Riksintressen är ett planeringsverktyg som har funnits sedan 1960-talet. Verktyget är tänkt att ge vägledning i frågor som rör mark- och vattenanvändning. Det är två lagsystem som reglerar riksintressen, plan- och bygglagen (2010:900) och miljöbalken (1998:808). Lagsystemen ska skydda de värdefulla miljöerna från påtaglig skada. Ansvarsfördelningen för verktyget riksintressen regleras i förordningen om hushållning med mark- och vattenområden m.m. (1998:896). Riksintressen ska vara miljöer som besitter unika värden och som ska förvaltas gemensamt av brukare, kommun och stat så att miljöerna bevaras för kommande generationer. Det är tänkt att riksintressena ska representera hela den svenska historien och nästan hela urvalet skedde år 1987.  I Sverige finns det cirka 1700 områden som är av riksintresse för kulturmiljövården. Examensarbetet har genom en fallstudie studerat planeringsverktyget riksintressen. Tre fäbodar av riksintresse för kulturmiljövården i Mora kommun, Bönsabergs fäbodar, Matsäls fäbodar och Södra Flenarnas fäbodar, valdes ut att ingå i fallstudien. Ett fäbodställe var ett område med bebyggelse i skogen där boskapsskötsel var förlag under sommarhalvåret. Urvalet baserade sig på en aktuell debatt i Mora Tidning där fäbodlaget i Bönsabergs fäbodar kritiserar planeringsverktyget riksintressen och vill att fäbodens riksintresseklassning tas bort. Syftet med uppsatsens frågeställningar är att ge en ökad insikt i hur planeringsverktyget riksintressen tillämpas genom att studera förvaltningen av de tre utvalda fäbodarna. Fyra frågeställningar har använts för att undersöka om förvaltningen av fäbodarna ändrats i och med riksintresseklassningen, om den kritik som Sveriges Kommuner och Landsting framfört är befogad samt kartlägga beslutsgången och kommunikationen mellan brukarna, kommunen, länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Det har inte varit självklart om det är i regelverket eller tillämpningen som bristerna finns. Slutsatsen är att bristerna i planeringsverktyget riksintressen till stor del beror på tillämpningen. Litteraturen, SKL och intervjuobjekten riktar sin kritik mot bristerna i kommunikationen och samarbetet mellan de olika instanserna samt de bristande underlagen. / The first areas of national heritage were identified in connection with the spatial national planning that was initiated in Sweden in the 1960s. The reason for appointing areas of national heritage was to provide the municipalities guidance in how unique environments should be managed in a sustainable manner and protected from significant damage so that future generations can enjoy them. The paper uses a case study on chalets of national heritage for the cultural resource management in Mora municipality in Sweden. The case study shows that a lack of economical- and human capital makes it hard to keep the documentation current and the dialogue between the involved parties becomes absent. The municipalities need support and guidance from the government in managing areas of national heritage. The conclusion is that most of the problems with areas of national heritage can be linked to the enforcement of the regulations rather than the legislation itself.

The purpose of this study was to investigate how the church verger relates to the cultural heritage in their churches and how the churches are affected by their cultural heritage. I also wanted to investigate the problem in preserving a heritage that doubles as a living religious room. Finally, I wanted to know how the verger's work is influenced by the dual responsibility towards the parish and county government. In the study the vergers were interviewed about their workplace and work situation. I also interviewed the antiquarian in Växjö diocese. I then analyzed the results by using Svante Beckman’s concept categories and value typology of cultural heritage. I drew the conclusion that the church instills a feeling based on historical values. I also concluded that the verger’s knowledge and care of the church protects the cultural heritage values. This knowledge is in itself a cultural heritage that needs to be nurtured and protected. Finally, my study found that the county government and the heritage law do not cater to the needs of parishes today. The requirements demanded by the county government have become yet another stress factor in the verger’s everyday.

Glimmingehus, i sydöstra Skåne, är en del av det skånska kulturarvet och ett betydande besöksmål. Som en del av det statligt förvaltade kulturarvet finns ett ansvar att historiebruket är inkluderande och främjar delaktighet. Uppsatsen undersöker vilken del av historien som lyfts fram på Glimmingehus, utifrån följande frågeställningar: Vilka och vems narrativ tillvaratas och förmedlas till den allmänhet som besöker Glimmingehus? och Vilka andra narrativ med anknytning till Glimmingehus skulle kunna föras fram? Agnidakis et al. (2018) utgår från statens förvaltning av vårt gemensamma kulturarv i sin metodutveckling. Metoden undersöker de narrativ som förmedlas på en plats och i vilken utsträckning de är bundna till normer som rör kultur, särskilda tider, klass eller kön. Resultatet visar på adeln som den mest återgivna sociala kategorin på Glimmingehus. Jens Holgersen Ulfstand och Margareta Arvidsdotter Trolle är genomgående de mest framträdande personerna och främst medeltid, men även andra perioder såsom 1600-tal, åskådliggörs. Rumsligt fokus ligger till största delen på borgens funktion som försvarsverk och bostad. Därtill tillkommer flera andra mindre framträdande narrativ, med den största variationen i utställningen Borgfolk. Flera av de historiska personer som presenteras är kvinnor. Utmaningen tycks inte ligga i att hitta inflytelserika kvinnor ur historien att berätta om, utan i att hitta och belysa de personer som möjliggjorde den svenska och danska högadelns livsvillkor, på Glimmingehus såväl som på andra kulturhistoriskt viktiga platser i Skåne. Med landskapet som arbetsplats har landskapsvetaren möjlighet att vara delaktig i en normkritisk och normkreativ kulturmiljövård och bidra till ett inkluderande och varierat kulturlandskap.

Denna uppsats har skrivits under vårterminen 2011 och behandlar de riksintressen för kulturmiljövården som finns i Sverige, med en fallstudie som analyserar processerna rörande det omdiskuterade hotell- och kongresscentret Stockholm Waterfront i centrala Stockholm. Syftet är att få en förståelse för vad kulturmiljöns riksintressen innebär, vilket skydd de har och hur dessa påverkar omgivningen när förändringar sker. Planer på ett centralt beläget kongresscenter i Stockholm har funnits sedan 1990-talet, men det var år 2000 som processen drog igång på allvar. Flera förslag har tagits fram under årens lopp, men ekonomiska besvär har satt stopp två gånger om innan Projekt Klara, som var arbetsnamnet för det nu färdigställda Stockholm Waterfront, kom att bli verklighet. Projektet har dock fått utstå hård kritik då det från vissa håll menas att byggnaderna inkräktar på det riksintresse som Stockholms innerstad med Djurgården utgör, och stadsbyggnadsdebatten i Stockholm har delvis på grund av detta blivit mer aktiv än tidigare. Den kanske viktigaste frågan har visat sig vara huruvida nybygget utgör en påtaglig skada på riksintresset, vilket inte har varit lätt att avgöra då det är ett subjektivt ämne. / This essay was written during the spring term of 2011 and focuses on the national heritage areas in Sweden, with a case study which analyzes the processes around the controversial hotel and congress center Stockholm Waterfront in central Stockholm. The purpose is to understand what the term national heritage area actually means, what protection they hold and how they affect the surrounding area when changes occur. Plans for a new congress center in Stockholm have existed since the 1990s, but the actual planning process begun in the year 2000. Several proposals have been presented during the years, but economical difficulties have stopped two of them before the so called Projekt Klara, which today is known as Stockholm Waterfront, could become reality. The project has generated a lot of criticism since some claim that the buildings are intruding on the national heritage area that Stockholm’s inner city and Djurgården form, and the city planning debate has partly because of this become more active than before. The perhaps most important aspect has been whether the new buildings have caused significant damage on the national heritage, which is hard to determine since it is a question of subjectivity.

The purpose of this essay is to examine and compare the cultural heritage work within the four municipalities in northern Värmland, and to see what motivates the preservation of sites classified as cultural heritage. The scientific method used in this essay is a qualitative descriptive idea analysis. The result of this essay has concluded that the northern municipalities in Värmland follow a set of rules and laws set by the Swedish governments appointed authority in the cultural district. But besides thet there is no cooperation or similar strategies between the municipality´s. The motives behind cultural heritage work are to strengthen the municipality´s growth both culturally and economically. This is done through heavy marketing of the different cultural heritage sites in the respective municipality to increase tourism, which leads to greater economic gains and puts the municipality´s on the map.

Since 1999 it has been possible for Swedish municipalities and the Swedish county administrative board to establish cultural reserves to protect particularly valuable cultural landscape. The protective character of the cultural reserve is supposed to be equivalent to the one found in nature reserves. The separation between the two protective forms have led to a marginalization of the protection of cultural landscape. This thesis has, using Posthumanist theory, studied the investigation process preceding the establishing of three maritime cultural reserves. The thesis also investigates if the general work with cultural landscape could benefit from a Posthumanist approach. To reach the purpose of this thesis, three research questions were formed: how does laws and conventions relate to Posthumanist theory, which values are highlighted in the process of investigating valuable landscapes and how does the practical work with investigating maritime cultural landscape manifest itself? The source material for the thesis consists of a study of documentation, laws and conventions. It also includes an interview study with informants at the Swedish heritage board, The Swedish National Maritime Museums and two persons responsible for the Cultural reserves at the municipality of Haninge and the Swedish county administrative board of Gävleborg. Research shows that the work with managing maritime cultural landscape and preservation would benefit from the use of a Posthumanist approach. The laws and guidelines that exists, based on euro-american definitions of what a valuable landscape is, limits the informants in their work to preserve all aspects of the landscape. Nature and culture are interlaced and cannot be separated. A landscape management system that acknowledge this and allows the public to be a part of the creation of cultural heritage, will lead to a more sustainable preservation. This document is a two years’ master´s thesis in Archive, Library and Museums studies.

This thesis applies contemporary approaches to the study of the submarine as archaeological material. Relevant national and international maritime law is examined. The study considers the methodology for distinguishing wrecks over time and the archaeological context of the submarine in a global setting. A case study of the Russian submarine Som, is used to illustrate and exemplify the issues proposed in the essay including archaeological evaluation. The archaeological evaluation in the case study is based partly on moving imagery, not primarily produced for archaeological purposes, to obtain data from an inaccessible contemporary site.

How can the public sector eff ectively intervene in and govern urban regenerationin historic environments? Th is report examines three cases of historic industrialstructures recently renewed and (partially) preserved in Norrköping, Baltimoreand Milano. In all cases the public sector in the form of national/federal state,county/state/region and municipal level approached regeneration with a spectrumof policies. Th e report studies how public policy has infl uenced generationeff ects in these formerly industrial districts. In Norrköping a redundant papermill was turned into a conference and symphony hall, in Baltimore an old foundryand machine shop was redeveloped into a mixed cooperative hub for arts andcrafts and housing, and lastly, in Milano a former state owned tobacco manufacturingplant is to be reused as a national center for fi lm making. In all threecases the new uses are defi ned as cultural and creative, in one way or the otherusing the industrial heritage of the place. Historic preservation policy clearly hasa role to play in urban regeneration. Th e selection of policy tools depends on thestructure of the public sector, the possibilities of partnerships and local politicaltraditions. Surprisingly, the Swedish case proved to be much more effi cient whenconsidering partnership, showing that the forms of cooperation in the U.S. casewas more instrumental and poorly adapted to local circumstances. Finally, theauthor ponders over the possibility of historic preservation policies to intervenemore actively in order to contribute to urban regeneration. / Hur kan det off entliga gripa in i och styra förnyelsen av historiska stadsdelar ien önskvärd riktning? Den här rapporten studerar hur tre aktuella fall med äldreindustribebyggelse nyligen förnyats i Norrköping, Baltimore respektive Milano.I samtliga fall har den off entliga sektorn i form av stat, län/delstat/region ochkommunnivå närmat sig förnyelsen med hjälp av olika strategier. Med hjälp avnordamerikansk forskning om off entlig förvaltning studerar rapporten hur dessastrategier, s.k. policyverktyg, påverkat förnyelsen och vilka deras respektive förtjänsterär. Gemensamt är också att de tre områdena har getts kulturella funktionerdär platsens historia utnyttjas. De fyra verktyg som studeras här är reglering,anslag, skattesubventioner och off entlig–privat samverkan. Vilka strategier somväljs beror på den nationella förvaltningsstrukturen, vilka möjligheter till samverkanmed andra sektorer som föreligger och på lokala och regionala politiska traditioner.En förvånande slutsats är att det svenska fallet visade sig vara betydligt mereff ektivt i sin samverkan mellan off entlig och privat sektor än det amerikanska,där samarbetsformerna visade sig vara mycket mer instrumentella och svåranpassade.I slutet av rapporter jämför och refl ekterar författaren över kulturmiljövårdensmöjligheter att mer aktivt bidra till ekonomisk och social förnyelse i städer.

Uppsatsen har två tydliga utgångspunkter. Den ena lyfter fram Agenda 2030 som en gemensam målbild för det hållbarhetsarbete som behöver ske för att uppnå ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart samhälle inom överskådlig framtid. Den andra är det självklara i att: när kulturmiljövårdssektorn argumenterar för att det byggda kulturarvet bör bevaras så innebär det även, per definition, en möjlighet till resurshushållning av ändliga materiella resurser. Uppsatsen belyser frågor kring hur konsulter inom den svenska kulturmiljövården ställer sig till att använda miljömässiga hållbarhetsargument i relation till uppdragsgivare och myndigheter. Frågan ställs huruvida det ingår i kulturmiljövårdens roll att argumentera för hushållandet av ändliga materiella resurser jämte bevarandet av kulturvärden? Intervjuer har genomförts med 18 representanter från kulturmiljövården, dess uppdragsgivare och beställare samt Stockholms Statsbyggnadskontor. Sammanfattningsvis visar undersökningen att respondenterna anser att kulturmiljövårdssektorn idag inte använder sig av miljömässiga argument för att lyfta fram hushållandet av ändliga materiella resurser. En majoritet av respondenterna ställer sig positiva till att sektorn skulle kunna göra det i framtiden. Attityder kring livscykelanalyser baserade på generisk data har undersökts som ett möjligt verktyg för att synliggöra och kvantifiera eventuella miljömässiga vinster i samband med bevarande av det byggda kulturarvet. Detta som ett exempel på ett konkret miljömässigt argument. 17 av 18 respondenter i undersökningen anser att det vore användbart, dock utifrån olika perspektiv. Vidare pekar intervjusvaren på att det råder delade meningar kring vilken roll kulturmiljövården ska ha inom hållbar samhällsbyggnad, och om miljömässiga argument bör innefattas i den rollen. Intervjusvaren sätts in i en bredare kontext via analysen som tar avstamp i tankemodellen Kulturvård 3.0. Här definieras tre faser inom vilka kulturmiljövården verkar. Dessa kan sammanfattas som: fas 1.0 där fokus ligger på att bevara och skydda byggnader, 2.0 där fokus ligger på att vårda och restaurera byggnader, 3.0 där fokus ligger på att använda byggnader på ett sätt som kan bidra till hållbar utveckling. Enligt analysen ligger uppsatsens frågeställningar fortfarande inom pågående förhandling kring vad som bör ingå i kulturmiljövårdens framtida roll. Förhandlingen kan i sin tur ses som en del av fas 3 i tankemodellen, där teman som hållbar utvekling, anpassad återanvändning, kulturmiljövården som resurs samt samarbete över sektorsgränser, står som riktmärken.

Kulturarvsplatser kan betraktas på olika sätt av olika människor. Samtidigt finns kol-lektiva föreställningar om hur en kulturarvsplats bör förstås. Mellan dessa utgångs-punkter sker förhandlingar om kulturarvsplatsens betydelse och värde. Syftet med studien är att förstå hur en plats, institutionellt utpekad som kulturarv, används och iscensätts genom mångsidiga och korsande praktiker, både via media och på plats. Två fall undersöks som har olika inriktningar men båda inom svensk kulturmiljö-vård: kulturreservatet komministerbostället Råshult i sydvästra Kronoberg i Småland som är botanikern Carl von Linnés födelseplats och den publika uppdragsarkeologiska verksamheten i Slättbygdsprojektet i västra Östergötland. Frågorna berör vilka arenor medieringen sker, dess tematik/innehåll, iscensättningen av kulturarvet samt hur besö-karna uppfattar sitt besök av platsen och de strategiska aktörernas visioner för platsen. Metodiskt följs en tänkt besökares väg till kulturarvsplatsen och faktiska besökare vid platsen. Både i slättbygdens undersökningsrum och vid Linnés Råshult synliggörs den kollektiva föreställningarna som huvudsakligen en vetenskaplig studieplats och en skattkammare för särskilt värdefulla ting. Besökarna lyfter dock fram de sociala aspekterna av besöket. Besökarens tolkning existerar och konkurrerar med andra bilder av platserna. Det saknas dock arenor som synliggör och sätter dessa i förbindelse med de strategiska aktörerna, trots mycket offentligt tal om demokratisering av kulturarvs-processerna under senare år. Olika materials bilder har på så sätt lagts jämte varandra för att synliggöra dynamik, förhandling, konkurrens och bristande dialog kring en plats. / Cultural heritage sites can be looked at differently by different people. These sites also carry collective understandings of how they should be understood. Between these two outsets there are negotiations of the sites’ meaning and value. The aim of this thesis is to understand how a place, institutionally pointed out as cultural heritage, is used and staged through diverse and intersecting practices, both through media and on the heri-tage site. Two differently oriented cases are researched within Swedish cultural heritage preservation: one the birthplace of Carolus Linnaeus, the botanist, which is a cultural reservation located at Råshult in the south of Sweden, and the other a commissioned archaeological project called Slättbygdsprojektet in Östergötland in mid Sweden. The questions concern on what arenas the mediation happens, its theme/content, the staging of the cultural heritage, as well as the visitors’ experiences and the strategic actors’ visions of the site. Methodically I follow both a fictive visitor’s way to the heritage site and actual visitors on site. Both in Slättbygdsprojektet and at Linnés Råshult the collective understandings of the sites are mainly viewed as a place for scientific study and a treasure chamber for especially valuable objects. The visitors especially highlight the social aspects of their visit. The visitors’ interpretation exists and competes with other images. However, there are no arenas that can make them visible, to put them in relation with the strategic actors, despite much public speech in recent years about democratizing cultural heri-tage processes. Images of different researched materials of the site have been juxta-posed to make visible the dynamic, negotiations, competition and lack of dialogue about cultural heritage sites.