Syftet med denna kunskapsöversikt är att undersöka huruvida programmering kan utveckla de matematiska förmågorna och vilken typ av programmering som då är den bästa ur didaktisk synpunkt. För att besvara frågorna så utfördes en strukturerad och systematisk litteratursökning med betoning på vetenskapligt granskat material. Litteratursökning karakteriserandes framförallt av engelska sökord då majoriteten av alla forskningsartiklar inom ämnet, även de gjorda i Sverige, skrivs på just engelska. Angående vilken typ av programmering man bör använda sig av så är resultaten tvetydiga dådet är för många olika faktorer som spelar in för att med säkerhet kunna avgöra detta i nuläget. Dock väger blockprogrammering något tyngre än standardprogrammering då den inte karakteriseras av samma branta inlärningskurva. Urkopplad programmering tycker flertalet lärare är bäst som ett komplement till någon av de andra två typerna. Problemlösnings- och resonemangsförmågorna är de förmågorna där mest forskning är gjord,därför har de fått en större plats i resultatet än övriga förmågor. På modellerings-, begrepps- och kommunikationsförmågorna har det gjorts sparsamt med forskning därför får de inte lika stor plats i resultatet. Litteratursökningen bar ingen frukt för relevans- och procedursförmågorna och dessa tas därför inte upp förrän i diskussionen. Resultatet av arbetet visar att det finns en korrelation mellan undervisning i programmering och utvecklingen av vissa matematiska förmågor, dock krävs mer forskning inom ämnet för att ha en god vetenskaplig grund för påståendet.

Syftet med undersökningen var att ta reda på elevers uppfattningar om hur tal och räkneoperationer kan presenteras på tallinjen. Idag har tallinjen har ingen central plats i undervisningen på lågstadiet trots att utvecklingen av den mentala tallinjen, taluppfattning och framgångar i aritmetik bygger på en förståelse av tallinjen. Utifrån en fenomenografisk forskningsansats genomfördes semistrukturerade intervjuer med elever i årkurs 1. Eleverna fick lösa uppgifter i addition och subtraktion och visa sitt resonemang med hjälp av en tallinje. I analysen av deras resonemang framkom fyra kategorier med skilda sätt att genomföra uppgiften. Resultatet visade att vissa elever uppfattade tal på tallinjen både som punkter och sträckor medan andra bara uppfattade dem som punkter. Det fanns även skillnader i hur transformationerna i uppgifterna illustrerades, antingen med förflyttning på tallinjen eller bara genom att peka på en punkt på tallinjen. De skillnader som framkom i deras uppfattningar om hur tal på tallinjen kan uttryckas behöver beaktas. Skillnaderna indikerar att undervisning skulle kunna bidra till bättre kunskaper och förståelse för tallinjen och att tallinjen behöver användas som en representation för tal redan på lågstadiet.

Matematikundervisning består oftast av att läraren håller en kort genomgång, varefter elever på egen hand får räkna uppgifter inom det beskrivna innehållet. Förutom denna traditionella undervisningsmetod (TU) finns även andra icke-traditionella undervisningsmetoder (ITU). Svensk matematikundervisning har även visats främja huvudsakligen procedurhanteringskompetens, en av flera kompetenser som matematikundervisning ska främja enligt vissa teoretiska ramverk. I detta examensarbete besvarade ITU-praktiserande matematiklärare från Sverige, Danmark och Australien en enkät samt diskuterade sin undervisning i intervjuer, inklusive hur de anser att olika matematiska kompetenser bäst kan utvecklas hos högstadieelever. Lärarna uttryckte fördelar med ITU såsom ökad elevmotivation, självständighet och prestation. De nämnde även nackdelar och ramfaktorer som begränsar dem i deras undervisning, till exempel tidsåtgång, elevernas låga självförtroende och traditionella syn på matematikämnet. Lärarna bidrog även med konkreta tips på hur man som lärare kan fokusera på specifika kompetenser genom till exempel fokus på alternativa lösningar, begreppskartor, spel, gruppuppgifter och helklassdiskussioner.

Syftet med föreliggande studie är att ur ett lärarperspektiv, fördjupa kunskapen om hur lärare beskriver att de arbetar med och kartlägger matematiska begrepp i matematikundervisningen i årskurs 1–3. Studien utgår ifrån ett lärarperspektiv. Studiens resultat visar på en variation av arbetssätt som lärare arbetar utifrån för att undervisa om matematiska begrepp, exempelvis med hjälp av konkreta material. Kartläggningsstrategier urskiljs även, exempelvis via diagnoser och formativ feedback. Studien tar stöd av ett pragmatiskt perspektiv och har en kvalitativ ansats. I databearbetningen har ett ytterligare perspektiv trätt fram, makt. Slutsatsen är att elevers förmåga att ta till sig och befästa matematiska begrepp ligger på hur lärare förvaltar sin lärarprofession. Vår studies resultat kan vara ett bidrag till fortsatt forskning, om hur lärare upplever att undervisningen kan läggas upp och hur kunskaper kan kartläggas, för att på bästa sätt vara rättvisande och vägledande till det livslånga lärandet, i förhållande till matematiska begrepp.

Studiens syfte är att bidra med kunskap om hur matematiklärare i årskurs 4-6 beskriver att de anpassar sin undervisning för att ge matematiskt särbegåvade elever de förutsättningar som de behöver för att utvecklas i matematikämnet. Studien består av ostrukturerade kvalitativa intervjuer genomförda med fem verksamma lärare i matematik i årskurs 4-6. Resultatet visar att lärarna i studien differentierar sina matematikundervisningar på flertalet olika sätt och med olika tänk bakom differentieringen. Lärarna beskriver att det finns många utmaningar med att undervisa matematiskt särbegåvade elever. De beskriver även vilka förhållningssätt de har kring detta. Resultatet diskuteras utifrån de fem matematiska förmågorna och huruvida förmågorna utvecklas i den matematikundervisning som bedrivs av informanterna. Utifrån studiens resultat dras slutsatsen att differentierad matematikundervisning gynnar elevernas utveckling av de matematiska förmågorna. / <p>Matematik</p>

Syftet med denna studie är att bidra till ökad kunskap kring det digitala läromedlet Nomp. Mer specifikt hur lärare anser att Nomp går att använda i undervisningen, samt om Nomp ger eleverna möjlighet att öva på de fem matematiska förmågorna.    Allt fler läromedel börjar digitaliseras, det är därför svårt för lärare att veta vilket läromedel som gynnar elevernas lärande på bästa sätt. Nomp är ett digitalt läromedel vars syfte är att göra matematikläxor roligare. Trots detta är det många skolor som använder Nomp som en del av undervisningen. Därför finns det ett intresse av att undersöka om Nomp går att använda som heltäckande läromedel eller enbart som komplement.    Resultatet visar att lärarna anser att Nomp i sig själv har svårt att tillgodose att eleverna får möjlighet öva på samtliga matematiska förmågor. Däremot fungerar Nomp bra för repetition, färdighetsträning samt individanpassning.

Denna studie är framtagen för att analysera och jämföra vilka matematiska förmågor som två läromedelsserier i matematik för årskurs 1-3 möjliggör för eleverna. Det genomförs även en jämförelse mellan de två läromedelsserier som analyseras i uppsatsen. Vi har använt oss av en kvalitativ textanalys som metod för att analysera förekomsten av uppgifter i läromedel som kan utveckla matematiska förmågor. De läromedel som analyserats är Matte Direkt: Safari och Uppdrag Matte: Mattedetektiverna. I analysen har vi utgått från det ramverk som Lithner m.fl. (2010) har tagit fram för att underlätta kategorisering av matematiska förmågor. Resultatet visar att de två läromedel vi analyserat kan utveckla alla sex matematiska förmågorna. Utvecklingen av procedur- och kommunikationsförmågan är prioriterad i dessa läromedel medan uppgifter som utvecklar problemlösnings- och resonemangsförmågan är underrepresenterade. Detta resultat pekar på att lärare som är starkt vägledda av läromedel i matematik för årskurs 1-3 behöver komplettera med uppgifter som kan utveckla speciellt problemlösnings- och resonemangsförmågan då möjligheterna att utveckla dessa inte är tillräckliga i läromedlen.

Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i åk F-6 ger elever möjlighet attutveckla sin matematiska begreppsförståelse. Kvalitativa intervjuer har genomförtsmed två förskoleklasslärare, en 1 – 3-lärare och två 4 – 6-lärare, där data sedan bearbetats, analyserats och kategoriserats genom ett induktivt tillvägagångssätt. Resultatetvisar att variation av arbetssätt och konkretisering av matematiska begrepp användsför att eleverna ska befästa begrepp. Teori och praktik länkas samman och flera olika,konkretiserande verktyg exemplifieras i studien. Den matematiska terminologin används av vissa lärare tillsammans med vardagsbegrepp. Resultatet visar dock att dettainte gäller samtliga lärare då andra anser att den matematiska terminologin hör samman med begreppsförståelse och är så pass viktig att introducera tidigt att de enbarttillämpar den.

Syftet med denna studie är att få en djupare inblick i hur närmiljön bidrar till förskolebarns matematikskapande. Detta avses att göras genom två frågeställningar. Hur skapar barn på förskolan matematik i samspel med närmiljön? Vilken form av matematik skapar förskolebarn i samspel med närmiljön?Studien bygger på en kvalitativ metod och har genomförts genom fyra observationer på en förskola. Det observerade materialet har skrivits rent och strukturerats efter Bishops (1988) sex matematiska aktiveter för att på ett överskådligt sätt kunna presentera hur förskolebarnen skapar matematik i närmiljön. Vidare har materialet analyserats utifrån teorier om matematiserande samt variationsteorin. Studiens resultat visar på att närmiljön och dess omgivningar ger barnen variation i form av bland annat olika miljöer, material och platser. Vidare visade studien på att barn möter olika matematiska problem i samspel med närmiljön. Dessa olika matematiska problem uppstår när barnen leker och löser olika uppgifter i aktiviteterna som de själva initierar. Barnen uttryckte matematik genom olika handlingar som var både verbala och icke-verbala. Samtliga av Bishops sex olika matematiska aktiviteter lokalisering, design, räkning, mätning, lek och förklaring kommer till uttryck i samspel med närmiljön.

Matematikundervisningen på gymnasieskolan ska ge eleven förutsättningar att utveckla sju matematiska förmågor. En av dessa är kommunikationsförmågan. Syftet med detta arbete är att kartlägga utbudet av uppgifter som tränar kommunikationsförmågan i en lärobok och jämföra resultatet med hur denna förmåga prövas i nationella prov. Detta görs genom en textanalys av övningsuppgifterna i en av de vanligaste matematikläroböckerna på gymnasiet. Resultatet är att 5,8% av lärobokens övningsuppgifter tränar kommunikationsförmågan medan 34,6% av uppgifterna i ett nationellt prov testar denna förmåga. Skillnaden är avsevärt stor och slutsatsen är att övningsuppgifterna i läroboken inte ger tillräckligt med träning på kommunikationsförmågan.