Background: Since the end of the 1990`s the self-harm among adolescents have increased. Research is needed on how to improve the ability to care for these patients. That is why it is important to investigate how patients who self-harm and the next of kin are encountered by the caregivers. Aim: The aim of this study was to illuminate the experiences of encounters with caregivers at self-harm. Method: The study was based on narratives, which in this case means analysis of autobiographies. Five autobiographies were analyzed in accordance with a description by Dahlborg-Lyckhage. Four of these were written by self-harmers and one by a next of kin. Results: Three themes and twelve subthemes emerged which describe both negative and positive experiences of encounters with caregivers. The themes were resignation, impotence and consideration. Negative attitudes and unprofessional manners were often experienced by both the self-harmers and the next of kin. This led to experiences of disappointment, disrespect and powerlessness. When the caregivers confirmed and displayed understanding, the self-harmers and next of kin experienced consideration in the encounter. Conclusion: As a caregiver it is very important to keep in mind that all patients and their next of kin are individuals. The caregivers need to be professional, display understanding and support. More research increase knowledge and understanding and results hopefully in caring encounters. Keywords: adolescents, autobiography, next of kin, nursing staff, self-injury.

The aim of this study was to examine self-harming women’s own experiences. To try and raise understanding and awareness about how they themselves create their identity and meaning round the self-harming behaviour. Our three questions were; how do the young women conceive society’s reactions on their self-harming behaviour? Do the young women express an imposed or self-elected alienation? If so, in what way? In what way do the young self-harming women construe their own identity in relation to the self-harming behaviour? We have used a narrative approach when we have examined the blogs as life stories in the sense that all our lives and everything in them is a story by definition. We have examined the parts of the blogs we selected as whole units to begin with, we separated the different parts from each other first when we were familiar with the material. The analysis then had an interpersonal aim to find out the function and relation in what was written. That does not exclude the use of both form analysis or the analysis of content with we also have used side by side throughout our analysis.    Our results show that this subject matter has several layers and so is a complex area that would benefit from more research with the young women´s perspective at hand. The young women describe several interesting interpretations on how their society comprehends them. They often feel judged and have to struggle with deciding if and when to show who they really are, both in regards to their bodies and inner self’s. This stigmatisation is apparent throughout all of our material. The young women also express that they feel forced into roles that they on the one hand have chosen but on the other hand don’t want to stay in. The women also express a desire to belong in the normal society like an equal. In addition the women express that they construct their identity both within themselves to make sense of their chaotic emotions, but they also experience that their society is a big part in their identity making process. Society’s expectations on them force them to take one of a few available routes in their identity making. In our results a few of these are visible the two most apparent is a dichotomy between victim and antagonist, these two positions don’t appear separately but is often visible in the same segments of the texts.

This paper aims to form a clear understanding of the counsellors work with self-harming at youth clinics. And to explore the counsellors approach to help the youth to change their behavior. And whether the counsellors follow a preventive and supportive way for mental health in relation to adolescent self-injurious behavior. The data collected for this study utilises a primary source of data. Counsellors working at different youth clinics around Sweden were interviewed using  semi-structured interviews. The gathered material was then analyzed using a thematic analysis method.  All the interviewed counsellors asserted on the importance of establishing a good relationship with patients, although each counsellor had their own methods and approaches.  The counsellors reported that young people engage in self-injurious behavior as a means to deal with stress. And that this behaviour seems to be increasing among adolescents due to a number of factors including lack of parental care, bullying at school, addiction issues at home, and many other factors. Upon asking youth caunsellors about their approach, they note that normalizing self-harming behavior during sessions is an essential key to allow patients to open up about their life. Counsellors are actively seeking to uplift the youth by empowerment. Which seems to be a means that helps the counsellors to change the youths coping mechanism. Through getting them to get in touch with their own emotions, change the way they think and deal with problems, as well as help them by motivating them to find social support from the people around them. However, it was also found that some counsellors did not use a preventive method in dealing with the self-harming youth. There is a number of reasons for not using a preventive method by the counsellors, some of which were lack of resources, time limits, and other reasons illustrated in the paper.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett vanligt tillstånd som förekommer på grund av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan av vården och samhället upplevas svårt att hantera vilket medför ett sämre bemötande gentemot patienten. Därför är det viktigt att sjuksköterskor har kunskap och förståelse om psykisk ohälsa för att kunna förbättra patientens mående och minimera risken för försämring. Syfte: Sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende. Metod: Allmän litteraturöversikt baserad på sex kvalitativa artiklar samt fyra kvantitativa artiklar. Resultat: Resultatet består av åtta teman: sjuksköterskors attityder, en stigmatiserad kultur, utmaningar i vården, personalbrist och hög arbetsbelastning, prevention av självskada, överväldigande känslor, personcentrerad omvårdnad och sjuksköterskans förhållningssätt. Resultatet visar att negativa attityder hos sjuksköterskor ger en försämrad påverkan på patientens vård. Konklusion: Vikten av att implementera kunskap om självskadebeteende och psykisk ohälsa kan förändra attityderna hos sjuksköterskorna. Med ökad kunskap om självskadebeteende och psykisk ohälsa ökar förståelsen för patienten. Detta i sin tur leder till bättre vård för patienten och till en bättre arbetsrelaterad hälsa för sjuksköterska / Background: Self-destructive behavior is a common condition which occurs due to mental illness. Mental illness can be perceived as difficult by society and in care to manage which leads to poorer treatment towards the patient. It is therefore important that nurses have knowledge and understanding about mental illness to be able to improve the patient’s well-being and minimize the risk of deterioration. Aim: Nurses’ experiences of caring for patients with self-injurious behavior. Method: General literature review based on six qualitative articles and four quantitative articles. Findings: The result consists of eight themes; nurses’ attitudes, a stigmatized culture, challenges in healthcare, staff shortage and high workload, prevention of self-harm, overwhelming emotions, good care, and seeing the patient as a whole person. The result shows that negative attitudes among nurses have a worsening effect on the patient’s care. Conclusion: The importance of implementing knowledge about self-destructive behavior and mental illness can change the attitudes among the nurses. With increased knowledge about self-destructive behavior and mental illness increases understanding of the patient. This in turn leads to better care for the patient and to a better work-related health for the nurse.

The aim of this study was to examine how professionals, in the field of social work, perceive and describes the phenomenon sex as a way to self-harm. By taking note of how professionals describes the meaning of the phenomenon and its function and examine their beliefs about gender differences, we wish to, with the help of selected theories, seek understanding of the phenomenon.   In our research for previous studies, we noticed the lack of scientific research, which made us curious about the phenomenon and wanted to seek for a better understanding. The study was conducted through a qualitative method based on a survey constituted by open questions. The survey was filled by different professionals that are working in the field of social work.   The conclusion of our study shows that the phenomenon is very complex and there are many different causes and aims to self-harm by using sex. The study also showed that the professionals that participated in this study had some beliefs about gender differences linked to the phenomenon.

Syftet med denna studie var att öka kunskapen om hur professionella inom socialtjänsten bemöter och arbetar med unga vilka har sex som självskadebeteende. Behovet av studien baserades på att unga med sex som självskada har ökat och att socialtjänsten är en central aktör för att uppmärksamma denna målgrupp. Socialtjänsten ska verka för att unga växer upp under trygga förhållanden och särskilt uppmärksamma utvecklingen hos unga som visar tecken på ogynnsam utveckling. Uppsatsens ansats var kvalitativ där semistrukturerad intervjumetod tillämpats, vilket innebar möjligheten för intervjupersonerna att bidra till en nyanserad bild av studiens syfte. Resultatet tolkades tematiskt och analyserades sedan med hjälp av en teoretisk referensram för att bättre kunna förstå hur professionella inom socialtjänsten bemöter och arbetar med unga vilka har sex som självskadebeteende. Den teoretiska referensramen bestod av två teoretiska begrepp och ramverk: sex som social konstruktionoch relationens betydelse i professionellt arbete med människor. Uppsatsens resultat visar att de professionella inom socialtjänsten inte aktivt arbetar med unga som har sex som självskada, enbart vid fåtal tillfällen när problematiken är uttalat i ett ärende. Resultatet visar även att problematiken ännu inte har uppmärksammats inom socialtjänsten och att de professionella sällan eller aldrig för samtal kring det, varken inom verksamheten eller med de unga. Resultatet visar vidare att relationen är en förutsättning för att de unga ska berätta om denna typ av problematik och att de professionella behöver mer kunskap. / The aim of this study was to raise awareness of how professionals in social services treat and work with adolescents who have sex as self-injury behavior. The need for this study was based on the increased numbers of the adolescents who have sex as self-injury and also that social service is a key actor to notice these adolescents. Swedish social service should work for adolescents to grow up under safe conditions and pay special attention to adolescents who show signs of contrary development. In order to answer to the aim of this study the approach was qualitative in which semi structured interviewing was used. By using semi structured interviewing, the interviewees were given the opportunity to contribute to a nuanced aspect of the problem. The result was interpreted thematically and then analysed using a theoretical framework in order to better understand how professionals in social services treat and work with adolescents who have sex as self-injury behavior. The theoretical framework consisted of two theoretical concepts and frameworks: sex as a social construction and the significance of the relationship in professional work with people. The result of this essay show that professionals within social service do not actively work with adolescents with sex as self-injury, only when the problem is explicit in a specific case. The result also shows that the problem has not been addressed in social services and that the professionals rarely or never talk about it, either within the organization or with the adolescents. Besides that, the result also shows that the professionals need more knowledge about the problem and that the relationship is a prerequisite for the adolescents to tell professionals about this type of problems.

Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka hur olika professionella med kunskap om sexuella problematiker, tänker kring och uppfattar sex som självskada. Sex som självskada är ett relativt nytt ämne inom forskningssammanhang och forskningen är därmed begränsad. För studien genomfördes tio kvalitativa intervjuer med professionella som arbetar med klienter/patienter med olika typer av sexuella problematiker i storstadsområden, samt en mellanstor stad i Sverige. Det insamlade materialet bearbetades genom en tematisk analys och analyserades utifrån teorin det sexuella scriptet. Studien visar att de professionella menar att sex som självskada inte har något med vilken typ av sexuell aktivitet en person ägnar sig åt, utan av vilken anledning en person har sex samt hur personen mår under eller efter sex/övergrepp. De menar att det är upp till en person själv att definiera huruvida hen ägnar sig åt ett sexuellt självskadebeteende eller ej. Studien pekar även på att det finns osäkerheter hos det professionella kring vad begreppet innebär. / The aim of this qualitative study was to examine how different professionals with knowledge of sexual problems, perceive and think about sex as self-injury. Sex as self-injury is a relatively new subject in research contexts and hence the reaserch is limited. For this study ten qualitative interviews were conducted with professionals who work with clients/patients with different kinds of sexual problems in metropolitan areas and one medium-sized city in Sweden. The material collected was processed by thematic analysis and analyzed based on the sexual script theory. The study indicates that the professionals believe that sex as self-injury has nothing to do with the type of sexual activity a person engages in, but rather for what reason, and how the person feels during or after sex/abuse. Whether or not a person is engaging in sex as self-injury is something that has to be defined by a the persons themselves, according to the professionals. The study also indicates that the professionals feel uncertain about what the term actually entails.

Självskadebeteende är relativt vanligt förekommande bland personer med psykisk ohälsa. Återhämtning är ett begrepp som beskriver hur en person kan återerövra och finna kvalitet i sitt liv trots svår sjukdom. Självskadebeteende innebär ett stort lidande för individen och påverkar närstående i personens omgivning negativt. Syftet med denna litteraturstudie var att utifrån egenerfarnas perspektiv sammanställa kunskap om vad som främjar återhämtning vid självskadebeteende. Metoden för studien var en integrerad litteraturöversikt, vilken utgick från 15 vetenskapliga artiklar och resulterade i 6 kategorier. I resultatet framkom att återhämtning hos personer med självskadebeteende kunde främjas av att komma till en vändpunkt, att vara i gemenskap med andra med liknande erfarenheter, att få stöd av närstående, att få professionellt stöd, att förstå och kunna hantera svåra känslor och handlingar, och av att finna inre styrka. Forskning visade även att det bland vårdpersonal florerade negativa attityder och brister i förhållningssättet mot personer med självskadebeteende, vilket motverkade deras återhämtning. Vår slutsats är att etiska reflektioner i arbetsgruppen, handledning, stöd, samt utbildningsinsatser till vårdpersonal är angeläget för att öka förståelsen och höja kompetensen angående självskadebeteende; samt för att minska negativa attityder och förbättra omvårdnaden av personer med självskadebeteende på ett sätt som främjar deras återhämtning.

Background The definition of self-harm used in this project is repeated, impulsive behaviour causing tissue damage, yet not intended as a suicide attempt. Instead of wishing to die, the person who self-harms wishes to be relieved from anxiety. The thesis comprises four studies and the overall aim was to describe experiences of care among people who self-harm, professional caregivers, and close relatives (parents), and to explore interpretative repertoires that jointly construct the interaction between people who self-harm and their professional caregivers. Methods The participants were nine women who self-harmed (I), six nurses, three of each sex (II), five mothers and one stepfather (III), and six women who self-harmed in two psychiatric inpatient wards and their caregivers (IV). Data were collected through narrative interviews (I, II, III), participant observations (IV), and informal interviews (IV). The interviews lasted between 40 and 50 minutes (I), between 40 and 65 minutes (II), and between 30 and 85 minutes (III). The observations including informal interviews in study IV comprised 150 hours of descriptive observations and 40 hours of focused observations. The data were analysed using qualitative content analysis (I, II), phenomenological hermeneutics (III), and discursive psychology (IV). Results People who self-harmed experienced care as inferior, not satisfying their needs. The findings presented a paradox; on the one hand, the women realised that society considered self-harm an inappropriate way to alleviate mental suffering, and on the other hand, they experienced self-harm as the only way to survive and to foster hope in themselves (I). Caregivers felt powerless and burdened when unable to identify and satisfy the women’s needs. Feelings of fear, frustration, and abandonment created a significant burden for caregivers (II). Parents’ lived experience of the professional care and caregivers of their self-harming adult children could be described as a hostage drama. As in a hostage situation, parents felt held to emotional ransom by deficient care and sometimes hostile caregivers (III). The interpretative repertoires that jointly constructed the interaction between those who self-harmed and their professional caregivers, were for the caregivers a fostering and a supportive repertoire, and for the women who self-harmed a victim and an expert repertoire. The interactions between a fostering caregiver and a woman as expert or as victim, and between a supportive caregiver and a woman as victim, were complicated and promoted feelings of hopelessness among the participants. Interactions between a supportive caregiver and a woman as expert were more satisfying and raised hope among the participants (IV). Synthesis of findings Hope and hopelessness ran together as a thread of meaning throughout the studies. All participants experienced and expressed hope and hopelessness in various ways. The self-harming women hovered between hope and hopelessness, hoping for help and support, but led back to hopelessness by their experiences in care. The women used self-harm as a way to cope and to maintain hope in themselves. The parents initially had confidence in healthcare and hoped for help. However, their experiences of meeting deficient care often made them feel hopeless. Parents paid an emotional ransom when they accepted deficient care for their daughters. The caregivers felt frustrated, angry, and powerless, and their view of self-harm as an endless behaviour led to hopelessness. However, they struggled to see the women’s abilities, not only their difficulties, and described how they had to try to see self-harm in another way. Caregivers who were convinced that it was possible to stop self-harming and leave it behind were able to bring hope to themselves, to parents, and to the women who self-harmed. The present studies suggest that there is a difference between self-harm and suicide attempts or suicide. Other researchers echo these findings. Conclusions Paradoxically, self-harm usually seems to be a life sustaining act, a way of raising hope in oneself. The importance of caregivers who listen and try to understand people who self-harm, as well as their close family members, is evident. By asking open-ended questions and being non-judgemental, listening, and showing a genuine interest in the person’s lived experience; caregivers can inspire hope in people who self-harm. / Bakgrund Självskadebeteende definieras i denna avhandling som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Avsikten med handlingen är inte att begå självmord, stället har personen en önskan att lindra ångest. Avhandlingen består av fyra delstudier och det övergripande syftet var att beskriva erfarenheter av vård bland personer med självskadebeteende, professionella vårdare och närstående (föräldrar), samt att belysa tolkningsrepertoarer som konstruerar interaktionen mellan personer med självskadebeteende och deras professionella vårdare. Metod Deltagarna var nio kvinnor med självskadebeteende (I), sex sjuksköterskor, tre av vardera kön (II), fem mammor och en styvpappa (III) samt sex kvinnor med självskadebeteende som vårdades vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar och deras professionella vårdare (IV). Datainsamlingsmetoder var narrativa intervjuer (I, II, III), deltagande observationer samt informella intervjuer (IV). De narrativa intervjuerna varade mellan 40 och 50 minuter (I), mellan 40 och 65 minuter (II) samt mellan 30 och 85 minuter (III). Beskrivande deltagande observationer genomfördes, totalt 150 timmar, varav ca 40 timmar var fokuserade deltagande observationer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (I, II), fenomenologisk hermeneutik (III) samt diskurspsykologi (IV). Resultat Personerna med självskadebeteende upplevde att vården var undermålig och att den inte tillfredställde deras behov. Resultaten visar en paradox, å ena sidan insåg kvinnorna att samhället i stort anser att självskadebeteende är ett oacceptabelt sätt att hantera psykiskt lidande, å andra sidan, upplevde kvinnorna att självskadandet var det som gjorde det möjligt att överleva och att inge sig själv hopp (I). Professionella vårdare kände sig maktlösa och tyngda när de inte kunde identifiera och tillfredsställa kvinnornas behov av vård. Vårdarnas rädsla, frustration och känsla av övergivenhet, vilka medförde en känsla av att vara belastad, framkom (II). Den levda erfarenheten av professionell vård och vårdare bland föräldrar till vuxna barn med självskadebeteende beskrevs som ett gisslandrama. Föräldrar till en dotter i en gisslansituation betalade en känslomässig lösensumma när de mötte en undermålig och ibland fientlig vård (III). De dominerande tolkningsrepertoarerna som tillsammans konstruerade interaktionen för vårdarna var en fostrande och en stödjande repertoar. För kvinnorna med självskadebeteende dominerade en offer och en expertrepertoar. Interaktionen mellan en fostrande vårdare och kvinna som expert eller offer, samt en stödjande vårdare och en kvinna som offer, var mer komplicerad och ingav hopplöshet bland deltagarna. Interaktionen mellan en stödjande vårdare och en kvinna som expert var mer tillfredsställande och främjade hopp bland deltagarna. Syntes av resultat Hopp och hopplöshet visade sig vara ”en röd tråd” genom delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte hopp och hopplöshet på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd men deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskada som en hanteringsstrategi och som ett sätt att inge sig själv hopp. Föräldrarna hade initialt ett förtroende för vården och hade förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta en undermålig vård ingav istället en känsla av hopplöshet. Föräldrarna betalade en känslomässig lösensumma när de accepterade en dålig vård för sin dotter. Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa och deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Vårdarna kämpade för att se kvinnornas förmågor, inte bara deras svårigheter och försökte förstå självskadebeteende. Vårdare som var övertygade om att det var möjligt att sluta skada sig och lämna det bakom sig lyckades inge sig själv, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende hopp. Resultaten från föreliggande studier tyder på en skillnad mellan självskadebeteende och självmordsförsök eller självmord, vilket även stöds av andra forskare. Slutsatser Paradoxalt nog verkar självskadebeteende vara ett livsuppehållande beteende, ett sätt att inge sig själv hopp. Betydelsen av vårdare som lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor och tala på ett icke dömande sätt, samt genom att lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

I denna studie har cismäns och hbtqi-personers, särskilt transpersoners, perspektiv varit huvudfokus i undersökandet av teman i mediala skildringar av deras erfarenheter kring att ha sex mot ersättning. Anledningen till detta specifika fokus grundas i en brist på forskning kring dessa personers erfarenheter samt att det i undersökningar framkommit att dessa personer är vanligt förekommande bland folk som har sex mot ersättning. Målet med studien är att försöka fylla kunskapsluckan och belysa ämnet. Berättelserna är inhämtade från olika medier samt från organisationer för hbtqi-personer som har erfarenhet av sex mot ersättning och är därmed i form av sekundärdata. En tematisk analys har genomförts där temana Unga säljer våldsamt sex till äldre män, Startskottet är ett övergrepp eller längtan efter kärlek och närhet, Sex mot ersättning som självskada, “Man får ju en väldigt skruvad syn på sex” och Det finns inget rum att prata om det alls har identifierats, vilka diskuteras utifrån socialkonstruktionism, intersektionalitet samt den sparsamma tidigare forskningen kring ämnet. Sammanfattningsvis visar resultatet att maktstrukturer och tolkningsföreträde är viktigt för förståelsen av dessa specifika erfarenheter samt att det nuvarande myndighetsstödet är bristfälligt. / The perspective of cismen and lgbtiq-people, in particular trans people, has been the main focus in this study when investigating the themes in media depictions of their experiences of having sex for compensation. The reason for this particular focus is the lack of research regarding these people’s experiences and that surveys show that they are common within the population of people who have had sex for compensation. The aim is to fill in the existing gaps of knowledge as well as to shine a light on this topic. The stories have been collected from different media outlets as well as organizations for lgbtiq-people who have had sex for compensation and is therefore in the form of secondary data. A thematic analysis has been conducted, where the themes Young people sell violent sex to older men, Abuse or longing for love and closeness are the starting points, Sex for compensation as self-harm, “You get a very twisted view on sex” and There’s no room to talk about it at all have been identified, which are discussed in relation to social constructionism, intersectionality and the sparse previous research regarding this topic. In conclusion, the results show that power structures and interpretative prerogative are important in understanding these particular experiences and that the current support from authorities is deficient.