Bakgrund & frågeställning Sverigedemokraterna bildades1988 av tidigare aktiva inom nazistiska och fascistiska rörelser. Idag är partiet Sveriges tredje största. Partiets bakgrund, växande stöd och senaste framgångar i valet 2014 parallellt med uppmärksammande skandaler väckte nyfikenhet: Hur kommunicerar ett parti med så tydlig historia och en del ofördelaktiga avslöjanden för att bli accepterat? Avgränsning av kommunikationen gjordes till de tre valfilmerna som gjorts inför riksdagsvalen 2010 och 2014. Analysen redogör för hur olika element, retoriska och semiotiska, samverkar för att konstruera ett budskap, både implicit och explicit, för att övertyga. Vidare diskuteras likheter och skillnader i materialet från 2010 och 2014 och vem målgruppen kan tänkas vara, för att se åt vilket håll utvecklingen gått. Teori & metod Teori inom semiotik och retorik används tillsammans med teorier om politisk kommunikation för att besvara frågeställningarna. Filmerna anlayseras med verktyg som logos, ethos, pathos, genus deliberativum, konnotaion, kommutationstest och intertextualitet från fälten. Analys & slutsats Analysen redogör för en mycket pathos-betonad första valfilm 2010, de andra ses som mer ethos- och logos-betonade. I slutsatsen diskuteras att det skett en utveckling av vilka som är "vi" och "dom". Kommunikation har även gått från väldigt explicit till mer implicit. Detta säger dels något om hur bilden av mottagaren förändrats men kan även vara en strategi för att få en mjukare framtoning. Förändringarna visar på en professionalisering av Sverigedemokraternas kommunikation där filmerna från 2014 har två målgrupper: "Jimmie – på riktigt": stärka etablerade relationer och "Låt er inte tystas": vinna över skeptikerna. Nyckelord: Sverigedemokraterna, valfilm, retorik, semiotik, ethos, pathos, logos, Jimmie Åkesson, strategi, argumentation, implicit, explicit.

Syftet med denna studie är att undersöka och jämföra hur Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson bygger sitt ethos under sina respektive tal i Almedalen år 2016. För att undersöka hur Sjöstedt och Åkesson bygger sitt ethos har vi gjort en hermeneutisk närläsning av materialet, för att sedan kunna göra en komparativ analys av de likheter och skillnader i hur de bygger sitt ethos. Materialet som uppsatsen grundar sig i är talmanus av de båda talen som publicerats av respektive parti. Resultatet av studien visar att de båda talarna bygger sitt ethos med hjälp av pathos och logos. Vidare skapar de båda talarna en “vi mot dem” -känsla för att bygga sitt ethos, och slutligen ser vi att de båda talarna tenderar att normalisera sin politik, men detta i olika hög grad.

Studiens syfte är att genomföra en närläsning av Sonja Åkessons dikter Bedrägeri, Jag stirrar, Omöjligt och Öron med målet att påvisa hur dessa dikter kan användas för att öka förståelsen för upplevelser av ångest. I ett bredare sammanhang är studiens syfte att kunna påvisa lyrikens användbarhet i klassrummet. I bakgrundskapitlet redogörs vad som åsyftas med didaktisk potential, vad biblioterapi är och slutligen studiens koppling till skolans styrdokument. I kapitlet tidigare forskning framkommer det att mycket lite forskning finns om lyrik i klassrummet, och ännu mindre om hur biblioterapi kan användas i svensk skola. Det framkommer även att lärare ofta känner sig osäkra på hur de ska undervisa lyrik. Vidare utgår studien ifrån Thorssons didaktisk läsart (2005), vars delmoment didaktisk läsart utgör grunden för analyskapitlet. Slutligen beaktar studien även hur receptionsteorier och estetisk och efferent läsning påverkar läsandet. Material utgörs av fyra dikter av Sonja Åkesson där den didaktiska läsarten formas utefter lyrikanalytisk begreppsapparat. Av analysen framkommer det att samtliga analyserade dikter har ett ångesttema. I diskussionen bekräftas det att Sonja Åkessons dikter har en didaktisk potential att utgöra material för ett ångesttematiskt arbete.

Denna uppsats syftar till att undersöka Sverigedemokraternas kriskommunikativa försvar efter kritiken som uppkom mot partiet i samband med högerextremisten Anders Behring Breiviks massmord på Utöya 2011. I detta har jag ur ett narrativt perspektiv undersökt partiledaren Jimmie Åkessons förklaring till krisen och hur denna samspelar med partiets interna berättelse. Den första delen av resultaten visar att Åkesson strukturerar ett narrativ där uppkomsten av krisen för Sverigedemokraterna förklaras genom att det bedrivs en häxjakt på partiet. Den andra delen av resultaten visar att Åkesson genom dikotomisering använder den uppkomna krisen för att förstärka Sverigedemokraternas roll som antietablissemangsparti. I hans krisberättelse tillskrivs kritikerna och Breivik liknande egenskaper, vilket betyder att de står som en gemensam bov i narrativet. Detta i motsats till Sverigedemokraterna som i istället får rollen som en hjälte - demokratins beskyddare i Sverige. / This paper examines the communicative crisis defense of the Sweden democrats after the criticism that appeared after the mass murder by the right-wing extremist Anders Behring Breivik at Utöya in 2011. In this analysis a narrative examination is made of the party leader Åkessons explanation to why the crisis emerged and how his apology interacts with the party’s internal story. The first part of the results shows that Åkesson structures a narrative where the society’s witch hunt on the party stands as an explanation to why the crisis has emerged. The second part of the analysis shows that Åkesson uses the crisis to strengthen the role of the Sweden democrats as an anti-establishment party by using dichotomies. In his crisis narrative he attributes similar characteristics to his critics and Breivik. The consequence of this is that the two actors stand as a collective villain in the narrative. To the contrary, the Sweden democrats became a hero in the narrative - the protector of democracy in Sweden.

I den här studien har vi valt att undersöka hur partiet Sverigedemokraterna framställdes och gestaltades inför valet 2010. Tidigare forskning visar på att det alltid är något parti som gynnas eller missgynnas i medierna inför ett val, bland annat genom hur aktörerna framställs och hur partiet och deras sakfrågor framställs. Sverigedemokraterna har länge sagt att de särbehandlats i medierna, framställts på ett mycket negativt sätt och inte fått komma till tals i sina sakfrågor. I medierna har det också pågått en debatt om hur Sverigedemokraterna ska hanteras. För att undersöka hur partiet framställts har kategorierna negativ, positiv och neutral använts. För att avgöra om partiet gynnats eller missgynnats har vi använt oss av medieforskaren Kent Asps Aktörsbehandlingsindex (AB-index), som är en sammanställning av partiets negativa, positiva och neutrala framställning samt hur ofta partiet fått komma till tals som agerande aktör. Detta har gjorts i en kvantitativ innehållsanalys av artiklar från de rikstäckande tidningarna Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Undersökningen har avgränsats till tryckt nyhetsmaterial som publicerats de tre sista veckorna innan valet 2010. I undersökningen kom vi fram till att Sverigedemokraterna omtalades oftare än de fick komma till tals och när de omtalades har de framställts övervägande negativt. Överlag fick de inte komma till tals i sina sakfrågor, när de fick det framställdes sakfrågorna negativt eller neutralt. Kvällstidningarna hade den mest balanserade bevakningen av partiet. När det däremot gällde sakfrågorna och partiledaren Jimmie Åkesson var bevakningen övervägande gynnsam hos samtliga tidningar. Fler artiklar om Sverigedemokraterna gestaltades som spel än som sak, vilket skiljer sig från tidigare gestaltning av politisk journalistik i en valrörelse. Jämfört med hur andra partier behandlades i valrörelsen 2006 behandlades Sverigedemokraterna i stort sett likadant i kvällstidningarna inför valet 2010, men fick en väldigt annorlunda behandling i morgontidningarna.

Uppsatsen behandlar en besvärlig politisk debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson som hölls strax innan riksdagsvalet 2014 i SVT:s Aktuellt. De respektive debattörerna uppfattades som mycket hetska i sin argumentation och debatten mottogs som bråkig och präglad av angrepp. Uppsatsen syftar till att ta reda på vad som gick fel i debatten, vad det är som gör att den upplevs som just bråkig. Med hjälp av pragmadialektisk fallasianalys utrönas argumentationens svagheter som i sin tur ger ett svar på frågeställningen. Det tungsta resultatet av undersökningen visar att Åkesson bryter mot relevansregeln och ståndpunktregeln, vilket betyder att han avleder uppmärksamheten från ämnet samt förvränger Schymans ståndpunkt i debatten. Detta ger upphov till en stigande irritation från Schymans sida, som då i sin tur bryter mot frihetsregeln och går till personangrepp mot Åkesson. Schymans argumentation är övervägande mer logiskt giltig än Åkessons, men svagheten i hennes argumentation är lättare för gemene lyssnare att upptäcka: att gå till personangrepp är ett mer explicit brott än att försöka avleda uppmärksamheten från ämnet, vilket gör att Schymans mer logiskt giltiga argumentation hamnar i skuggan av denna irritation. Åkesson provocerar således fram dessa personangrepp från Schymans sida genom sina brott mot idealen i argumentationdekalogen vilket föder bråkigheten mellan dem.

I denna uppsats genomförs en samtalsanalys (CA) på två olika avsnitt från podcasten Värvet. Samtalsdeltagarna i materialet är podcastens programledare Kristoffer Triumf samt partiledarna Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Syftet med uppsatsen är att ur ett språkvetenskapligt perspektiv analysera hur uppbackningar, avbrott och skratt fungerar i ett institutionellt mediesamtal där deltagarna har tydliga roller att utgå ifrån. Även samtalets kontext till analyskategorierna analyseras.  Resultatet i analysen visar att samtliga samtalsdeltagare följer de normer som tillskrivs inom ett institutionellt mediesamtal - där både intervjuare och intervjuobjekt integrerar i samspel. Uppbackningar som Mm och Aa används mest av Triumf i syfte att ge en fortsättningssignal till den som talar, samt att han inleder samtalet, ställer följdfrågor och avslutar samtalet. Skratt förekommer av alla samtalsdeltagare - men främst från intervjuobjekten Sjöstedt och Åkesson som verkar använda skrattet i syfte att lätta upp stämningen samt skapa en attityd gentemot sig själva. Avbrott i samtalet sker endast av Åkesson - där syftet verkar vara att försvara sig mot en eventuell kritik. Forskningen kan ligga till underlag för kommande analyser om institutionella mediesamtal där uppbackningar, avbrott och skratt är i fokus.

No description available.

The purpose of this study is to examine the party leader of the Swedish democrats, Jimmie Åkesson. The aspects that we look into is if there are any rhetorical differences in his speeches at Almedalen the year of 2011 and 2018. Along with the rhetorical side the other aspect that will be examined is the differences in ideas and ideological roots that shines through at the two different speeches at Almedalen. In order to point out differences we used two different methods. The method used in the rhetorical spectrum is based on Bo Rhenbergs steps to analyse political speeches. For the part that focuses on what ideas that mediates and which types of ideological roots his speech derives to, we used Mats Lindbergs analysis to identify values and an own constructed model based on literature regarding ideologies for the ideological analysis.  What we find in the rhetorical analysis is that Åkesson's rhetoric has changed marginally. It appears that he uses more of ethos' argumentation at the number 2018 than at 2011. Åkesson thus uses much of all the three rhetorical aspects. It also appears that the shift between the different styles Åkesson uses to convey the speech to the audience changes something between them both years. ​In the idea and ideological analysis, here too, the differences are relatively small. The actual differences in which values ​​the speech contains are few, but they exist. Differences are not based on the fact that the party or Jimmie Åkesson has changed values ​​and started to lean more to the right or to the left, instead the differences lie on which topics are in focus.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur SDs och Moderaternas partiledare framställdes i två svenska tidningar, Dagens Nyheter och Aftonbladet, under två veckor innan valdagen 2014 och om tidningarnas bilder av politikerna var neutrala eller värderades dem antingen positivt eller negativt så att läsarnas sympatier skulle vara med eller emot politiker i fråga. Med Jesper Strömbäcks resonemang om mediernas makt i dagens samhälle som ramen för undersökningen kom jag fram till slutsatser att valresultatet 2014 stämmer mycket överens med tidningarnas framställningar av Reinfeldt och Åkesson samt med opinionsmätningar som tidningarna rapporterade om innan valet.  Även om det fanns olikheter mellan Aftonbladets och DNs framställning av Reinfeldt och Åkesson var båda tidningarna eniga om att framställa Moderaterna som ”valets största förlorare” och SD som ”valets största vinnare”. Båda tidningarna var eniga i att Fredrik Reinfeldts uppdrag som statsminister är snart avslutat och att Stefan Löfven är den man som kan bli Sveriges statsminister. Åkesson i sin tur framställs som ”en mycket skicklig partiledare” och han ”kan efter valet få en vågmästarposition med stort inflytande över svensk politik”. Båda tidningarna använde sig av opinionsmätningar och förutsägelser på valresultat för båda politikerna. Tidningarnas förutsägelser stämde mycket överens med valresultatet. Båda tidningarna gestaltade också politik som ett spel och en kamp vilket enligt Strömbäck bidrar till politikermisstro bland folket.