Christel Rydén och Jenny Lindblom (2008). Se mig som liten är.Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.Vårt syfte med examensarbetet har varit att ta reda på hur tre förskollärare och tre personer inom socialtjänsten resonerar kring anmälningsplikten. Frågor vi utgått ifrån är: Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring frågan om anmälningsplikten inom förskolan följs eller ej? Vem har ansvaret för att en anmälan görs enligt våra informanter? Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring tillvägagångssättet att göra en anmälan. Vad händer efter en anmälan enligt våra informanter? Hur kan ett samarbete se ut mellan förskolan och socialtjänsten enligt tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten? Vad gäller den teoretiska delen har vi använt oss av forskning och teorier som kan kopplas samman med vår empiri. Vårt empiriska material har vi fått in genom intervjuer med tre förskollärare, en kurator, en socionom och en verksamhetschef. Svaren vi fått har vi sammanställt och analyserat i vår resultatdel. Resultatet visar att fem av sex informanter anser att anmälningsplikten inte följs i förskolan. Detta beror mycket på rädsla men också på okunskap. Ett bättre samarbete mellan socialtjänsten och förskolan är önskvärt från förskolans håll men enligt socionomen och verksamhetschefen behövs inte detta.

AbstractArleborn Jenny & Linder Emma (2010), Se Mig: en studie om förskolans anmälningsskyldighet. Malmö högskola: LärarutbildningenDetta examensarbete handlar om hur pedagoger resonerar kring anmälningsplikten. Syftet är att undersöka vilka grunder pedagoger bygger sin anmälan på. Ett annat syfte är att undersöka relationen mellan pedagoger och förälder före och efter en anmälning har gjorts. Forskningsfrågorna är: Hur resonerar pedagogerna kring anmälningsplikten? Vad ligger till grund för att göra en anmälan? Hur resonerar pedagogerna kring relationen till föräldrarna?Det empiriska materialet bygger på intervjuer med tre förskollärare, där även vinjetter har använts. Resultat visar att föräldrakontakten, osäkerhet och trygghet är centrala faktorer vid en anmälning. Det är svårt att göra en anmälan mot en förälder man som pedagog ser varje dag. Det gör att man tvekar och känner sig osäker. Att få hjälp och stöd i en sådan situation är därför en förutsättning för att en anmälan ska bli av.

Bakgrund: I dagens samhälle far många barn illa. Förskolan är en plats där flertal barn spenderar en stor del av sin vardag, därav är det viktigt att förskollärare har redskap för att kunna agera. I förskolans läroplan, barnkonventionen och socialtjänstlagen uttrycks barns rättigheter och vuxnas skyldigheter. Alla som verkar inom förskolan har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Däremot visar forskning att förskollärare har bristfällig kunskap kring att identifiera barn som far illa samt att göra orosanmälningar.  Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur rektorer beskriver förskollärares förutsättningar i arbetet med barn som far illa.  Metod: Denna studie har utgått från en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna i studien är utförda med åtta rektorer verksamma i förskolan, i fem olika kommuner.  Resultat: Rektorerna anser att förskollärare ges möjlighet till kompetensutveckling dock framkommer det skillnader i vilken omfattning, i vilken form och i vilka områden det ges. Vidare visar resultatet att förskollärare har tillräckligt med kunskap kring att identifiera barn som far illa samt att göra orosanmälningar enligt rektorer. Däremot belyser rektorerna vissa svårigheter kring att identifiera barn. Relationer till vårdnadshavare ses som en viktig del i processen kring barn som far illa samt vikten av att ta rätt väg i processen för att se till barnets bästa. Vem som tar svåra samtal med vårdnadshavare och vem som utför en orosanmälan skiljer sig åt mellan de olika verksamheterna. Rektorerna belyser att de stöttar förskollärare och att de även kan få stöttning från annat håll. Slutligen visar dock resultatet att förskollärare ej får någon utbildning i hur en orosanmälan ska göras och hur de ska förhålla sig till vårdnadshavare.

Bakgrund: Barn som far illa eller riskerar att fara illa kan ta sig i uttryck genom såväl fysiskt, psykiskt, sexuellt och bevittnat våld samt försummelse. Då detta inte upptäcks finns risk för långsiktiga konsekvenser för barnet. Vidare har sjuksköterskor anmälningsplikt vars syfte är att säkerställa barnets säkerhet. Under de senaste åren har antalet orosanmälningar ökat trots detta råder en underrapportering. Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn som far illa eller riskerar att fara illa.  Metod: Designen utgjordes av en allmän litteraturöversikt av nio vetenskapliga artiklar från CINAHL och PubMed som var peer-rewieved. Vidare kvalitetsgranskades och analyserades artiklarnas innehåll. Analysarbetet genererade tre kategorier och sju underkategorier. Resultat: De tre kategorierna som identifierades var: Sjuksköterskors yrkesroll, Sjuksköterskors möte med barn samt Sjuksköterskors möte med familjen. Under den första kategorin framkom utmaningar som relaterades till dokumentation, samverkan samt hög arbetsbelastning. Under den andra kategorin framgick hur barns kommunikation var avgörande för upptäckandet av barn som far illa. Under den sista kategorin framfördes utmaningar som uppstod vid mötet med föräldrar. Slutsats: Sjuksköterskors erfarenhet av mötet med barn som far illa eller riskerar att fara illa innefattade utmaningar i form av sjuksköterskors arbetsmiljö, samverkan med andra professioner och verksamheter, samverkan med familjen och barnets kommunikation. Sjuksköterskorna lyfte fram vikten av ett professionellt förhållningssätt, söka validering från kollegor samt kommunicera med barn utifrån deras utvecklingsnivå.

Våld mot barn förekommer i hela världen. Trots att våldet går att förhindra finns det ett stort mörkertal barn som lever under våld utan att få någon hjälp vilket kan medföra fysiska och psykiska konsekvenser. Skolsköterskan kan genom sin kompetens vara en avgörande aktör i att tidigt upptäcka och sätta stopp för att barn far illa i hemmet genom upprättandet av orosanmälan. Tidigare studier visar att andra vårdprofessioner bland annat erfarit brist på kunskap samt kampen med egna känslor som faktorer som väckt tvivel vid orosanmälan. Tvivel som orsakar att orosanmälningar inte alltid upprättats. Därav var studiens syfte att belysa skolsköterskors erfarenheter av att upprätta orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Data samlades in genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med åtta skolsköterskor. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå. Studiens resultat belyses i tre kategorier: vara känslomässigt påverkad, vikten av att samarbeta med alla inblandade aktörer och stå upp för sin anmälningsplikt, samt sju subkategorier. Huvudfynden var skolsköterskans ambivalenta känslor vid upprättandet av orosanmälan vid misstanke om att barn far illa i hemmet, erfarenheten av gott internt och externt stöd, brist på återkoppling från socialtjänsten, erfarenheter av oklarheter i sekretessen, upplevelsen av att en öppen dialog med vårdnadshavare är gynnsamt samt skolsköterskans vetskap om sin anmälningsskyldighet. Om skolsköterskan tidigt kan förhindra och sätta stopp för att barn far illa kan riskerna för att drabbas av konsekvenser minska och barnet får förutsättningar till att uppnå känslan av hälsa och välbefinnande. Detta gynnar både barnet och samhällets hållbara utveckling.

Bakgrund: Anmälningsplikten talas det inte mycket om i varken förskolans verksamhet eller i förskollärarprogrammets utbildning trots att det är en lag som yrkesverksamma med barn är skyldiga att följa (Socialtjänstlagen 2001:453). Det finns tidigare forskning gällande de svårigheter som kan uppstå vid anmälan men begränsat med forskning om hur begreppet “barn som far illa” uppfattas och förskollärares uppfattningar av anmälningsplikten.  Syfte: Studiens syfte är att bidra med kunskap om hur anmälningsplikten hanteras i förskolans verksamhet. Mer specifikt är vi intresserade av vilka eventuella svårigheter som kan uppstå samt vad som ligger till grund för att en anmälan sker.  Metod: Studiens metod är kvalitativa semistrukturerade forskningsintervjuer. Det var totalt åtta kvinnliga förskollärare som intervjuades på olika förskolor i en kommun, där ålder och verksamma år i förskolan varierade. För att analysera intervjumaterialet användes den fenomenografiska analysmetoden genom färgkodning och kategorisering som sedan bildade tre huvudkategorier som innehöll 14 underkategorier. Resultat: Studiens resultat visar att förskollärare är medvetna om anmälningsplikten men att det finns olika sätt att gå till väga när en orosanmälan behöver ske. Samtliga förskollärare kan definiera begreppet “barn som far illa” men upplever ändå att de behöver mer kunskap kring att se signaler och tecken på utsatthet. De beskriver även sina uppfattningar av svårigheter som finns kring det komplexa begreppet “barn som far illa”, begreppet oro och om processen vid en orosanmälan.

Bakgrund: Inom hälso- och sjukvården ska personal som har misstanke om att ett barn far illa rapportera detta till Socialstyrelsen, genom att göra orosanmälan. Det har dock setts en underrapportering av barn som far illa vilket bidrar till att barn som far illa missas och inte får den hjälp de behöver. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa anledningar till uteblivna orosanmälningar av barn som far illa. Metod: Litteraturstudien genomfördes utifrån Roséns (2017) granskningsprocess och kvalitetsgranskning har utförts utifrån Forsberg och Wengström (2016). Vid databearbetning och analys tillämpades ett induktivt förhållningssätt. Litteraturstudiens resultat grundar sig i sju vetenskapliga artiklar. Resultat: Litteraturstudiens resultat har påvisat sex olika team utifrån anledningar att en orosanmälan uteblir. Dessa sex team är rädsla och oro för negativa konsekvenser av en orosanmälan, brist på kunskap och utbildning inom ämnet våld mot barn, brist på erfarenhet och självförtroende inom ämnet våld mot barn, tvetydiga bevis att våld har förkommit, brist på samverkan och brister i organisation inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsväsendet. Slutsats: Litteraturstudiens resultat visar att sjuksköterskan måste få ökad handledning, utbildning, information och stöd från andra professioner och instanser för att minska risken att en orosanmälan uteblir. Sjuksköterskanmåste också få förutsättningar att reflektera över och hantera rädslan och oron som arbetet med våldsutsatta barn ger upphov till, för att det inte ska vara en bidragande faktor till att enorosanmälan uteblir.

Bakgrund: Tidigare forskning har i olika omfattning belyst vårdpersonals upplevelser av att orosanmäla barn som misstänks fara illa men färre har kartlagt barnsjuksköterskors erfarenheter i ämnet. Då barnsjuksköterskor dagligen i sitt arbete både inom barnhälsovården, skolan och slutenvården möter barn som far illa eller misstänks fara illa anses det vara av vikt att de kan identifiera dessa barn. Syfte: Föreliggande studie syftar till att utifrån en systematisk litteraturöversikt kartlägga barnsjuksköterskors erfarenheter av att orosanmäla barn som misstänks fara illa. Metod: Vetenskapliga artiklar (n=10) med kvalitativ ansats som belyser barnsjuksköterskors erfarenheter av att orosanmäla barn som far illa inkluderades i kartläggningen vilka analyserades enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärderings schematiska steg. Resultat: Analysen resulterade i fyra analytiska teman; Att stå upp för vad som är rätt, Att kunskap är avgörande, Att påverkas emotionellt och Att samarbeta med familjen. Dessa analytiska teman inrymde dessutom flera underteman. Slutsats: Det finns behov av ökad kunskap när det gäller att orosanmäla barn som far illa - både gällande att identifiera de barn som far illa, stöd till att våga utfärda anmälan samt själva anmälningsprocessen. Ökad kompetens kan leda till att barnsjuksköterskor upplever mindre osäkerhet och därmed orosanmäler i större utsträckning. Det i sin tur skulle kunna leda till att fler barn och familjer får det stöd de är berättigade. Nyckelord: barn som far illa, barnsjuksköterska, erfarenheter, litteraturöversikt och orosanmälan.

Syftet med denna studie är att utforska pedagogers uppfattningar om hur de förstår och beskriver arbetet med anmälningsplikten om förskolebarn som far illa. I studien beskriver 8 pedagoger sina uppfattningar om anmälningsplikten där olika händelser som de upplever kopplat till orosanmälningar framgår. De som intervjuas är förskollärare och barnskötare. Det teoretiska perspektivet som vi väljer att utgå ifrån är den socialpsykologiska teorin, som ger en ram för hur människors beteenden påverkas av omgivningen. Studien bygger på en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. I resultatet framgår det att pedagogerna har en likartad syn när det kommer till anmälningsplikten i förskolan samt kunskapen om att det ska genomföras en orosanmälan vid misstanke om att barnet far illa. Sex av åtta pedagoger har erfarenhet av att göra en orosanmälan medan resterande två pedagoger inte genomför en orosanmälan. Det framkommer även i resultatet att två av pedagogerna känner en rädsla för att skapa konflikter med vårdnadshavarna vid en orosanmälan samt att tilliten till socialtjänsten brister genom att återkopplingen saknas.Sammanfattningsvis är anmälningsplikten en central del i pedagogernas arbete, och det är viktigt att den efterföljs för att skydda barnen som på något vis riskerar att fara illa eller redan far illa. Den främsta fördelen med anmälningsplikten är att barnet förhoppningsvis får det skydd det behöver, och med hjälp av anmälningsplikten kan vårdnadshavaren i sin tur också få stöd.

Ett barn som far illa kan vara utsatt för olika former av psykisk och fysisk misshandel från vuxna i deras närhet eller orsakat av ett självskadebeteende. År 2020 implementerades barnkonventionen i svensk lag för att uppmärksamma barns rättigheter. Trots att det har rapporterats en ökad andel av orosanmälningar sedan barnkonventionen uppmärksammades befaras fortsatt många barn fara illa. Genom att utföra en orosanmälan till socialtjänsten ökar chansen för att ett barn som far illa erhåller hjälp i tid och garanteras en trygg miljö. Ambulanssjuksköterskor har en unik möjlighet att identifiera ledtrådar i hemmet för att uppmärksamma barnets potentiellt utsatta situation. Syftet med examensarbetet var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att skriva orosanmälningar för barn som far illa. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes där åtta ambulanssjuksköterskor deltog. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys vilket genererades i tre huvudkategorier med tio subkategorier. Resultatet påvisar bland annat organisatoriska brister och att föräldrarnas agerande har en stor inverkan på att skriva orosanmälningar. Dessutom ansågs känslor som rädsla och osäkerhet försvåra processen. Betydande faktorer som underlättade utförandet av orosanmälningar var kollegialt stöd samt upplevelsen av att anmälan gjordes med barnets bästa i åtanke. Det uppmärksammas ett behov för specialistutbildade ambulanssjuksköterskor att erhålla utökade resurser och möjligheter till utbildning för att optimera förutsättningarna att identifiera barn som misstänks fara illa. / A child at risk can be exposed to various forms of physical and psychological abuse from adults close to them or can be caused by acts of self-harm. The UN convention on the Rights of the Child became law in Sweden in 2020. Despite the increased level of reporting to child protection authorities in Sweden since this law was enacted, there remain fears that many children suffer in silence. The chances of a child at risk getting help and having a safe environment increase by reporting to child protection services. Nurses who work in the ambulance service have a unique opportunity of being able to identify signs in a child’s home that could indicate a child in a vulnerable position. The aim of this study was to investigate the experiences of nurses who work in the ambulance service when writing reports about children at risk. The study is a qualitative interview study with an inductive approach involving eight participants. The interviews were analysed using a qualitative content analysis that generated three main categories and 10 subcategories. The results showed that organisational deficiencies, as well as the actions of parents have a great impact on whether a report is written or not. The process is also seen to be made more difficult due to feelings of anxiety and uncertainty. Factors that made reporting easier were collegial support as well as having the child’s perspective in mind. This study lifts a need for specialist ambulance nurses to have greater resources and opportunities for education to be better able to identify children at risk.