Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett växande problem och drabbar de flesta under sin livstid. Patienter under lagen om psykiatrisk tvångsvård vårdas mot sin vilja och får sin autonomi och integritet fråntagen. Tvångsåtgärder kan ge konsekvenser för patientens fysiska och psykiska hälsa. Personcentrerad vård är en central del av omvårdnaden i psykiatrisk kontext, vilket inkluderar kommunikation och delaktighet. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa patienters upplevelser av tvångsåtgärder inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Denna kvalitativa litteraturstudie grundades på tolv studier inhämtade från databaserna PubMed, PsycInfo och CINAHL och analyserades med Popenoe m.fl. analysmetod. Resultat: Patienternas upplevelse presenterades i tre kategorier – Förlust av autonomi och integritet, Psykiskt och fysiskt lidande samt Upplevelse av tacksamhet och acceptans. Konklusion: Resultatet visar att patienterna övergripande hade negativa upplevelser av tvångsåtgärder och att deras autonomi och integritet fråntagits dem. Personalens beteende påverkade både upplevelsen negativt och positivt. Litteraturstudien visade att det finns behov av förbättringar i bemötandet av patienter som behöver tvångsvård och vikten av att arbeta personcentrerat. / Background: Mental illness is a growing problem and can affect anyone during their lifetime. Patients under the Compulsory Psychiatric Care Act are cared for against their will and have their autonomy and integrity taken away. Coercive measures can have consequences for the patient's physical and mental health. Person-centered care is a central part of nursing in the psychiatric context, which includes communication and active participation. Aim: The purpose of the literature study was to shed light on patients' experiences of coercive measures within psychiatric inpatient care. Method: This qualitative literature study was based on twelve studies obtained from the databases PubMed, PsycInfo and CINAHL and analyzed with Popenoe et al. analysis method. Results: The patients' experience was presented in three categories - Loss of autonomy and integrity, Mental and physical suffering and Experience of gratitude and acceptance. Conclusion: The results show that the patient's overall had negative experiences of coercive measures and that their autonomy and integrity were taken away from them. The staff's behavior affected the experience both negatively and positively. The literature study showed that there is a need for improvements in the treatment of patients who need compulsory care and the importance of person-centered care.

Bakgrund: Vårdmiljön inom psykiatrisk heldygnsvård har beskrivits framkalla olika känslor och präglas av en hård miljö där patienter bland annat kan vårdas mot sin vilja och vara utsatta för tvångsåtgärder och restriktioner. Aggressivitet är vanligt förekommande på dessa avdelningar och bedöms vara ett problem. En kunskapslucka finns vad gäller vilka patienter och situationer som ökar risken för aggressivitet inom kontexten psykiatrisk heldygnsvård. Syfte: Att identifiera karaktäristiska drag hos patienter med aggressivt beteende och identifiera aspekter som påverkar situationer där hot- och våldsincidenter uppstått inom psykiatrisk heldygnsvård samt syntetisera en förklaringsmodell. Metod: En integrativ litteraturöversikt beståendes av både kvalitativa och kvantitativa artiklar. Materialet analyserades med hjälp av Whittemore och Knafls (2005) arbetsprocess. Resultat: Resultatet genererade i tre huvudteman och tio underteman. Följande tre huvudteman identifierades: patienten som en trigger, vårdmiljön som en trigger och personalen som en trigger. Diskussion: Metoden diskuteras utifrån begreppen: trovärdighet, pålitlighet, bekräftelsebarhet och överförbarhet. Resultatets huvudfynd diskuteras med stöd av tidigare forskning och i relation till Phil Barkers teori tidvattenmodellen. / Background: The care environment within psychiatric inpatient care has been described to create different emotions and is characterized as a hard environment where patients sometimes are treated against their will and can be exposed to coercive measures and restrictions. Aggressiveness is common at these wards and is considered a problem. There is a knowledge gap when it comes to patients and situations that increase the risk for aggressiveness in the context of psychiatric inpatient care. Aim: To identify characteristic features of aggressive patients and to identify aspects that effects situations where threats and violence has occurred in psychiatric inpatient care and to synthesise an explanatory model. Method: An integrative literature overview containing both qualitative and quantitative articles. The data were analysed using Whittemore and Knafl’s (2005) working procedure. Results: The result generated in three main themes and ten subthemes. Following three main themes were identified: the patient as a trigger, the care environment as a trigger and the staff as a trigger. Discussion: The method is discussed in relation to these concepts: trustworthiness, dependability, confirmability and transferability. The results are discussed with support of previous research and in relation to Phil Barker's theory the Tidal model.

The hepatitis C virus (HCV) was characterised in 1989. HCV was transmitted through transfusion of blood/blood products, but injection drug use is now the most common route of transmission. The infection is usually asymptomatic but becomes chronic in about 75%, and in 20 years 15-25% develops liver cirrhosis, with a risk for liver failure and liver cancer. HCV has also been associated with lymphoproliferative disorders. The aim of this thesis was to study morbidity and mortality in a national, population-based cohort of HCV-infected individuals. The study population consisted of all persons with a diagnosed HCV-infection recorded in the national surveillance database. This file was linked to other national registers to obtain information of emigration, deaths, cancers, and inpatient care. All personal identifiers were removed before analysis. In Paper I the standardized incidence ratios (SIR) for Hodgkin’s and non-Hodgkin’s lymphoma (NHL), multiple myeloma, acute and chronic lymphatic leukaemia, and thyroid cancer were studied. In the HCV-cohort (n: 27,150) there was a doubled risk for NHL and multiple myeloma in patients infected for more than 15 years, compared with the general population (age-, sex- and calendar-year specific incidence rates). The results strengthened these earlier controversial associations. The SIR and also the absolute risk for primary liver cancer were estimated in Paper II. In the HCV-cohort (n: 36,126) the individuals infected for more than 25 years had a more than 40 times increased risk for liver cancer compared with the general population. The absolute risk of primary liver cancer was 7% within 40 years of HCV-infection. Mortality and cause of death were studied in Paper III. The standardized mortality ratio (SMR) demonstrated a 5.8 times excess mortality in the HCV-cohort (n: 34,235) compared with the general population, and a 35.5 times excess mortality from liver disease. Deaths from illicit drugs and external reasons were common in young adults. Paper IV presents a study of inpatient care. The HCV-cohort (n: 43,000) was compared with a matched reference population (n: 215,000). Cox regression was used to estimate the likelihood, a hazard ratio, for admission to hospital, and frequencies and rates to estimate the total burden. In the HCV-cohort inpatient care was high and about 50% was psychiatric, often drug-related care. The likelihood for liver-related admissions was very high, and serious liver complications increased in the 2000s, indicating that HCV-associated liver disease will increase the next decade. In the 2000s, about 1000 individuals per year were treated with HCV-combination therapy. To conclude, the risk for NHL and multiple myeloma was doubled, and liver- and drug-related morbidity and mortality was very high in the HCV-cohort. Serious liver complications increased in the 2000s and will probably increase the coming decade.

Bakgrund: Utveckling av antibiotikaresistenta bakterier är ett globalt folkhälsoproblem. Meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) är en av dom vanligaste antibiotikaresistenta bakterien och smittas vanligtvis via kontaktsmitta. I Sverige ses MRSA som en allmänfarlig sjukdom som kan innebära livshotande tillstånd samt lidande hos patienten. Smittspridning av MRSA kan minskas genom följsamhet av basala hygienrutiner. Sjuksköterskans ansvar är att arbeta smittförebyggande, patientsäkert, lindra lidande samt hålla sig uppdaterad med ny kunskap. Trots detta upplever sjuksköterskor kunskapsbrist gällande MRSA och rädsla över att själva bli smittade. Syfte: Studiens syfte är att belysa patienters upplevelser av att vårdas med MRSA inom slutenvården. Metod: Studien är gjord som en litteraturöversikt som baseras på 15 vetenskapliga artiklar med kvalitativ-, kvantitativ- och mixad metod. Datasökning har gjorts i databaserna CINAHL och PubMed. Resultat: I resultatet framkom tre teman där patienternas upplevelser av att vårdas med MRSA inom slutenvården belyses: Upplevelser av bemötande från vårdpersonal, Upplevelser av information samt kunskap hos vårdpersonal och Upplevelser av att vårdas i isoleringsrum. Resultatet visade att patienter med MRSA upplever stigmatisering, kränkning och oprofessionellt bemötande av vårdpersonal på grund av kunskapsbrist vilket medför psykiskt lidande hos patienterna. Det visade sig även att vårdande i isoleringsrum upplevs negativt och att den fysiska vårdmiljöns utformning har en betydande inverkan på upplevelse och välmående. Slutsats: Vårdpersonal behöver mer fortbildning för att öka kunskap om vårdandet av patienter med MRSA samt en god fysisk vårdmiljö i isoleringsrum skapar förutsättningar för att lindra lidande samt säkerhetsställa god och säker vård i vården av patienter med MRSA inom slutenvård. / Background: The development of antibiotic resistant bacteria is a global health problem. Methicillin-resistant Staphylococcus Aureus (MRSA) is one of the most common antibiotic resistant bacteria and is usually transmitted through contact infection. In Sweden MRSA is referred to as a dangerous disease that can cause life-threatening conditions as well as patient suffering. The spread of infection may be reduced by adherence to basic hygiene practices. The nurse’s responsibility involves infection prevention, patient safety, alleviation of suffering and maintaining current knowledge of the disease. Despite this, nurses may lack knowledge concerning MRSA and fear contracting it. Aim: The aim of this study is to highlight the patient’s experience during inpatient treatment of MRSA. Methods: The study was conducted as a literature review based on fifteen scientific articles with qualitative-, quantitative- and mixed method. The article search was conducted via the CINAHL and PubMed databases. Results: The result highlighted three themes involving patient experiences during isolated inpatient care of MRSA: Experience related to treatment by healthcare professionals, Experiences concerning the depth and correctness of information and knowledge by healthcare professionals and Experiences of being cared for in an isolation room. The result indicated that MRSA patients experience stigma experiences psychological distress as they felt stigmatized, violated and unprofessionally treated by healthcare professional due a lack of knowledge. Furthermore, it also showed that isolation room care was negatively experienced and that the care environment design significantly impacted the patient’s experiences and feelings of well-being. Conclusion: Healthcare professionals need further education to increase their knowledge of MRSA patient care and how the maintenance of a good care environment in isolation rooms is important for alleviation of suffering and ensuring the good and safe care of inpatient MRSA patients.

Bakgrund: En vanligt förekommande företeelse är att en akut sjuk patient drabbas av delirium. Detta ställer stora krav på sjuksköterskan att vara lyhörd på symtomen. Det finns ett fåtal kvalitativa studier om sjuksköterskans erfarenhet av delirium, dessa studier visar att sjuksköterskor har kunskapsbrist om delirium. Det finns framtagna riktlinjer som endast används sporadiskt och sjuksköterskor upplever den ökade arbetsbördan, som delirium kan orsaka, som stressande. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenhet av att vårda en patient med delirium. Metod: Resultatet baseras på en litteraturstudie av artiklar som ej är äldre än tio år. Datainsamling gjordes från databaserna CINAHL och PsycINFO. 14 vetenskapliga artiklar inkluderades. Artiklarna analyserade med en kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå. Resultat: I studiens resultat framkom sju underkategorier, som genererade tre kategorier: ”Vårdandets komplexitet”, ”Att identifiera och behandla delirium” och ”Sjuksköterskans behov av kompetens och stöd”. Slutsats: För att på bästa sätt tillgodose en patients behov, som drabbats av delirium, behöver sjuksköterskan ha en bra kommunikation. Vårdarbetet med en patient med delirium kan ge sjuksköterskan en känsla av otillräcklighet, som ofta beror på tidsbrist på grund av hög arbetsbelastning. Mycket tyder på att det idag saknas forskning och utbildning inom området. Genom att öka kunskapen om vården för patienter med delirium så skulle sjuksköterskans professionella roll stärkas. / Background: A common occurrence is that an acutely ill patient suffers from delirium. This places great demands on the nurse to be responsive to the symptoms. There are a few qualitative studies on the nurse's experience of delirium; these studies show that nurses have a lack of knowledge about delirium. There are guidelines that are only used sporadically, and nurses experience the increased workload, that delirium can cause as stressful. Aim: The purpose was to highlight the nurse´s experiences of caring for a patient with delirium. Method: The result is based on a literature review of articles no older than ten years. Data collection was done from the databases CINAHL and PsycINFO. 14 scientific articles were included and a qualitative content analysis at manifest level was used. Results: The results emerged in seven categories, which generated three themes: "The complexity of care", "Identifying and treating delirium" and "The nurse´s need of competence and support”. Conclusions: To meet the needs of a patient affected by delirium, the nurse needs good communication. Caring for a patient with delirium can give the nurse a feeling of inadequacy, which is often due to lack of time due to high workload. Much indicates that today there is a lack of research and education in this area. By increasing the knowledge about care for patients with delirium, the nurse´s professional role would be strengthened.

Bakgrund Sömn är ett mänskligt grundläggande behov och essentiellt för upplevd hälsa. Under sömnen sker kroppens fysiska och psykiska återhämtning. Inom slutenvård är det vanligt att patienter drabbas av sömnbrist och sjuksköterskans roll blir viktig för att hjälpa patienter till förbättrad sömn. Genom att sammanställa kunskap från patienters upplevelser av olika sömnrelaterade omvårdnadsåtgärder kan viktig kunskap för sjuksköterskans profession genereras. Syfte Syftet var att beskriva patienters upplevelse av omvårdnadsåtgärder vid sömn inom slutenvård. Metod Studien bestod av en icke-systematisk litteraturöversikt där artiklar inhämtats genom systematiska databassökningar i två databaser. Studiens resultat baseras på 17 vetenskapliga originalartiklar som analyserats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för kvalitetsgranskning. Genom integrerad analys som vald metod för dataanalys presenterades resultatet översiktligt utifrån kategorier. Resultat I resultatet redovisades tre huvudkategorier med sju subkategorier. Inom slutenvård framkom det att icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder som dämpar ljud och ljus förbättrar sömnkvaliteten. Likväl även personcentrerade omvårdnadsåtgärder. Genom att lyssna på den enskilda och individanpassa sömnrelaterade omvårdnadsåtgärder kan en förbättrad sömnkvalitet inom slutenvården uppnås. Utifrån patienters upplevelser inom slutenvård är även upplevt välbefinnande av betydelse för sömnkvaliteten. Vidare betonades sjuksköterskans rutinmässiga omvårdnadsåtgärder. Från patienters upplevelser anses nattliga observationer/rutinkontroller försvåra en sammanhängande sömn. Därför är det viktigt att omvårdnadsåtgärder planeras tillsammans med patienten och därefter utförs med dennes kännedom och delaktighet. Slutsats Från den här litteraturstudien framkom det att det finns utmärkande sömnrelaterade omvårdnadsåtgärder som patienter gemensamt anser förbättra sömnen inom slutenvård trots att både sömnbehov och sömnrutiner har en stor individuell spridning. Genom att sjuksköterskan ser och tar del av patienters upplevelser av sömn inom slutenvård, kan en ökad medvetenhet och kunskap gällande vilka sömnrelaterade omvårdnadsåtgärder som patienter anser främja sömn leda till att de prioriteras. Därmed kan sjuksköterskan öka patienternas möjligheter till förbättrad sömnkvalitet inom slutenvården och bidra till ökat välmående och förbättrad hälsa. / Background Sleep is a basic human need and essential for perceived health. During sleep, physical and mental recovery takes place. It is common among inpatients to suffer from sleep deprivation and the nurse's role becomes important in helping patients improve sleep. By listening to inpatients' experience of sleep-related nursing interventions, important knowledge for the nurse's profession can be generated. Aim The aim was to describe patients' experience of nursing interventions regarding sleep in inpatient care. Method The study consisted of a non-systematic literature review. The results of the study are based on 17 original scientific articles, which have all been analyzed according to Sophiahemmet University's assessment basis for quality review. Through integrated analysis, results were presented in an overview based on main- and subcategories. Results The result reported three main categories with seven subcategories. In inpatient care, it was found that non-pharmacological nursing interventions that reduce sound and light improve sleep quality. Among the non-pharmacological nursing interventions was also personcentered care mentioned as helpful for inpatients sleep. From patients' experiences, it also clarified that experience well-being is important for the quality of sleep. Furthermore, the routine regarding nursing interventions were emphasized including that nocturnal observations were considered disturbing for coherent sleep and involving the patient in the planning of their care was mentioned as sleep-promoting. Conclusions From this literature study, it became evident that whilst both sleep needs and routines have a significant individual spread there are various sleep-related nursing interventions that patients unanimously consider as sleep-promoting. By listening to patients’ experiences of sleep in inpatient care, an increased knowledge regarding sleep-related interventions can be gained and interventions that promote sleep can be prioritized. With more knowledge, the nurse can increase patients' opportunities for improved sleep quality in inpatient care and contribute to increased well-being and improved health.

Die Studienarbeit stellt das Krankheitsbild der Demenz kurz dar und gibt einen Überblick über die aktuelle Situation der Betreuung von Menschen mit einer schweren Demenz in Pflegeoasen sowie über derzeit vorliegende Studien und Evaluationen. Der demographische Wandel hat auch zur Folge, dass immer mehr Menschen an Demenz erkranken. Deshalb müssen Pflegeheime die Pflegekonzepte stärker an der Krankheit Demenz ausrichten. Als Pflegeoase bezeichnet man einen auf besondere Art und Weise gestalteten, gemeinsam genutzten Lebensraum für Menschen im schwersten Stadium der Demenz innerhalb stationärer Altenpflegeeinrichtungen. Für Menschen in einem weit fortgeschrittenen Stadium der Demenz kann ein eigens für sie konzipierter Schutzraum von Vorteil sein und sich positiv auf deren Wohlbefinden, Verhaltensweisen und Lebenssituation auswirken.

Bakgrund: I tidigare forskning beskrivs svårigheter i att vårda patienter med självskadebeteende. Utbildning och erfarenhet ses av sjuksköterskorna vara av stor vikt för ett professionellt agerande gentemot patienterna. Patienterna uppger svårigheter i att söka vård då de uppfattar självskadebeteendet som skambelagt och att de ofta får erfara ett oprofessionellt bemötande från omvårdnadspersonal. Tidigare forskning gällande patienter med självskadebeteende inom den rättspsykiatriska vårdkontexten är knapphändig och det finns behov av mer studier i ämnet. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende inom rättspsykiatrisk slutenvård. Metod: Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes. Deltagarna i studien var fem grundutbildade sjuksköterskor och fem specialistutbildade sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Insamlade data analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Sjuksköterskorna erfar att det är viktigt i vårdandet av en patient med självskadebeteende att skapa trygghet hos patienten och att vara lyhörd inför patientens situation. Att vårda en patient med självskadebeteende ses av sjuksköterskorna som ett krävande arbete och det finns risk att känna sig otillräcklig. Slutsats: Omvårdnaden skulle vinna på att patientens berättelse får stå i centrum för vården. Skapandet av en trygg relation med patienten möjliggör förståelse för patientens självskadebeteende. Samarbete mellan kollegor ses kunna vara avgörande för hur vården bedrivs. Sjuksköterskorna efterfrågar mer kunskap i hur vården bäst utformas för patienter med självskadebeteende inom rättspsykiatrisk slutenvård. / Background: Previous research describes difficulties in caring for patients with self-harming behavior. Education and experience are seen by the nurses to be of great importance for a professional action towards the patients. Patients report difficulties in seeking care as they perceive the self-harming behavior as shameful and that they often experience unprofessional treatment from nursing staff. Previous research regarding patients with self-harming behavior in the forensic psychiatric care context is scarce and there is a need for more studies in the subject. Aim: To describe nurses experiences of caring for patients with self-harming behavior in forensic psychiatric inpatient care. Method: Ten semi-structured interviews were conducted. The participants in the study were five basic nurses and five specialized in psychiatric care. Collected data were analyzed on the basis of a qualitative content analysis with an inductive approach. Result: The nurses experience that it is important in the care of a patient with self-harming behavior to create a feeling of security for the patient and to be sensitive to the patient's situation. Caring for a patient with self-harming behavior is seen by nurses as a demanding job and there is a risk of feeling inadequate. Conclusion: Nursing would benefit from the patient's story being at the center of care. The creation of a secure relationship with the patient enables an understanding of the patient's self-harming behavior. Cooperation between colleagues can be seen to be decisive for how care is conducted. The nurses demand more knowledge in how care is best designed for patients with self-harming behavior in forensic psychiatric inpatient care.

Bakgrund: Patienter med psykisk ohälsa har ofta flera sjukdomstillstånd samtidigt och har en ökad risk att drabbas av somatisk samsjuklighet. All hälso- och sjukvård avser att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar. Sjuksköterskor bör därför arbeta för god omvårdnad och ha ett helhetsperspektiv. Den somatiska vården för patienter med psykisk ohälsa och samtidig somatisk samsjuklighet är bristfällig och kan leda till att patienterna får en sämre vård och hälsa. Sjuksköterskor saknar ofta kunskap när det gäller att vårda dessa patienter och det saknas ofta etablerade arbetsprocesser inom den psykiatriska heldygnsvården.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med somatisk samsjuklighet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien var en intervjustudie med kvalitativ ansats. Tretton sjuksköterskor intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på latent nivå.  Resultat: Det framkom fyra teman; Ett åtagande i en miljö som inte är rustad, En avancerad men utmanande uppgift, Ett ansvarsfullt men utsatt uppdrag, Ett pålitligt och fullständigt vårdande genom erfarenhet och samarbete. Till dessa anknöts det vidare åtta sub-teman. Slutsats: Vårdandet av patienter med somatisk samsjuklighet inom den psykiatriska heldygnsvården är komplext. Resurser och en tydlig ansvarsfördelning för patientens samlade vårdbehov saknas, vilket påverkar patientens möjlighet till adekvat vård. Sjuksköterskan bär ett tungt professionellt och etiskt ansvar för såväl den somatiska som den psykiatriska vården och känner sig utsatt och ensam. Införande av reflektion på arbetsplatsen ses som en möjlighet i att förebygga sjuksköterskors ohälsa. Ledningen anses även behöva utveckla tydliga strukturer kring ansvarsfördelning för vårdpersonalens arbete, för att göra sjuksköterskans roll i den psykiatriska heldygnsvården mer synlig och på så sätt förhindra utsatthet. Den psykiatriska slutenvården anses vara i behov av att rustas upp resursmässigt, dels med kunskap, material och logistiska resurser för att ha förutsättningar att kunna bedriva en god vård för patienter med somatisk samsjuklighet. / Background: Patients with mental illness often have several medical conditions at the same time and have an increased risk of developing somatic comorbidity. All health care intends to medically prevent, investigate and treat diseases, and nurses should therefore thrive towards good nursing and have a holistic perspective. The somatic care for patients with mental illness with comorbid somatic diseases is deficient and can lead to patients not receiving adequate care and in the long run, poorer health. Nurses often lack the knowledge to care for these patients and work processes regarding this issue needs to be established.  Aim: The aim was to describe nurses experience of caring for patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care.  Method: The study was an interview study with a qualitative approach. Thirteen nurses were interviewed using semi-structured interviews. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis at a latent level. Results: Four themes emerged; A commitment in an environment that is not equipped, An advanced but challenging task, A responsible but exposed assignment, A reliable and complete care through experience and cooperation. To these, eight sub- themes were attached. Conclusion: The care of patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care is complex. Both resources and a clear distribution of responsibilities for the patients overall care needs are lacking, which affects the patients’ possibility for adequate care. The nurse has a substantial professional and ethical responsibility for both somatic and psychiatric care and feels vulnerable and alone. The introduction of reflection in the workplace is seen as an opportunity in preventing nurses’ illness. The management is in need to develop clear structures regarding the distribution of responsibilities for the care staffs work, in order to make the nurses role in psychiatric inpatient care more visible and thus prevent vulnerability. Inpatient psychiatric care is considered to be in need of increased resources, consisting of knowledge, materials, and logistical resources in order to be able to provide good care for patients with somatic comorbidity.

Bakgrund: Det är väl känt att fysisk aktivitet har positiva effekter på människans mentala hälsa. Hälsofrämjande arbete kan med fördel påbörjas i den psykiatriska heldygnsvården. Samtidigt är motivationsbrist vanligt förekommande för personer med psykisk ohälsa och då behövs stöd och motivation för att öka patientens möjligheter att främja sin hälsa. Således har sjuksköterskan inom psykiatrisk vård en viktig roll i det hälsofrämjande arbetet. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att främja fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes som metod. Det insamlade materialet utgår från åtta semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor som var yrkesverksamma inom psykiatrisk heldygnsvård i Region Skåne. Efter transkribering analyserades intervjuerna med manifest innehållsanalys enligt Burnard (1996). Resultat: Resultatet presenterades i tre kategorier enligt följande: Inverkan på patientens återhämtning, Sjuksköterskans behov för att arbeta med fysisk aktivitet och Organisatoriska hinder. Slutsats: Studien visar att främjandet av fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård kan bidra till återhämtning för patienter men möjligheten att arbeta med fysisk aktivitet var begränsad för sjuksköterskor. Studien pekar på vikten av att arbetet med fysisk aktivitet implementeras från organisationen. Stöd från organisationen skulle kunna bidra till att sjuksköterskan får en tydligare roll i det hälsofrämjande arbetet med fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. / Background: It is well known that physical activity has positive effects on a person’s mental health. Health promotion work can advantageously start in at the psychiatric ward. At the same time, a lack of motivation is common for people with mental illness, and support and motivation are then beneficial to promote their health through physical activity. Thus, the nurse in psychiatric care has an important role in the health promotion work. Aim: The aim of the study was to illuminate nurses’ experiences of promoting physical activity in psychiatric inpatient care. Method: A qualitative interview study was used as a method. The collected material was based on eight semi-structured interviews with nurses working at psychiatric wards in Skåne county. After transcription, the interviews were analysed using manifest content analysis according to Burnard (1996). Result: The results were presented in three categories as follows: Impact on the patient’s recovery, The nurse’s need to work with physical activity and Organizational barriers. Conclusion: The study shows that the promotion of physical activity in psychiatric wards can contributing to recovery for patients but the opportunity to work with physical activity is limited. The study indicates that there is a need for promotion of physical activity from the organization. Organizational support could contribute to strengthen the nurse’s role in their work of promoting physical activity within psychiatric inpatient care.