Bakgrund: Den kliniska approachen för neurologisk rehabilitering har utvecklats i interaktion med vetenskapliga teorier för motorik. Det kliniska resonemanget sker medvetet och omedvetet när fysioterapeuten väger risker och fördelar, tar patientens preferenser i beaktande och beslutar om en arbetsdiagnos och hanteringsplan. Forskning som beskriver hur motoriken omfattas i det kliniska resonemanget har efterfrågats. Syfte: Att undersöka och beskriva fysioterapeuters uppfattningar av motorikens betydelse i det kliniska resonemanget i tidig strokerehabilitering. Metod: Induktiv kvalitativ intervjustudie med fenomenografisk ansats. Sex intervjuer genomfördes över Zoom, transkriberades och analyserades. Resultat: Ett övergripande tema för sex beskrivningskategorier visade på aspekter som påverkar hur fysioterapeuten resonerar kliniskt kring motorik. 5.1 Motorik som fysioterapeutens unika kompetens; 5.2 Anpassning till den unika patienten; 5.3 Samspelet mellan människor; 5.4 Vikten av en ständigt pågående resonemangsprocess; 5.5 Användning av teorier om motorik i praktiken; 5.6 Etiska ställningstaganden. Konklusion: Uppfattningar visar att det kliniska resonemanget gällande motorik är unikt för fysioterapeuten och ett viktigt bidrag i rehabiliteringen. Resonemanget beskrivs omsätta teorier om motorik i praktiken i en ständigt pågående process där etiska aspekter ger arbetet en tydlig tyngd. Uppfattningar skiljer sig dock åt gällande strategi för motorisk rehabilitering, då skapandet av förutsättningar för motorik förhålls mot automatisering av rörelser genom aktivitet.

Syftet med vårt examensarbete är att få en förståelse för och beskriva hur barn resonerar kring vänskap. Frågeställningarna var: Vilken förståelse har barn i åldrarna 3-5 år respektive 10-11 år för begreppet vänskap? Hur resonerar barn i åldern 3-5 år respektive 10-11 år kring vänskap? Vilka centrala begrepp används för att beskriva vänner? Vilka könsmässiga skillnader och likheter syns i förståelsen av vänskap? Vilka åldersmässiga skillnader och likheter syns i förståelsen av vänskap?Examensarbetet är baserat på kvalitativa intervjuer med barn i åldrarna 3-5 år och 10-11 år på en förskola/skola. Vi har också använt oss av relevant litteratur och doktorsavhandlingar inom forskningsområdet kopplat till vår undersökning. Främst har vi använt oss av Corsaros teori om kamratkultur.Resultatet av studien visar att barn i åldrarna 3-5 år respektive 10-11 år har en förståelse för begreppet vänskap. När undersökningsgruppen resonerar kring vänskap är det framför allt med begreppen snäll och lek. I vår undersökning fann vi att det inte var så stora skillnader, varken i resonemanget kring vänskap mellan könen eller emellan de båda åldersgrupperna. När det gäller vänskap med det motsatta könet låg den största skillnaden i leken. I förskolan lekte man mindre könssegregerat. I skolan ansåg flickorna att de lekte mer fysiska lekar med pojkarna. Pojkarna däremot uppgav tvärtom att det var lugna aktiviteter som gällde när de lekte med flickorna. Vi kom även fram till att begreppet bästis blev tydligare ju äldre barnen var.

Syftet med denna kvalitativa intervjustudie var att belysa vilka aspekter i problemlösning som lärare i årskurs 1–3 tar hänsyn till när de planerar och genomför sin matematikundervisning. Genom semistrukturerade intervjuer av fyra verksamma lärare samlades data in för att vidare analyseras genom den fenomenografiska analysmetoden. Resultatet visade att lärarna behöver ta hänsyn till elevernas förkunskaper samt hur eleverna grupperas i par eller i grupper när lärarna planerar inför en lektion i problemlösning. Vid genomförandet av en lektion i problemlösning beskrev samtliga lärare att de behöver guida eleverna hur de tar sig an en problemlösningsuppgift men samtidigt inte lotsa eleverna mot rätt svar. Därtill visade resultatet att problemlösning handlar om samarbete och kommunikation och att arbetsformen EPA möjliggör detta. Av resultatet framkom det även att lärarna främjar att eleverna i första hand löser problemet med en egen strategi för att sedan resonera för sitt strategival med sina klasskamrater i syfte att synliggöra att samma problem kan lösas med flera olika strategier. Elevers resonemang ska så långt det är möjligt utifrån eleverna kunskapsnivå vara förankrade i matematiska begrepp och egenskaper. Med stöd i teori och forskning samt lärarnas uppfattningar om fenomenet problemlösning visade studien att lärare i viss mån inför imitativt resonemang i matematikundervisningen men i högre utsträckning tillämpar lärarna kreativt resonemang. Detta för att utveckla elevers matematiska lärande i form av problemlösningsförmåga och resonemangsförmåga utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Studiens syfte var att få syn på förutsättningarna för elever i särskilda undervisningsbehov i matematik att utveckla samtliga matematiska förmågor, med huvudfokus på resonemangsförmågan. Genom intervjuer undersöktes hur mellanstadielärare arbetade med de olika förmågorna och hur de såg på inkludering i matematik samt deras önskningar om specialpedagogiskt stöd. Intervjuerna genomfördes med åtta lärare från fem olika skolor. Resultatet visade att lärarna i studien ansåg att elever i särskilda undervisningsbehov i matematik hade lika goda förutsättningar som andra elever att utveckla resonemangsförmågan. Men lärarna upplevde att de behövde prioritera arbete med procedurer och metoder för att eleverna skulle klara de nationella proven. Lärarnas uppfattningar om innebörden och betydelsen av matematiska resonemang formades av erfarenheter från genomförandet av de nationella proven. Studien visade också att lärarna strävade efter en inkluderande undervisning i matematik.

Målet med den här studien är att undersöka lärarens strategier i undervisning av problemlösning i matematik. Sex verksamma matematiklärare i årskurs 7–9 intervjuades fysisk i Mellansverige. Studien granskat tidigare forskning inom problemlösning i matematik, samt använt Lithners ramverk som utgångpunkt för att uppnå studiens mål. Resultatet visade varierande lärarens strategier och kan delas upp i tre typer: lärare som ger elever möjlighet till kreativitet i problemlösning, lärare som har som strategi att lotsa elever i olika former under problemlösning, och lärare som har som strategi att främja kreativitet hos elever men ändå lotsa dem på olika sätt.

Matematiken är av tradition ett läromedelsbundet ämne och undervisningen sker till stor del genom elevernas enskilda arbete med uppgifter. Vilka kunskaper som eleverna utvecklar kommer därför att ha direkt koppling till läromedlens innehåll och om vissa kunskapsområden får ett begränsat utrymme i dessa så uppstår en risk att relaterade matematiska förmågor inte utvecklas. Syftet med studien är att ge en överblick av i vilken omfattning uppgifter i utvalda läromedel i matematik kan stimulera årskurs 3 eleversutveckling av förmågan att föra matematiska resonemang. Metoden som använts är kvalitativ textanalys och tre läromedel har granskats utifrån hur många uppgifter som innehåller direkta uppmaningar till kreativa resonemang samt inom vilka matematiska kunskapsområden uppgifterna finns. Undersökningen visar att antalet resonerande uppgifter i de undersökta läromedlen är väldigt begränsade, mellan fyra och sju i varjeläromedel, och att de endast förekommer inom vissa matematiska områden. Detta kan innebära att elevers möjlighet att utveckla sin förmåga att resonera riskerar att bli begränsad samt bli beroende av att läraren kompenserar med didaktiska val utöver läromedlets innehåll.

Kinesiofobi är ett vanligt förekommande fenomen inom fysioterapi. Under vår utbildning har vi fått lära oss om vad kinesiofobi är i teorin men inte i praktiken. Syftet med denna studie var därför att få en djupare förståelse av kinesiofobi och sammanställa hur fysioterapeuter kliniskt utvärderar och resonerar kring kinesiofobi. Den föreskrivna metoden var semistrukturerade intervjuer med kliniskt verksamma fysioterapeuter inom primärvården som hade erfarenhet av patienter med kinesiofobi. Resultatet av intervjuerna var att det var viktigt att ställa rutinfrågor om kinesiofobi, att träningen baserades på gradvis exponering, self-efficacy, kort- och långsiktiga målformulering och att skapa en miljö som främjar trygghet och utveckling för patienten. För att sammanfatta studiens resultat var det viktigt att ha en förståelse för teorierna bakom kinesiofobi men också förstå hur man på ett adekvat sätt tillämpar progression utan att det uppstår rädsla hos patienten. Detta uppnås genom att skapa ett individualiserat rehabiliteringsprogram baserat på den tillgängliga teoretiska kunskapen samt de undersökningsfynd som patienten uppvisar.

Ett svar ska komma från en beräkning som motiveras av ett resonemang. Elever tränas främst på det första steget, att beräkningen ger svaret. Därför eftersöks oftast en algoritm eller ett räknesätt för att lösa ett problem. Dessa tillhandahålls i skolan oftast av lärare eller lärobok. I studien undersöks hur ett skriftligt exempel påverkar grupplösningar hos elever på gymnasieskolan. Vidare undersöks huruvida exemplet ger någon skillnad i lösningsfrekvens på ett liknande problem en vecka senare. I denna studie får två klasser lösa samma problem i smågrupper, men experimentklassen får även med en exempellösning för en liknande uppgift. Kontrollklassen får endast problemet utan exempellösning. I varje klass får eleverna ordna sig i grupper med uppgift att lämna in en skriftlig lösning. Elevernas lösningar ordnas i en resonemangssekvens, och utifrån dessa skapas resonemangsgrafer för elev-lösningarna. Resonemangsgraferna jämförs sedan mot varandra och om de överensstämmer sägs lösningarna vara lika. Vid en uppföljning en vecka senare fick eleverna lösa ett liknande problem enskilt Resultatet är att i gruppen med exemplet är lösningarna i hög grad lika exemplet och varandra. I kontrollgruppen är lösningarna olika exemplet och varandra. I båda klasserna löser det stora flertalet problemet i grupp. Vid uppföljningstillfället löser fler i experimentklassen problemet.

Följande studie är en läromedelsanalys som syftar till att undersöka vilka och hur många uppgifter som bidrar till att utveckla resonemangsförmågan. De läroböcker som granskades var Prima matematik 3a och 3b samt Mera favorit matematik 3a och 3b. Läroböckernas uppgifter kategoriserades i första hand som uppgifter som enbart söker ett svar och uppgifter som söker ett tillvägagångssätt. De uppgifter som sökte ett tillvägagångssätt analyserades utifrån ett teoretiskt ramverk för resonemang. Ramverket bestod av två kategorier: Imitativt resonemang och kreativt resonemang. Båda läroböckerna visade ett resultat på flest endast svar-uppgifter. Prima matematik hade ca 46% uppgifter som sökte ett tillvägagångssätt medan Mera favorit matematik endast hade ca 14%. Av dessa uppgifter var det enbart 7% av uppgifterna som krävde ett kreativt resonemang i Prima matematik och än färre i Mera favorit matematik som endast hade 2% kreativa resonemangsuppgifter. Med dessa resultat drogs slutsatserna att Prima matematik bestod av fler uppgifter som bidrar till att utveckla resonemangsförmågan jämfört med Mera favorit matematik. Även de uppgifter som sökte tillvägagångssätt bestod av flest uppgifter med imitativa resonemang. Orsakerna till att de flesta uppgifter kategoriserades som imitativt resonemang diskuterades. Exempelvis om det beror på att läroboksförfattarna lägger mycket vikt på att elever ska repetera sina kunskaper. Det diskuterades även om orsaken kan bero på okunskap eller en tro att elever bör ha utvecklat sin resonemangsförmåga mer för att kunna lösa dessa typer av uppgifter.

För att kunna applicera matematisk kunskap krävs förmåga att hantera måttenheter inom det relevanta matematiska området. Detta arbete syftar till att undersöka hur elever resonerar kring måttenheter av derivata och integralberäkningar samt jämföra huruvida olika typer av resonemang lyckas. Undersökningen bestod av att låta elever svara på en enkät där de uppmanades skriva ner sina resonemang. Dessa resonemang analyserades sedan med tematisk analys. Resultatet visade att övervägande elever inte resonerar konceptuellt vid bestämmandet av måttenhet på integral och derivata i en specifik kontext. För derivator var konceptuella resonemang betydligt effektivare än imitativa, men för integraler var denna skillnad mycket mindre. Resonemang kring derivator som grundade sig i konceptet ändringskvot var särskilt lyckade för att korrekt bestämma måttenheter.