Huvudsyftet med uppsatsen är att närmare undersöka de tillämpningsproblem som uppstår utifrån den frivilliga skattskyldigheten på verksamhetslokaler. Ytterligare en aspekt som diskuteras i arbetet är i vilken grad fastighetsägarnas ekonomi samt hyressättningen påverkas. Det är i huvudsak den rättsdogmatiska metoden som används, med gängse tolkning av lagtext, förarbete, praxis, doktrin samt artiklar i bransch forum som i uppsatsen jämställs med doktrin. För att få ytterligare ett per-spektiv undersöks hur mervärdesskatten påverkar ekonomin för hyresvärd och hyresgäst i ett mindre fastighetsbolag. Mervärdesskatt är en konsumtionsskatt och en såkallad indirekt skatt i den mening att den ska vältras över på slutkonsumenten, vilket när det gäller bostäder och skattefria lokaler är hyresgästen. Fastigheter är undantaget den generella mer-värdesskatteplikten vilket har till följd att en kumulativ effekt uppstår i och med att fastighetsägaren inte får lyfta mervärdesskatt på t.ex. driftkostnader, repara-tioner, ombyggnationer eller uppförandekostnader. Det medför att uthyrarens vinst beräknas på kostnader inklusive mervärdesskatt. Med intention att undvika den kumulativa effekten och därmed jämställa den som bedriver skattskyldig verksamhet i hyrda lokaler med den som äger sina egna lokaler utan att införa ob-ligatorisk mervärdesskatt på fastigheter infördes 1979 en möjlighet att ansöka om fri¬villig skattskyldighet på lokaler där skattskyldig verksamhet bedrivs. Det inne-bär att när det gäller lokaler där fastighetsägaren är frivilligt skattskyldig för mervärdesskatt är hyresgästen enbart ett ytterligare steg i övervältringsledet bero-ende på vad det är som tillverkas eller säljs i lokalerna. Det frivil¬liga systemet har till följd att hyresgäster inte får möjligheten till avdrag trots att de har avdrags¬rätt, om fastighetsägaren av någon anledning väljer att inte registrera sig för mervär-desskatt. Reg¬lerna har under år 2001 till viss del förenklats, men vissa situationer medför ändå svårigheter att tolka situationer på ett enligt mer¬värdesskattelagen riktigt sätt. I arbetet framkommer bland annat svårigheter att fastställa vad som kan anses klart avgränsat från stadigvarande bostad. Den begränsning som avser att omöj-liggöra avdrag för privat konsumtion medför att framför allt små företag med verksamhetslokal i anslutning till bostaden har svårt att få igenom mervärdes-skatteavdrag. Andra tillämpningsproblem som framkommit är osäkerheten vid vidareuthyrning samt jämkning av mervärdesskatt vid investeringar. Problem som i vissa fall kan tvärtemot lagens syfte, bli relativt kostsamma för både fastighets-ägaren och hyresgästen. Det visar sig dessutom att fastighetsägare som i rent oförstånd debiterat mervärdes¬skatt på hyran, utan att vara skattskyldiga har rätt till återbe¬talning av den utgående mervärdesskatt som betalts in till Skatteverket, utan att behöva kreditera hyresgästen. Rent ekonomisk, kan den frivilliga skattskyldigheten för mervärdesskatt gällande verk¬samhetslokaler anses vara förmånlig framför allt för fastighetsägare, (även om lagstiftarens syfte snarare var riktat mot hyresgästens situation) då ingenting reglerar att mervärdesskatten måste komma hyresgästen tillgodo, det medför att hyrans storlek är beroende på hur marknaden är, det vill säga tillgången på lokaler mm. vid kontraktskrivandet samt hyresgästens förhandlingsstyrka.

Företag vars produkt utgörs av kunskap är en bransch med stark tillväxt, som spelar en allt större roll i dagens internationella handel. Eftersom marknaden inom Europeiska Unionen, (EU), skall fungera som en inre marknad med fri rörlighet, är mervärdesskattelagstiftningen inom EU till stor del harmoniserad, genom ett flertal direktiv, varav det centrala är rådets sjätte direktiv. Platsen för tillhandahållandet är det främsta instrumentet inom mervärdes-skatterätten för att undvika att en gränsöverskridande tjänst dubbel- eller icke-beskattas, eftersom det avgör vilken stat som har rätt att mervärdesbeskatta tjänsten. Huvudsyftet i denna uppsats är att utreda och analysera vad som utgör platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster, enligt artikel 9 i sjätte direktivet, och ett delsyfte är att undersöka i vilka situationer tillämpningen av artikeln kan resultera i att en transaktion dubbelbeskattas, icke-beskattas eller på annat sätt snedvrider konkurrensen. Med kunskapstjänster avses framför-allt tjänster utförda av konsulter, konsultbyråer, ingenjörer, jurister och revisorer. Platsen för tillhandahållandet kan avgöras antingen genom att tjänsten beskattas där leverantören är etablerad, enligt ursprungslandsprincipen eller genom att tjänsten beskattas där den konsumeras, enligt destinationslandsprincipen. I sjätte direktivet används en kombination av principerna. Huvudprincipen i artikel 9.1 i sjätte direktivet är baserad på ursprungs-landsprincipen, men i artikel 9.2 finns ett flertal undantag från huvudregeln, där tjänsten istället anses tillhandahållen där den konsumeras. Att destinationslandsprincipen tillämpas kan innebära att tjänsten exempelvis anses tillhandahållen där kunden är etablerad eller där tjänsten fysiskt utförs. Avgörande för vilken regel kunskapstjänsten omfattas av är hur den klassificeras. I uppsatsen framkommer att det föreligger tolknings- och gränsdragningsproblem, emellan de olika reglerna i artikel 9 i sjätte direktivet, samt att medlemsstaterna inte tolkar direktivet enhetligt. En oenhetlig tolkning kan leda till att en kunskapstjänst, vid handel mellan två medlemsstater, blir dubbelbeskattad eller icke-beskattad. En oenhetlig tolkning av begreppen fast driftställe och skattskyldig i artikel 9 kan också få samma konsekvenser, eftersom tolkningen av begreppen kan vara avgörande för platsen för tillhandahål-landet. När det gäller handel mellan ett EU-land och tredje land kan också icke-beskattning och dubbelbeskattning uppkomma. I ett sådant fall är orsaken dock inte en oenhetlig tolkning av sjätte direktivet. Om dubbel- eller icke-beskattning uppkommer är istället beroende av om det tredje landet mervärdesbeskattar tjänsten eller inte. Om ursprungslandsprincipen eller destinationslandsprincipen används för att avgöra platsen för tillhandahållandet i artikel 9 påverkar dock om en situation av dubbel- eller icke-beskattning kan uppkomma. Om en tjänst dubbelbeskattas eller icke-beskattas resulterar detta i snedvridning av konkurrensen, eftersom liknande tjänster beskattas olika. En snedvridning av konkurrensen kan också uppkomma genom att tjänsten beskattas med olika skattesatser. Om ursprungsprin-cipen tillämpas beläggs tjänsten med den skattesats, som finns där leverantören är etablerad. Skattesatserna inom EU inte är harmoniserade, vilket kan resultera i att samma typ av tjänst beläggs med olika skattesatser, beroende av var leverantören är etablerad. Om istället destinationslandsprincipen tillämpas, beläggs tjänsten med den skattesats som finns där kunden är etablerad. Det innebär att tjänsten påförs samma skattesats, oavsett i vilket land leverantören är etablerad. Vid valet av princip måste dock även hänsyn tas till andra kriterier, såsom vilken administration principen kräver och hur enkel den är att tillämpa. Kommissionen har lagt fram två lagförslagsändringar rörande platsen för tillhandahållandet av tjänster, som syftar till att bättre anpassa reglerna till dagens handel. Det utgör därför ett andra delsyfte att analysera vilken påverkan dessa har, i jämförelse med de nuvarande reglerna, på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster. Om reglerna införs kommer de i princip inte att förändra platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster till icke-skattskyldiga. Vid tillhandahållanden till skattskyldiga kommer dock de nya reglerna ha en påverkan på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster.

Problembakgrund: Varje år förlorar skatteverket miljarder på byggföretag som smiter undan sin skyldighet att betala skatt. Detta skattefusk drabbar inte enbart skatteverket utan också de seriösa byggföretag som får svårt att konkurrera vad det gäller prisanbud gentemot de oseriösa företagen. Riksdagen har beslutat att införa omvänd momsredovisning i Sverige för byggsektorn från och med den 1 juli 2007. Studiens huvudproblem är: Hur påverkar införandet av omvänd momsredovisning stora och små byggföretag i Sverige vad gäller konkurrens och svartarbete? Hur har denna lagstiftning påverkat konkurrensen och svartarbetet bland byggföretagen i Tyskland där omvänd momsredovisning redan implementerats? Syfte: Syftet med studien är att undersöka reaktionerna på det kommande införandet av omvänd momsredovisning hos byggföretagen i Sverige. Dessutom undersöks vilka åsikter ett antal utvalda tyska byggföretag har angående införandet av omvänd momsredovisning i Tyskland. Metod: För att genomföra undersökningen används en kvalitativ och kvantitativ metod. Insamlingen av primärdata sker genom personliga intervjuer med skattejurister på Ernst & Young respektive Lindebergs Grant Thornton och representanter för de stora byggföretagen JM, NCC, PEAB, och SKANSKA samt med enkäter till små och medelstora byggföretag i Sverige. Enkäter skickas till 200 utvalda byggföretag i Sverige och bland dessa finns både medelstora och små byggföretag representerade. En enkätstudie utförs även bland tyska byggföretag för att kunna jämföras med den svenska studien. Resultat och slutsats: De små och medelstora byggföretagen är skeptiska till omvänd momsredovisning. Misstanken bekräftas av de 22 tyska byggföretag som svarat. Eftersom bara 22 av 150 tyska företag och 64 av de 200 svenska företagen svarade, går dock inte svaren att generalisera. Av de undersökta stora svenska byggföretagen är alla positiva till omvänd momsredovisning. Även de intervjuade skattejuristerna ställer sig positiva till de nya reglerna. Staten ser ut som den stora vinnaren men indirekt är det svenska folket som är vinnare. / Background: Every year the government looses billions on construction companies that neglect their responsibility to pay tax (VAT). This fraud does not only affect the government, but the whole construction industry. Employees of a dishonest company never get the benefit of insurance or support to their future pensions. Based on two reports the Parliament has decided to introduce Reverse – Charge in Sweden for building companies effective from 1/7 2007. The thesis main problem to investigate is: How the introduction of reverse charge affects different sized construction companies in Sweden in terms of competition and black labour? What effect has Reverse – Charge had on competition and black labour in Germany where this legislation has already been introduced? Purpose: To investigate how construction companies in Sweden are reacting to the introduction of Reverse – Charge and what actions they plan to take. The opinions of a number of selected construction companies based in Germany will also be investigated. Method: This thesis will both follow the qualitative and the quantitative method of investigation. This will be done during interviews and questionnaires. Results and conclusions: The small and medium sized Swedish construction companies are rather skeptic to the introduction of Reverse – Charge. This suspicion is in one way confirmed by the 22 German construction companies who answered. Although only 22 of 150 German companies answered and 64 of 200 of the Swedish companies, which means that the results cannot be generalized. The large Swedish construction companies were all positive to Reverse – Charge and the interviewed tax lawyers support their opinion. The government might look as the big winner, but in the big picture the winners are the Swedish people who no longer has to pay for building companies who cheat with their VAT.

Program och spel, eller kort sagt appar, till så kallade smartphones har på kort tid blivit en allt större och mer lukrativ marknad för utvecklare av sådana program och spel. Försäljningen av dessa appar sker allt som oftast via olika marknadsplatser där konsumenten blir presenterad för appar från ett stort antal olika utvecklare. Detta upplägg medför fördelar för de enskilda utvecklarna då dessa marknadsplatser tillhandahåller marknadsföring, försäljning och betalningshantering. Tyvärr har dessa upplägg också gett upphov till mervärdesskatterättsliga problem. Mervärdesskattelagstiftningen reglerar att den som säljer en tjänst till konsument är skattskyldig för den utgående mervärdesskatten. Därför har tvister uppstått om vem, utvecklaren eller tillhandahållaren av marknadsplatsen, som ska anses vara den part som konsumenten köper appen av. Skatteverket menar att det är utvecklarna som ska anses vara säljare medan utvecklarna håller fast vid att det i själva verket är förmedlaren, tillhandahållaren av marknadsplatsen, som är säljaren. Den här frågan kom att avgöras i förvaltningsrätten under hösten 2010. Domstolen fann i likhet med Skatteverket att utvecklaren skulle anses vara säljare gentemot konsument. Uppsatsen syftar till att klargöra vem som egentligen ska anses vara säljare av tjänsten och därmed huruvida detta domslut var korrekt eller inte. Lagstiftningen, Skatteverkets och förvaltningsrättens beslutsgrunder samt de avtal som reglerat förhållandena mellan utvecklare, förmedlare och konsument har granskats. Det som framkommit av granskningen är att förvaltningsrätten inte tycks ha fått hela bilden av de ingående transaktionerna klar för sig samt att rätten till synes har, åtminstone till viss del, bortsett från de avtal som reglerat parternas civilrättsliga förhållanden. I uppsatsen visas därmed en annan, förhoppningsvis mer rättvisande, bild av transaktionerna och varför domen inte nödvändigtvis var korrekt.

No description available.

<p>Taxable persons’ right to deduct input VAT is an integral part of the VAT system and may in principle not be limited. Carousel schemes deprive the Member States a great deal of tax revenue, investigations show that up to EUR 100 billion disap-pear every year. In order to stop these trading arrangements and reduce the big amount of tax revenue which disappears every year, some Member States would like to deny traders involved in carousel frauds the right to deduct the input VAT.</p><p>It exist different opinions regarding taxable persons’ ability to deduct input VAT when involved in carousel frauds. The ECJ has given judgements in three interest-ing cases dealing with the right to deduct in case of carousel fraud. In the Optigen case, it was established that taxable persons who do not know or have any reason to believe that they are involved in a carousel fraud cannot be denied the right to deduct the input VAT. In the FTI case, it was concluded that taxable persons in-volved in carousel frauds can be jointly and severally liable to pay the VAT to-gether with the person, actually liable to pay the VAT. A precondition for making a taxable person jointly and severally liable is that the taxable person has to be aware or should have been aware that the transaction made, was involved in such a scheme. If the taxable person did not know or had no reason to suspect this, he cannot be made jointly and severally liable. The ruling in the Kittel case confirms the Optigen judgement as well as concludes that when a taxable person is aware or should have been aware that he is involved in a carousel scheme, he is not enti-tled to deduct the input VAT. If this is the case, it is possible for the tax authori-ties in the different Member States to deny taxable persons this right as well as claim a refund.</p><p>These judgements clarify when the national tax authorities can deny a taxable per-son the right to deduct input VAT when the transactions are made in a chain of fraud. However, another problem occurred, it is up to the national courts to de-cide when a taxable person should be aware that he is involved in a carousel fraud. This decision shall be based upon objective factors, no guidelines or any other help as to what these objective factors should consist of have been published. This creates an interpretation gap for the national courts followed by the risk of having an outcome with different interpretations from the courts in the Member States.</p> / <p>Den avdragsrätt som beskattningsbara personer besitter utgör en oskiljaktig del av mervärdesskattesystemet och kan därför i princip inte inskränkas. Karusellhandel berövar medlemsstaterna på stora mängder skatteinkomster. Olika undersökning-ar visar att upp till 100 miljarder euro försvinner varje år till följd av karusellbe-drägerier. Vissa medlemsstater vill kunna neka avdragsrätt för beskattningsbara personer som är inblandade i olika typer av karusellhandel som ett försök att stoppa dessa arrangemang och för att minska de skatteintäkter som årligen förlo-ras.</p><p>Det finns olika åsikter om möjligheten att neka avdragsrätt för beskattningsbara personer involverade i karusellhandel. EG-domstolen har avkunnat domar i tre in-tressanta mål som rör avdragsrätten vid karusellhandel. I Optigen målet fastställ-des att beskattningsbara personer som inte vet eller har någon anledning att miss-tänka att de är inblandade i en karusellhandel inte kan bli nekade att dra av den in-gående mervärdesskatten. I FTI målet drogs slutsatsen att beskattningsbara per-soner involverade i karusellhandel kan bli solidariskt betalningsansvariga för sälja-rens mervärdesskatteskuld. Förutsättningen för att sådant ansvar skall kunna åläg-gas är att den beskattningsbara personen visste eller hade skälig anledning att misstänka att han var involverad i ett karusellbedrägeri. Däremot kan en beskatt-ningsbar person som inte visste eller hade skälig anledning att misstänka att han var inblandad i ett karusellbedrägeri inte åläggas solidariskt betalningsansvar. Do-men i Kittel målet bekräftar Optigen domen samtidigt som den fastställer att be-skattningsbara personer som medvetet eller som haft skälig anledning att misstän-ka att han är inblandad i ett karusellbedrägeri kan förlora avdragsrätten. Om så är fallet kan följaktligen de nationella skattemyndigheterna neka avdragsrätt för en beskattningsbar person samt kräva en återbetalning av redan utbetalad mervärdes-skatt.</p><p>Dessa domar klarlägger när de nationella skattemyndigheterna kan neka en be-skattningsbar person avdragsrätten när en transaktion är genomförd i samband med ett karusellbedrägeri. Ett annat problem uppstod dock eftersom det är upp till de nationella domstolarna att bestämma när en beskattningsbar person skall ha skälig anledning att misstänka att han är involverad i ett karusellbedrägeri. Detta beslut ska baseras på objektiva faktorer, det finns emellertid inga riktlinjer eller annan hjälp att ta till för att bestämma vad dessa objektiva faktorer skall vara. Det-ta skapar ett tolkningsproblem för de nationella domstolarna, vilket kan resultera i olika tolkningar mellan medlemsstaterna.</p>

<p>Företag vars produkt utgörs av kunskap är en bransch med stark tillväxt, som spelar en allt större roll i dagens internationella handel. Eftersom marknaden inom Europeiska Unionen, (EU), skall fungera som en inre marknad med fri rörlighet, är mervärdesskattelagstiftningen inom EU till stor del harmoniserad, genom ett flertal direktiv, varav det centrala är rådets sjätte direktiv.</p><p>Platsen för tillhandahållandet är det främsta instrumentet inom mervärdes-skatterätten för att undvika att en gränsöverskridande tjänst dubbel- eller icke-beskattas, eftersom det avgör vilken stat som har rätt att mervärdesbeskatta tjänsten. Huvudsyftet i denna uppsats är att utreda och analysera vad som utgör platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster, enligt artikel 9 i sjätte direktivet, och ett delsyfte är att undersöka i vilka situationer tillämpningen av artikeln kan resultera i att en transaktion dubbelbeskattas, icke-beskattas eller på annat sätt snedvrider konkurrensen. Med kunskapstjänster avses framför-allt tjänster utförda av konsulter, konsultbyråer, ingenjörer, jurister och revisorer.</p><p>Platsen för tillhandahållandet kan avgöras antingen genom att tjänsten beskattas där leverantören är etablerad, enligt ursprungslandsprincipen eller genom att tjänsten beskattas där den konsumeras, enligt destinationslandsprincipen. I sjätte direktivet används en kombination av principerna. Huvudprincipen i artikel 9.1 i sjätte direktivet är baserad på ursprungs-landsprincipen, men i artikel 9.2 finns ett flertal undantag från huvudregeln, där tjänsten istället anses tillhandahållen där den konsumeras. Att destinationslandsprincipen tillämpas kan innebära att tjänsten exempelvis anses tillhandahållen där kunden är etablerad eller där tjänsten fysiskt utförs. Avgörande för vilken regel kunskapstjänsten omfattas av är hur den klassificeras. I uppsatsen framkommer att det föreligger tolknings- och gränsdragningsproblem, emellan de olika reglerna i artikel 9 i sjätte direktivet, samt att medlemsstaterna inte tolkar direktivet enhetligt. En oenhetlig tolkning kan leda till att en kunskapstjänst, vid handel mellan två medlemsstater, blir dubbelbeskattad eller icke-beskattad. En oenhetlig tolkning av begreppen fast driftställe och skattskyldig i artikel 9 kan också få samma konsekvenser, eftersom tolkningen av begreppen kan vara avgörande för platsen för tillhandahål-landet.</p><p>När det gäller handel mellan ett EU-land och tredje land kan också icke-beskattning och dubbelbeskattning uppkomma. I ett sådant fall är orsaken dock inte en oenhetlig tolkning av sjätte direktivet. Om dubbel- eller icke-beskattning uppkommer är istället beroende av om det tredje landet mervärdesbeskattar tjänsten eller inte. Om ursprungslandsprincipen eller destinationslandsprincipen används för att avgöra platsen för tillhandahållandet i artikel 9 påverkar dock om en situation av dubbel- eller icke-beskattning kan uppkomma.</p><p>Om en tjänst dubbelbeskattas eller icke-beskattas resulterar detta i snedvridning av konkurrensen, eftersom liknande tjänster beskattas olika. En snedvridning av konkurrensen kan också uppkomma genom att tjänsten beskattas med olika skattesatser. Om ursprungsprin-cipen tillämpas beläggs tjänsten med den skattesats, som finns där leverantören är etablerad. Skattesatserna inom EU inte är harmoniserade, vilket kan resultera i att samma typ av tjänst beläggs med olika skattesatser, beroende av var leverantören är etablerad. Om istället destinationslandsprincipen tillämpas, beläggs tjänsten med den skattesats som finns där kunden är etablerad. Det innebär att tjänsten påförs samma skattesats, oavsett i vilket land leverantören är etablerad. Vid valet av princip måste dock även hänsyn tas till andra kriterier, såsom vilken administration principen kräver och hur enkel den är att tillämpa.</p><p>Kommissionen har lagt fram två lagförslagsändringar rörande platsen för tillhandahållandet av tjänster, som syftar till att bättre anpassa reglerna till dagens handel. Det utgör därför ett andra delsyfte att analysera vilken påverkan dessa har, i jämförelse med de nuvarande reglerna, på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster. Om reglerna införs kommer de i princip inte att förändra platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster till icke-skattskyldiga. Vid tillhandahållanden till skattskyldiga kommer dock de nya reglerna ha en påverkan på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster.</p>

Vid omsättning av varor ska svensk mervärdesskatt debiteras, vilket stipuleras i mervärdesskattelagen. Försäljning till andra EG-länder, s.k. gemenskapsinterna förvärv är undantagen svensk mervärdesskatt. Detta är reglerat i 3 kap. 30 a § ML. Vid ett gemenskapsinternt förvärv ska varorna transporteras ut ur Sverige och tillhandahållaren ska inte debitera köparen svensk mervärdesskatt för dessa. Vid s.k. avhämtningsköp, vilket innebär att köparen själv står för transporten från tillhandahållaren uppstår ett problem. För att undantagsregeln i 3 kap. 30 § ML ska bli tillämplig fordras att tillhandahållaren kan styrka att varorna har transporterats ut ur landet och att omsättningen således inte är att klassas som gjord i Sverige. Det är upp till tillhandahållaren att ta fram nödvändig dokumentation som gör det sannolikt att en korrekt gemenskapsintern försäljning har skett. Bevisningen har försvårats i och med avskaffandet av gränskontroller inom gemenskapen. Vid export kan tillhandahållaren erhålla ett tulldokument vilket inte är möjligt vid gemenskapsinterna transaktioner. Det finns varken i lag eller i förarbeten några anvisningar på vad som utgör tillräcklig dokumentation. Vid otillräcklig dokumentation riskerar tillhandahållaren att få betala den uteblivna mervärdesskatten och kan dessutom åläggas skattetillägg. Det är Skatteverket som avgör om dokumentationen är tillräcklig och gör det sannolikt att de aktuella varorna har transporterats till en annan medlemsstat. I vår uppsats utreder vi rättssäkerheten kring dessa dokumentationskrav. Framförallt är det förutsebarheten för den enskilde som vi undersöker. Vi har tittat på rättsfall från svenska regeringsrätten och EG-domstolen där detta har behandlats och vi har studerat de anvisningar som Skatteverket har gett på området. Vi har utrett dessa i ljuset av de rättsprinciper som är vedertagna för att kunna nå en slutsats. I uppsatsen behandlas även synen på god tro inom skatterätten. Vi anser att rättssäkerheten för den enskilde vad gäller dokumentationskraven från Skatteverket har förbättrats genom tydligare information men att avsaknad av lagtext, förarbeten och rättsfall som tolkar dessa utgör en fara för densamma. Riskerna för tillhandahållaren gör sammantaget att denna handelsform kan hämmas. Vi ser lösningen i att lagstiftningen görs tydligare på detta område.

2010 lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande i mål C-88/09 Graphic Procédé gällande huruvida vissa tryckeriprodukter ska anses utgöra varor eller tjänster enligt EU:s mervärdesskattedirektiv. Domen innebar för svensk lagstiftning att mervärdesskattesatsen för vissa tryckeriprodukter sänktes från 25 procent till 6 procent. Konsekvensen blev att skatteverket fick återbetala miljonbelopp till svenska tryckerier på grund av att de redovisat för hög mervärdesskatt. Skatteverket godtog återbetalning till tryckerierna utan att kreditering till tryckerikunder krävdes. Skatteverket bestämde sig för att efterbeskatta tryckerikunderna genom följdändring med motsvarande belopp som tryckeriet erhållit i återbetalning. Frågan kom att prövas av HFD. HFD ansåg att kriterierna för följdändring är uppfyllda och att efterbeskattning inte är uppenbart oskäligt. HFD:s dom bygger på antagandet att tryckerikunderna har en civilrättslig fordran på tryckerierna. Syftet med uppsatsen är att utreda konsekvenserna av HFD:s bedömning avseende följdändringsbestämmelsen och oskälighetsrekvisitet i 66 kap. 27 § 4 p. a) och 66 kap. 28 § Skatteförfarandelag (2011:1224). HFD har genom sin dom i tryckerimomsmålen utvidgat möjligheten att efterbeskatta genom följdändring. Domen brister i rättssäkerhet med anledning av HFD:s opreciserade domskäl. Det föreligger ett osäkert rättsläge avseende huruvida tryckerikunden har en civilrättslig fordran på tryckeriet, varför HFD:s antagande även i detta avseende brister ur rättsäkerhetperspektiv. Det finns dock ett visst stöd för antagandet att det föreligger en fordran enligt 36 § AvtL, principerna om condictio indebiti och obehörig vinst. Oavsett om HD klargör rättsläget angående fordrans existens har HFD:s bedömning orsakat ekonomiska bördor för tryckerikunder som är oförsvarliga ur rättssäkerhetsperspektiv. / In 2010 the CoJ submitted a preliminary ruling in C-88/09 Graphic Procédé regarding whether certain printing products should be considered as goods or services in accordance with the VAT Directive. The implication of the ruling for Swedish legislation was that the tax rate for certain printing product was reduced from 25 to 6 percent. The consequence was that the tax office had to repay millions of Swedish crowns to printing houses because the VAT payments had been too high. The Tax Agency repaid the VAT without demanding that the printing houses issued a credit note to their customers. Due to their repayments, the Tax Agency reclaimed the incorrectly charged VAT from the printing houses’ customers. The issue came to be considered by the Swedish Supreme Administrative Court (the court). It considered that the criteria for reclaiming VAT was met and that the reclaiment is not evidently unreasonable. The court's judgment is based on the assumption that the customers have a claim on the printing houses. The purpose of the thesis is to investigate the consequences of the court's judgment concerning additional tax assessment and the criterion of unreasonableness. The court’s judgment has led to extended possibilities to make additional assessment.  The judgment fails in legal certainty due to its unspecified grounds. There is an uncertain legal position as to whether the customers has a claim against the printing house, which is why the court's assumption in this matter lacks of legal certainty. However, there is some support for the assumption that there is a claim under § 36 AvtL, the principles of condictio indebiti and unjust enrichment. Irrespective of whether the Supreme Court will clarify the legal situation regarding the claim, the court's judgment has caused economic burdens for customers that are inexcusable from a legal certainty perspective.

No description available.