och handledare som kan ta emot elever i behov av stöd. Vidare efterfrågas att arbetet med APL måste tydliggöras och få en ökad prioritet av skolans ledning, elevhälsa och övriga pedagoger. Vidare önskas även ett ökat stöd av specialpedagog med en önskan om kompetensutveckling för hela elevhälsan kring APL.

Syftet med denna studie är att få kunskap om vilka åtgärder lärare i förskoleklass upp till årskurs 3 anser vara viktiga i arbetet att förebygga och möta elever som riskerar att hamna i läs- och skrivsvårigheter, samt vilka anpassningar dessa lärare anser vara de vanligaste förekommande. Utsagorna har analyserats tematiskt med en fenomenologisk ansats, där studien bygger på 147 enkätsvar och två intervjuer med lärare verksamma inom dessa årskurser. Resultatet visade att informanterna ansåg att tidiga åtgärder var av stor vikt i detta arbete, men också vikten på tillgången på kompetenta lärare, samverkan med speciallärare/specialpedagog, nivåanpassning samt lästräning. Denna studie har anknytning till literacy- samt det sociokulturella perspektivet.

Denna studie har fokuserat kooperativt lärande, hur elevers betyg påverkas av ett arbetssätt som kooperativt lärande och vilken inverkan metoden har på pedagogernas arbetssätt inom planering och undervisning. Studien är inspirerad av aktionsforskning i samarbete med två undervisande pedagoger för åk 8 i ämnena religion och biologi. Pedagogerna har i sin undervisning testat metoden kooperativt lärande där eleverna har samarbetat indelade i små heterogena grupper. Studien består av en metodkombination innefattande en kvalitativ del med intervjuer med de två pedagogerna och en kvantitativ del bestående av individuellt sluttest för eleverna. I studien ingår även två kontrollklasser i vilka eleverna undervisades utan planerade samarbeten mellan eleverna. Studien utgår från teorin om socialt ömsesidigt beroende. Resultaten från studien visar att pedagogerna har fått syn på elevernas kunskaper genom hela arbetsperioden med kooperativt lärande, vilket har gjort att pedagogerna har kunnat sätta in rätt stöd genom följdfrågor till eleverna tidigt i arbetsprocessen. Dessutom visar studien att pedagogerna fått bra underlag för betygsättning redan innan sluttestet. I det kooperativa arbetssättet beskriver pedagogerna att de inte har behövt sätta in extra anpassningar som till exempel muntligt prov vid det individuella sluttestet. Elevernas betygsresultat på sluttestet och terminsbetyget efter studien visar att i interventionsklasserna har fler elever fått betyget A i jämförelse med kontrollklasserna.

Sammanfattning/Abstract Söder, Emelie och Söderström, Camilla (2022) Förutsättningar i arbetet med extra anpassningar. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp.   Förväntat kunskapsbidrag Det förväntade kunskapsbidraget är ökad förståelse för de olika aktörernas roll i upprättandet, genomförandet och utvärderingen av extra anpassningar. Denna förståelse är nödvändig för att på ett bättre sätt förstå lärares förutsättningar och hinder i arbetet med extra anpassningar och därigenom elevers rätt till likvärdig utbildning. Ytterligare kunskapsbidrag är att skapa en medvetenhet kring faktorer i skolan som går att påverka och faktorer som ligger utanför rektorns, specialpedagogens och lärarens kontroll.   Syfte och frågeställningar Syftet är att belysa olika aktörers roll i upprättandet, genomförandet och utvärderingen av extra anpassningar inom ramen för ordinarie undervisning. ·       Vilka möjligheter och hinder finns för att lärare ska upprätta, genomföra och utvärdera extra anpassningar? ·       Vilken roll har rektor och specialpedagog i arbetet med extra anpassningar? Teori Studien grundar sig på Dahllöf och Lundgrens ramfaktorteori och Banduras Self-efficacy theory (sv. tilltro till sin egen förmåga). Två teorier används då de bidrar med olika synsätt och de kompletterar varandra som tanke- och analysverktyg. Ramfaktorteorin bidrar med att skapa förståelse för yttre faktorer som påverkar arbetet med extra anpassningar samt vad som går att påverka och vad som ligger utanför den egna kontrollen. Self-efficacy belyser den tilltro en människa har på sig själv i att utföra en handling i en specifik situation.    Metod Studien har en kvalitativ ansats. Insamlandet av empiriskt material har skett på en grundskola via semistrukturerade intervjuer med en biträdande rektor samt en specialpedagog. Utöver dessa har en fokusgruppsintervju med fyra lärare genomförts.   Resultat Att rektorn är utbildad speciallärare och har specialpedagogisk kompetens är en framgångsfaktor i upprättandet och utvärderingen av extra anpassningar. Det finns systematik i arbetet och det avsätts tid till att upprätta och utvärdera extra anpassningar, vilket visat sig vara gynnsamt. Ytterligare en framgångsfaktor är att lärarna har tillgång till specialpedagogisk kompetens av såväl rektor som specialpedagog. Det framgår av resultatet att det är lättare att skapa strukturella förutsättningar för upprättande och utvärdering av extra anpassningar jämfört med vad det är att skapa förutsättningar för själva genomförandet i praktiken. Lärarna upplever att de är ensamma i arbetet med extra anpassningar och att det saknas tid och pedagogisk personal för att genomföra de extra anpassningarna som planerats. Ett hinder som framkommer är att det serveras färdiga mallar, vilket kan leda till ett ”görande” men att analys och reflektion uteblir. Analys och reflektion är viktigt för att rätt insatser sätts in samt för att utveckla den egna professionen. I resultatet framgår att det finns ramar som alla aktörer kan påverka och det finns ramar som ligger utanför deras kontroll.   Specialpedagogiska implikationer Trots god systematik i upprättande och utvärdering av extra anpassningar kvarstår utmaningar för lärare att genomföra dem i klassrummet. Specialpedagogen bör därför inta en handledande roll, för att synliggöra för lärarna vilka faktorer som går att påverka samt vilka som ligger utom lärarens kontroll. Specialpedagogens fokus bör ligga på att bidra med sin kompetens för att skapa tillgängliga lärmiljöer på gruppnivå. Om tvålärarsystem är möjligt har specialpedagogen även här ett handledande uppdrag men också ett organisatoriskt uppdrag i att fördela resurser efter behov och kompetens. En annan aspekt som borde få större plats än den har idag, är arbetet med att öka lärarnas self-efficacy. Idag känner sig lärarna ensamma i arbetet med extra anpassningar och de önskar närvaro, observation och delaktighet av specialpedagogen.   Nyckelord Extra anpassningar, kompetens, möjligheter och hinder, ramfaktorer, self-efficacy