This study is concerned with the drafting process of the 1948 Genocide Convention, specifically the deletion of the article regarding so called ”cultural genocide”. Sweden was one of the states who voted to delete the article, and this study asks the question why. Previous research on the article has concluded that the majority of the states voting to delete it were doing so to avoid being criminalized themselves due to their assimilationist policies towards minorities, and colonial governing. During negotiations Sweden explicitly referred to the Christianization of the Sami people, which further begs the question if Sweden were also acting because of those reasons. The study finds that, even though Sweden argued that cultural genocide was not as serious as the other forms of genocide, and that it was a better fit for a convention on human rights or minority protection, there is a real plausibility that the country were trying to avoid having a legally recognized genocide in its history. However, because of the vast amount of material available for interpretation of Sweden’s actions, more research is needed to make an even more certain conclusion.

<p>The key purpose of this research has been trying to understand, and study how assyrian/syriac youth create their identity under the influence of two or several different cultures. We have also looked upon how different factors such as history, religion, language, family and school play a role in the youths identity development.</p><p>We have used a qualitative method in our study where we have interviewed six assyrian/syriac youth. Because of their Christian faith the assyrian/syriac group has been forced to migrate from their countries to different parts around the world. In the new countries the group has been forced to create and live in a diasporaculture. The city Södertälje in Sweden has developed to become a metropole for this ethnic group where they have founded a substantial diasporaculture. In the new countries the assyrian/syriac youth have developed an attitude towards the new country and its culture, which is a mixture of their home culture and the majority communitys. Having to integrate and adjust to two different cultures, while at the same time trying to create ones own identity can sometimes lead to conflicts within the own ethnic group and the majority community. It appeared in the study that the assyrian/syriac youth felt like a duality between the home culture and the culture of the majority community, which felt like living a dual life.</p>

The key purpose of this research has been trying to understand, and study how assyrian/syriac youth create their identity under the influence of two or several different cultures. We have also looked upon how different factors such as history, religion, language, family and school play a role in the youths identity development. We have used a qualitative method in our study where we have interviewed six assyrian/syriac youth. Because of their Christian faith the assyrian/syriac group has been forced to migrate from their countries to different parts around the world. In the new countries the group has been forced to create and live in a diasporaculture. The city Södertälje in Sweden has developed to become a metropole for this ethnic group where they have founded a substantial diasporaculture. In the new countries the assyrian/syriac youth have developed an attitude towards the new country and its culture, which is a mixture of their home culture and the majority communitys. Having to integrate and adjust to two different cultures, while at the same time trying to create ones own identity can sometimes lead to conflicts within the own ethnic group and the majority community. It appeared in the study that the assyrian/syriac youth felt like a duality between the home culture and the culture of the majority community, which felt like living a dual life.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

An important starting point for the thesis is the enormous importance of photography as a source for historical research. Earlier in history, this approach has not been obvious among many historians, but recent decades’ new trends have emerged that have changed the attitude towards the image as historical source. Against this background, the main purpose of the thesis is to study how the Swedish media have chosen to portray the genocide of the Kurdish population in Iraq in 1988. The material consists of photographs that has been published by Swedish newspapers from 1988. In order to visualize general patterns, trends and a symbolism in the images, the methodological approach has been based on a semiotic image analysis where the image has been placed in a context while analyzed from two levels. In addition to this, a cultural theoretical perspective has also formed the theoretical framework for the thesis. Here, the starting point has been that the photographs published in the Swedish press papers reflected a cultural as well as a historical context in which they existed in. The results of the thesis have shown that the imagery has testified to a clear tendency to create clear dividing lines between male and female individuals in the photographs. The research have showed that women and children got strong positions as victims while the men usually became absence or they became more dominant in the situations when they showed up. When it came to the context in which the images were published, it showed that the photographs usually came to be placed in context where they came to symbolize or manifest events that concern parts of the genocide. Sometimes images also came to complement each other like a story where each part had to manifest certain parts of the story.

This thesis aims at finding the reasons for the genocide in Rwanda, not only in the history of the country, but also the reason why the international institutions failed to prevent it. The thesis begins with a historical background of Rwanda where key actors in the conflict are presented and in the end presents an explanatory model which is based upon the facts gathered during the thesis. The model aims at explaining why the genocide happened and it is built up of layers. These layers have their background in Rwanda’s history and also international institutions, such as the UN. The layers of importance which led to the genocide are: Rwanda’s colonial past, the Arusha Accords and the mandate of UNAMIR (failure of the United Nations), a uni-polar world, increasing poverty, and the assassination of President Habyarimana. There were few available strategies in the standard arsenal of international political means that could have been used to stop the genocide, both before it broke out, but especially after it had begun. / Uppsatsen ämnar hitta de bakomliggande orsaker till folkmordet, inte bara i Rwandas historia men också varför internationella instutitioner, så som FN, inte bidrog till att förhindra folkmorden. I det fortlöpande arbetet med uppsatsen har en modell utvecklats vilken ämnar förklara vad som hände, och som är byggd på den information som framkommit under arbetets gång. Modellen bygger på ett flertal lager av händelser. Dessa lager bygger på händelser som inte bara rör Rwandas historia utan också på vad de internationella institutionerna bidrog med i konflikten. De identifierade lagren som ligger till grund för konflikten är Rwandas koloniala bakgrund, Arusha Accords och mandatet för UNAMIR, en unipolär värld, ökande fattigdom samt mordet på President Habyarimana. Det fanns få tillgängliga politiska strategier som kunde ha använts för att stoppa folkmordet.

Folkmordet i Rwanda 1994 pågick under tre månader och är ett av de mest brutala folkmorden som har utförts under modern tid. Under dessa tre månader dödades ca 800 000 personer och takten i mördandet i Rwanda var fem gånger högre än vad dödandet var under Förintelsen. Till en början trodde omvärlden att det var ett inbördeskrig i Rwanda, vilket var en lögn. Den tidigare forskningen kring folkmordet i Rwanda 1994 bekräftar att FN som organisation misslyckades med att genomföra sitt uppdrag i Rwanda – men det visade sig också att vissa medlemsländer i FN kunde ha agerat annorlunda. Syftet med studien är att med utgångspunkt i FN-dokument undersöka hur Frankrike, Belgien och Rwanda agerade under och efter folkmordet i Rwanda 1994. Studiens källmaterial bestod av officiella FN-dokument som har publicerats i sin helhet i boken The United Nations and Rwanda 1993 – 1996 som FN utgav 1996. Studien präglades utav en kvalitativ textanalys, vilket syftar till att undersöka och analysera vad som faktiskt står i källmaterialet. Resultatet utav studien visade att både Frankrike och Belgiens ”icke-agerande” resulterade i att folkmordet i Rwanda inte stoppades tillräckligt fort. Både Frankrike och Belgien har en historia i Rwanda, vilket borde ha spelat en stor roll i hur de båda borde ha agerat. Resultatet visade också att Rwanda inte kunde sätta stopp för folkmordet själva eftersom Rwandas dåvarande regering var i konflikt med RPF. Det hade behövts ett agerande från FN, men speciellt från Frankrike och Belgien. Detta eftersom att de två medlemsländerna hade vetskap om bakomliggande orsaker till varför folkmordet utfördes under 1994.

This study aims to examine Bosnia-Herzegovina and Rwanda's tolerance and reconciliation processes after the conflicts by answering the research question 'How can we explain the similarities and differences between Bosnia-Herzegovina and Rwanda’s reconciliation processes in terms of ethnic tolerance among its inhabitants post civil war and genocide?'. An explanatory theory based on Brounéus’ perspectives and recommendations on reconciliation is used throughout the study. The main findings are that both countries have had diverse approaches and have not fulfilled the requirements for achieving ethnic tolerance and reconciliation.

The genocide in Srebrenica is described as "UN's darkest hour" and is the largest genocide in modern time after the Holocaust. 2020 marks the 25th year anniversary since the genocide took place in Srebrenica.  The purpose of this study is to answer how history teachers present genocide in their teaching and how teachers discuss the genocide in Srebrenica. This study is based on a qualitative method through data collection that is obtained from interviews with five different teachers who work in Swedish schools. The study's theoretical frame of reference is based on historical awareness, use of history and non-use of history to promote understanding of teaching choices and teaching methods. This study presents that the teachers use students' emotions through discussions and movies when depicting genocide. The Holocaust is presented as the premiss of the teaching regarding genocide. The genocide in Srebrenica is only mentioned or exemplified in connection with, and in relation to, other genocides such as the Holocaust. The teachers confirm that there is a lack of time, uncertainty, and knowledge regarding the genocide in Srebrenica. The consequence of this is that a large part of the society neither relates to nor barely knows about this genocide. Europe's and the UN's biggest stain becomes hidden, and the victims do not get the attention and justice they deserve. When ignorance exists in relation to the genocide in Srebrenica, we will not be able to reach the message that is often associated with The Holocaust - Never again.

In early 1999, newly appointed Indonesian President Habibie authorised a referendum on independence for East Timor. It was held under UN supervision and an overwhelming majority voted in favour. This was not well received by the conservative Indonesian military TNI, which saw this as the beginning of an Indonesian state collapse. Therefore, the TNI launched a month-long offensive in East Timor in the autumn of 1999, characterised by massive displacement, burning of infrastructure, sexual violence against women, and repeated cases of wanton murders. Consequently, some historians have described the period as a genocide. The term genocide aims to describe a concept where a perpetrator has a coordinated plan to destroy key elements of national groups, with the aim of ending the groups’ existence as a whole. Genocide is thus strongly characterised by the idea of human rights and, by extension, has a liberal underpinning. This study aims to determine whether the East Timor Crisis of 1999 can be described as a genocide; whether the description is correct if consideration is made to what constitutes a group and the intent of the perpetrator. It also aims to achieve this by using the originator of the term Raphaël Lemkin's eight societal domains in which he regards genocide to be committed and thus applies events from the East Timor Crisis within these domains to determine whether genocide has taken place. The study makes use of a qualitative, theory consuming case study methodology. It then concludes that genocide, with exceptions, occurred within every societal domain of the East Timorese society throughout the East Timor Crisis of 1999.