Uppsatsen syfte har varit att undersöka omhändertagande av barn enligt Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Utifrån en rättsdogmatisk metod har uppsatsen redogjort för de rättsliga förutsättningarna för att bereda den unge vård samt konsekvenserna av när beslut om vård har upphört. Barnets bästa ska ligga till grund för beslut i miljöfallen såväl som beteendefallen. Rättspraxis tydliggör när vård enligt 2 § LVU, miljöfallen varit aktuellt. I uppsatsen analyseras det nya lagförslaget Lex lilla hjärtat och det tydliggörs hur barnets bästa ska beaktas när vård upphör. Utredningen visar att det finns brister rörande socialtjänstens befogenheter vid beslut om upphörande av LVU-vård samt vid utformningen av tvångsvårdens avslutande.

Hedersrelaterat våld och förtryck är idag ett allvarligt problem i det svenska samhället. Detdrabbar både flickor och pojkar och påverkar deras frihet och levnadsförhållanden på ett destruktivt sätt. Våldet och förtrycket kan ta sig uttryck genom t.ex. fysisk och psykisk misshandel, omfattande kontroll, hot, könsstympning och tvångsäktenskap. Barn som lever underdessa förhållanden är i behov av stöd och hjälp och det är socialtjänstens uppgift att bistå meddet. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om möjligheten finns att tvångsomhändertabarn enligt 2 § LVU när de växer upp med hedersrelaterat våld och förtryck. Lagstiftning,förarbeten, domstolsbeslut och doktrin, samt myndigheters handböcker och rapporter har studerats. Studien har visat att hedersrelaterat våld och förtryck kan ta sig uttryck på sådant sättsom kan likställas med flera av rekvisiten i 2 § LVU och lagen är således tillämplig när dethedersrelaterade våldet och förtrycket utgör en påtaglig risk att skada barnets hälsa eller utveckling.

Renskötselrätten är en rättighet av en civilrättslig karaktär som är förbehållen samerna. Rättigheten kan därmed inte tas i anspråk av vare sig staten eller någon annan. I dagsläget finns det ett starkt rättsligt underlag för byggande av såväl vägar som järnvägar. Det finns även utarbetade ersättningsnormer för jord- och skogsbruksmark som har tagits i anspråk. I de fall mark med renskötselrätt tas i anspråk är dock det rättsliga underlaget för ersättning vagt. I studien har både den rättsdogmatiska och den rättssociologiska metoden använts för att reda ut rättsläget kring mark med renskötselrätt som tas i anspråk. Utgångspunkten för studien har varit att tvister ska lösas genom samråd eller konsultation.

Utifrån en rättsdogmatisk metod redogör uppsatsen de rättsliga förutsättningarna för att bereda en ung person vård enligt 3 § Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), när det handlar om att den unge riskerar att utsätta sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel eller socialt nedbrytande beteende. Rättspraxis och förarbeten tydliggör hur socialt nedbrytande beteende ska tolkas. Utredningen visar att det kan uppstå osäkerhet när det kommer till tolkning av begreppet socialt nedbrytande beteende och att det, oavsett om det handlar om ett omhändertagande på grund av missbruk eller annat nedbrytande beteende, ska göras en bedömning utifrån varje enskilt fall.

Syftet med uppsatsen har varit att utreda sekretessreglernas bakgrund och uppbyggnad för att vidare förklara om det påverkar myndigheters möjlighet att byta information i brottsförebyggande syfte, med utgångspunkt gällande unga upp till 21 år. För att besvara syftet har den rättsdogmatiskmetoden använts där lagar, förarbeten, doktrin, domstolspraxis och JO-beslut kommer analyseras. Myndigheter behöver ofta dela information i brottsförebyggande syfte, idag finns bland annat den sekretessbrytande bestämmelsen i offentlighet- och sekretesslagstiftningen (2009:400, OSL) som gäller unga upp till 21 år. I uppsatsen förklaras varför den nuvarande lagstiftningen upplevs som snårig och komplex, vilket i kombination med avsaknaden av praxis och konkret vägledning för tjänstemän leder till en osäker och restriktiv handläggning. Därtill uppmärksammas hur andra faktorer, såsom arbetsplatskultur, påverkar informationsutbyte mellan myndigheter.

Uppsatsens huvudsakliga syfte har varit att undersöka barns rätt till sin egendom när dess förälder är under utmätning. När en utmätning sker av egendom som ägs av en person som ingår i ett familjeförhållande kan sakrättsliga problem uppstå gällande övriga familjemedlemmars möjligheter att uppnå ett sakrättsligt skydd. Huvudprincipen är att den skuldsattes egendom ska utmätas men presumtionen ger även att allt som finns i dennes besittning också tillhör denne. Presumtionsregeln i 4 kap 19 § UB gäller för makar och sambor som lever under äktenskapsliknande förhållanden. Denna presumtionsregel ger ett skydd för maka/make eller sambos egendom om de kan visa att de har samäganderätt eller är ensam ägare. Problemet är att det inte inkluderar övriga familjemedlemmar såsom barn. För att besvara uppsatsens syfte har en rättsdogmatisk metod använts för att utreda gällande rätt. Resultatet av rättsutredningen visar att barnets tillgångar blir föremål för förälders utmätning.

No description available.

Fungerande infrastruktur är viktigt för att samhället ska fungera. Det är därför också viktigt att Trafikverket och kommuner får tillgång till mark för utbyggnad av bland annat vägar och järnvägar. Samtidigt görs ett intrångi någons enskilda äganderätt. Markåtkomst för dessa ändamål kan ske med en frivillig överenskommelse mellan parterna men i vissa fall tvingas Trafikverket och kommuner att tvångsvis förvärva marken. Syftet med arbetet är att ta reda på om Trafikverket och kommuner har några särskilda principer för markåtkomst gällande utbyggnad av vägar och järnvägar, samt försöka ta reda på hur fastighetsägare behandlas i en sådan process. Målet är att kunna bidra med ett bättre underlag för både Trafikverket och kommuner vad gäller deras riktlinjer för markåtkomst. För att besvara frågeställningarna i studien har intervjuer med ett antal kommuner samt sakkunniga inom Trafikverket genomförts. Resultatet visade att det finns riktlinjer för hur själva markåtkomsten ska hanteras men ingen respondent ansåg att de hade några riktlinjer för hur en fastighetsägare ska behandlas i processen. Den största skillnaden mellan Trafikverket och kommunerna var att kommunerna nästan aldrig använder tillfälliga nyttjanderätter i detaljplanplanen utan förlitar sig på frivilliga överenskommelser ifall de behöver tillgång till mark, medan Trafikverket använder sig utav tillfälliga nyttjanderätter i väg- och järnvägsplan i större utsträckning. I slutsatsen framgår det att den främsta faktorn för att nå en överenskommelse är tidig kontakt med fastighetsägare där det är viktigt att visa förståelse för dennes situation. Många respondenter var också enade om att det är viktigt att hela tiden hålla fastighetsägare informerade om vad som ska ske och hur deras fastighet kommer att påverkas. Trots att det inte finns fastställda riktlinjer för hur en fastighetsägare ska behandlas verkar de flesta ändå utgå från liknande ”principer”.

The usage of pre-border control in order to prevent migration flows outside a state’s territory is a common phenomenon. Extraterritorial migration regulation and management is a top priority within the EU today and often settled through different kinds of bilateral agreements between receiving states and third countries. The results of these agreements, that allow interception of migrant boats in the Mediterranean Sea and different kinds of push-back measures, are however deeply concerning. Due to the violations of human rights and abuses of migrants in Libya the UNHCR has underlined that the country cannot be considered a safe place for the disembarkation of these people. In light of the state responsibility to protect human life at sea and respect the prohibition of refoulement, these extraterritorial measures may constitute violations of international refugee law and human rights law. The aim of this essay is to explore the extent of the principle of non-refoulement with regard to the obligation of states to rescue people in distress at sea and deliver them to a place of safety. In particular I examine the possible ways of extra-territorial jurisdiction in the high seas to determine whether states can be held responsible for returning – or more commonly in recent years for providing financial, technical and operative support in order to return – migrants to Libya. The study shows that Italy, through its cooperation with the Libyan coastguard, may be in breach of the principle of non-refoulement despite the lack of direct and physical control over the people concerned. Further it affirms that the prohibition on refoulement may have substantial significance in the assessment of the concept “place of safety”.

This doctrinal thesis centers around the topic of voluntary human shields as a complex phenomenon requiring further scholarly attention. Specifically, this paper acknowledges that the actions of certain voluntary shields renders their classification as civilians strenuous, in which it is explored if the notion of Direct Participation in Hostilities might apply. As such, the research question contemplates: To what extent, if at all, can voluntary human shields be considered as taking a direct part in hostilities when shielding lawful targets?  The analyses have concentrated on both a theoretical examination of the ICRC’s Interpretive Guidance, and on an empirical investigation into two cases of voluntary human shields: the Serbian citizens in 1999 and the Palestinian women in 2006. Evidently, the findings indicate that voluntary human shields can to some extent take a direct part in hostilities, while the generalizability of our results are appreciated. Ultimately, this thesis provides additional insights into the topic, as increasingly relevant and required within the contradictory and existing research field, while also anticipating avenues for future research.