Syftet med denna studie är att ta reda på några förskolepedagogers olika uppfattningar av vad ett specialpedagogiskt stöd innebär för barn med hörselnedsättning. Studien utgår från en kvalitativ metod i vilken åtta pedagoger har intervjuats angående sina uppfattningar. Urvalet har skett genom att alla pedagoger i studien arbetar på förskolor där det finns barn med hörselnedsättningar. Både på ordinära förskolor där det finns barn hörselnedsättningar som är individintegrerade i en normalhörande barngrupp och på förskolor som är specialorganiserade för enbart barn med hörselnedsättningar. Resultatet har framkommit genom en kvalitativ analys som är inspirerad av fenomenografi och där olika temaområden har synliggjorts. Studiens resultat kopplas och diskuteras både utifrån aktuell forskning och Bronfenbrenners teori. Studiens resultat visar sammanfattningsvis att det behövs en stor mängd av varierande specialpedagogiska stödinsatser på förskolor, för att barn med hörselnedsättningar ska få en gynnsam utveckling. Variationen av uppfattningar angående specialpedagogiskt stöd ger en rikare och vidgad bild av vad det hela handlar om. De viktigaste och mest prioriterade stödinsatserna anses finnas i områdena kommunikationsstöd och psykosocialt stöd. Studien visar att teckenspråk är ett nödvändigt kommunikationsredskap. Närvarande pedagoger är ett viktigt psykosocialt stöd. Även andra delområden av specialpedagogiskt stöd, så som kognitivt stöd, motoriskt stöd, stöd i den fysiska miljöns utformning och stöd på organisations- och samhällsnivån är av stort värde. I resultatet synliggörs också uppfattningar angående stöd som ges ur olika specialpedagogiska perspektiv, bl.a. stöd utifrån individ-, grupp och organisationsperspektivet. Genom en diskussion med koppling till Bronfenbrenners teori synliggörs hur olika delar av specialpedagogiskt stöd samspelar. Mitt resultat visar att pedagogerna har en positiv uppfattning av specialpedagogernas arbete. Trots att studien synliggör en mängd goda exempel framkommer det uppfattningar om att det fortfarande saknas stöd, så som ekonomiska resurser, tillräckligt med pedagoger och kompetens. I studien framkommer det också att det finns en stor brist på forskning och styrdokument med konkreta riktlinjer, vilket också har betydelse för en gynnsam utveckling för barn med hörselnedsättningar.

No description available.

Bakgrund: Hörselskador är ofta förkommande hos personer med utvecklingsstörning, autism och inom autismliknande tillstånd, både medfödda och åldersrelaterade hörselskador. Ofta förblir de oupptäckta då dessa personer kan ha flera funktionsnedsättningar eller svårigheter att uttrycka sig. Dessa personer kan bo på en bostad med särskild service, och personal på dessa boenden behöver ha kunskap i hörselrelaterade ämnen för att de boendes behov ska tillgodoses. Syfte: Att belysa praktisk och teoretisk kunskap i ämnen som hörsel, hörselnedsättning, vissa hörhjälpmedel och kommunikation hos personal som arbetar på bostad med särskild service. Metod: För att belysa kunskapen hos personal i Karlskoga och Lindesbergs kommun användes en postenkät som mätinstrument i denna kvantitativa undersökning. Resultat: Personalen hade störst kunskap inom området kommunikation och vilken påverkan hörselnedsättningar kan ge. Sämre kunskap fanns att se inom området hörseltekniska hjälpmedel och hörapparater och om hur vanligt förekommande hörselnedsättningar är. Slutsats: Resultatet tyder på att det finns vissa brister i personalens kunskap, främst inom de områden som handlar om hörsel, hörselnedsättning och vissa hörhjälpmedel. Även om majoriteten av personalen hade bättre kunskap om kommunikation fanns det vissa brister även där. Utifrån detta resultat kan slutsatsen dras att personalen kan vara i behov av information och utbildning inom hörselrelaterade ämnen.

Syftet med denna uppsats var att få en ökad förståelse för hörselskadade ungdomars skolsituation och om/hur deras erfarenheter skiljer sig åt beroende på om de går i integrerad skolform eller i en skola för elever med hörselskada. Frågeställningarna som ställdes var: hur beskriver ungdomar med hörselnedsättning sin vardag i skolan, främst gällande den sociala situationen samt hur påverkar skolsituationen fritiden? Vilka likheter och skillnader finns i ungdomarnas uppfattning om skolsituationen, beroende på om de går integrerade eller på en skola för elever med hörselskada? För att finna svar på detta, har kvalitativa intervjuer gjorts med nio ungdomar med hörselnedsättning, fem ungdomar som går på en specialskola för hörselskadade och fyra som går på en skola tillsammans med hörande. De teorier som studien utgick ifrån var KASAM, symbolisk interaktionism, stigma samt rollteori. Resultatet visade att alla eleverna var nöjda med sin skolsituation oavsett skolform. De stora skillnaderna som framkom var att Silviaskolans elevers fritidsituation såg annorlunda ut. De ungdomarna hade färre kompisar och utövade mindre fritidsaktiviteter, samt hade upplevt sig utanför i högre grad än eleverna på Kronobergs skolor. Skolmiljön såg annorlunda ut på de båda skolorna. Silviaskolan var anpassad för elever med hörselnedsättning, medan skolan för hörande inte anpassad i fråga om ex. hjälpmedel, ljudnivån i lokalerna m.m. En annan skillnad var att eleverna i Kronobergs skolor fick ta större ansvar för sin skolsituation. De gick i skolan på de hörandes villkor och skolan fungerade inte som en s.k. ”skola för alla”.

<p>Syftet med denna uppsats var att få en ökad förståelse för hörselskadade ungdomars skolsituation och om/hur deras erfarenheter skiljer sig åt beroende på om de går i integrerad skolform eller i en skola för elever med hörselskada. Frågeställningarna som ställdes var: hur beskriver ungdomar med hörselnedsättning sin vardag i skolan, främst gällande den sociala situationen samt hur påverkar skolsituationen fritiden? Vilka likheter och skillnader finns i ungdomarnas uppfattning om skolsituationen, beroende på om de går integrerade eller på en skola för elever med hörselskada? För att finna svar på detta, har kvalitativa intervjuer gjorts med nio ungdomar med hörselnedsättning, fem ungdomar som går på en specialskola för hörselskadade och fyra som går på en skola tillsammans med hörande. De teorier som studien utgick ifrån var KASAM, symbolisk interaktionism, stigma samt rollteori. Resultatet visade att alla eleverna var nöjda med sin skolsituation oavsett skolform. De stora skillnaderna som framkom var att Silviaskolans elevers fritidsituation såg annorlunda ut. De ungdomarna hade färre kompisar och utövade mindre fritidsaktiviteter, samt hade upplevt sig utanför i högre grad än eleverna på Kronobergs skolor. Skolmiljön såg annorlunda ut på de båda skolorna. Silviaskolan var anpassad för elever med hörselnedsättning, medan skolan för hörande inte anpassad i fråga om ex. hjälpmedel, ljudnivån i lokalerna m.m. En annan skillnad var att eleverna i Kronobergs skolor fick ta större ansvar för sin skolsituation. De gick i skolan på de hörandes villkor och skolan fungerade inte som en s.k. ”skola för alla”.</p>

Studiens syfte är att undersöka vilka faktorer pedagoger anser påverkar delaktigheten i den fysiska, sociala och pedagogiska miljön i förskolan för barn med hörselnedsättning. Det underliggande syftet är att undersöka vilka strategier pedagoger använder för att göra barn med hörselnedsättning delaktiga. Studien är dels kvantitativ genom enkätfrågor men även kvalitativ med hermeneutisk ansats. Respondenterna består av nio pedagoger som är verksamma i förskolan och som under de senaste tre åren arbetat nära barn med hörselnedsättning. Resultatet har bearbetats i relation till tidigare forskning och annan litteratur i ämnet. I analysen ses resultatet i relation till Imsens (1999) modell av ramfaktorteorin, d.v.s. utifrån faktorer inom de pedagogiska, administrativa, resursrelaterade, organisationsrelaterade ramarna samt ramar som berör barnets individuella förutsättningar. Sammanfattningsvis visar resultatet på att delaktighetsfaktorn behöver finnas inom alla tre områden (fysisk, social och pedagogisk miljö) för att nå bästa resultat. Verksamheten ska anpassas efter barns behov och studiens resultat visar på att det är främst anpassningar i den fysiska miljön som påverkar möjligheten att arbeta för delaktighet i förskolan. Det är svårt att skapa rätt förutsättningar genom enbart anpassningar i den sociala och didaktiska miljön.

Bakgrund: Döva och hörselnedsatta personer möter hinder i möten med vården på grund av bristande hörsel. Tidigare forskning beskriver att döva och hörselnedsatta personer lätt accepterar det som vårdpersonal säger utan att ifrågasätta, eftersom de inte vill vara till besvär. Döva och hörselnedsatta personer upplever även att vårdpersonal inte har kunskapen eller resurserna som krävs för ett bra möte i vården. Syfte: Att skapa en översikt av vårdpersonals erfarenheter av mötet med döva och hörselnedsatta personer. Metod: Allmän litteraturöversikt med analys av artiklar med kvalitativ, kvantitativ och mixad metod. Resultat: Fyra olika teman presenteras som likheter och skillnader: Upplevelser av otillräcklighet till följd av bristande kommunikation; Behov av tolk och teckenspråk; Behov av icke-verbala kommunikationsmetoder samt Behov av förbättringar och utbildning. Slutsats: Vårdpersonal hade behov av utbildning om hur de skulle bemöta döva och hörselnedsatta samt lära sig teckenspråk. Att anlita tolk hade vårdpersonal erfarenheter av att vara den mest fördelaktiga metoden. Trots svårigheterna vårdpersonal upplevde med att inte ha något gemensamt språk, gjorde de sitt bästa och försökte sammanföra olika icke-verbala kommunikationsmetoder för att kommunikationen och mötet skulle bli positivt. Förhoppningsvis kan examensarbetet bidra med värdefull information till vårdpersonal i vården av döva och hörselnedsatta personer.

Syftet i denna kvalitativa studie är att undersöka och beskriva pedagogers uppfattning om arbetet med språkutveckling i förskolan för barn med dövhet och hörselnedsättning samt faktorer som främjar och försvårar detta arbete. Kvalitativa intervjuer används som metod för att svara mot syftet. Resultatet visar att pedagogernas uppfattning om ett språkutvecklande arbetssätt för barn med dövhet och hörselnedsättning i förskolan inte skiljer sig från uppfattningen om ett språkutvecklande arbetssätt för hörande barn. Däremot framkommer att organisationen och omgivningen kring barnet med dövhet och hörselnedsättning blir desto mer betydelsefulla. Tecken som stöd beskrivs som en framgångsrik faktor i det språkutvecklande arbetet. Resultatet visar också att pedagogen har en avgörande roll i arbetet. Organisatoriska faktorer, verksamhetens struktur och pedagogernas kunskap framträder som centrala faktorer som främjar ett språkutvecklande arbetssätt i förskolan för barn med dövhet och hörselnedsättning, likväl som brister i ovanstående försvårar. Slutsatsen dras att en fungerande organisation och en strukturerad verksamhet är förutsättningar för ett språkutvecklande arbetssätt för barn med dövhet och hörselnedsättning. Vidare dras slutsatsen att pedagogernas kunskap, strategier och förhållningssätt blir avgörande faktorer för att säkerställa barnets tillgång till språk och språkutveckling.

För tio år sedan gick en stor andel av barn med cochleaimplantat (CI) i specialskolan för elever som är döva eller har hörselnedsättning, idag väljs till största delen den egna hemkommunens skola. Barn med CI är medicinskt döva utan sitt CI men fungerar som en person med varierad grad av hörselnedsättning med sitt CI. Med denna utveckling, specialskolans målgrupp i förändring i grunden genomfördes 2011 en utredning med titeln ”Med rätt att välja – flexibel undervisning för elever som tillhör specialskolans målgrupp” (SOU 2011:30). Här beskrivs att elever som är döva eller har en hörselnedsättning ska få större möjlighet att välja utbildning och att de som har behov av teckenspråk ska ha rätt att läsa det i grundskolan och grundsärskolan. De kan därmed bo kvar i sin hemmiljö. Syftet med mitt arbete är att belysa hur ett antal kommuner har hanterat undervisning i svenskt teckenspråk för elever med hörselnedsättning i kommunala grundskolor. Jag har valt att intervjua personer med en ledande roll för Hörselverksamhet i åtta kommuner. Det är tydligt att tillgången till undervisning i svenskt teckenspråk varierar stort mellan landets kommuner. Det finns de som lyft frågan till politiker vilka fattat beslut om hur undervisning ska erbjudas, medan det i andra kommuner är helt avhänget på den personal som arbetar med barnen och eleverna. Där undervisning ges är den ofta förlagd till en skola med hörselinriktning och ofta efter skoldagens slut. Den individuella rätten att lära sig och utveckla teckenspråk inom skolväsendet kan inte hävdas med stöd av språklagen som kom 2009. För att detta ska vara möjligt krävs att en sådan rättighet formuleras i skollagen och skolförordningen. Ansvaret ligger även på föräldrarna som mera aktivt får söka och efterfråga möjligheten till teckenspråk för sina barn. Det förekommer en variation ifall det ges som ämne med betygsättning, det kan även ses som ett stöd, vilket ibland resulterar i tecken som stöd. En svårighet är även bristen på legitimerade lärare med teckenspråk som ämne.

Syftet med studien var att undersöka och analysera på vilket sätt lärarna gör den pedagogiska, fysiska och sociala miljön tillgänglig för elever med lätta eller medelsvåra syn- eller hörselnedsättningar i grundsärskolan. Det var betydelsefullt att undersöka dels utifrån att det går många elever med flera funktionsnedsättningar, varav syn- och hörselnedsättningar är vanliga, i grundsärskolan men det finns det lite forskat runt de här elevgrupperna. Dels var det också betydelsefullt att undersöka närmare utifrån att tidigare undersökningar har visat på att skolan glömmer bort att tillrättalägga miljö och metodik för de här elevgrupperna, trots att syn- eller hörselnedsättning i kombination med utvecklingsstörning kan ge stora konsekvenser. Den här studien är kvalitativ och de metoder som genomförts i studien för att på bästa sätt generera data är observationer och intervjuer. Det har genomförts tio observationer i klassrumsmiljö samt tio intervjuer med lärare som arbetar i grundsärskolan. Resultatet i studien visar på att det finns en viss osäkerhet hos lärarna över vilka av eleverna som har en syn- eller hörselnedsättning i klassen. Resultatet visar också på att lärarna gör vissa anpassningar för att den pedagogiska, fysiska och sociala miljön ska bli mer tillgänglig för de här elevgrupperna men att de till största delen gör det utifrån att eleverna har andra funktionsnedsättningar. Det fanns inte någon signifikant skillnad i undervisning eller miljö om det gick elever med syn - eller hörselnedsättning i klassen eller inte.