För att Försvarsmakten fortsatt ska tillväxa personellt i den takt som är planerad är det av vikt att den redan befintliga personalen kvarstannar i organisationen. Den personalkategori som det är fokus på i denna studie är specialistofficeren i teknisk befattning vid sjögående förband och de motivationsfaktorer som gör att kategorin kvarstannar i Försvarsmakten. Syftet med denna studie är att öka förståelsen för den upplevda motivationen hos specialistofficerare i tekniska befattningar vid sjögående förband i Karlskrona garnison.   En kvalitativ metod och en induktiv ansats valdes för att genom intervjuer samla in den empiri som behövdes till studien. Samtidigt som insamling av empiri pågick, genomfördes grounded theory för att hitta samband och slutligen komma fram till en kärnkategori benämnd;  uppdragstaktiken och tillitens inverkan på motivationen för specialistofficerare i tekniska befattningar att tjänstgöra vid Försvarsmaktens sjögående förband.  Respondenterna i denna studie beskrev att deras motivation får de dels av sina kollegor och den starka sammanhållning som finns ombord på fartygen men även från den tekniska utmaningen. Respondenterna berättade att de tar en utbildar- och rekryteringsroll på stort allvar och vill bidra till att fler väljer yrket som specialistofficer samt att arbetsledningen av sig själv och egen personal ökar deras motivation och de anser att när de erhåller en uppgift ökar motivationen när de känner tilliten vid genomförandet. Därför bör uppdragstaktik som ledningsfilosofi vara tongivande vid givande av uppgifter. Flertalet av respondenterna ser sig som det organisatoriska minnet ombord då de kvarvarar länge i befattningar vilket de även belyser som en ökande roll i framtiden då Försvarsmakten har behov av specialistofficerens kompetens vid genomförande av uppdrag. Efter genomförd studie är vår samlade bild att organisationsenheter med yrkeskategorin, specialistofficerare i teknisk befattning, kan ta till sig de slutsatser som framgår men även reflektera över vilka motivationsfaktorer som kan påverkas för att bibehålla de redan befintliga specialistofficerarna vid Försvarsmaktens sjögående förband. Rubriken till detta arbete ”Klargöring för gång ” åsyftar metaforiskt till studiens slutsatser avseende de motivationsfaktorer hos yrkeskategorin som framkommit. Likt när fartygets funktioner färdigställs för att bege sig ut på uppdrag till sjöss, är även motivationen en viktig beståndsdel hos personalen. Tillväxten startar med den verksamma personalen och samtliga är viktiga att behålla i ett växa perspektiv för att lösa de uppdrag som fartygen med besättningar ställs inför.

Marinens neutralitetsvakt under andra världskriget är trots sin närhet till nutiden ett ämne som är relativt sett outforskad i modern forskning. En av huvuduppgifterna för verksamheten var att bevara Sveriges neutralitet och territoriella suveränitet genom att förhindra krigförande parter att använda landets territorium. Standardverket på ämnet, som skrevs på marinledningens initiativ på 1960–talet, är det enda verket som delvis behandlar den aspekten av marinens neutralitetsvakt. Där görs grova kvantifieringar av informationen som presenterar övergripande siffror för vissa av åren under perioden. I den övriga forskningen nämns inte aspekten alls. Den här uppsatsen syftar därmed på att skapa en överblick och förståelse för den här aspekten av marinens neutralitetsvakt för att kunna dra slutsatser kring marinens effektivitet. Det görs genom att undersökningens resultat står till grund för en diskussion om marinen som organisation enligt Brooks teori om militär effektivitet.  Undersökningen görs genom att chefen för marinens krigsdagbok under andra världskriget studeras både kvantitativt och kvalitativt. Kvantifieringen görs av de neutralitetskränkningar och åtgärder som förekommer i källmaterialet. Den kvalitativa delen av arbetet består av en textanalys av direktiven och inläggen som relaterar till neutralitetskränkningar. Undersökningen visar en stor diskrepans mellan standardverket och det undersökta källmaterialet. Diskrepansen betyder att mer forskning på ämnet är nödvändigt, för att fastställa och fördjupa forskningen kring marinens neutralitetsvakt. Uppsatsen finner att marinens effektivitet varierade under andra världskriget och att den kanske nådde sin höjd åren 1942–1943. Sett till helheten så lyckades marinens neutralitetsvakt med sitt syfte – att bevara Sverige från kriget. / The Navy’s neutrality guard during World War II, despite its proximity to the present, is a subject that is relatively unexplored in modern research. One of the main tasks of the neutrality guard was to preserve Sweden’s neutrality and territorial sovereignty by preventing warring parties from using the country’s territory. A classic book on the subject, written at the initiative of the naval leadership in the 1960s, is the only work that at least partially deals with this aspect of the Navy’s neutrality guard. There, rough quantifications of the information are made, presenting overall figures for some of the years during the period. This aspect is not mentioned at all in the rest of the research. This bachelor thesis thus aims to create an overview and understanding of this aspect of the Navy’s neutrality guard in order to draw conclusions about the Navy’s effectiveness. This is done by basing a discussion on the results of the thesis about the Navy as an organization according to Brooks’ theory of military effectiveness. The investigation is carried out by studying the chief of the Navy’s war diary during World War II both quantitatively and qualitatively. The quantification is made from the neutrality violations and measures that occur in the source material. The qualitative part of the work consists of a text analysis of the directives and posts that relate to neutrality violations. The thesis shows a large discrepancy between the previous research and the source material examined. The discrepancy means that more research on the subject is necessary to determine and deepen the research around the Navy’s neutrality guard. The essay finds that the Navy’s effectiveness varied during World War II and that it perhaps reached its peak in the years 1942–1943. Seen as a whole, the Navy’s neutrality guard succeeded in its purpose – to keep Sweden out of the war.

Teorier om sjömakt utgår inte sällan från de marina stormakternas perspektiv. En mindre stat torde dock vara mer intresserad av principer för hur marinstridskrafter bestrider sjökontroll och genomför kustförsvarsoperationer snarare än hur marin maktprojicering och långväga expeditioner genomförs. Jacob Børresen presenterar i sin teori om kuststatens sjömakt principer för hur den mindre staten kan organisera och utforma sina marinstridskrafter. Med utgångspunkt i Børresens teori prövas i denna uppsats hur den svenska marinens mål, medel och metod ska förstås i ett sjömaktsteoretiskt sammanhang idag. Syftet är att se hur väl den svenska marinen knyter an till teorin om kuststatens sjömakt. Med ett genomgående kritiskt förhållningssätt, är det vidare syftet att problematisera och nyansera teorin. Även om teorin i många fall uppvisar tydliga överensstämmelser med den svenska marinens mål, medel och metod visar resultatet att vissa av de principer som Børresen presenterar är alltför snäva. Således krävs ett bredare och mer nyanserat perspektiv för att förstå den svenska marinens teoretiska sammanhang idag.

<p>Maritim säkerhet har sedan terrorattentatet i New York 2001-09-11 varit ett begrepp utan en tydlig definition. Trots detta används det frekvent i Sverige när frågor angående säkerhet till havs diskuteras. Utgångspunkten i uppsatsen är en egen definition av begreppet och hur hoten bör hanteras. I likhet med det vidgade säkerhetsbegreppet krävs samarbete mellan civila och militära aktörer. Det för att uppnå de mål som sätts upp i Sveriges säkerhetspolitik angående säkerhet på den maritima arenan. Maritim säkerhet hanteras bäst med närvaro till sjöss av statliga enheter med befogenhet att agera. I denna uppsats undersöks Sveriges säkerhetspolitiska mål angående säkerhet på den maritima arenan. Därefter undersöks hur målen används till styrning av Kustbevakningen och Försvarsmakten och vidare hur de omsättsi interna dokument hos aktörerna. Undersökningen visar att det genomgående, från politiska mål till styrningar av Försvarsmakten och Kustbevakningen, talas om samarbete, samverkan och närvaro till sjöss. Ordet samarbete nämns dock inte lika frekvent i styrningarna inom Marinen och Kustbevakningen. Det finns dock flera anledningar till varför det inte finns ett operativt samarbete. Dels på grund av rådande lagstiftning, dels till följd av relationen mellan myndigheterna. Dessa kan göra att det operativa samarbetet inte utvecklas i linje med de politiska målen.</p> / <p>Maritime security has since the attack in New York 2001-09-11 been a concept without a clear definition. In spite of this, it is frequently used when questions about security in the maritime arena is discussed. The starting point of this essay is a definition of the concept and how it is best handled. As in accordance with the broader security concept it takes cooperation between civil and military actors. This in order to achieve the goals set in the Swedish security policy regarding security in the maritime arena. Maritime security is best handled by ships in governmental service, such as the Coast Guard and the Royal Swedish Navy, which has the authority to act against crimes at sea. This essay examines Swedish security policy and its objectives regarding maritime security, how these are drafted into regulations for the Coast Guard and the Armed forces and further more how these are translated into internal documents by the actors. The survey shows that overall, from political objectives down to guidelines for the Coast Guard and the Armed forces, the words cooperation, collaboration and presence at sea are occurring. However, cooperation and collaboration are not as frequently used in the internal guidelines. The current laws make it hard for the Coast Guard and the Navy to cooperate. Although this is not the only reason, further cooperation is hampered by the relationship between the authorities, the perception of them selves and of each other. Because of this the cooperation is not progressing as the political aims intend to.</p>

Maritim säkerhet har sedan terrorattentatet i New York 2001-09-11 varit ett begrepp utan en tydlig definition. Trots detta används det frekvent i Sverige när frågor angående säkerhet till havs diskuteras. Utgångspunkten i uppsatsen är en egen definition av begreppet och hur hoten bör hanteras. I likhet med det vidgade säkerhetsbegreppet krävs samarbete mellan civila och militära aktörer. Det för att uppnå de mål som sätts upp i Sveriges säkerhetspolitik angående säkerhet på den maritima arenan. Maritim säkerhet hanteras bäst med närvaro till sjöss av statliga enheter med befogenhet att agera. I denna uppsats undersöks Sveriges säkerhetspolitiska mål angående säkerhet på den maritima arenan. Därefter undersöks hur målen används till styrning av Kustbevakningen och Försvarsmakten och vidare hur de omsättsi interna dokument hos aktörerna. Undersökningen visar att det genomgående, från politiska mål till styrningar av Försvarsmakten och Kustbevakningen, talas om samarbete, samverkan och närvaro till sjöss. Ordet samarbete nämns dock inte lika frekvent i styrningarna inom Marinen och Kustbevakningen. Det finns dock flera anledningar till varför det inte finns ett operativt samarbete. Dels på grund av rådande lagstiftning, dels till följd av relationen mellan myndigheterna. Dessa kan göra att det operativa samarbetet inte utvecklas i linje med de politiska målen. / Maritime security has since the attack in New York 2001-09-11 been a concept without a clear definition. In spite of this, it is frequently used when questions about security in the maritime arena is discussed. The starting point of this essay is a definition of the concept and how it is best handled. As in accordance with the broader security concept it takes cooperation between civil and military actors. This in order to achieve the goals set in the Swedish security policy regarding security in the maritime arena. Maritime security is best handled by ships in governmental service, such as the Coast Guard and the Royal Swedish Navy, which has the authority to act against crimes at sea. This essay examines Swedish security policy and its objectives regarding maritime security, how these are drafted into regulations for the Coast Guard and the Armed forces and further more how these are translated into internal documents by the actors. The survey shows that overall, from political objectives down to guidelines for the Coast Guard and the Armed forces, the words cooperation, collaboration and presence at sea are occurring. However, cooperation and collaboration are not as frequently used in the internal guidelines. The current laws make it hard for the Coast Guard and the Navy to cooperate. Although this is not the only reason, further cooperation is hampered by the relationship between the authorities, the perception of them selves and of each other. Because of this the cooperation is not progressing as the political aims intend to.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om och hur det går att använda begreppetkrigföringsförmåga som ett analysverktyg vid en jämförelse mellan Marinens organisation 2007och det nya organisationsförslaget som tagits fram under samma år. Begreppet Krigföringsförmågahar i enlighet med syftet operationaliseras och utvecklats till ett analysverktyg utifrånidentifierade mätpunkter och variabler och därefter prövats vid en jämförelse.Att använda begreppet krigföringsförmåga som ett analysverktyg har visat sig fruktbart. Begreppetkanske främst är tänkt att ses ur ett försvarsmaktsperspektiv men med viss flexibilitet går det attanvända för att analysera en enskild försvarsgren. Det går också att dra slutsatsen att det nyaorganisationsförslaget överlag bättre hanterar de faktorer och komponenter i den fysiska pelarensom identifierats som mest betydelsefulla. Naturligtvis går det inte i detalj att konstatera vad detnya organisationsförslaget kommer att innebära, men den genomförda undersökningen ger ändå enfingervisning om att det är positivt för Marinens krigföringsförmåga. / The purpose of this essay is to examine if and how it is possible to use the definition ofFighting Power as an analysis method in a comparison between the organization of theSwedish Navy in 2007 and a new organization proposal created the same year. Thedefinition of Fighting Power has been analysed and developed into an analytic methodbased on identified variables and measuring points and also tested in a comparison.It has been possible to use the definition of Fighting Power as an analysis method. Thepurpose of the definition is perhaps mainly focused on an operational or strategic levelbut with some flexibility it has been possible to use it also at a tactical level. It is alsopossible to conclude that the new organization proposal overall takes more intoconsideration the physical components identified as most important. It is, of course,impossible to find out in detail what the new organization proposal will mean, but thestudy shows that it will be positive for the Fighting Power of the Swedish Navy. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps. Hylla: Upps. ChP 06-08

I och med de stora förändringar Försvarsmakten genomgått under omstruktureringen från det tidigareinvasionsförsvaret till insatsförsvaret har nya förutsättningar för och krav på personalförsörjningen avförbanden uppstått. Dagens värnpliktssystem är inte anpassat för att på ett effektivt sätt erbjuda underlagför bemanning av de insatsförband Försvarsmakten producerar idag. Möjligheten att i framtidenkontraktsanställa personal för tidsbegränsad tjänstgöring är en möjlig väg att personalförsörjamorgondagens svenska Försvarsmakt. Svenska flottan hade under första hälften av 1900-talet enorganisation som bestod av kontraktsanställda sjömän för tjänstgöring ombord på flottans stridsfartyg,sjömanskåren. Denna kår rekryterade ungdomar direkt från civil folkskola men även från en militärorganisation, skeppsgossekåren, som hade till uppgift att i tidig ålder rekrytera och utbilda ungdomar förtjänst ombord på fartyg. Det är denna unika rekryterings- och utbildnings organisation som behandlas iföreliggande uppsats. Skeppsgossekåren bildades 1685 och lades ned 1939. Det unika medskeppsgossekåren var dess uppgift att utbilda unga pojkar till goda sjömän för att på kort sikt ingå iflottans lägre personalkategorier som kontraktsanställda sjömän men även på lång sikt bidraga medpersonal till underofficersutbildningarna.Skeppsgossekårens organisatoriska plats samt den kompetens i form av utbildade sjömän somlevererades till flottans fartyg är utgångspunkter i studien. Även nyttan av den civila utbildningskeppsgossekåren erbjöd sina elever och vad den kompetensen innebar för flottan behandlas i uppsatsen.Det som ytterliggare väcker intresse är det faktum att det personalförsörjningssystem somskeppsgossekåren och sjömanskåren var del av även visar hur rekrytering till underofficersyrket ihuvudsak men även till mindre del av officersyrket fungerade med kontraktsanställda sjömän somrekryteringskälla. Skeppsgossekåren lades ned 1939 huruvida nedläggningen gick att motivera utifrånorganisations relaterade frågor eller kompetens frågor hos de utbildade skeppsgossarna ärutgångspunkten för uppsatsens metod att hantera ämnet. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-uppsHylla: Upps. ChP 00-02

Denna uppsats är skriven inom ramen för den tekniska specialiseringen vid Försvarshögskolan och är en deskriptiv och komparativ studie av möjligheterna för Marinen att skaffa satellitkommunikationssystem. Marinen har i takt med nya uppgifter fått behov av ett autonomt sambandssystem som kan användas som komplement vid internationella operationer. För att kunna deltaga inom ramen för NATO-ledda fredsbevarande operationer är satellitkommunikationssystem  t.o.m. ett krav som Marinen i dagsläget inte klarar av att fylla. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och en förändrad hotbild gör att utnyttjande av ett helt civilt system är ett kostnadseffektivt och realistiskt alternativ. Geostationära satelliter utgör då fortfarande det bästa valet med hänsyn till täckningsområde och driftsäkerhet. Operationsområdet styr vilken operatör man väljer, men inriktningen bör vara en svensk satellit eller en satellit med svensk delägande. Tekniskt sett skall systemet vara uppbyggt kring hyllvara (COTS). Kraven på överföringshastighet styrs av användningsområde och frekvensen av vilken operatör som valts. Antennsystemet måste vara stabiliserat för att klara av att kontinuerligt följa satelliten. Den lämpligaste konfigurationen blir att dela upp horisonten på två eller flera antenner. Om möjligt skall systemet gå att integrera i befintliga system, men ett fristående alternativ kan övervägas. Kostnaderna för anskaffning och drift förväntas bli låga om civil teknik utnyttjas. / This essay is a vital part of the methodological education during the Advanced programme at the Swedish National Defence College and a key element in the technical specialization.Satellites and terrestrial communication networks are complements to each other. Satellites also fullfil military needs that terrestrial networks cannot satisfy, especially in naval operations. There are reasons for studying if satellites  easily can be integrated in the naval communication architecture. This essay describes mainly the possibilities and advantages with shipborn satellite communication, but also problems shortcomings and disadvantages are treated. By adding a satellite communication component the navy would get enhanced capabilitys for international operations and further interoperability. The flexibility characterising this segment will be a great advantage in a fragmented battlefield. The naval demands of such a system is thoroughly examined and discussed. Technical background and problems connected to a satellite link are described. Strategic, tactical and technical demands are investigated and analysed. Finally future aspect on civilian and military use of satellites as vital communication assets are presented. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 99-01

Marinen måste i framtiden kunna hantera uppdragstaktik och kommandostyrning, i hela konfliktskalan såväl nationellt som internationellt.Detta ställer höga krav på nyanserad användning av marina stridskrafter. Uppsatsens syfte har varit att klarlägga om det föreligger skillnader i val av ledningsmetoder vid ledning av marina förband.I denna studie har jag funnit att det finns ingen klar gräns mellan kommandostyrning och uppdragstaktik. Begreppen är svårdefinierade och tolkas på olika sätt av olika individer. Utbildning, erfarenhet, förbandstraditioner samt motivation och vilja kan vara exempel på faktorer som påverkar den enskildes uppfattning om huruvida det är ledning genom uppdragstaktik eller kommandostyrning.Det förefaller också vara så att kommandostyrning kommer bäst till sin nytta vid lägre konfliktnivåer samt vid funktionsledning. För att säkerställa ledningskvalitet, kommer chefer i mer komplexa och svår överskådliga situationer tvingas till delegering av beslutsrätten, om hur uppgifter skall lösas till underställda chefer. Det vill säga uppdragstaktik är den ledningsmetod som skall eftersträvas i situationer då snabbhet eftersträvas i ledningsprocessen för att kunna hantera friktioner, oväntade händelseutvecklingar och osäkerhet i beslutsunderlaget.   Uppdragstaktik kräver mer förtroende mellan chef och underställd än kommandostyrning. Förtroende uppnås genom personkännedom, låg personalomsättning, yrkesskicklighet samt erfarenhet uppbyggd på mångårig befattningstjänst. Detta innebär svårigheter för svenska Försvarsmakten att idag kunna tillämpa uppdragstaktik i önskvärd utsträckning. Kommandoledning bygger på kontinuerlig kommunikation mellan chef och underställd, detta innebär ett högre krav på robusta ledningssystem vid användning av kommandostyrning än vid uppdragstaktikAnalys av intervjumaterial med marinofficerare ger vid handen att det inte går att fastställa ett lagbundet samband mellan en viss ledningsmetod och ett visst förband. Valet av metod styrs i samband med ledningstillfället av faktorer som uppgiften, insatsmiljön, förbandets egenskaper samt till viss del av tidsfaktorn.Generellt sätt kan man dock fastställa att sammansatta förband som exempelvis amfibiebrigaden och ubåtsjaktstyrkan leds effektivare genom uppdragstaktik medan funktioner som exempelvis understödseld leds effektivare genom kommandostyrning. Oavsett vald ledningsmetod eller vad metoden benämns är det viktigt att ledningen kontinuerligt utvärderas för att möjliggöra konfiguration av ledningen.Kommandostyrning ställer högre krav på staber vad avser kompetens, ledningskapacitet och beredskap. Ledningsmetoder kan skifta under hela ledningsprocessen. Från uppdragstaktik i planeringsfasen till en mer kommandostyrd ledning under genomförandefasen, med andra ord är det viktigt att betrakta ledningsmetoder i ett vidare perspektiv och inte bara till genomförandefasen.Både det ökade svenska internationella engagemanget och informations- och kommunikationsutvecklingen har aktualiserat frågan om kommandostyrning.I internationella operationer finns det ett uttalat politiskt behov, att på alla nivåer kunna styra utnyttjandet av militärt våld. Detta är en förklaring till varför kommandostyrd ledning är mer vanlig än uppdragstaktik, en annan är att ledande aktörer som USA och NATO leder sina förband med en metod som vi betecknar som mer kommandostyrning än uppdragstaktik. Skall Sverige i framtiden delta aktivt i internationella operationer finns det således ett operabilitetskrav som måste uppnås. Detta bör genomföras genom kunskapsuppbyggnad om både uppdragstaktik och kommandostyrning samt ökad färdighet genom deltagande i internationella övningar. Som en följd av detta finns det ett behov av både en grundläggande förändringar av utbildnings- och övningsverksamheten i marinen, men också en attityd förändringar så att den negativa uppfattningen om kommandostyrning förändras. För att möta framtida ledningsbehov bör en naturlig utgångspunkt för alla organisatoriska diskussioner i marinen vara att alla organisationer är mer eller mindre hierarkiska. Vilket ställer krav på tydliga ansvars, lydnads- och ledningsförhållanden, speciellt i behovssammansatta förband som en marin insatsstyrka. Nätverksorganisationer är en struktur för informations- och kommunikationsöverföring och skall ej sammanblandas med exempelvis en förbandsorganisation.För att hantera snabba organisatoriska och ledningsmässiga förändringar bör ett mer situationsanpassat organisatoriskt- och ledningsanalytiskt synsätt utvecklas och tillämpas i ledningsprocessen. Detta för att optimera utnyttjandet av marina förband genom konfigurering av ledningen. Analys och ledningsbeslut får inte påverkas av prestigefrågor, revirtänkande eller traditionella metoder utan en fokusering måste ske mot vad som är bäst för den sjöoperativa verksamheten som en helhet. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 99-01

Uppsatsen syftar till att analysera marinens övningsverksamhet inom ramen för en marin insatsstyrka i enlighet med Försvarsmaktens målbild 2010. Den övergripande frågeställningen är om dagens marina nationella övningar helt eller delvis kan ersättas av internationella övningar. Tre förband som kan tänkas ingå i en marin insatsstyrka, ytstridsförband, minröjningsförband och amfibieförband, analyseras utifrån kraven på förmåga till väpnad strid, i enlighet med förbandens TOEM, dvs Taktisk, Organisatorisk och Ekonomisk Målsättning. Väpnad strid är ett omfattande begrepp och i uppsatsen diskuteras endast stridens tre klassiska grundelement; eld, rörelse och skydd. Uppsatsen består av tre huvuddelar, varav den första delen beskriver förbanden och miljön de skall verka i samt en redogörelse av de krav på förmågor som ställs i TOEM. I den andra delen beskrivs och analyseras ett urval av nationella och internationella övningar, i syfte att påvisa i vilken omfattning väpnad strid övas. Tredje delen utgörs av författarens slutsatser. Uppsatsen visar att tonvikten, i princip i samtliga övningar, inte ligger på väpnad strid utan på interoperabilitet och förmågan att kunna agera i ett internationellt sammanhang, t ex vid Peace Support Operations. Väpnad strid i sammansatta förband övas i huvudsak vid taktiska tillämpade- och momentövningar, vilket i stort sätt endast genomförs nationellt. Denna uppsats ger belägg för att våra nationella sammansatta övningar, vare sig delvis eller helt, kan ersättas av internationella övningar. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 99-01