<p>This work attempts an answer to two questions. Firstly, is it possible to experience meaning when everything is transient? And secondly, in what way is objectivity possible when it comes to such phenomena as existential meaning? The questions originate from our insideperspective, and it is from what we have experienced ourselves that we try to make intelligible existential meaning. We are to a great extent part of the context in which we live. Our ability to contemplate our situation and our own contemplation is taking place in interplay with others. To make room for the small things meaningful in life, the expression existential meaning is used. In this expression both the meaningless and the meaningful are included, since both are needed for our understanding of meaning. Without the Other and that which is different, the individual person’s formation of existential meaning becomes just more of the same, it becomes an enclosure in the present. The encounter with the Other makes room for that which is different to break through.</p><p>Objectivity is possible when it comes to existential meaning, if one views objectivity as a process between people. It is performed in conversation. Those who converse, refer to their bodily experiences of the Time that remains and help each other, using language as the tool, to formulate their experiences. They compare each others’ manifestations of existential meaning,</p><p>and with the help of language they go further in the formation of what is meaningless and meaningful. Their conversations imply a normative presupposition that they can justify the claims that they make. Because it is actually not possible to make intelligible existential meaning in words other than by doing it as a mix of descriptions of that which is manifesting itself and linguistic rewritings in the form of stories. This expression of objectivity has a normative aspect, namely in relation to the possibility that we can be wrong. Therefore, we need each other in the act of judging, and together we are guided by the fact that it later on can emerge things that show that our judgment has not been fully correct. </p>

This dissertation uses philosophical tools to examine the child’s right to freedom of religion within the context of the United Nations Convention on the Rights of the Child (CRC) and other international human rights instruments. Article 14 of the CRC establishes the right of the child to freedom of thought, conscience and religion. It also establishes the right of the child's parents to guide and support the child in its exercise of the right to freedom of religion, while adjusting this support according to the child's evolving capacities. The emphasis of the study is on how to understand the child as, on the one hand, agent and subject in the exercise of this right and, on the other, dependent on parental support and guidance. For this purpose, the theoretical underpinnings of the child’s right to freedom of religion are examined with a particular focus on the conceptualization of this right in relation to children. With the text of the CRC as a starting point, different theories on rights, autonomy and religion are analyzed in order to find those compatible with both aspects of Article 14: the child as agent and the child as dependent. Theories that demand fully developed cognitive abilities in order to be a moral agent and a rights holder are rejected, as are theories in which the parents are the sole decision-makers on the basis of their own view of what is in the child's interests. In the same way, conceptions of religion in purely cognitive terms, or not taking into account dimensions of practice and observance accessible to children, are rejected. The conclusion drawn from the analysis is that relational conceptualizations of rights and autonomy and multi-dimensional conceptualizations of religion are best served to include both aspects of the child's right to freedom of religion. In viewing all humans, adults and children alike, as both active agents and vulnerably dependent on others, these conceptualizations challenge traditional views on rights and autonomy, and modern views of religion. In the final chapter, aspects of these relational conceptions are put together into a relational, mutuality-oriented model of the child's right to freedom of religion.

This paper examines the role played by death in the philosophy of Nishitani Keiji, through the nondual logic of contradictory identity developed by his teacher and founder of the Kyotoschool of philosophy, Nishida Kitarō. I explore Nishitani’s understanding of how Nothingness, nihility, through our awareness of death penetrates and nullifies existence itself, how the irreality of all being comes to the fore to make being itself unreal. The nullifying nothingness of nihility, however, is still nothingness represented as a something; it is a reified nothing, defined as the antithesis to being and thus still seen as a corollary of being itself. A truly absolute nothingness, what Nishitani calls Śūnyatā, emptiness, must be a nothingness so devoid of being as to not even be nothing; it must be absolutely nothing at all, and thus nothing else than being itself. The final chapter of my paper seeks to apply this nondual understanding of being and nothingness to the question of death itself; to understand the ontological meaning of death - the passage from being to non-being - when being and non-being have been one from the very beginning. The paper also seeks to blur the lines between what has traditionally been considered philosophy and religion, using the thinking of the Kyoto school to point to the deeper ties between the two in the borderland that is buddhist philosophy.

<p>Jag ämnar med den här uppsatsen att belysa det teologiska språket som den mänskliga konstruktion jag anser det vara. Mitt syfte är att fokusera på faran att ensidigt betona metaforen om Gud som en man, som personlig och opersonlig varelse, och att diskutera den metaforiska innebörden hos den bibliska Gudsbilden och att påskina den revidering jag anser vara nödvändig i det metaforiska språket av Gudsbilden, som är genomsyrat av en patriarkalisk anda. Det andra blir litteraturstudier med anknytning till ämnet och en slutlig avhandling och diskussion med hjälp av vad jag fått fram.</p>

<p>Michel Onfray är idag den mest lästa och omdebatterade franske filosofen. Boken Handbok för ateister som utkom förra året har bara i Frankrike sålt i 200 000 exemplar och har hittills utkommit i 9 länder. En av anledningarna till att han vunnit en bred publik är att författaren lyckas med att skriva klargörande och enkelt om angelägna frågor. Konflikter mellan ateister och teister uppstår ständigt och mitt syfte med den här uppsatsen är att undersöka vilken kritik som riktar sig mot ateister som Michel Onfray. Vad anser Onfray om monoteismen?</p><p>Jag har använt mig av närläsning av boken Handbok för ateister, vidare gjorde jag en mediesökning där jag letade fram olika artiklar och bloggar som riktade sin kritik mot den boken och mot Michel Onfray.</p><p>Onfray riktar en skarp kritik mot alla monoteistiska läror som kristendomen, judendomen och islam. Dessa delar en serie identiska förakt: hat mot förnuftet och intellektet; hat mot friheten; hat mot alla böcker i namn av en enda; hat mot livet; hat mot sexualiteten, kvinnorna och njutningen; hat mot det feminina; hat mot kropparna, begären och drifterna. Enligt Onfray försvarar judendomen, kristendomen och islam: tro och trosvisshet, lydnad och underkastelse, dödslängtan och passion för det hinsides, kyskheten, jungfrudomen och monogam trohet, makten och modern, själen och anden. Onfray argumenterar för ett hedonistiskt förhållningssätt och att vi skall knyta an till upplysningstidens ideal där förnuftet står i centrum. Han förespråkar en ”ateologi”.</p><p>För de som riktar sin kritik mot Onfrays sätt att tänka är det svårt att förstå religionskritiker som helt och hållet blundar för religionens positiva funktioner. De menar att överallt där religion förekommer kan man finna verktyg och metoder som bidrar till att utveckla medvetandet i riktning mot tillit, respekt och medkänsla. Överallt i världen söker sig människor i nöd till religionerna och får på olika sätt hjälp. Moder Theresas ihärdiga arbete bland fattiga, sjuka och döende i den indiska staden Calcutta är ett klart sådant praktiskt uttryck för mänsklig omsorg och kärlek. Min slutsats efter att jag har gjort den här undersökningen är att man måste acceptera att vi alla är olika, har olika värderingar och att respektera andras åsikter även om de ibland står emot våra egna. Kunskapen är något som gör att många frågor och fördomar försvinner om man bara tillåter sig själv att ha ett öppet sinne för alla människor.</p>

<p>Denna uppsats är en explorativ studie ur relationistiskt perspektiv av vad som bidrar till välbefinnande och hälsa i vårdsammanhang. För att ange och beskriva relationella förhållanden har Martin Bubers dialogfilosofi använts som teoretisk modell. Grundrelationer som uppstår mellan Jag-Du eller Jag-Det och återfinns i dimensionerna, människa-det andliga, människa-människa, människa-natur. Denna filosofi har tillsammans med Katie Erikssons vårdteori i ”Vårdandets idé” använts i en hermeneutisk analys av praktiska vårdmöten. Utifrån dessa teorier har en jämförelse och därefter syntes varit utgångspunkt i analysarbetet. Vårdmötena skildrar vård ur olika perspektiv, patient, anhörigvårdare samt vårdpersonal, inom olika vårdsammanhang. Studien är subjektiv och inte generell i sin kvalitativa ansats men resultatet visar ändå på viktiga relationella samband som bidrar till upplevelser av hälsa och helhet i läkeprocessen. Det är viktigt att dessa relationsaspekter som resurs för läkedom får plats i vårdplaneringen utifrån Hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Denna helhetssyn har dock inte funnits i tillräcklig utsträckning inom befintlig offentlig sjukvård på grund av ett endimensionellt biomedicinskt synsätt på människan som haft tolkningsföreträde inom denna under en längre period. Denna studie visar på det subjektiva värdet av den mångdimensionella synen på och bemötandet av människan, patienten inom vården. Detta medför möjlighet till upplevelse av helhet och delaktighet i läkeprocessen.</p>

<p>Mitt syfte med detta arbete är att försöka belysa den svårighet som både Jung och Buber såg för människan att finna helhet och äkthet i livet. Denna fråga är för mig högst aktuell i det samhälle jag lever i idag. Genom en uppdelning av tiden och rollerna har helheten gått förlorad vilket hotar att splittra människan. Risken är att hon alieneras till sig själv och andra människor. Denna alienering visas genom meningsförlust och en relativiserande hållning. Med Jungs respektive Bubers tankar vill jag jämföra deras slutsatser och därefter finna svar på det transcendentas (det heligas) roll för människans helhet och möjlighet att vara människa.</p><p>Frågor som jag vill försöka besvara:</p><p>- Skiljer sig Jungs Själv och Bubers eviga Du från varandra?</p><p>- Vad blir den praktiska skillnaden ifråga om individuationen?</p><p>- Hur relaterar femtiotalets konflikt dem emellan till de föregående frågorna?</p><p>- Vad kan vi idag lära oss av denna konflikt?</p>

This work attempts an answer to two questions. Firstly, is it possible to experience meaning when everything is transient? And secondly, in what way is objectivity possible when it comes to such phenomena as existential meaning? The questions originate from our insideperspective, and it is from what we have experienced ourselves that we try to make intelligible existential meaning. We are to a great extent part of the context in which we live. Our ability to contemplate our situation and our own contemplation is taking place in interplay with others. To make room for the small things meaningful in life, the expression existential meaning is used. In this expression both the meaningless and the meaningful are included, since both are needed for our understanding of meaning. Without the Other and that which is different, the individual person’s formation of existential meaning becomes just more of the same, it becomes an enclosure in the present. The encounter with the Other makes room for that which is different to break through. Objectivity is possible when it comes to existential meaning, if one views objectivity as a process between people. It is performed in conversation. Those who converse, refer to their bodily experiences of the Time that remains and help each other, using language as the tool, to formulate their experiences. They compare each others’ manifestations of existential meaning, and with the help of language they go further in the formation of what is meaningless and meaningful. Their conversations imply a normative presupposition that they can justify the claims that they make. Because it is actually not possible to make intelligible existential meaning in words other than by doing it as a mix of descriptions of that which is manifesting itself and linguistic rewritings in the form of stories. This expression of objectivity has a normative aspect, namely in relation to the possibility that we can be wrong. Therefore, we need each other in the act of judging, and together we are guided by the fact that it later on can emerge things that show that our judgment has not been fully correct.

The main purpose of this dissertation is to answer the question of how one can understand the fact that we mean very different things when we say that God exists and when we say that chairs, mountains and trees exist, and that it is still a matter of existence. On the one hand it seems that we talk about the same thing when we say that something exists, irrespective of what it is, on the other hand it seems to be a question of very different things depending on what it is we are talking about as existing. This dissertation seeks to give an understanding of the relation between the concept of truth and the concept of reality. The conclusion is not only that we presuppose these concepts in everything we do, say, believe and think, but that we presuppose a specific understanding of these concepts, namely a concept of objective truth and a concept of an external and mind independent reality. In this dissertation it is also argued that our use of these concepts and that we use them in everything we do – that they are as basic as they are – says something about how it is, about reality. The use of these concepts does not only say something of what we conceptually presuppose but it also says something about what we assume in relation to reality. The conceptual aspect, in this way, has consequences ontologi.

Mitt syfte med detta arbete är att försöka belysa den svårighet som både Jung och Buber såg för människan att finna helhet och äkthet i livet. Denna fråga är för mig högst aktuell i det samhälle jag lever i idag. Genom en uppdelning av tiden och rollerna har helheten gått förlorad vilket hotar att splittra människan. Risken är att hon alieneras till sig själv och andra människor. Denna alienering visas genom meningsförlust och en relativiserande hållning. Med Jungs respektive Bubers tankar vill jag jämföra deras slutsatser och därefter finna svar på det transcendentas (det heligas) roll för människans helhet och möjlighet att vara människa. Frågor som jag vill försöka besvara: - Skiljer sig Jungs Själv och Bubers eviga Du från varandra? - Vad blir den praktiska skillnaden ifråga om individuationen? - Hur relaterar femtiotalets konflikt dem emellan till de föregående frågorna? - Vad kan vi idag lära oss av denna konflikt?