No description available.

Syftet med examensarbetet är att belysa miljöns agens i relation till läs- och skrivglädje i förskolan. Examensarbetet ämnar undersöka vilka förutsättningar som finns i förskolans miljö samt vilka material i förskolans miljöer som främjar barns läs- och skrivglädje utifrån ett posthumanistiskt perspektiv. Studien har utförts via en kvalitativ forskningsmetod, turistguidning, som gjordes på två olika förskolor. Turistguidningen har videofilmats för att visuellt illustrera förskolans miljöer och material via skärmdumpar och sedan analyserats utifrån ett posthumanistiskt perspektiv utefter studiens syfte. Resultatet redovisar hur miljö och material kan skapa förutsättningar för barns läs- och skrivglädje samt förskollärarens roll och metodik för att främja denna läs- och skrivglädje. Ett av de material som identifierades som mest användbart var ordlappar som användes flitigt och strategiskt för att introducera och bibehålla en tidig läs- och skrivglädje hos barnen. Studien visar att förskolans miljö, inklusive ordlappar, bekräftande pedagogik och delaktighet, främjar barns läs- och skrivglädje genom lustfyllt lärande.

This essay tries to, in a post humanist approach, answer questions regarding the agency of materials, things and art in relation to the body; the bodily experience of art. This is also an essay about an artistic practise that has developed during three years in a context where the craft skill and knowledge about certain materials have been in focus while the artist herself has been interested in a more emotional and theoretical approach to the materials and what they do. The text is a result of what happens when those two different ways of relating to art and craft are encountered.

The aim of this licentiate thesis is to explore the sociomaterial relationality of music composition education with digital hardware/software and its outcomes. Two studies were conducted interleaved as original articles in the thesis. Article 1 explores learning in creational processes involving digital actants and two composers of contemporary art music. The posthumanist concept of the cyborg is enacted as a signifier for learning and becoming in relation with material actants. An interview with a composer and music application creator is analysed through a constructed posthumanist narrative entangled with the researcher’s narrative of a music creation process involving the app. Also, the app’s meaning-making capacities are entangled in the narrative. Results show that alignments between human and nonhuman actants constitute a part of learning in music composing practices. Artefacts move from being evident and present to becoming transparent and in a background relation during a learning process. In article 2 a composing assignment conducted in four year 9 classes in a Swedish compulsory school is explored. Employing the posthumanist concept compositionism as a research approach, educational activities are composed into assemblages of actants performing the outcomes of the activities. Results bring the human/nonhuman actants as hybrid originators of outcomes to the fore. Learning with digital actants also showed to be hardware/software specific when past experiences of music composing were limited, with the risk of reducing pupils to intermediaries of information between functions in the digital software. In the summarising parts of this compilation thesis, a background of the research field of didaktik and subject didaktik is delineated. Also, the distinction between didactics and didaktik is discussed and the reason for employing the Swedish/German spelling is explicated. Furthermore, a background of composing and music creation as subject matter in the Swedish school system is drawn. Theoretical and methodological approaches are further developed in the summarising parts. Posthumanism as theoretical onset has a profound impact on understandings of relationality within educational activities and on how materiality is affecting learning. Methodological approaches are actuated in relation to the research material to find new meanings of sociomaterial relationality in music education. As one outcome of reading the results from the studies through posthumanism, the tentative term postdidaktik is proposed and discussed. Following the ontological turn of posthumanism that re-entangles human with nature and matter, postdidaktik becomes an implication for understanding learning in sociomaterial relationality. This also affects an understanding of didaktik as lesson planning, enactment, and analysis. The practical employment of postdidaktik is thus further delineated and proposed for further research.

Denna studie syftar till att, med barns perspektiv, synliggöra barns egna uppfattningar avsin förskolas inomhusmiljö. Vidare är syftet att undersöka hur barnens tal om olikaplatser kan förstås med utgångspunkt i ett posthumanistiskt perspektiv och teorin omagentisk realism. Studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom intervjuer medbarn. Jag har använt mig av intervjumetoden “walk and talk” , vilket innebär att jaggenomfört gåturer tillsammans med barnen i inomhusmiljön. Barnen har vid dettatillfälle fått berätta om och besvara frågor som berört den miljön de befunnit sig i.Fotografering och diktafon har använts som redskap. Empirin har sedan analyseratsmed hjälp av Karen Barads (2007) teori om agentisk realism och dess begrepp. Genomatt lyfta fram och titta på icke-människorna i olika situationer, har jag i min analysundersökt vad som har betydelse för hur förskolebarn uppfattar och värderar olikaplatser. Sammanfattningsvis visar studien att de olika tillblivelseprocesser som skermellan mänskliga och icke-mänskliga kroppar på olika platser, kan anses ha betydelseför hur barn uppfattar och värderar olika platser i sin förskolas inomhusmiljö. Min studievisar även att barnen värderar platserna utifrån vilka möjligheter som finns att användamaterialet och miljön på ett fritt vis, vilket i denna uppsats kopplas till Hultmans (2011)studie som tar upp att de materiella relationerna både kan anses möjliggöra och hindrabarns subjektskapande processer.

This qualitative study has evolved from an ambition to find methods of increasing the possibilities of creating a stronger dialectics between planned music activities and spontaneous sound creating actions. The aim of this study is thus to describe and analyse children´s spontaneous sound creating actions in unplanned activities as a base for future practical didactic procedures in preschools.The concept of music is expanded to include actions in order to make sound and actions that create sounds and the children´s actions are described and analysed through different subjects´ perspectives by means of a posthumanist intra-active perspective. The importance of materiality as well as the context which constitutes children´s everyday life in preschool is shown through the analysis. The children´s sound creating actions are closely related to continuous processes of becomings in which children, materiality, and also the researcher become different in themselves through intra-action. The materiality, the rooms, the size of the group of children and time can be identified as performative agents that enable several potential outcomes and a variety of contents in children´s spontaneous sound creating actions. The study also shows how the children mainly explore the basic music element timbre. This opens discussions regarding didactic implications and new approaches towards the practical staging of music activities in preschool.

Är ett kuddrum att föredra på en förskola? Det finns många föreställningar om vad ett kuddrum ger barnen och personalen på en förskola. Kaos eller subjektskapande? Måste det vara antingen eller? Genom att lyfta blicken och titta igen kan man se något annat. Intervjuer och observationer i en barngrupp med barn i åldrarna 1-5 gjorde oss uppmärksamma på hur deras verklighet kan te sig på deras förskola. Utifrån den posthumanistiska idén har vi analyserat barns vistelse i ett kuddrum och lyckats se bortom den höga ljudnivån och de fartfyllda lekarna som kan uppstå i kuddrummet. Med hjälp av begreppen performativ agens, intra-aktivitet och affordance fick vi upp ögonen för barnens blivande och vad inredningen i ett materialfattigt rum som ett kuddrum kan ge.Utifrån dessa begrepp har vi lyckats se flera fördelar med kuddrummet, framförallt barns subjektskapande i de intra-aktioner som kan uppstå i barnens vardag på förskolan.

Syftet med den här uppsatsen är att tillsammans med ett posthumanistiskt perspektiv undersöka fenomenet socialt samspel i förskolan med fokus på hur ickemänniskor deltar i detta samspel. Empirin för studien samlades in, under vad som liknas vid en mindre fältstudie, på en förskola i Stockholm. I uppsatsen analyserar jag videoupptagningar från de deltagande observationerna tillsammans med ett antal performativa begrepp utifrån posthumanistisk teori. I dessa analyser blir det tydligt hur ickemänniskorna går att förstå som performativa agenter, som på många olika sätt deltar i samspelandet och formar barnens agerande och de roller barnen får. Genom att jag lyfter fram ickemänniskorna, och även sådana man ofta inte tänker på som så betydelsefulla som t.ex. små golvytor, en trälåda och ett bord, går det att förstå barnens agerande och samspelande, inte som uttryck för hur barnen verkligen är, utan som artikuleringar och översättningar av olika ickemänniskors kommunikation. Med hjälp av det posthumanistiska perspektivet går det även utifrån analysen att se många exempel på hur barnen samspelar med ickemänniskorna i sig. Studiens resultat och slutsatser visar på hur förskolans material, saker och miljöer både kan underlätta, stödja och försvåra för barns samspel och relationer och belyser den etiska aspekten av pedagogers uppmärksammande av förskolans ickemänniskor och deras betydelse för det sociala samspelet.

This project focuses on persistent gaps in philosophies of the body: the enduring mindbody divide in accounts of phenomenology, the unfulfilled promises of representing and inhabiting the body in online and virtual spaces, and the difference between health as quantified in medical discourse versus health as lived experience. These tensions are brought to light through the electronic food journal genre where the difficulty in capturing pre-noetic, outsideconsciousness aspects of experience and embodied health are thrown into relief against circulating cultural discourses surrounding health, body size, self-surveillance, and self-care. The electronic food journal genre serves as a space for users to situate themselves and their daily practices in relation to medicalization, public policy, and the conflation of health and body size. These journals form artifacts reflecting life writing practices in digital spaces that model compliant self-surveillance as well as transgressive self-care. The journals instantiate the mind-body-technology interactivity of extended cognition, but also point toward a rupture in the feedback loops that promise to integrate pre-noetic aspects of being and experience. By exploring the tensions inherent in these online food journaling spaces, this project concludes by offering a PEERS heuristic/heuretic for assessing theories and technologies of embodiment and health for their ability to access what resides in the "remainder" of current embodiment philosophy and to identify the aspects of lived experience left unattended in USDA health policy, food journaling interfaces, and embodiment philosophy. The PEERS model can be used to evaluate existing technologies for their capacity to map true mind-body-technology interactivity and to build new theory that accounts for a fuller, more nuanced approach to understanding embodied reality and embodied health.

In recent years, there has been a pronounced (re-)turn to questions of ontology, matter, and realism in the humanities and social sciences. What all these theoretical formations have in common is their profound challenge to human exceptionalism. Taken together, these approaches have productively been described as constituting a “nonhuman turn.” This article is a theoretical exploration of the relationship between the intellectual and political practice of Cultural Studies on the one hand and the nonhuman turn on the other. For this purpose, it brings both “into encounter” (Donna Haraway), investigating points of affinity, tension, and compatibility. The essay argues that such a theoretical encounter could prove to be tremendously fruitful, both intellectually and politically, and that Cultural Studies should thus take a genuine interest in these new approaches, engage with them, put them to the test, and, when needed, “translate” and “re-articulate” them. The result could be a Cultural Studies for the Anthropocene which would have a lot to contribute to the critical (cultural/political/social/economic) struggles being fought today.