I denna undersökning studeras högbetygstexter som producerats av elever under det nationella provet i svenska för grundskolans årskurs 9. Ett syfte är att undersöka huruvida texterna som grupp uppvisar ”högbetygsdrag”; ett annat att i materialet studera skillnader mellan flickors och pojkars högbetygstexter. Även skrivutveckling är fokus för undersökningen och grundskoletexterna jämförs därför med högbetygstexter från det nationella provet i gymnasiekursen Svenska B. Slutligen ämnar studien diskutera subjektivitet med bedömning och huruvida utvalda texter från grundskolematerialet erhåller samma betyg när de granskas av oberoende bedömare. Kvantitativa analyser utförs på 30 elevtexter från årskurs 9; fyra texter väljs ut för mer djupgående textanalytiska undersökningar. Resultaten av analysen av grundskoletexterna relateras till 20 gymnasietexter studerade i en tidigare undersökning. Resultaten visar att grundskoletexterna som grupp uppvisar flera av inom elevspråksforskning vedertagna högbetygsdrag, exempelvis hög textlängd. Vissa skillnader kan ses mellan könen: flickorna skriver exempelvis i genomsnitt längre texter än pojkarna. Även mellan grundskole- och gymnasietexterna synliggörs skillnader som kan härledas till skrivutveckling: gymnasieelevernas texter uppvisar exempelvis inte bindningsbrister eller oklara bindningar i lika hög utsträckning som grundskoleelevernas dito. En ombedömning av fyra grundskoletexter visar på problematiken med subjektiv bedömning. MVG-spannet i det studerade materialet kan konstateras vara brett, både på grund av att texter av god kvalitet ser olika ut, men även på grund av att spannet omfattar texter som egentligen inte uppfyller kriterier för högsta betyg.

Syftet med denna undersökning var att studera hur en lärare i en årskurs 4 använder sig av konkretisering och individualisering i sin matematikundervisning för att därefter kunna analysera i vilken utsträckning detta gav eleverna procedurell och konceptuell kunskap. Genom observationer av lektioner i den utvalda klassen samt en mer djupgående, kvalitativ intervju med läraren har användningen synliggjorts. Vidare har även en för- och en efterdiagnos genomförts i klassen för att kunna fastställa vilka, och vilken typ av, kunskaper som eleverna har tagit till sig under det observerade momentets gång. Resultaten av såväl diagnoserna som observationerna och intervjun har sedan ställts i relation till de krav som finns för skapandet av en konceptuellt respektive procedurellt inriktad undervisning.  Många forskare talar idag om vikten av en mer konkret och lustfylld undervisning inom matematiken. Denna undersökning visar dock på att en sådan undervisning av sig själv inte leder till en djupare förståelse för matematiken hos eleverna. Istället verkar lärarens egna didaktiska kunskaper och förmåga att synliggöra de bakomliggande begreppen ha störst inverkan på om eleverna utvecklar både konceptuella och procedurella kunskaper inom momentet i fråga.  I dagens samhälle matas vi samtidigt kontinuerligt av rapporter som hävdar att matematikundervisningen i svensk skola behöver förbättras, vilket främst synliggörs av elevernas allt mer försämrade resultat. Min studie visar på att denna diskussion måste gå djupare än att enbart ställa konkret och laborativ matematikundervisning i kontrast till en mer traditionell undervisning med enskild tyst räkning. Skapandet av förståelse för matematiken hos eleverna är mer komplicerat än så.

Denna studie syftar till att utröna anledningen till att en stor andel av eleverna i gymnasiets kurs matematik A har svårigheter att nå kunskapsmålen, trots att de har minst godkänt från matematik i år nio, samt att finna utgångspunkter för att underlätta övergången från grundskola till gymnasium i ämnet matematik. En enkätundersökning om elevernas syn på matematik och matematikundervisning i år nio jämfört med i gymnasieskolans matematik A har genomförts hos elever i slutet av matematik A-kursen. Resultatet av studien visar att inga betydande skillnader existerar i elevernas upplevelse om stöd/lärarhjälp, undervisningssätt eller bild av kunskapsmålen mellan år nio och gymnasiets A-kurs. Ökningen i tempo och svårighetsgrad upplevs överlag som rimlig. En majoritet av eleverna uppger svårigheter att hantera det ökade kravet på eget ansvar för sin studiesituation som en avgörande anledning till svårigheterna att nå målen. Detta är en möjlig förklaring då matematik A läses i år ett och eleverna inte är vana vid den kraftigt ökade frihet de får på gymnasiet. För att underlätta övergången diskuteras vikten av ett fruktbart samarbete mellan grundskola och gymnasium, samt lärarens viktiga roll i att öka elevernas lust att lära.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka uppfattningar lärare respektive föräldrar har om läsläxan i årskurs 1-2 på en utvald skola. Detta undersöktes genom att fyra lärare intervjuades och 69 enkäter besvarades av föräldrar. Resultatet visade att lärarnas pedagogiska syften inte var helt samstämmiga med föräldrarnas uppfattningar av dem. Resultatet visade också att lärarna hade en tanke med läsläxans utformning, men eftersom att den skedde i hemmet hade lärarna inte möjlighet att styra över läsläxan som helhet. Detta berodde på att flera faktorer avgjorde hur läsläxstunderna såg ut, såsom valet av plats, med vem den lästes och miljön runt omkring. En annan slutsats var att majoriteten av föräldrarna använde strategier vid läsläxstunden för att uppmuntra och utveckla sitt barns läsning, men de flesta strategierna var inte förmedlade från lärarna. De två mest använda strategierna var att ljuda och läsa ordet högt. Att föräldrarna läste ordet högt kunde vara en tillfällig lösning, men inte hållbar i ett långsiktigt perspektiv. Barnen fick inte chans att tänka efter hur de skulle kunna lösa problemet på egen hand när denna strategi användes.

Föreliggande uppsats syftar till att genom kvalitativa samtalsintervjuer ta reda på hur ett antal lärare undervisande i årskurs 4-6 upplever ett ökat fokus på bedömning av elevers kunskapsutveckling och lärande. Tre grundläggande inställningar till bedömning framträder i intervjumaterialet; bedömning som en självklar del av läraruppdraget, bedömning som tidstjuv och skrivbordsprodukt samt inställningen till bedömning som ett påtvingat ont. Bakom lärarnas explicita uttalanden om en bedömning som syftar till att ta reda på vad eleven har lärt sig, kan i huvudsak bedömningsfunktioner som kontroll och information skönjas. När ett maktperspektiv appliceras på intervjumaterialet framträder lärares bedömningsrelaterade arbete som grundat på en samtyckesproducerande maktutövning, vilken förutsätter elevers och föräldrars delaktighet och syftar till att dessa ska förstå och acceptera lärarens verklighetsbeskrivning. Lärares bedömningar kan vidare förstås fungera eftersom eleven, genom vetskap om att hon är inordnad i ett bedömande system, anpassar sig efter detta. Bedömning utgör således ett sätt på vilket läraren kontrollerar eleverna och klassrumssituationen. Lärarna i studien tycks omedvetna om den makt som de genom bedömning utövar  över elever och föräldrar. Utifrån föreliggande uppsats perspektiv, framträder dock tydligt bilden av lärares bedömningsrelaterade arbete som en praktik där makt och maktutövande är en nödvändig, om än i strukturen dold, förutsättning.

Denna kvalitativa studie avser att bidra till den samlade kunskapen om vilka olika typer av resonemang elever i årskurs sex kan använda sig av när de löser matematikproblem. Det fokuserade matematiska området är algebra och specifikt har resonemang om, och förståelse av, likheter och likhetstecken studerats. Resultaten visar att eleverna använde sig av kreativa matematiska resonemang (KMR) och imitativa resonemang (IR) i ungefär lika stor utsträckning. I de fall där KMR användes kom eleverna i samtliga fall fram till en korrekt lösning på problemet och i de fall där IR användes kom de fram till felaktiga slutsatser i alla fall utom två. Resultaten indikerar att en relationell förståelse av likhetstecknet är förknippat med KMR och en instrumentell förståelse framför allt med IR. Resultaten i den här studien indikerar även att känslor kan vara starkt förknippade med prestationsförmågan. Med en matematikundervisning som fokuserar relationell förståelse kan man således ge eleverna större möjlighet att lyckas vilket kan öka deras självtillit och prestationer.

Syftet med denna studie är att ta reda på hur ett urval lärare i årskurs tre arbetar med övergångar mellan olika aktiviteter under en lektion i ämnena matematik och svenska. För att undersöka detta har vi genomfört en empirisk studie med hjälp av två kvalitativa metoder, observation och intervju. I varje ämne har fem lärare ingått i studien. Det insamlade materialet har sammanställts och analyserats utifrån våra teoretiska begrepp som flertalet kommer av Jacob S. Kounin (1977).Vårt resultat visade att det inte fanns så tydliga skillnader i arbetet kring övergångar mellan de två ämnena matematik och svenska vilket gjorde att vi istället la vikt på att se hur alla lärare i vår studie arbetar med övergångar i stort. De resultat vi då fick fram var att lärarna ansåg att det viktigaste för att skapa en smidig övergång var att planera, ha en struktur och fånga elevernas uppmärksamhet för att ha eleverna med sig. De flesta lärarna använde någon form av tecken för att fånga elevernas uppmärksamhet vid övergångarna, de hade god kontroll på eleverna och många hade någon form av struktur. Planering av övergångarna anses vara av stor vikt samtidigt som även flexibiliteten lyfts fram som väsentlig. Kommunikationen som sker till eleverna vid övergångarna är både verbal och icke verbal.

Uppsatsen är en kvalitativ intervjustudie som behandlar gymnasieungdomars kunskaper och attityder om sex och samlevnad utifrån den undervisning de fått i grundskolan och på gymnasiet. Syftet är att undersöka om skolan har något samband med de attityder ungdomarna förmedlar. Undersökningen grundas på teorier om hur normer, värden och attityder skapas med fokus på heteronormen.   Mot bakgrund av min studie kan man visa att eleverna till viss del kan ha blivit påverkade negativt av skolans undervisning. Mitt resultat visar att skolan förmedlar en mängd normer i sin undervisning som eleverna sedan ger uttryck för. Undervisningen har ett heteronormativt perspektiv som eleverna uppfattar och anpassar sina roller efter. I sina attityder bekräftar ungdomarna heteronormen genom de uttalanden de gör om t.ex. HBT och sexuella relationer.

Syftet med denna studie är att få en överblick över läs- och skrivundervisningen i förskoleklass, årskurs 1, 2 och 3. Syftet är även att belysa vilka läromedel som används i undervisningen. Frågeställningarna är: -         Hur undervisas elever i läsning -         Hur undervisas elever i skrivning -         Vilka läromedel används i svenska Studien är baserad på en enkätundersökning till verksamma pedagoger i 4 kommuner i Västra Götaland. Resultatet visar att många pedagoger i förskoleklass hjälper barnen att utveckla sin fonologiska medvetenhet med material som innehåller mycket språklekar. I årskurs 1 läggs mycket av elevernas studietid på att lära sig avkoda genom att koppla samman grafem och fonem. I alla årskurser förekommer det att pedagogerna ger eleverna strategier för utveckla sin egen skrivning och läsning inom olika genrer.  Eleverna ges dock inte tillfälle att samtala och utveckla sin läs- och skrivförmåga tillsammans i meningsfulla sammanhang. I resultatet kan man också se att datorn inte har haft den genomslagskraft i undervisningen som den haft i övriga samhället.

Syftet med den här studien är att undersöka vilket verksamhetsstöd det finns för barn och elever med tal- och språksvårigheter på förskolan och i grundskolans tidigare år. Frågeställningarna handlar om hur en talpedagog arbetar för att stödja barn med tal- och språksvårigheter, hur ett barns svårigheter kartläggs samt hur barns tal och språk stimuleras under den dagliga verksamheten. Som forskningsmetod har jag använt mig av intervju och observation. Resultatet visar att det stöd barnen får av talpedagogen är genom olika övningar som valts ut för att stimulera deras tal och språk. Talpedagogen kartlägger även barnens svårigheter med hjälp av Hellqvists fonemtest med vilket hon får kunskap om vad barnet redan kan och vad det behöver öva på. Både på förskolan och i skolan bygger pedagogerna in språkstimuleringen i vardagen på ett naturligt sätt genom att oftast utgå från barnens egna intressen och kunskaper. Detta har visat sig på förskolan genom att pedagogerna främst låter barnen ge förslag på vad de vill göra och utgå från detta, medan lärarna i skolan anpassar material och arbetsböcker utefter elevernas kunskapsnivå.