Filmens legitimitet som historieförmedlare har diskuterats och debatterats av historiker sedan mediet slog igenom. Sedan 1980-talet har akademiska diskussioner även förts angående filmens roll i skolan, där dess användning ökat i takt med dess genomslagskraft i övriga samhället. Allteftersom filmer blir mer lättillgängliga blir frågan om filmens roll i formandet av elevers historiemedvetande än mer aktuell. Hur dessa frågor tacklas i historieundervisningen och på vilket sätt film används i klassrummen är frågor som fångat vårt intresse och därför blev vår frågeställning: vad säger forskning om historisk film som historiedidaktiskt verktyg i historieundervisning på gymnasieskolan? I denna kunskapsöversikt har vi ämnat att kartlägga forskningsläget inom området historisk film i historieundervisningen. Vi har framförallt fokuserat på undervisning på gymnasial nivå. Inom arbetet har vi undersökt internationella såväl som svenska vetenskapliga skrifter från akademiker inom ämnet. Metoden som användes var informationssökning via sökmotorerna ERC, Swepub och Libsearch för att skapa en grundlig bild över vad tidigare forskning säger om användningen av historisk film i klassrummet och hur den mottas av elever. Bilden av den historiska filmens plats i klassrummet har gått från tveksam till accepterad allteftersom att mediets popularitet har ökat. Resultaten visar att det finns flera olika anledningar för lärare att använda film för att utveckla elevernas historiska förmågor. Elever kan också gynnas av att film inkluderas i undervisningen eftersom verktyget bidrar med andra perspektiv och möjliggör historisk empati. Slutsatser som vi kommit fram till efter insamling av information om det övergripande forskningsläget är att filmens användning som historieförmedlare till gymnasieelever inte längre är ifrågasatt. En del lärare tenderar dock att inte utnyttja mediets säregna fördelar och potential. Om film används på ett konstruktivt och utvecklande sätt, i linje med kurs- och ämnesplaners mål och syften, blir dess användning som undervisningsverktyg odiskutabel. Frågan blir då på vilket sätt den bör brukas i undervisningssammanhang.

The development of students’ historical consciousness is a key aspect in Swedish history education. Therefore, this study aims to investigate if, and how, a Swedish upper-secondary school history textbook provides students with tools to develop their historical consciousnesses. A qualitative text-analysis comparing the chapters on the Medieval era and the cold war provides the empirical data for a thematical analysis. The results indicate that the textbook, Samband Historia, provides few opportunities for activating the historical consciousness amongst the students. This could become an issue in relation to the syllabus for history since development of the historical consciousness is defined as the main target for learners. However, situations in which the learners are required to engage in critical thinking are numerous and provide sufficient opportunities to develop their critical abilities, which also are included in a well-developed historical consciousness. The study provides an analysis of the textbook’s possibilities and shortcomings regarding historical consciousness that could provide teachers and teachers-to-be with insights on the matter in their own teaching.

Då den skönlitterära läsningen kan bidra med mer beskrivande och varierade faktakunskaper än ett läromedel har denna studies syfte varit att analysera hur tre skönlitterära böcker kan öka historiemedvetandet och förståelsen av historiebruk hos eleverna. De böcker som ligger till grund för denna kvalitativa analys är Drakskeppet (Bylock, 1997), Vargbröder (Paver 2009) och Asynja (Östnäs 2021). Syftet är att belysa hur eleverna genom dessa böcker kan få utökade kunskaper inom historia genom skönlitterära verk och resultatet visar på att dessa böcker ger eleverna varierade och mer förklarande kunskaper om vår svenska historia. Denna studie har även kopplats till läroplanen och belyser under ett avsnitt de skönlitterära böckernas värde i historieundervisningen samt innehåller även ett didaktiskt reflektionsavsnitt. / <p>Slutgiltigt godkännandedatum: 2022-03-23</p>

Syftet med denna undersökning var att bidra med kunskap om historisk skönlitteratur i undervisningen. Frågeställningarna undersökningen utgick från handlade om människors livsvillkor under olika tidsperioder och på vilket sätt läsning av historisk skönlitteratur kan gynna elevernas utveckling av historiemedvetande. Historiemedvetande handlar om de tre tidsaspekterna dåtid, nutid och framtid och förståelsen för att de är sammanlänkade. Den metod som användes för att genomföra undersökningen var kvalitativ innehållsanalys, vilket innebär att undersöka valda delar ur en text med fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Den teori som låg till grund för analysen och analysverktygen är Seixas och Mortons tumregler för hur man kan förstå historiska perspektiv. Utifrån dessa tumregler utformades en tabell, vilken användes för att genomföra analysen. De texter som analyserades var historisk skönlitteratur för barn och ungdomar. Böckerna som ingick i analysen är Folke och Stenålders-Ögla av Anders Liegnell, Hövdingens bägare av Martin Widmark, Drakskeppet av Maj Bylock och Yngste Karolinen av Karl-Aage Schwartzkopf. Resultaten av analysen visade på att historisk skönlitteratur kan vara fördelaktigt för att utveckla förståelse för människors livsvillkor i olika tidsperioder. Aktuell forskning av Thorp, Persson &amp; Thorp, Ingemansson, Larsson &amp; Ludvigsson, Renander, Queckfeldt och Alm redogör för fördelar och nackdelar med skönlitteratur i skolan och visar att elever erbjuds möjlighet att identifiera sig med historiska karaktärer och därigenom fördjupa inläsningen. Det framkom även i forskningen att historiemedvetandet kan utvecklas genom läsning av historisk skönlitteratur.

Studien undersöker lärares syn på historiebrukets roll i deras undervisning. Fyra historielärare har intervjuats för att svara på frågorna om hur de förstår begreppet historiebruk, hur de undervisar om och hur de bedömer elevers förmågor kopplat till historiebruk. Lärarna uttrycker flera olika typer av utmaningar kopplat till undervisningen, att historiebruk kan vara abstrakt för elever, språkliga begränsningar och att elever inte vill tycka saker i klassrummet. Alla fyra lärarna använder sig av Klas-Göran Karlssons typologi i sin undervisning, detta trots att ingen av dem tyckte att den var optimal. Resultaten indikerar att historiebruksundervisning saknar tydliga strukturer och att det är därför lärarna använder sig av typologin. Studiens övergripande slutsats är att det krävs vidare, praktiknära forskning kopplat till just hur lärare på ett strukturerat och tydligt sätt kan undervisa om historiebruk.

No description available.

I denna uppsats undersöker vi hur begreppet historiemedvetande tolkas och används av lärare på lågstadiet, oavsett hur lärarna definierar begreppets innebörd. Vi vill ta reda på hur lärare på lågstadiet definierar begreppet historiemedvetande samt om det spelar någon roll vilken läroplanen som gällde när de deltagande lärarna utbildade sig. Det tillvägagångssätt som vi använt oss av för att samla in underlag för studien är enkäter. Studiens resultat visar att endast 27% av de medverkande lärarna ger en definition av begreppet som överensstämmer med Skolverkets definition. Vi kunde även dra slutsatsen att det inte finns något samband mellan lärarnas utbildningsår och deras förståelse för begreppet.

Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka samarbetet mellan museipedagoger som arbetar på historiskt inriktade muséer och historielärare samt det webbaserade material som muséerna tillhandahåller för skolor och hur detta samarbete kan utvecklas och förbättras. Studien har också ett mer teoretiskt syfte, nämligen att undersöka hur elevernas lärande och historiemedvetande kan utvecklas med hjälp av museibesöken. Uppsatsens teoretiska utgångspunkter består av begreppen lärande och historiemedvetande, centrala aspekter inom både skolan och muséet. Studien är kvalitativ och är baserad på semistrukturerade intervjuer med lärare och museipedagoger samt muséernas webbaserade material. Empirin tolkas med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. När det gäller samarbetet mellan museipedagoger och historielärare visar resultaten i denna uppsats att sex av sju intervjuade lärare upplever att det inte finns något samarbete med museipedagoger, medan majoriteten av museipedagogerna och det webbaserade materialet visar det motsatta. Undersökningen visar också att museipedagoger följer läroplanen och att lärarna är överens om att museibesök utgör ett bra komplement till klassrumsundervisning. Upplevda nackdelar från lärarna är bland annat att eleverna har svårt att se muséer som en historisk källa och att de ser museibesöket som ett informellt jippo. Slutsatsen är att det finns flera sätt att utveckla och förbättra samarbetet mellan museipedagoger och lärare. Efter museibesöket kan museipedagoger till exempel samarbeta med lärarna över en längre period för att kunna utvärdera hur besöket påverkat elevernas lärande och historiemedvetande. En ytterligare möjlighet är förbättrad kommunikation, både med avseende på vad historiemedvetande egentligen innebär och att muséerna kan kontakta skolorna snarare än tvärtom. Samtidigt finns det också saker som förhindrar samarbetet mellan museipedagoger och lärarna, exempelvis ekonomiska faktorer och svårigheten att planera och organisera museibesök. En grund för bättre samarbete är alltså utökad flexibilitet, ekonomiska förutsättningar och god vilja från skolans sida.

Inom historiedidaktiken är narrationen återkommande inslag och flera författare menar att narrationer i form av skönlitteratur är ett sätt att utveckla historiemedvetandet hos eleven. Uppsatsens syfte är att, med utgångspunkt från intervjuer av pedagoger på en grundskola i Malmö, belysa pedagogers användning av skönlitteratur som ett pedagogiskt verktyg i historieundervisningen och undersöka om deras arbete med skönlitteratur kan bidra till utveckling av elevens historiemedvetande. Undersökningens analys utgår ifrån Mary Ingemanssons teori om historiemedvetande och dess koppling till skönlitteratur. Undersökningen gjordes genom intervjuer av pedagoger på en grundskola i Malmö. Undersökningen visar att pedagoger använder skönlitteratur som ett redskap i historieundervisningen och det finns teoretiskt stöd för att pedagogernas arbete med skönlitteratur bidrar till elevers utveckling av historiemedvetande.

Läroböcker används flitigt ute i skolorna som ett redskap för att utveckla elevernas kunskaper i olika ämnen. Samtidigt så ska alla lärare och ämnen ansvara för att utveckla elevernas språk med utgångspunkt i det språk som eleverna redan besitter samt utifrån deras erfarenheter. Förståelse för centrala begrepp är en viktig del i ett språkutvecklande klassrum där eleverna får möjlighet att utveckla förmågor som att exempelvis resonera. Vi vill därför mena att det skulle vara problematiskt om läroböcker inte bidrar till att utveckla elevernas begreppsförståelse när dessa utgör en stor del av undervisningen.Då läroböcker i många fall har en central roll i en undervisning som ska bidra till att utveckla språkliga förmågor, samt att dessa förmågor kräver förståelse för historieämnets innehållsbegrepp som ofta är abstrakta till sin karaktär, är det av intresse att granska hur läroböcker förklarar just abstrakta innehållsbegrepp. Det blir även intressant att studera om dessa förklaringar bidrar till att utveckla elevernas förståelse för begreppen eller om nya abstrakta begrepp används i förklaringarna. Detta utgör således arbetets syfte och för att undersöka detta har två frågeställningar formulerats: På vilket sätt förklaras abstrakta innehållsbegrepp i läroböckerna? Till vilken grad innehåller förklaringen av abstrakta innehållsbegrepp nya abstrakta begrepp?Detta arbete tar avstamp i olika teorier om begrepp där vi börjar brett genom att presentera Vygotskijs tankar om begrepp och hur barn förstår dessa. Vidare presenteras teorier som mer går in på begreppsutveckling i en skolkontext där vi bland annat diskuterar betydelsen av att elever får möjlighet att relatera abstrakta begrepp till egna erfarenheter. Teoridelen avslutas genom att presentera begrepp ur ett historiedidaktiskt perspektiv. Här tar vi avstamp i historiedidaktikens tankar om begrepp med fokus på historieämnets byggstenar, nämligen innehållsbegrepp.För att besvara arbetets frågeställningar så har en kvalitativ metod använts. Detta har gjorts genom en textanalys av tre läroböcker för årskurs 4-6 i historieämnet. Mer konkret så har en läsbarhetsanalys utförts, vilket alltså är en typ av textanalys, då denna fokuserar på att analysera språk och begrepp vilket passar arbetets ändamål. Utöver en läsbarhetsanalys så har även en definitionstabell använts för att kunna avgöra om olika begrepp är abstrakta eller konkreta till sin karaktär. Även denna metod har varit relevant i processen för att framgångsrikt kunna besvara våra frågeställningar. De begrepp som detta arbete utgått från, och som vår analys bygger på, står alla uttryckligen med i det läroplanens centrala innehåll för historia årskurs 4-6 och dessa är reformationen, parlamentarism, upptäcktsresorna och Östersjöriket. Dessa begrepp har definierats utifrån kommentarmaterialet i historia i syfte att ge oss möjligheten att analysera hur läroböckerna förklarar begreppen utan att dessa uttryckligen behöver stå utskrivna.Arbetets resultat visar att alla begrepp fanns omnämnda i läroböckerna även om detta inte alltid gjordes uttryckligen genom att själva begreppet stod utskrivet. Det fanns vissa skillnader i läroböckerna vad gäller hur begreppen presenteras och om dessa förklaras i läroböckernas ordlistor. Vad analysen även visar är att alla begrepp förklaras genom att nya abstrakta begrepp användes i själva förklaringen, vilket i sig skulle kunna sätta käppar i hjulen för en effektiv begreppsutveckling samt att eleverna kan få svårt att förstå begreppen på djupet.