Vi har valt att, i vår kvalitativt inriktade studie, studera hur förskollärare upplever att de bemöter barn i socioemotionella svårigheter. Studien omfattar 30 förskollärare i södra Sverige. Vetenskapsteoretiska ansatser i studien är fenomenologi samt hermeneutik, vilket innebär att studien baseras på förskollärares egna uppfattningar gällande deras bemötande av barn i socioemotionella svårigheter. Vi har använt oss av enkäter med öppna frågor, eftersom förskolläraren själv skulle ha möjlighet att, med egna ord, berätta om sina uppfattningar samt erfarenheter kring barn i socioemotionella svårigheter. Att barn i förskolan har olika behov och förutsättningar, samt ibland även olika sociala och emotionella svårigheter, kan av pedagoger upplevas som ett svårhanterligt men väldigt viktigt samt grundläggande område, att föra diskussioner kring. Flertalet yrkesverksamma pedagoger som vi har fört diskussioner med, menar att det är en annan stress i dagens verksamheter inom förskolan i jämförelse med för ett par år sedan, gällande de uppgifter som ska hinnas med. De här uppgifterna innefattar bland annat det uppdrag som handlar om en förskola för alla barn, oavsett förutsättningar och behov. Resultatet i studien visar att förskollärares uppfattning kring barn i socioemotionella svårigheter skulle kunna definieras som att barnet har brister i kommunikation och samspel. Barn i socioemotionella svårigheter kan upplevas, av förskollärare, som dels barn med utåtagerande beteende men även barn som är inåtvända. Att vara en närvarande pedagog, vara lyhörd inför barnets behov, vara tydlig men även kärleksfull är flertalet förskollärares uppfattning av hur det egna bemötandet av barn i förskolans verksamhet ser ut, både barn i socioemotionella svårigheter samt övriga barn. Att ligga steget före i verksamheten för att på bästa sätt kunna möta barnet i socioemotionella svårigheter, är en aspekt som förskollärare uppfattar som mycket viktig. Resultatet visar vidare på att förskollärare till viss del i sitt bemötande särskiljer barn i socioemotionella svårigheter i förhållande till övriga barn i barngruppen. Flertalet förskollärare uppger även att faktorer såsom stress, stora barngrupper samt minskad personaltäthet påverkar valet av bemötande.

Den här studien handlar om hur man som pedagog bemöter och stöttar barn i socioemotionella svårigheter.  Studiens syfte är att undersöka vad tre förskollärare och en elevassistent anser om hur man som pedagog bemöter barn i socioemotionella svårigheter. Studien är kvalitativ och data har samlats in via intervjuer. Resultatet visar att utagerande barn är de som syns om märks mest och har därför en tendens till att få lärarens uppmärksamhet mer än de inåtvända barnen. Barn med koncentrationssvårigheter behöver en miljö där det inte finns mycket saker runt omkring dem som kan distrahera dem. För att de lättare ska kunna hålla fokus på undervisningen krävs det att man som lärare har funnit barnets intresse och byggt upp undervisningsinnehållet och materialet efter detta intresse.  För att stötta barn som är utagerande gäller det att inte försöka lösa konflikter som sker direkt utan låta barnet få byta miljö och lugna ner sig först. Barn som är inåtvända är tysta och föredrar att visa sina känslor genom kroppsspråket istället, de drar sig gärna undan och man ska som lärare visa dem att det är okej att de är som dem är, men man kan vägleda dem till ett socialare liv tillsammans med sina kamrater, genom att till exempel fråga de andra kompisarna om barnet får vara med dem och leka eftersom barnet oftast inte vågar ställa den frågan själv.

Det här arbetet handlar om vad pedagoger har för syn om inåtvända barn i leken och om de själva har några strategier för hur de kan inkludera inåtvända barn i leken och i samspel med andra barn. Detta undersöktes genom intervjuer med sju pedagoger och två barnskötare som arbetar på tre olika förskolor i Skåne. Resultaten analyserades med hjälp av lekforskaren Birgitta Olofssons, teoretikern Lev Vygotskijs och teorier som säger att ett barns utveckling och lärande sker under leken, i samspel med andra barn. Brobergs et.al teori understryker hur viktig det är för pedagoger att skapa en god anknytning med barnen i förskolan för att de ska känna trygghet. Slutsatsen av studien synliggör att en av orsakerna till varför ett inåtvänt barn kan ha svårt med att samspela och leka med andra barn är för att de inte lärt sig lekkoden. Det beror även på barnets tidigare erfarenheter där det upplevt något skrämmande i den gemensamma leken och är rädd att det komma hända igen. I studien synliggörs det även att leken har en stor betydelse för barns utveckling och lärande och alla barn leker i förskolan men att några barn väljer att leka för sig själva. I studien visar det sig att pedagoger använder sig av två olika strategier för att inkludera det inåtvända barnet i gemenskapen. En av deras strategier går ut på att pedagogerna själva deltar aktivt under leken och visar barnet hur leken kan gå till. Här deltar pedagogerna i leken på barnets villkor och är närvarande för att stämma av om det inåtvända barnet vill delta i leken med andra barn eller inte. Den andra strategin går ut på att en pedagog står tillsammans med det inåtvända barnet under lekens gång och gemensamt observerar hur andra barn leker. Pedagogen är ett redskap för barnet och det verktyg som gör det lättare för det inåtvända barnet att inkluderas i samspelet med andra barn.

Syftet med studien var att belysa förskollärares tankar, erfarenheter och uppfattningar gällande inåtvända beteenden hos barn i förskolan. Kategoriskt och relationellt perspektiv samt dilemmaperspektiv tillämpades som teoretiska utgångspunkter i studien. För att besvara studiens syfte användes en kvalitativ metod bestående av enskilda intervjuer med fyra verksamma förskollärare vars arbetslivserfarenheter varierade. I analysen av det insamlade materialet urskildes följande temaområden: erfarenheter och uppfattningar, kännetecken, konsekvenser, bakomliggande orsaker, bemötande och förhållningssätt samt kompetensutveckling. Studiens resultat visade att förskollärarna har varierande uppfattningar gällande hur vanligt inåtvända beteenden hos barn är. Förskollärarna var överens om att det finns ett behov av kompetensutveckling inom området samt att beteendet kan få stora konsekvenser om åtgärder i förskolan uteblir. Informanterna ansåg vidare att barnet behöver stärkas som individ för att få en ökad känsla av trygghet. Resultatet analyserades även i relation till studiens teoretiska utgångspunkter där samtliga perspektiv kunde urskiljas i informanternas svar. Det mest framträdande var däremot det relationella perspektivet då barngruppen som helhet och den pedagogiska miljön ansågs vara avgörande för trygghetskänslan hos varje enskilt barn.

Ett antal förskollärare har intervjuats om sin syn på barn som har svårt att leka med andra barn. Pedagogerna har en samstämmig bild av att dessa barn oftast reagerar med att antingen dra sig tillbaka eller med att bli utagerande vid kamratkontakt. För att stötta dessa barn är det vanligaste arbetssättet för pedagogerna att gå in i leken. De intervjuade uttrycker speciellt oro för att de inåtvända barnen blir bortglömda samt att de utagerande barnen skall få stämpeln "de som alltid förstör". / A number of preschool teachers have been interviewed about their view on children, who find it difficult to play with other children. The teachers have an unanimous view on how such children react: either by retiring from the playing or by spoiling the other childrens play. The interviewed teachers are especially concerned that these children will be neglected or constantly seen as a nuisance.

Den här uppsatsen undersöker hur kärleksrelationen skrivs fram i två poetiska verk; Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig.  Syftet med uppsatsen är att se till hur plats, blick och skrivandet samverkar i framskrivandet av kärleksrelationen. Jag utforskar hur det narcissistiska, inåtvända subjektet fungerar och hur skrivandet av den egna erfarenheten upprätthåller ett kapitalistiskt och narcissistiskt kärlekssystem där människor gör våld på sig själv och andra. Jag använder mig av Byung-Chul Han och hans verk Eros Agoni för att se hur och vad den andres platslöshet har för betydelse i kärleksrelationen. Jag går i dialog med Han kring hur det inåtvända subjektet fungerar i ett kapitalistiskt system och vad skrivandet av plats gör. Analysen utgår från hur den skrivande blicken gör mannen till den andre genom att skriva fram dennes abstrakta och fysiska plats. I platsbestämmandet finns en maktaspekt där en konsumerande blick utvinner den andre genom att göra, skriva denne. Parallellt med analysen problematiserar jag även mig själv och mitt egna skrivande och de rädslor som finns hos ett instörtat, narcissistiskt, skrivande subjekt. Jag visar på hur skribenten gör våld på text och analys, och hur platsbestämmandet är en illusion av en frigörelse i det kapitalistiska systemet. Jag visar hur det misslyckade skrivandet blir en väg ut ur ett kapitalistiskt samhälle där subjektet strävar efter perfektion. / This essay examines how the love relationship is made in Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga and Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. The aim for this study is to analyze how place, and the consumption of “the other” interact in the writing of a love relationship. I explore how a narcissistic, collapsed subject functions and how it is made in the poems. I discuss how and if experience-based writing maintains a capitalistic and narcissistic lovesystem where the subject commits violence on itself and others by determining an abstract and physical place. The book Eros Agoni by Byung-Chul Han discusses the atopic otherness in the love relationship and how the liberalistic and consuming subject exploit the other and itself. I analyze this theory of the other and how the love relationships function in the poems. I also discuss how the others lack of space and how the consuming gaze is made in the writing. In the fixing of place there is an aspect of power where a consuming gaze exploits the other by doing, and writing it.    In parallel with the analysis, I also problematize myself and my own writing and the fears that exist in a collapsed, narcissistic, writing subject. I show how the writer violates text and analysis, and how the determination of place is an illusion of liberation in the capitalist system. I show how failed writing can become a way out of a capitalist society where the subject strives for perfection.