With the recent emergence of copious and diverse scholarship that considers the discursive valence of the term "human", posthumanism has emerged as a timely and powerful interdisciplinary discourse. This study is a critical analysis of three dominant strains of the technologically oriented segment of this discourse; namely "scientific" (Ollivier Dyens), "humanist" (N. Katherine Hayles), and "organismic" (Mark B. N. Hansen) constructions of technological posthumanism. In each case, the study desublimates (and often deconstructs) the particular ideological claims that underwrite a given perspective, emphasizing the specific elements that such presumptions enable or foreclose. To this end, particular emphasis is given throughout the essay to the critical capacity of performativity, a perspective that is enacted through analyses of selected new media artworks. / 10000-01-01

Syftet med studien är att undersöka och försöka bidra med mer förståelse kring den icke-mänskliga materialitetens funktion i barns rollek i förskolans inomhusmiljö. Vi har studerat relationer mellan icke-mänsklig materialitet och barn i rollekar på två förskolor och sammanlagt tre avdelningar i södra Sverige. Studien utgår från ett posthumanistiskt perspektiv med fokus på begreppet intra–aktion som är hämtat från kvantfysikern Barads teori om agentisk realism. Vi har också valt att utgå från Lenz-Taguchi då hon kopplar det posthumanistiska perspektivet till förskoleverksamheten. Deltagande observationer har genomförts där det studerats hur barn och icke-mänsklig materialitet intra-agerar i rollekar. I de deltagande observationerna har vi använt oss av fältanteckningar, ljudinspelningar och filmning. Studien har följt de etiska ställningstagandena från Vetenskapsrådet (2002). I analysen av empirin används begreppen agens, icke-mänsklig materialitet, intra-aktion och samkonstitution inom det posthumanistiska perspektivet för att komma fram till ett resultat. Genom att studera utifrån ett posthumanistiskt perspektiv kan denna studie bidra till att vi, samt andra förskollärarstudenter och personal i förskolan, kan få en annorlunda och djupare förståelse kring intra-aktioner och den icke-mänskliga materialitetens funktion i barns rollek. Resultatet visar att barn och icke-mänsklig materialitet intra-agerar i rollek och att icke-mänsklig materialitet också har agens att påverka, förändra och utveckla rolleken vidare och inte enbart barnen. Rummen och den icke-mänskliga materialiteten i rummen var i intra-aktion med barnen och fick på så vis en funktion i rolleken. Vi tolkar att miljön, rummet och de icke-mänskliga materialiteter i rummen, där rolleken tog plats, var sammanflätade med barnen och “blev ett” i rolleken.Nyckelord: Förskola, rollek, barn, miljö, posthumanism, intra-aktion, icke-mänsklig materialitet, agens, samkonstitution.

My aim with this essay was to write about bordercrossing and border changing in Olga Tokarczuk’s literary work with the main focus on her novel Drive Your Plow over the Bones of the Dead. While writing I came to the conclusion that there are very many different sorts of border changing in the novel, for example borders between countries, borders between fiction and reality, indistinct borders, borders between identities and borders in time and space. However, one distinct bordercrossing, that I had not anticipated, emerged very clearly: the border changing when it comes to genre. Drive Your Plow over the Bones of the Dead characterizes as a detective story, but the more you read the novel, the more you realize, that other themes might be more important than the puzzle. This book holds above all eco fiction and posthumanism. By crossing different borders Olga Tokarczuk has transformed an illusory detective story to a nuanced novel about human life on various levels and in different spaces, about human view on animals and about hunters’ disrespect for animals.

Denna uppsats behandlar Willy Kyrklunds roman Solange (1951) utifrån några av de verktyg som utvecklats av Gilles Deleuze och Félix Guattari för att närma sig litteraturen. Som teoretisk utgångspunkt kommer jag huvudsakligen att använda mig av Deleuzes och Guattaris studie över Franz Kafka med titeln Kafka: För en mindre litteratur (1975), tillsammans med ett antal andra relevanta skrifter och verk. I Kafkastudien utvecklas begreppet om den mindre litteraturen, vilket i korthet kan beskrivas som ett särskilt förhållningssätt till en större, etablerad litteratur. Jag kommer även undersöka Solange utifrån begreppet om djur-blivandet, så som det presenteras i Deleuzes och Guattaris Tusen platåer (1980). Utifrån dessa verktyg kommer jag i första hand att undersöka den säregna användningen av aspekter som form, genre och berättande i Solange, med avsikten att visa hur romanen på olika plan omförhandlar litterära normer och konventioner till förmån för vad som kan sägas vara ett kollektivt utsägande.

Integrity, a significant concept in western ethics, emphasises the idea of the Self being an integrated whole, consistent with itself and moral obligations. Contemporary frameworks such as the Inner Development Goals (IDG, 2019) reflect the importance of integrity in promoting sustainability. While the humanistic understanding of integrity has become widely accepted, its traditional notion presents challenges in managing sustainability both theoretically and practically. This research attempts to discover how it might be possible to conceptualise personal integrity differently. I explore how the perception, comprehension, and experience of integrity is transforming within the realm of sustainability together with sustainability professionals working in Sweden and Denmark and posthumanist thinkers with the help of postqualitative inquiry. The concept of integrity is examined within organisational dynamics, specifically concerning the relations between professionals and their organisations. Drawing inspiration from Donna Haraway's concepts of ‘staying with the trouble’ and ‘tentacular thinking’, as well as the posthuman notion of care, I delve into the complex moral experience of my interlocutors who find themselves closely aligned with the posthuman paradigm. At the same time, organisations mainly approach the organisational roles of sustainability professionals within the conventional business-as-usual narrative.

(Re)make stone Minerals are separated and melted out of the ground at a tremendous rate. They are transformed to be everywhere in our everyday lives, in the buildings around you, in the food you eat, in the supplements and medicines you take and in the smartphone in your hand. For every mineral based artifact you see, there's an even bigger hole in the ground. I have mined the minerals from our surroundings: Manure, dyes, stainless steel, makeup, insulation, deodorant, pesticides, porcelain, preservatives, salt, anti-lump agents, concrete, silicon and more. I want to build a relationship and get to know, go from static products and materials and start mixing, burning, dissolving and merging. Let it react and become stone again.  I hope my project can contribute to a broader understanding, new questions and discussions about what the minerals we have around us once were, are and can be.

This work examines a relational ontology with the focus on our relationships with the more-than-human world. The aim is to investigate a subject that is more suitable to face the challenges of our times. Inspired by the posthumanistic project as presented by Rosi Braidotti I propose a non-anthropocentric reading of Martin Buber’s I and Thou. In the first section of the essay I present an overview of Buber’s understanding of the subject and I also answer the question whether we can consider the I-Thou relationship to include the non-human world. In part two I investigate the characteristics of such a relationship, covering as well the act of dialogue. This opens up for a new understanding of the subject as constituted by relationships including non-human others. As an example of how to protect living I-Thou relationships with non-human others through the I-It logic of law I present the case study of the river Wanganui in New Zealand and its newly acquired status as a subject by law. Finally I conclude by discussing a possible ethic where relational capacities are key.

In this project, the intersection between animism and smart things is being explored, with a special focus on gaming chairs. Integrated sensors and actuators become an opportunity to create interactivity and autonomous behaviour which creates illusions of life. Gaming chairs are interesting to explore because it’s a piece of furniture that is often and well used, for longer periods at a time, allowing a space to create a personal relationship between the human user and the chair. With the goal to develop design beyond the current norms of interactions and relationships between the user and belongings in their home this project uses Research Through Design, Speculative Design, Animism and Posthumanism. By transferring insights of visual expressions, capabilities of beloved belongings, familiar interactions and behaviours to a non-living entity combined with technology and smart things as a contributor for animistic expression - this project proposes that it is possible to create an illusion of life and for humans to develop a relationship to a non-human entity. The actuators applied on the conceptual gaming chair affected the participants testing it - the participants seemed to care for the chair and perceived it to be an extension of themselves.

Varför ko? Den frågan må kanske verka simpel men verkar vara svårare att svara på än man kan tro. Tro rimmar ju på ko. Kanske kan examensuppsatsen enbart bygga på rim? Jag vet inte vart det här ska leda någonstans men jag har tänkt att fylla en sida med tankar och ord kring var jag är nu. Inte tänka på något annat. Helst inte ta bort och ändra, även om jag gjorde det nyss. En ko. Var ska kon bo? Det var där jag började tänka för några veckor sedan, och var inställd på att bilda ett hem till min ko. Det känns fint men samtidigt ganska banalt. Som en förenkling av problemet, kanske. Lite som vita havet-diskussionen: Byt namn så är allt löst. Bygg ett hem till din ko så är problemet borta. Puts väck. Jag förstår nog innerst inne att det inte fungerar så. Men det hade ju varit så mycket enklare att bara bygga ett bo till min ko. Jag behöver nog mer källor, mer kött på benen även om jag tycker att det är ett otroligt onice uttryck. Vet inte varför. Hur som helst tror jag helt enkelt att jag behöver hitta en kontext för att känna mig helt bekväm med att undersöka denna vilja till att göra en ko. Jag återkommer ofta till att inte ha något svar. Lite för att jag uppskattar nonchalansen i att inte behöva förklara allt. Att saker kan bara vara och inte ha någon förklaring. Sen kommer jag på att jag inte känner mig helt nöjd där heller. Inser kanske att man, för att vara så pass självsäker, behöver heta Leif GW Persson eller åtminstone ha ungefär hundra års erfarenhet på nacken. Kanske behöver, eller vill, man ha ett svar i alla fall för sig själv? Min önskan är att med detta arbete ifrågasätta normer och hierarkier. Jag vill väcka debatt och tankar hos folk. Väcka tankar kring varför vi människor är som vi är och gör som vi gör. Medan min uppsats kommer fokusera mycket på hierarkier mellan djur och människor (genom ämnen som posthumanism och karnism) kommer gestaltningen främst synliggöra mitt slarviga, barnsliga uttryck och genom det ifrågasätta hierarkin som finns mellan konst och konsthantverk (genom begrepp som sloppy craft). Gemensamt för uppsatsen och gestaltningen är alltså att jag undersöker hierarkier. Posthumanism, som jag nämnde ovan, är ett ämne som passar det jag vill undersöka och som avgränsar arbetet något. I ”Köttslöjd” (2018) skriver Michell Göransson om hur ”vi snarare än att äta ko eller gris äter högrev, plankstek och (garanterat hundfri) hotdog”. Varför gör vi så? Kanske för att vi försvarar våra egentligen oförsvarbara handlingar för att känna oss mer värdiga som människor. Under mina tre år på Konstfack har jag ibland känt en längtan efter att vara mer personlig i mitt uttryck. Ibland känns det som att jag klär mitt konstnärliga uttryck i ord som högrev och plankstek för att slippa visa mig själv. Det har känts lättare att utgå från andras (djurens) problem än mina egna. Jag skulle vilja inkludera mig själv lite mer i det här examensarbetet - vem är jag i det här? Slutligen, humor. Ett ledord för den här uppsatsen och arbetet vill jag ska vara självdistans. Därför följer här en intervju med en ko, som jag tänker kan vara någon slags utgångspunkt för arbetet.

No description available.