Detta är en observationsstudie vars syfte är att undersöka pedagogers språkliga bemötande i förskolans praktik utifrån ett genusperspektiv. Syftet besvaras utifrån följande frågeställningar: Hur ser pedagogernas språkliga bemötande med barnen ut i förskolans praktik? Vilka skillnader kan utläsas i hur pedagogerna bemöter flickor respektive pojkar? Denna studie utgår ifrån en feministisk poststrukturalistisk teori som ses som ett genusperspektiv då det grundar sig på att könsuppdelningen och tudelningen kvinnligt och manligt är socialt konstruerat och behöver ifrågasättas och överskridas för att generera att människan får fler sätt att vara på (Lenz Taguchi, 2004). Observationerna genomfördes på två förskolor och tio observationstillfällen verkställdes. För att besvara syftets frågeställningar har både kvalitativa och kvantitativa metoder tillämpats då fältanteckningar och observationsschema utgjorde datainsamlingen. Analysverktygen för studien är begreppen positionering och subjektivitet som är centrala begrepp inom feministisk poststrukturalism och möjliggör en läsning av resultatet i förhållande till könets betydelse i en språklig kontext. De områden som presenteras i resultatet för den första frågeställningen är: Pedagogernas språkliga bemötande vid tillrättavisning och pedagogernas språkliga bemötande i dialog med barnen. Andra frågeställningens resultat utgår ifrån kategorier som skapades utifrån tidigare forskning. Dessa kategorier är: Komplimang av egenskap, uppmanas att hjälpa till, slutna frågor, öppna frågor, namn i positiv bemärkelse och namn i negativ bemärkelse. Resultatet visar att flickor och pojkar positioneras, det vill säga placeras på olika sätt via pedagogernas språk beroende på deras biologiska kön under de observerade tillfällena.

Syftet med denna studie är att studera hur barn i förskolan ges möjligheter eller begränsas att agera gränsöverskridande (avseende genus/HBTQ) i den fria inomhusleken. Genom observationer och intervjuer har vi studerat hur den fysiska miljön och det pedagogiska lekmaterialet kan komma att påverka barnen utifrån ett normkritiskt perspektiv med en inblick på genus/kön och HBTQ. I denna studie utgick vi från ett normkritiskt perspektiv och feministisk poststrukturalism för att se vilka normer som råder på fyra förskolor i Uppsala kommun. Vi utförde fyra kvalitativa intervjuer och hade fyra observationstillfällen, med fem olika pedagoger och fyra olika barngrupper. Genom studiens gång har vi fått en inblick i hur pedagoger ser på den normkritiska pedagogiken och hur det avspeglas på barngruppen. De resultat vi har kunnat se är att pedagoger inte uttrycker någon skillnad i arbetet mellan genus och HBTQ. Alla intervjuade pedagoger tyckte att miljön hade en betydelse för barns gränsöverskridande och observationerna visar att olika förskolor ger olika möjligheter till gränsöverskridande i den fria inomhusleken.

No description available.

<p>Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.</p>

Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.

No description available.

Syftet med denna uppsats var att utifrån ett feministiskt poststrukturalistiskt perspektiv, studera hur några medverkande i ett likabehandlingsnätverk i en Reggio Emilia-inspirerad förskoleenhet, talade om kön/genus och normer. Arbetet med nätverket har beskrivits som en ”minipolitisk” arena; för vardagsnära demokratiska förhandlingar – ett möte mellan rådande ”storpolitik”, i form av läroplan och lagar, och lokalt förverkligande. Därmed ville vi bidra med kunskap om hur ett sådant nätverk kan möjliggöra ett praktiskt arbete med genusfrågor, samt om vilka eventuella svårigheter som finns. Vi samlade in material via intervjuer med sex pedagoger, där några precis påbörjat sitt deltagande i nätverket medan andra hade deltagit i ett år. Vi identifierade ett antal diskurser som var verksamma under intervjuerna och organiserade dem i tre övergripande teman. Det första temat kallade vi ”Talet om yttre förutsättningar och krav”, där särskilt förskolans politiska uppdrag dominerade som anledning till att alls, eller till syvende och sist, arbeta med likabehandling och jämställdhet. Ur intervjuerna kunde vi urskilja att genus inte gärna kopplades till ett vidare likabehandlingsarbete, och fick en sämre status än andra likabehandlingsfrågor. Vi kopplade detta tema till relationen mellan stor- och minipolitik, där förskolans uppdrag på den storpolitiska arenan kunde diskuteras på nätverkets mer vardagsnära minipolitiska arena. Vi förstod det inte som att uppdraget kritiskt granskades, men såg nätverket som ett möjligt forum för minipolitiska förhandlingar. Nästa tema kallade vi för ”Talet om barns möjligheter”. Inom detta identifierade vi en dominerande utvecklingspsykologisk diskurs som försvårade att tala om barnen som delaktiga i genusarbetet, då de var för små och omogna. Det handlade istället främst om de vuxna, som jämställdhetsförändrare. Samtidigt riktades uppmärksamhet mot den pedagogiska miljön, något som vi kopplade till Reggiopedagogikens utforskande karaktär, där nätverket sades bidra med könsliga aspekter och dilemman. Detta förde oss till vårt sista tema; ”Talet om att upptäcka”. I detta tema sades nätverket fungera som en väckarklocka, med tillgång till nya sätt att tänka kring normer och genus, och lite som en ”brännblåsa i rumpan”. Därtill identifierade vi även mindre diskurser, som bland annat antydde problem med lokala förutsättningar, och reflekterade kring vår egen roll som aktiva agenter i de teman som vi skrivit fram.

Denna uppsats avser att studera framskrivningar om kön och barns subjektivitet, utifrån en samling texter som beskriver Reggio Emilia-filosofin och dess pedagogik. Med feministisk poststrukturalism och diskursanalys som teori och metod har jag i texterna sökt efter bland annat representationer, och utifrån dessa skrivit fram diskurser om barns subjektivitet respektive barn som könade subjekt. I materialet betonas en helhetssyn på barn, där barnet ses som ett kompetent, medskapande och unikt subjekt – men studien visar också att flickor och pojkar som generaliserade grupper beskrivs som delvis olika, och att denna antagna olikhet ger anledning till exempelvis gruppindelning efter kön. Dessa framställningar uppfattar jag stå i spänningsförhållande till varandra: diskursen om barn som könade kan förstås som begränsande för vad som ryms i diskursen om barns subjektivitet. Fokusering på olikhet mellan könen kan spåras till dels ett inom Reggio Emilia-filosofin värnande av just ”värdet” olikhet och dels en tanke om denna könsliga olikhet som något delvis inneboende hos barnen – en slags essens – som så att säga kommer före det relationella, kontextuella. Denna essentialistiska syn på könsligt bundna egenskaper förefaller stå i kontradiktoriskt förhållande till Reggio Emiliafilosofins betonande av individens unika subjektivitet. Studien gör gällande att denna olikhet, avseende kön, inte problematiseras i merparten av mitt material – men att det samtidigt tycks finnas en slags motdiskurs som gör detta problematiserande.

Vi har i den här uppsatsen undersökt hur de yngsta barnen i förskolan skapar sig som könade subjekt genom lek i förskolans rum. För att undersöka detta har vi gjort videoobservationer på en förskoleavdelning med barn i åldern 1-3 år. Inspirationen till de teoretiska perspektiven har framförallt kommit från Hillevi Lenz Taguchis arbeten om feministisk poststrukturalism och begreppet intra-aktion. Intra-aktion syftar till förhållandet mellan människor samt mellan människor och materialitet, så kallat icke-människor.Genom att titta på det inspelade materialet har vi valt ut ett antal situationer som transkribe-rats och närlästs. På så sätt har markörer, avbrott, intensifiering och skiften i leken samt mel-lanrummet mellan barn och material kunnat synliggöras. Vi har utifrån detta försökt förstå hur kön materialiseras genom lek och emellan barn och ting.Vårt resultat visar att barnen framförallt skapade sig själva som könade subjekt genom stra-tegier de utarbetade för att höra ihop med icke-människor på avdelningen. Genom de olika strategierna skapade sig barnen till flickor och pojkar. Vi har försökt förstå hur barnen blir till via olika diskurser som i resultatet visar korsar och strider mot varandra. Vi har haft am-bitionen att försöka närma oss detta överskridande synsätt där materialitet och diskursiv för-ståelse av verkligheten sammanflätas.

Den här uppsatsens syfte är att undersöka vad ett feministiskt poststrukturalistiskt subjektsteoretiskt angreppssätt kan ge för kunskap om barns subjekt- och könsskapande i förskolan. Detta teoretiskt/metodologiska perspektiv innebär i den här uppsatsen att kön ses som något som görs inom språk och diskurser i vardagliga lokala pedagogiska processer och att jag, både som pedagog och forskare, deltar som medskapande i dessa. I undersökningen analyseras samtalet mellan mig och fem barn under en aktivitet som jag leder och som handlar om bokstavssymboler och bokstavsljud. Barnen var i åldrarna fem till sex år och samtalet är inspelat med mp3-spelare. Genom diskursanalys och dekonstruktion gör jag olika läsningar av tre sekvenser från ljudinspelningen. Jag skriver fram ett antal verksamma diskurser: Vuxen/barn-diskursen, rolig pojke-diskursen, fina flickan-diskursen, bokstavs-diskursen, utvecklings-diskursen, tävlings- och samarbetsdiskurserna samt den kompensatoriska genus-diskursen. Dessa diskurser som jag identifierar/skapar bildar sammantaget diskursiva kedjor som sätter gränser för vad som är möjligt att göra och bli, som kön och subjekt, i den här situationen. I mina läsningar blir alla vi som deltar, både barnen och jag, aktiva i att skapa könad subjektivitet. Särskilt intressant ur mitt perspektiv som blivande förskollärare är hur jag, i egenskap av pedagog och vuxen, omedvetet och trots mina ambitioner att göra annorlunda, deltar i att skapa stereotypa könssubjekt. Den roliga och tävlingsinriktade pojken och den fina samarbetande flickan positioneras via den makt jag ges i samtalet.