Uppsatsen placerar det historiedidaktiska begreppet historiemedvetande i det sociologiska studiet av aktörskap och undersöker om förändring och kontinuitet i ett urval av historieläroböcker beskrivs på ett sätt som har potential till att utveckla elevers historiemedvetande. Historiemedvetandets funktion är att orientera en i det praktiska livet och definieras i uppsatsen som en underförmåga till egenmakten, som definieras som uppfattningen om ens handlingsutrymme. Det är en kvalitativ textanalys som utförs med en hermeneutisk tolkande ansats. Genom en operationalisering av en läroprocess i vilken historiemedvetandet utvecklas analyseras ett urval av läroböcker. I den undersökta läroprocessen förstås historiemedvetande som basen för förståelse av kontinuitet, förlopp och händelser, samt av hur förändring sker. Tre dimensioner vägleder analysen: Historieskapa(n)de människor, Genealogiskt och genetiskt perspektiv samt Öppenhet. Resultatet visar att det finns en variation av uttryck som har potential att kunna stimulera utvecklandet av historiemedvetandet, men att förhållandet mellan kriterierna som bör uppfyllas innehåller motsägelser. Den kritiska hållningen, som står med i syftesbeskrivningen för ämnet och är en komponent i förmågornas utveckling, försvåras av att händelser inte är tillräckligt redogjorda för och att slutsatserna av historien redan är dragna. Slutsatser som dras är att historieläroböckerna har störst potential till att orientera läsaren i demokratifrågor.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur undervisningen i lokalhistoria genomförs på låg- och mellanstadiet. Valet av låg- och mellanstadiet gjordes därför att i kursplanen, i historia, finns en måluppfyllelse för år fem som innebär att eleverna skall känna till sin hembygd samt hur den har format kulturarvet. Metoden som använts är enkätundersökning och intervjuer. Uppsatsens teoretiska utgångspunkter är: historiemedvetande, identitetsbildning, historia – en kritisk process samt historia – möte med det mångkulturella. Samtliga utgångspunkter finns med i kursplanen i historia på något sätt. Forskares definitioner på utgångspunkterna är överensstämmande och visar att lokalhistoria inte kan undervisas i skolan om inte begreppen historiemedvetande, identitet, den kritiska processen och ett möte med det mångkulturella berörs. Eleverna i min undersökning får undervisning om landskapet och dess tillgångar och hur landskapet och byar/stadsdelar har förändrats genom tiderna. Eleverna får släktforska, gå på stadsvandringar, ta del av föreläsningar, göra olika studiebesök. Mina teoretiska utgångspunkter kan länkas samman med det pedagogerna förmedlar till eleverna. Dock är historia – möte med det annorlunda – i ett mångkulturellt samhälle något som de behöver utveckla eftersom det är stort fokus på det i den nuvarande kursplanen i historia.

Islamologen Jan Hjärpe har en gång skrivit att ingen historieskrivning är oskyldig. Vilket även stämmer överens med den historia som presenteras i skolans undervisning. Historien är en del av såväl individens som nationens minne, därför måste den konstant reproduceras. Historikern Ulf Zander har påpekat att för att ens identitet skall övergå till en identifikation måste den aktiveras och ges en innebörd. Alltså måste en nationell, eller annan, identitet sättas i förhållande till någon eller något annat för att göras legitim och användbar. Detta görs genom att individens historiemedvetande påverkas och omformuleras genom den historiekultur som han eller hon möts av i skolan. När detta medvetande aktiveras används olika former av historiebruk. I skolsammanhang är det framför allt ett ideologiskt, politisk-pedagogiskt samt ett icke-bruk, som de har definierats av Klas-Göran Karlsson, som är mest framträdande. Kenya och Tanzania är två unga nationalstater dör identitetsskapandet fortfarande pågår. Länderna ligger bredvid varandra mellan Indiska oceanen och Victoriasjön på Afrikas östra halva. De har en liknande demografisk sammansättning och blev självständiga vid ungefär samma tid. De har båda fungerat som enpartistater in på 1990-talet och har ansett sig följa en socialistisk ideologi. De har dock bemött identitetskapandet på två radikalt olika vis i förhållande till skolans historieundervisning. I Secondery School, vilket motsvarar det svenska gymnasiet, läser eleverna i båda länderna historia i samtliga fyra forms eller årskurser. Medan de kenyanska läromedelsförfattarna och styrdokumenten har valt att lyfta fram landets första president Jomo Kenyatta som en landsfader har inte Tanzanias dito, Nyerere fått samma plats i sitt lands läromedel. Medan de kenyanska läromedlen och styrdokumenten har valt att lyfta fram den nationella identiteten och patriotismen som ett uttalat mål har man valt en mer panafrikansk väg i Tanzania. Likaledes lyfter de kenyanska böckerna fram tre stycken inhemska national filosofier (African socialism, Harambee samt Nyayoism) vilar sig den tanzaniska framställningen på en mer internationell socialism och en historiematerialistisk framställning. I både länderna väljer man dock att till stor del bortse från den etniska mångfald som länderna består av i det narrativ som presenteras. I båda länderna är styrdokumenten i form av läroplaner tämligen exakta och utförliga. Även om de inte anvisar vilket stoff som skall användas definierar de innehållet genom att kontrollera kapitelindelningen hos de läromedel som får användas.

Uppsatsen är en induktiv studie med kvalitativa intervjuer, som undersöker gymnasielärare och historikers inställning till regeringens förslag om att historia A på gymnasiet ska fokusera på modern historia. Denna inställning ställer vi sedan i relation till begreppet historiemedvetande och får på detta sätt fram spännande resultat. Vi kunde se att åsikterna går isär, men att de alla i grund och botten har en gemensam tanke om vad som vore bäst för eleverna. Den stora skillnaden ligger i hur detta kan uppnås. Är det en fokusering på moderna tider, eller är det en lång tidsvandring som ger möjligheten att dra långa linjer som är det bästa? Vi kom fram till att en kurs på 100 poäng, som till största delen fokuserar på modern historia, och ger möjligheter att dra paralleller bakåt i tiden vore den bästa lösningen på problemet med dagens förslag. En nödvändighet är dock att samarbetet mellan skolstadierna fungerar. / This essay is an inductive study with qualitative interviews, which examines upper secondary school teachers’ and historians’ attitude to the government's proposal that History A in upper secondary school is to focus on modern history. We are discussing these attitudes in relation to the concept of History Awareness, which presented us with exciting results. Our study shows that there is a diversity of opinions on the topic, but that the interviewees in general have a common thought about what is best for the students. The big difference is in how this is supposed to be achieved. Is it a focus on modern history? Or is it long walks through time that gives the possibility to draw long lines that is the best? Our conclusion is that a class of 100 points, which mainly focuses on modern history, and presents possibilities to draw parallels to the past is the best solution to the problem with today's proposal. However, it is necessary that the cooperation between the different school stages is working.

<p>Islamologen Jan Hjärpe har en gång skrivit att ingen historieskrivning är oskyldig. Vilket även stämmer överens med den historia som presenteras i skolans undervisning. Historien är en del av såväl individens som nationens minne, därför måste den konstant reproduceras. Historikern Ulf Zander har påpekat att för att ens identitet skall övergå till en identifikation måste den aktiveras och ges en innebörd. Alltså måste en nationell, eller annan, identitet sättas i förhållande till någon eller något annat för att göras legitim och användbar. Detta görs genom att individens historiemedvetande påverkas och omformuleras genom den historiekultur som han eller hon möts av i skolan. När detta medvetande aktiveras används olika former av historiebruk. I skolsammanhang är det framför allt ett ideologiskt, politisk-pedagogiskt samt ett icke-bruk, som de har definierats av Klas-Göran Karlsson, som är mest framträdande.</p><p>Kenya och Tanzania är två unga nationalstater dör identitetsskapandet fortfarande pågår. Länderna ligger bredvid varandra mellan Indiska oceanen och Victoriasjön på Afrikas östra halva. De har en liknande demografisk sammansättning och blev självständiga vid ungefär samma tid. De har båda fungerat som enpartistater in på 1990-talet och har ansett sig följa en socialistisk ideologi. De har dock bemött identitetskapandet på två radikalt olika vis i förhållande till skolans historieundervisning. I Secondery School, vilket motsvarar det svenska gymnasiet, läser eleverna i båda länderna historia i samtliga fyra forms eller årskurser. Medan de kenyanska läromedelsförfattarna och styrdokumenten har valt att lyfta fram landets första president Jomo Kenyatta som en landsfader har inte Tanzanias dito, Nyerere fått samma plats i sitt lands läromedel.</p><p>Medan de kenyanska läromedlen och styrdokumenten har valt att lyfta fram den nationella identiteten och patriotismen som ett uttalat mål har man valt en mer panafrikansk väg i Tanzania. Likaledes lyfter de kenyanska böckerna fram tre stycken inhemska national filosofier (African socialism, Harambee samt Nyayoism) vilar sig den tanzaniska framställningen på en mer internationell socialism och en historiematerialistisk framställning.</p><p>I både länderna väljer man dock att till stor del bortse från den etniska mångfald som länderna består av i det narrativ som presenteras.</p><p>I båda länderna är styrdokumenten i form av läroplaner tämligen exakta och utförliga. Även om de inte anvisar vilket stoff som skall användas definierar de innehållet genom att kontrollera kapitelindelningen hos de läromedel som får användas.</p>

<p>Uppsatsen är en induktiv studie med kvalitativa intervjuer, som undersöker gymnasielärare och historikers inställning till regeringens förslag om att historia A på gymnasiet ska fokusera på modern historia. Denna inställning ställer vi sedan i relation till begreppet historiemedvetande och får på detta sätt fram spännande resultat. Vi kunde se att åsikterna går isär, men att de alla i grund och botten har en gemensam tanke om vad som vore bäst för eleverna. Den stora skillnaden ligger i hur detta kan uppnås. Är det en fokusering på moderna tider, eller är det en lång tidsvandring som ger möjligheten att dra långa linjer som är det bästa? Vi kom fram till att en kurs på 100 poäng, som till största delen fokuserar på modern historia, och ger möjligheter att dra paralleller bakåt i tiden vore den bästa lösningen på problemet med dagens förslag. En nödvändighet är dock att samarbetet mellan skolstadierna fungerar.</p> / <p>This essay is an inductive study with qualitative interviews, which examines upper secondary school teachers’ and historians’ attitude to the government's proposal that History A in upper secondary school is to focus on modern history. We are discussing these attitudes in relation to the concept of History Awareness, which presented us with exciting results. Our study shows that there is a diversity of opinions on the topic, but that the interviewees in general have a common thought about what is best for the students. The big difference is in how this is supposed to be achieved. Is it a focus on modern history? Or is it long walks through time that gives the possibility to draw long lines that is the best? Our conclusion is that a class of 100 points, which mainly focuses on modern history, and presents possibilities to draw parallels to the past is the best solution to the problem with today's proposal. However, it is necessary that the cooperation between the different school stages is working.</p>

Kursplanen för historia i årskurs 4–6 är till stor del utformad efter det västerländska och nordiska samhället. Denna studie har därför haft sin utgångspunkt i att undersöka hur elevers identitet påverkas genom en eurocentrisk historieundervisning. Målgruppen har varit elever med utomnordisk bakgrund. Syftet var att se elever och lärares erfarenheter och tankar kring mångkulturell historieundervisning samt hur denna bedrivs. Arbetet baserades på en litteraturöversikt där forskning som gjorts på området analyserades. Det finns olika faktorer som påverkar elevers identiteter, däribland historieundervisning, familj och fritidsintressen. Det vi dock har funnit vara gemensamt för eleverna är att skolan och lärarna är viktiga för elevers identitetsskapande. Lärarna är medvetna om sin betydande roll, men tidsbrist och en eurocentrisk kursplan gör det svårt för lärarna att bedriva en jämlik undervisning.

Historical consciousness can be regarded as the impact of our interpretations of our past has on our understanding of the present and expectations of the future. It also defines the researchproblems this paper focuses on; that research shows how history education mainly instills a past perspective and how influential textbooks are in shaping the schools' history education. The purpose of this paper is to extrapolate from these subjects and through qualitative textual analysis examine historical consciousness in two textbooks for primary school. Historical consciousness has been operationalized around three categories in this paper: Identity Values Narrative The results of the analysis shows that both books centers around the perceived Swedish culture through a perspective of Swedish heritage and a thorough critique can be made on the implicitexclusion of pupils with non-Swedish heritage. The results of the analysis also points at the lackof explicit expressions with regards to the future in the textbooks.

There are many definitions of historical consciousness. This essay uses the definition where the focus is on the ability to see connections between past, present and future. The aim of the essay was to design two different teaching methods to use when teaching about historical consciousness and to explore how they affect the students’ performances at the examination. The analysis was also open to discuss in what way other factors can have affected the results of the experiment. For this reason, the study has an experimental design. Two classes where taught using two different teaching methods and were later tested on their ability to see and explain connections between past, present and future. The first method is the more traditional teaching method consisting of lectures and the other method is based on variation theory and consists mostly of group discussions. The experiment was done twice so that each class was able to try both teaching methods. The results showed that the teaching method does not affect the students’ performances to any great extent. It did show, though, that the more traditional teaching method could lead to greater variation in the contents of the students’ answers but to less variation between Rüsen’s four types of historical consciousness. Furthermore, the results showed that one of the other main factors that affect students’ performances could be the historical period that the students are working with and are tested on. However, these results would need further studies to confirm whether this is in fact the case. / Det finns många olika definitioner av historiemedvetande. Denna undersökning utgår från definitionen som fokuserar på förmågan att se kopplingar mellan dåtid, nutid och framtid. Syftet med uppsatsen var att designa två olika undervisningsmetoder och utföra ett experiment för att undersöka hur elevers prestationer påverkas vid ett examinerande moment som testar deras förmåga att uttrycka sitt historiemedvetande. Analysen av studien var även öppen för att diskutera hur andra faktorer kan ha påverkat utfallet av experimentet. Studien har därför en experimentell design. Två klasser undervisades med hjälp av två olika undervisningsmetoder och deras förmåga att se och förklara kopplingar mellan dåtid, nutid och framtid testades sedan på ett examinerande moment. Den första metoden är den mer traditionella undervisningsmetoden som framförallt innefattar genomgångar medan den andra metoden är baserad på variationsteorin och främst består av gruppdiskussioner. Experimentet gjordes två gånger så att båda klasserna hade möjlighet att prova båda undervisningsmetoder. Resultatet visade att undervisningsmetoden inte hade någon avgörande påverkan på elevernas prestationer. Det visade dock att den mer traditionella undervisningen skulle kunna leda till en större innehållsmässig variation i elevernas svar men också till mindre variation mellan vilken av Rüsens fyra typer av historiemedvetande som svaret utgår från. Vidare visade resultatet att den andra största faktorn som påverkar elevernas prestationer kan vara det faktamässiga innehållet, med andra ord den historiska tidsepoken, som arbetsområdet behandlar och som eleverna därmed också testas på. Fler studier skulle dock behöva utföras för att bekräfta dessa resultat.

Studiens syfte har varit att kartlägga huruvida sju lärare i grundskolans senare år använder sidolitteratur (med fokus på fysisk litteratur i textform) i sin historieundervisning. Syftet har även varit att undersöka varför de använder sig av sidolitteratur och materialets fördelar samt utmaningar, och hur de hanterar utmaningarna. Metoden som har använts har varit kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. Undersökningen visar att samtliga intervjuade lärare har ett positivt förhållningsätt till materialet och använder sig av en bred repertoar sidolitteratur i sin undervisning i syfte att hjälpa eleverna utveckla de kunskaper och förmågor styrdokumenten frågar efter, vilket också är fördelarna med materialet. De främsta utmaningarna med materialet har visat sig vara yttre faktorer såsom tid, materialtillgänglighet samt bristande läsförståelse hos eleverna. Lärarna har utformat strategier för att hantera utmaningarna i viss utsträckning. Men det kan även konstateras att utmaningarna leder till att majoriteten av de sju lärarna inte använder sidolitteratur till dess fulla potential. Sidolitteraturen ersätts istället i allt större utsträckning med annat material som är mindre tidskrävande och mer lättillgängligt av lärarna i deras historieundervisning i grundskolans senare år.