No description available.

No description available.

This thesis aims to explore the basis for an enlarged understanding of ζωή αἰώνιος; eternal life, in contemporary reception of the Gospel of John. Eternal life is often seen as a promise for life after physical death, but the theologians in focus, Paolo Ricca, Marianne Meye Thompson, John Sanford and Benjamin E. Reynolds, understand eternal life in John as a partially realized eschatology. The method is a comparative reception-historical analysis of these four scholars’ interpretations, including evaluation of their exegetic claims. The theologians’ arguments are mainly based on key passages such as John 5:24 and John 17:3, which points towards a presentic understanding of eternal life. The way the Gospel of John contrasts ψυχή, in John used for physical/earthly life, and ζωή, life in fullness, is another argument by Ricca and Thompson. Eternal life is based on an intimate relationship with God through Christ, and the acceptance of dependence on God. The fact that John often put εἰς; in to, before ζωή αἰώνιος, is another indication that eternal life is something dynamic and process-oriented, as pointed out by Ricca. Reynolds compares John with Jewish apocalyptic literature from the second temple period and discloses many similarities between John and apocalyptic Jewish literature in the understanding of a parallel reality, hidden but revealed. Sanford makes a synthesis of John and Jungian terminology and points out distance from the ego and leaning towards the drawing center (God) as the path to eternal life. Thompson includes the Holy Spirit in enabling eternal life. Ricca places eternal life in relation to salvation history, and presents an understanding of time where the future comes towards us. Love is the most prominent insignia of eternal life, and forms the basis for an ethics which can also imply transformation of society. In that way the soteriology of John can also be seen as something collective, even if the individual’s encounter with God and Christ is in focus.

No description available.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att utforska betydelsen av Logos-begreppet hos två nytestamentliga författare, och sedan ta ställning till om det finns någon koppling mellan texternas användning av begreppet. Vid jämförelsen av Logos-begreppet kommer jag fram till att de båda författarna använder sig av Logos, dels på liknande sätt, men att de skiljer sig på vissa saker. Det skiljer sig även inom Johannesevangeliet, där det sker en förflyttning från att tro på det inkarnerade Logos till att höra Jesu talade Logos, som en premiss för att uppnå frälsning/räddning. Min slutsats om Jakobsbrevet är att åhörarna aktivt ska både höra och göra Logos, vilket liknar förekomsten av Logos-begreppet i Joh 4, 5 och 8 dock inte i Joh 1.

Denna uppsats söker besvara frågan ”Hur tolkas Jesu mor i nutida bibelkommentarer till Johannesevangeliet, utifrån de exegetiska forskningsfälten historicitet, litterärkritik och teologi?”. Syftet är att bidra till ett kritiskt och reflekterande samtal kring den exegetiska bibelkommentaren som genre, och i synnerhet bidra till en ökad förståelse av hur nutida exegetiska bibelkommentarer behandlar en teologiskt omstridd biblisk gestalt. Uppsatsen utgår från en teoretisk utgångspunkt som innebär att exegetik inte kan bedrivas opåverkad av exegetens egna föreställningar, varför skillnader mellan olika tolkningar är att förvänta. Uppsatsen har en kvalitativ, hermeneutisk metodansats. Det metodologiska tillvägagångssättet är att med hjälp av problemformuleringen och arbetsfrågorna analysera och diskutera hur Jesu moders historiska, litterära och teologiska roll i bibeltexterna Joh 2:1-11 och 19:25-27 tolkas i nio utvalda exegetiska kommentarer till Johannesevangeliet.I kapitel 1 introduceras teori, metod, avgränsningar, begrepp, angränsande forskning, material och disposition. I kapitel 2 presenteras de grekiska texterna till de aktuella perikoperna 2:1-11 och 19:25-27, som ett stöd för läsaren. I kapitel 3 analyseras de nio bibelkommentarerna i tur och ordning enligt arbetsfrågorna. I kapitel 4 sätts bibelkommentarernas respektive tolkningar i relation till varandra; och en diskussion kring likheter, skillnader och mönster förs. I samma kapitel presenteras en sammanfattande diskussion, uppsatsens slutsatser och förslag till framtida forskning.Uppsatsens slutsatser är (1) att Jesu mor som historisk gestalt är indirekt föremål för diskussion, genom en mer övergripande diskussion om Johannesevangeliet som ögonvittnesskildring eller ej, (2) att Jesu mor i allmänhet framstår som en rund, statisk (se 1.3 Teori och metod för en förklaring av dessa begrepp) karaktär i de analyserade kommentarerna, och (3) att Jesu mor av de flesta anses som en viktig teologisk gestalt, framförallt som en del i en uppfattad johanneisk teologi om en familj av troende som instiftas av Jesus; en ståndpunkt som dock väcker debatt och möter motstånd

The aim of this study is to examine what kind of ingroup conversion prototypes the authors of Luke-Acts and the Gospel of John express through conversion narratives and conceptual metaphors. By analysing the works of the authors I find a range of expressions conceptualising the act or process of conversion to faith in Jesus. These expressions contribute to forming an comprehensive conversion narrative, which has part in forming and setting boundaries for the ingroup of believers towards the outgroup(s) of non-believers. The ingroup conversion prototype for Luke-Acts shows norms of outgroup love, merciful and generous actions as well as good works and inclusion led by the Holy Spirit. The ingroup conversion prototype in John sets up norms of transformation through baptism, ingroup love and a breaking with the darkness of the world. The aim is further on to examine how these prototypes correspond to the models of conversion presented by Lewis R. Rambo. The results show that Luke-Acts view of conversion corresponds both to the model of traditional transition and intensification. The Gospel of John, on the other hand, fits only in the model of traditional transition.

This thesis examines the concepts of Sacrifice, Atonement, and Passion in the context of the Early Christian Johannine Tradition. Specifically, the study examines the relationship between John 10:11–18, that is, the pericope of the Good Shepherd, and John 18–19, that is, the Johannine Passion Narrative: with special focus on the theme of Jesus' death and its connection to the Maccabean martyr traditions and the Levitical cult respectively. The conclusion of the thesis is that John 10:11–18 specifically speaks of Jesus' death as a martyrological death, with parallels to the atoning deaths of the Maccabean martyrs. However, this does not imply that the death of Jesus in the Gospel of John is to be interpreted exclusively as a martyrological death. As for John 10:11–18, it seems to mainly speak of Jesus' death in martyrological terms, but undoubtedly, there are several instances in the Johannine Corpus that on the other hand seem to speak of Jesus' death in cultic terms, especially with regards to the theme of the Lamb of God in John 1:29. The aforementioned conclusion of the thesis constitutes a mediating contribution to the scholarly debate regarding the exact nature of Jesus' death in the Gospel of John, in that it speaks of Jesus' death as an atoning martyrological sacrifice – the sacrifice being the mediating factor between the two interpretive traditions.

Den svenska skolan skall bl.a. vila på en kristen tradition enligt Lgr 11, men benämner inte närmre vems kristna tradition eller hur denna tradition bör ta sin form i klassrummet. Att tolka den kristna traditionen kan göras på många sätt, men för att exemplifiera problematiken i tolkningar så utgår uppsatsen från att belysa hur mångfacetterat ett resultat kan bli även vid ett par utvalda bibelberättelser från en relativt homogen grupp uttolkare. Syftet för den här konsumtionsuppsatsen är att undersöka vad kvinnliga exegeter belyser när de beskriver hur kvinnor interagerar med Jesus i två utvalda berättelser ur Nya testamentets evangelier. Exegeternas beskrivningar utreds också komparativt för att finna skiljaktigheter och liknelser. Vidare förs det även en didaktisk diskussion kopplat till skolans religionsundervisning om hur tolkningar kring en och samma berättelse som didaktiskt medel kan berika undervisningssammanhang i klassrummet.     Resultatet i uppsatsen visar både hur exegeterna har laborerat fram sina tolkningar och vad dessa tolkningar resulterat i för bibelberättelserna. I ett komparativt arbetssätt utvidgar exegeterna kontexten för bibelberättelserna på macronivå för att understödja den närmre analys de för på micronivå. De finner stöd i bl.a. lingvistik, utombibliska dokument och kulturella företeelser för att understödja deras argumentation om kvinnorna i de bibliska berättelserna. Kvinnorna i de båda bibliska berättelserna porträtteras på ett nytt sätt och utmärks av vissa exegeter till både apostel och lärjunge.     Resultatet för den religionsdidaktiska diskussionen utmynnas i både hur elever och främst lärare bör anamma en reflexivitet för att granska sig själva och hur tolkningar görs i vardagen för att kartlägga mönster där exotifiering och maktförskjutningar sker när religioner behandlas i klassrummet. Religionsdidaktikernas pedagogiska verktyg gynnar elevernas analyserande förmågor och kritiska tänkande vid exempelvis komparativa tolkningsövningar av urkunder. Hos läraren uppmanas en självkännedom genom att aktivt kunna belysa hur tolkningar av religioner förs i klassrummet och ifall det görs på någons bekostnad. Genus förs som en diskussionspunkt i förhållande till uppsatsens val att låta kvinnor ta plats och tolka religion. Genom genus kan en androgyn syn på religionsdidaktik framföras och låta en inkludering ske i religionsdiskursen där kvinnor inte längre är en åtskild minoritet inom religion, utan en aktiv och inkluderande part.