Syftet med denna studie var att undersöka fem svensklärares uppfattningar om sitt arbete med dramapedagogiska metoder i svenskundervisningen på högstadiet. Resultaten analyserades med hjälp av Mia-Marie F. Sternudds fyra dramapedagogiska perspektiv samt Susanne Garvis och Donna Pendergasts resultat om lärares självförtroende, utbildning och resursbehov. Syftet preciserades i följande frågeställningar: I vilken utsträckning använder sig lärarna av dramapedagogiska metoder i sin svenskundervisning? Vilken utbildning har lärarna i drama? Vilka resurser anser sig lärarna behöva för att kunna använda dramapedagogiska metoder i sin svenskundervisning? Som metod genomfördes fem kvalitativa forskningsintervjuer med fem verksamma svensklärare som arbetade på en central högstadieskola i en medelstor stad i Sverige. Tolkningstekniken för den insamlade empirin var meningstolkning. I analysen framträdde tre teman: dramapedagogiskt resonemang, utbildning i drama samt syn på resurser och stöd på arbetsplatsen. Samtliga informanter var positivt inställda till dramapedagogiska metoder samt använde dramapedagogiska metoder i mer eller mindre utsträckning. Slutsatsen var att informanternas syn på fortbildning och tillit till sin ämneskompetens visade sig vara avgörande för deras användande av dramapedagogiska metoder. Mia-Marie F. Sternudds konstpedagogiska perspektiv, det holistiska lärandeperspektivet och det personlighetsutvecklande perspektivet kunde identifieras i informanternas resonemang liksom Susanne Garvis och Donna Pendergasts resultat om lärares självförtroende, utbildning och resursbehov. Denna studie har visat att dramapedagogiska metoder kan vara ett relevant pedagogiskt verktyg för elevers kunskapsinlärning i ämnet svenska.

Syftet med detta examensarbete har varit att få fördjupad kunskap om förskollärares och lärares uppfattningar om förskollärare och lärares ledarskap i skolan, med fokus på elevers lärande och utveckling. Studien har en kvalitativ forskningsansats och baseras på samtalsintervjuer med tre förskollärare och tre högstadielärare. I bearbetning av det empiriska materialet användes en fenomenografisk analysmodell, där resultaten ordnades i beskrivningskategorier. Förskollärares uppfattningar om ledarskap resulterade i fyra beskrivningskategorier och lärares utsagor resulterade i fem beskrivningskategorier. I studiens resultat framkom förskollärares och lärares uppfattningar, att ledarskap som verktyg användes inom flera arenor, dels för att utveckla den pedagogiska verksamheten dels i samarbetet med föräldrar för att främja elevers lärande. Studiens resultat visade att ledarskap för förskollärar och lärare först och främst uppfattades som verktyg för att leda och hjälpa elever i deras kunskapssökande. Ledarskap uppfattades även av förskollärare som verktyg för att skapa ordning och trygghet bland eleverna. I förskollärare och lärares beskrivningar framkom det att olika områden fokuserades, då val av ledarskap gjordes med utgångspunkt i elevers sociala mognad och behov. Förskollärare beskrev ledarskap som verktyg i undervisningssammanhang, för att skapa ordning och trygghet samt för att visa regler och normer i den sociala samvaron. Högstadielärare uppfattade däremot valet av ledarskap, som en fråga om att få elever att genomföra uppgifter och nå uppställda mål. I förskollärare och lärares uppfattningar angående ledarskap som verktyg för kontroll framkom skillnader mellan deras beskrivningar, eftersom högstadielärare poängterade att elever kontrollerades främst via betygssättning. Resultatet i studien visade att ledarskap för förskollärare och lärare uppfattades som effektivt verktyg på flera men också olika sätt. Förskollärare och lärare beskrev att de i planering och undervisning, anpassade ledarskapet till elevers mognad och behov samt situation, men också att ledarskapet användes för att förhandla om goda relationer som främjade lärandet.

Bakgrund: Hotfulla situationer har blivit en del av sjuksköterskors vardag på somatiska akutmottagningar. Detta medför risk för att utveckla ett nedsatt psykiskt välbefinnande och att arbetsförmågan påverkas, vilket i sin tur kan påverka omvårdnaden av patienter. För att patienterna ska kunna erbjudas en patientsäker och god omvårdnad krävs det att sjuksköterskan mår bra och att arbetsplatsen är trygg. Sjuksköterskors upplevelser vid hotfulla situationer varierar och behovet av stöd är stort. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av hotfulla situationer på en somatisk akutmottagning. Metod: En intervjustudie användes för att besvara syftet. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys beskriven av Graneheim och Lundman. Resultat: Resultatet ledde fram till tre kategorier: Otrygghet, frustration och trygghet. Slutsats: Sjuksköterskors upplevelser av hotfulla situationer kan påverka deras välbefinnande och arbetsförmåga. Detta kan i sin tur leda till att de brister i sitt omvårdnadsarbete och sin kärnkompetens säker vård. Sjuksköterskorna efterfrågade mer utbildning i hur de ska agera i hotfulla situationer och kollegorna ansågs som den mest värdefulla tryggheten.

Den svenska skolan är inte som den har varit. Vi har i samband med oroligheterna ute i världen fått ta emot ett antal människor därav många barn i skolåldern. Många skolor har inte haft någon direkt handlingsplan för detta. Vi ville i vår uppsats ta reda på hur dessa elever upplever den svenska skolan och att börja i förberedelseklass för att sen slussas ut i ordinarieklass. Framför allt så har vi riktat in oss på övergången från förberedelseklass till ordinarie klass. Forskningen idag har framför allt handlat om mottagande men ett fåtal tar upp hur de nyanlända upplever sin situation. För att belysa detta valde vi två olika former, intervju samt observationer. På så vis fick vi en sammanhängande bild av eleverna. Empirin tolkades utifrån en holistisk syn där man tar hänsyn till alla delar i en människas liv. Vi ville även ta del av hur pedagogerna upplever övergången och att ta emot nyanlända i sin undervisning.  Vad som var intressant var att eleverna föredrog att starta i en förberedelseklass, vilket kan tala emot den forskning som har gjorts. Tryggheten var en faktor som var genomgående för de nyanlända och att börja i en förberedelseklass upplevde dem positivt. Pedagogerna ville ha mer underlag för att kunna hjälpa dessa elever. Resultatet visade att pedagogerna såg en viktig funktion i att arbeta språkutvecklande i alla ämnen. Att lära sig prata svenska är en sak, men att få ett ämnesspråk är något helt annat.

Forskning har visat på att barns inlärning tillgodoses bäst i integrerad samvaro med andra barn då de får möjlighet att lära av varandra genom att prata, diskutera och skapa. Läroplanen säger att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Forskning visar på att drama som undervisningsmetod har förmågan att fånga upp elevernas intresse, öka deras självförtroende och få dem att lättare lära och minnas genom att de får integrera kroppen med sina sinnen. Dagens skola verkar ändå utgå från den traditionella undervisningsformen där eleverna huvudsakligen sitter stilla på sina platser för enskilt arbete. Syftet med denna studie tar en hermeneutiskt kvalitativa ansats att undersöka hur pedagoger praktiserar pedagogiskt drama i de teoretiska ämnena i skolorna. Mina forskningsfrågor är: Vilka erfarenheter har lärarna till drama som metod? Vilka faktorer påverkar lärarens val att använda eller inte använda sig av drama, integrerat i skolundervisningen? Resultatet av studien som utfördes genom intervjuer av sex olika pedagoger visar att alla har en positiv inställning till pedagogiskt drama och drama som undervisningsmetod. Anledningen att de inte praktiserade metoden i den utsträckning som de skulle önska är den ökade arbetsbelastningen som den nya läroplanen, Lgr.11 medfört. Den största delen utgör kunskapsbedömning och dokumentation. Slutsatsen av studien är att pedagogerna behöver mer resurser ifråga om tid, lokaler och personal för att bedriva pedagogiskt drama i undervisningen.

Dagens förskola är resultat av lång historisk utveckling med början från 1800-talet. Från början inrättades institutioner för barnpassning som en slags välgörenhet till att i dag vara en mer välorganiserad förskola med skollag, läroplan och kommunen som huvudman. I mitt arbete har jag studerat läroplaner och tagit fram skillnaderna mellan de två senaste läroplanerna. De största skillnaderna är förskolechefens ansvar som beskrivs väldigt tydligt och förskollärarns tydligare roll och ansvar i verksamheten. Skollagen (SFS:2010:800) omfattar regler och anvisningar för förskolan och staten reglerar läroplanen. Utifrån läroplansanalys gjorde jag intervjuer med förskollärare från olika förskolor med minst två års och längre tids erfarenhet. Jag ville få fram hur de intervjuade tolkade och uppfattade skillnaderna i den reviderade läroplanen utifrån deras roll som förskollärare och hur de skiljer på omsorg och lärande. Av resultatet kom det fram tydligt att den nya läroplanen förtydligar förskollärarens och arbetslagets ansvar. Förskolechefen har fått ett särskilt ansvar för förskolans kvalitet, delegering och har det yttersta pedagogiska ansvaret. Det har blivit tydligare uppdelningr av arbetsuppgifter. Alla de intervjuvade ansåg att pedagogisk omsorg och lärande är två begrepp som hör ihop i förskolan. Efter den reviderade läroplanens implementering anser de flesta förskollärare att förskolan är strukturerad och kan närma sig skolvärlden.

Demenssjukdom är en av Sveriges stora folksjukdomar och det är många med demenssjukdom som vårdas i hemmet av sina anhöriga. Sjukdomen bryter långsamt ner de kognitiva funktionerna hos den demenssjuke och ställer stora krav på den anhöriges resurser. Att ansvara för sin närståendes omvårdnad och att i sin relation få förändrade roller kan skapa en psykisk och fysisk belastning. I många fall kommer anhöriga till en tidpunkt där vård i hemmet blir allt mer omöjlig och tvåsamheten inte längre går att upprätthålla. Beslutet att flytta isär blir oundvikligt. Det finns begränsad forskning om hur de anhöriga upplever den första tiden efter att den närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån. Vårdpersonal behöver kunskap och medvetandegöras om den känslomässiga påfrestning det innebär att behöva släppa taget om sin närstående för att kunna ge ett bra stöd. Studiens syfte är att beskriva anhörigs upplevelse i samband med att en närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån till särskilt boende i kommunen. Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta anhöriga intervjuades. En kvalitativ innehållsanalys ledde fram till tre kategorier: Att vara närvarande i dåtiden, att utmanas i vardagen och att möta framtiden. Resultatet visade att livet förändras för alltid när en närstående får en demensdiagnos. De anhöriga var närvarande i dåtiden samtidigt som vardagen gav nya utmaningar och framtiden kändes oviss. Vägen fram till att behöva flytta isär kan många gånger vara kantad av både sorg och utmattning. De anhöriga bär på en känslomässig börda i form av skuld, sorg och ensamhet. Det fanns också ett behov hos de anhöriga att prata med någon som hade tid och intresse av att lyssna till deras upplevelser. Detta talar för att distriktssköterskor har ett ansvar för även de anhöriga och inte bara den demenssjuke, att anhöriga kommer till tals och blir lyssnade på. Genom att ta tillvara på de anhörigas resurser och få dem att känna sig trygga och sedda kan detta leda till en känsla av sammanhang vilket också kan bibehålla anhörigas hälsa. Stöd och kunskapsspridning till de anhöriga kan ge ett mer hållbart samhälle på sikt.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur två gymnasielärare och sju elever i årskurs 3 på gymnasiet förhåller sig till och uppfattar arbetet med formativ bedömning. Frågeställningarna för studien har varit: Hur beskriver två gymnasielärare att de arbetar med formativ bedömning? Upplever lärarna att eleverna tar ansvar för sitt eget lärande och i sådana fall hur? På vilka sätt kan lärarna påverka och utveckla sitt arbete med formativ bedömning? Uppfattar eleverna de formativa inslagen i undervisningen och i sådana fall hur? På vilket sätt förhåller sig lärarens och elevernas uppfattningar till varandra? Studiens empiri bygger på kvalitativa intervjudata, där materialet har behandlats utifrån Paul Blacks och Dylan Wiliams fem nyckelstrategier för formativ bedömning. Dessa strategier utgår ifrån klargörande av lärandemål, skapande av lärandeaktiviteter, framåtsyftande återkoppling, kamratbedömning och elevers självbedömning. Resultaten av studien visar att lärarna har ett aktivt förhållningssätt till formativ bedömning enligt Blacks och Wiliams strategier, där eleverna genom olika tekniker ges möjligheter till att ta ansvar över och äga sitt lärande. Lärarna upplever att eleverna tar ansvar för sitt lärande genom delaktighet i kursmoment och genom förvaltande av återkoppling. Det finns stora möjligheter till utveckling av arbetet med formativ bedömning, men ett hinder upplevs vara attityden till teknik och formativ bedömning, där det inte alltid finns en samsyn. Eleverna är positiva till de formativa inslagen i undervisningen, men upplever att variationerna är stora beroende på ämne och beroende på lärare. Det är önskvärt med en ökad tydlighet och valfrihet. Vid en jämförelse av lärare och elevers uppfattningar framkommer att kommunikation är både en värdefull men samtidigt komplicerad del. Syftet med den formativa bedömningen i undervisningen behöver både tydliggöras och synliggöras i alla led, så att kunskapen, lärandet och eleverna hamnar i fokus.

Studien syftar till att undersöka vilka diskurser som visar sig i förskollärarnas berättelser gällande digitala verktyg och yngre barns lärande och utveckling. Studiens teoretiska utgångspunkt är ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och metodologin utgår från det diskursanalytiska fältet med inriktning på diskurspsykologi. Empirin har insamlats genom tre ostrukturerade intervjuer med tre verksamma förskollärare i förskolan. I studiens resultat urskiljs fyra teman och tre diskurser: förskollärarens positionering, det gemensamt lärande och bristande tillgänglighet.  Resultatet visar att förskollärare upplever sig själva som dåliga när det gäller att synliggöra den digitala tekniken för barnen. Förskollärarna berättar kring hur de önskar att arbeta med digital teknik, vikten av att vara tillsammans synliggörs i förskollärarnas berättelser. Slutsatsen är således att förskollärarens attityd och förhållningssätt till digital teknik begränsar i vilken utsträckning de arbetar med digitala verktyg tillsammans med barnen. Samt att digitala verktyg blir pedagogiska när en kommunikation sker mellan förskollärare och barn om innehållet i det digitala verktyget.

Utifrån intervjuer av tre tekniklärare och deras perspektiv undersöker detta arbete lärarnas tankar kopplade till planering och upplägg av undervisningen i kursmomentet ritteknik. Resultatet analyseras med avseende på likvärdighet utifrån ämnesplanens centrala innehåll och kunskapskrav. Forskningsfrågorna omfattar vad som undervisas inom kursmomentet, om innehållet för kursmomentet är likvärdigt för de tre lärarna samt lärarnas tankar kring ett hypotetiskt nationellt provs påverkan på kursmomentet. Resultatet visar att kursmomentet fokuserar på grunderna i ritteknik, med fokus på vyer, vyplacering, snitt och genomskärningar. Utformningen av kursmomentet görs, eller har gjorts, av de undervisande lärarna tillsammans med kollegor, eller på egen hand, och den bygger på tidigare undervisning och lärarnas tidigare erfarenheter och kunskaper inom ritteknik. Undervisningsmaterialet är egenproducerat eller producerat tillsammans med kollegor och utifrån intervjuerna överensstämmer lärarnas undervisning med ämnesplanen för kursen och i detta stadie ser den även ut att vara likvärdig eller åtminstone relativt likvärdig för de tre lärarna. Lärarna ger uttryck för att vilja ha tydligare styrning av vad kursmomentet omfattar, men ett nationellt prov för kursen anses inte möjligt att införa med nuvarande utformning av kursen och det skulle även inskränka på lärarnas möjlighet att påverka upplägg och bedömning av kursmomentet.